Imon då j-vlar!

Dåligt med uppdatering här på bloggen, sorry!
Jag har behövt lägga fokus på lite annat om man säger så...
Men jag tränar och imon då smäller det! WetRockRace - vi kommer inte vara snabbast men SNYGGAST! Rapport kommer imon! Wish me/us luck!

Team Loverunning

Ja här är Team Loverunning: 

Dvs bästa Louise och jag :-) 

Idag har vi tränat inför WetRockRace som vi ska köra ihop på fredag - I KJOL! 

Vi körde först ca 400 meter i havet och det var de absolut SÄMSTA förutsättningarna, hahaha. Kraftig vind och vågor från sidan!!! Jag försökte crawla men det gick inte. Fick så många kallsupar och drev iväg åt fel håll så det fick bli bröstsim. Blev faktiskt nästan sjösjuk av vågorna. Louise och jag höll samma tempo och jag fokuserad på att hålla mig nära, dvs ej längre bort än 10 meter från henne. 

Sen upp och springa 4 km på klippor, grusstig, stenkross, rötter och lite annat och sen i havet igen för nästa 400 meter. 

Jag kan säga så här: När jag äntligen fått upp värmen när vi sprang så var det ju dags att hoppa i plurret igen! 

Well, det gick fint att simma i kjol och skor och nu ska vi bara matcha ihop våra outfits inför fredagens lopp. 

Ni hejar väl på oss? Även om vi inte vinner vår klass så kanske vi vinner pris för snyggast outfit? ;-) 

Bara en och två veckor kvar!!!

Imon är det två veckor kvar till en av årets största utmaningar - Öloppet! 

För att ni ska förstå vad det är som jag tillsammans med Pata ska genomföra, klicka på kartan och följ den röda linjen: 

Ja, jag kan inte fatta det själv och när vi går i mål på Donsö efter ca 28 km löpning och nästan 5 km simning så vet jag att jag kommer att gråta av glädje blandat med smärta. Men berg är till för att bestigas, eller i detta fallet mer att hav ska simmas över och klippor springas på ;-) 

Fast jag har en utmaning till på lut som jag inte berättat om. Nästa fredag så ska jag göra något liknande nämligen Wet Rock Race. Det är oxå ett slags Ölopp men inte lika långt men där utmaningen ligger i att man inte får ha några hjälpmedel mer än simglasögon. På Öloppet så får man ha MÅNGA hjälpmedel (paddlar, simfötter, cyklop, dolme osv osv). Jag fick reda på loppet utav en av de som brukar springa på mina måndagspass (Mattias H) och efter att ha kollat i vänkretsen om någon var intresserad (Pata åker ju till Grekland imon) så lyckades jag få med mig bästa Louise. Vårt lag heter Team Loverunning och vi kommer simma och springa i, just det, KJOL! 

Så ja, det är ok att kalla mig galen - jag som egentligen "bara" är löpare och dessutom varit skadad ganska länge och nu ger mig på sådana här "galenskaper" MEN va f-n, att utmana sig själv på det här sättet är både skräckinjagande OCH adrenalinhöjande till max så LET´S DO IT! 

För övrigt så sprang jag ett test igår på mitt morgonpass. Ok, att testa sig själv på ett morgonpass kanske inte är det mest ultimata men jag gjorde det ändå. Jag värmde upp lugnt i två kilometer och sen sprang jag sex kilometer i ett tempo som var ca 80% av max, ett tempo som jag skulle kunna tänkas klara på maran. Tiderna blev 4:39, 4:38, 4:39, 4:39, 4:31 & 4:29. Man kan väl säga att det kändes bra och jag hade kunnat springa längre men stoppade mig själv. Sista kilometern drog det lite under foten och det kändes även av lite igår efteråt under dagen men idag är det borta. Sakta men sakta ska jag ta mig tillbaka och kanske, kanske jag den 4/11 klarar 42,2 km inte i 4:30 tempo men kanske 4:40, jag hoppas på det.

Nu blir det löpvila i två dagar och idag faktiskt HELVILA. Denna gången är jag smart, inte dum.  

Framåt, framåt

Ja, det går framåt. Speciellt med mina "kulor" och snart är jag nog redo att utöka min repertoar av basövningar. 

Löpningen går även den framåt och jag springer nu ca 45 minuter på asfalt utan problem. Inget direkt tempo än men jag känner mig inte stressad över det. 

Igår så testade Patrik och jag att tillsammans simma i våtdräkt och skor i Sisjön (insjö i västra Göteborg). Jag kan säga så här: Det kändes mycket konstigt att simma med skor och blickarna vi fick när vi direkt började springa i våra våtdräkter när vi kom upp vid en badbrygga var ganska "förvånade". Jag är glad att jag inte var själv om man säger så. Nu åker Pata till Grekland och jag stannar kvar här hemma men vi ska träna på båda två. Nu har vi i alla fall testat utrustningen inför Öloppet. På två veckor tror jag att vår utveckling kan gå framåt rejält så nu gäller det att hänga i. Främst med simningen då. 

För sonen gick dock inte så mycket framåt när han idag fick tillbringa 3,5 timme med mig på min arbetsplats. Efter det fick jag muta honom med en "present" + att vi åkte och badade i mina föräldrars pool. 

Å framåt kanske det inte heller går med min solbränna. Benen känns fortfarande ganska bleka även om jag nästan enkom springer i kjol även om det inte är speciellt varmt. Här bild strax innan min rehabmorgonjogg imorse och visst är benen lite bleka?

Well, allt kan inte gå framåt...

Två gånger...

...kröp Tine och jag under detta nedfallna träd idag! 

Ja och om man gör detta två gånger så springer man alltså två varv på en av "mina" slingor i Änggårdsbergen och det blev idag 26,35 km - PÅ EN MÅNDAG!!! 

Fast jag tror att det är längre än så, mer åt 30 km. Jag menar när GPS:en mäter så gör den ju det med viss fördröjning och mellan senaste punkten den mätte sist och tar den verkligen hänsyn då till höjdmetrar, eller jag menar den mäter kortaste sträckan mellan två punkter och om det går upp och ner så blir ju detta egentligen längre, eller hur? Har jag fattat det rätt så tar den senaste Garmin modellen (min är inte den senaste utan snarare den äldsta som finns typ) hänsyn till detta varför uppmätt sträcka blir mer exakt. Speciellt om man springer upp och ner som man gör i terräng. På platten spelar det ju ingen roll alls. Well, jag tänker inte köpa en ny GPS än men det hade varit intressant att veta hur långt vi EGENTLIGEN sprang idag. 

I slutet av passet var jag så muskeltrött i benen som jag ALDRIG blir på platten. Det kändes som om jag kört ett hårt benpass med fokus på baksida lår, rumpa och vader. 

Det är så mycket roligare och går så mycket fortare att ha sällskap på sin runda och munnen går i ett på mig! Den enda person som skulle kunna slå min munsvada är nog bäste Claes W (eller hur Claes?). Stackars Tine har nog sår i öronen nu och behöver MINST en vecka på sig för att "läka" ;-) 

Imon ska det bli lite specialträning med någon som oxå har "talets gåva" (inte Claes dock)! Fast imon kommer det nog inte finnas så mycket utrymme för "tjöt", hahaha - jag återkommer om det! 

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

För ett år sen bestämde jag mig för att kliva upp på maratondistansen och premiären skulle ske på Jubileumsmaraton den 14 julli tillsammans med bästa Suzanne och Lena. Men ödet ville annat och därför står jag idag inte där på startlinjen och brevid nummer 2260 kommer det stå DNS (Did Not Start). 

Jag stod länge i valet och kvalet om jag skulle åka upp ändå men bestämde mig för att avstå. Det skulle göra för ont i hjärtat att vara där och påminnas om den lyckan jag kände förra året och som förvandlats till sorg. Sorg som dock går att bearbeta och som stärker mig. 

Marapremiären kommer att bli om några månader istället i en annan storstad och då kommer jag att springa OAVSETT fotstatus, så är det bara! 

Så alla ni som springer idag - hoppas ni får en once-in-a-lifetime-experience! Och ni kvinnor som springer, var stolta! Betänk att det för hundra år sen inte stod en enda kvinna på startlinjen. Det tog ett bra tag innan vi fick vara "med i matchen". 

Summa sumarum: Idag känner jag ingen sorg i Göteborg (á la Håkan Hellström) utan jag känner kärlek - kärlek till livet och löpningen och som bevis på detta kan ni se hur jag blivit brännmärkt (på handdukstorken i veckan) - ja, visst är det ett hjärta <3

Nä nu orkar jag inte vänta längre...

...utan det får bli ett kok:

Ha en fin fredag ;-)