Jag klarade det!!!

HA! Denna månaden var det inga problem att "skrapa ihop" mina 300k!

327 står siffran på och då har jag några km till att regga senare idag efter mitt måndagspass! Det känns riktigt "gött" som man säger här i Göteborg och träningen känns att den flyter på.

I fredags var maken och jag på öppningen av Salming´s concept store. Förutom kläder, skor och annan utrustning så finns där även ett löpband där man ska kunna analyseras.

Själva butiken ser lite "hardcore" ut med sin kantighet som en låda med glas och blåa paneler:

Och vem var det som öppnade butiken genom att klippa bandet om inte legenden Salming själv! 

Klart man blir starstruck att se och träffa en legend och jag blev imponerad av hur Börje med ett leende på läpparna lät sig fotograferas med den ena efter den andra, inklusive jag: 

                              

Jag köpte lite underkläder och sen den här grå t-shirten: 

                             

Jag gillar grått starkt då det ju matchar mitt hår så bra, hahaha. 

Sen kan jag meddela att ett mysterium är löst. Förra veckan fick jag ett blåmärke och en svullnad på höger handled: 

                             

Jag kunde inte komma på att jag trillat eller nåt annat och undrade hur jag fått detta. Men så var jag och simmade på Åby och förstod var det kom ifrån. När det blir trångt så lägger jag mig extremt till höger då det ju är högervarv man kör när man är flera på en bana och när jag drar upp armbågen i svingen och ska föra fram den så slår jag i handleden. Ni förstår att jag längtar efter utesim så att folk ska sluta tro att jag kör bondage-sex hemma varje dag, höhöhö. 

Min simning går sakta men säkert framåt och jag känner att Maria och jag ligger ungefär där vi vill vara just nu och vi längtar båda efter att dra på oss våra våtdräkter och simma ute. Det är det som driver mig vidare att "tvinga" mig själv att köra tre pass i bassäng varje vecka. Lite som att köra på löpband och att du längtar efter utomhuslöp. 

Vi håller på att kolla över vår utrustning inför den kommande swimrunsäsongen och förra veckan fick vi leverans av skor: 

                            

Icebug har hjälpt oss med skor och vi kommer att testa två modeller som är intressanta just för swimrun: 

1. Acceleritas

2. Enlight  

Greppet på Acceleritas är enormt bra på klippor men jag ställer mig lite frågande till om vi kommer att klara 65 km i så tunna skor med bara 4 mm drop. Enlight har 8 mm och ser och känns likadan ut som Anima (den utan karbiddubbar då, dvs inte BuGrip). Då tyget på bägge skorna är non-absorbing, dvs det ska inte släppa in vatten så är dränaget inte det bästa för swimrun varför vi kommer att borra hål i sulorna för att vattnet ska rinna ut när vi kommer upp på land. Jag får återkomma med mer info om detta längre fram när vi testat och "borrat". 

Våtdräkter då? Kanske någon undrar och vi håller på att kolla på detta oxå. Då det kan vara ganska kallt i vattnet i september så påverkar detta val av våtdräkt (tjocklek) men samtidigt så vill man inte ha en för tjock för det blir jobbigt att springa 65k i en tjock dräkt...och är det kallt vill man ju inte klippa av den...ja, ni fattar alla aspekter man måste ha i åtanke...dock känns det kul att testa olika saker och hitta det som passar oss bäst. Det är ju inte säkert att det är det som passar någon annan. 

Men det blir ju inte bara swimrun i år utan även några löpartävlingar. Jag nu anmält mig till Soteleden Terräng Marathon den 3 maj. Även om maraton är en lång distans så känner jag att det är just långdistans jag kommer att vara bäst tränad för i år och även terräng och jag känner att just detta loppet ligger bra till tidsmässigt innan swimruntävlingarna börjar. 

Icebug City Trail

Korta lopp är alltid jobbigare än långa lopp tycker jag. Man förväntas blåsa på järnet direkt och allra värst är distanser runt 4-6 km (Obs högst personlig åsikt! Har aldrig testat varken medeldistans, kortdistans eller ultra.)...

Jag är inte särskilt snabb längre heller. Dels för att jag inte tränar fart på samma sätt som jag gjorde när jag ville nå bra tider på milen och halvmaran men också för att jag inte kunnat pga min astma. Men vissa tror fortfarande att jag är snabb och även jag själv, hahaha. Det går lixom inte ur. Sen får jag skylla mig själv när jag tar på mig en t-shirt där det står "FAST"!

Men det är kul att träffa "kompisar". Tjata innan och efteråt. Även om jag inte är snabbast är jag ändå del av den fina gemenskapen och om det är nåt som är behållningen är det just det. Gemenskapen och "tugget". För jag vetefan om jag nånsin kommer blir särskilt snabb igen. Men det är ju inte heller ett av mina mål i år. Ska man klara 65 km löpning i kombination med 10 km simning tränar man inte på samma sätt som inför att persa på milen. Sen när jag ser bilder på mig själv och tittar på vågen så inser jag att jag inte längre ser ut i kroppen som när jag var som snabbast. Det är faktorer som spelar in dem med.

Nåja, tillbaks till loppet då, hur gick det? Ta er först gärna en titt på kartan för att förstå serpentindelen av banan. Jag fattar inte hur man kan få ut så mycket av en liten kulle men det kan man! Det var stentrappor och gräs att dratta på ända i, buskar vars grenar smattrade en i ansiktet och stigningar upp och ned med tvära svängar som bäddat för att kunna stå på med livet i halsgropen. Perfekt alltså! Mitt mål var att i alla fall inte bli varvad av de snabbaste killarna och det slapp jag!

Karta lånad från Icebug City Trail´s hemsida 

När starten gick på baksidan av Svenska Mässan/Valhalla så sprätte alla extremt duktiga löpare iväg som gaseller och jag la mig på en ansträngning som kändes ok (typ 4:20 fart) fram till kullen.

Kullen var ju minst sagt "intressant" och hade jag varit lite smartare hade jag gått bort en stund innan och rekat denna delen av banan. Men men det var bara att köra på så gott man kunde i trappor, gräs, buskar, klippor, stigar, lera m.m.
Knixigt med många tvära svängar och en nedförsbacke var riktig läskig för där var det en tvär vänstersväng och nedanför var det asfalt! Där hoppade jag som värsta Parkour-ungdomen och trodde fanimig att jag skulle stå på näsan!

Sen tillbaka till cykelbanan längs Mölndalsån och varva vid baksidan på Valhallabadet och sen ut på cykelbanan och kullerstenarna på andra sidan av Mölndalsån och återigen tillbaka till kullen. Strax innan varvning gick jag om en kille (se bild nedan) och sen passerade jag två till på kullerstensbiten. När jag kom till kullen så fick jag syn på en vältränad ung tjej och bestämde mig för att henne skulle jag gå om. Låg bakom henne på serpentinslingan på kullen och i sista nedförsbacken där gick jag om och sen drog jag på så mycket jag kunde. Stannade min klocka på 32:06 och har ännu inte sett någon resultatlista så det var den tiden jag registrerade i min träningsdagbok.

Nedan kort lånat från Team Thules Facebooksida på mig när jag springer på cykelbanan mot varvning: 

                                

Foto Fredrik Flinta

Här kort taget precis innan varvning. Foto taget av arrangören till Sandsjöbacka Trail: 

                                      

Foto Anne Mari Rundqvist Nedevska 

Fick sen bästa egoboosten av just Anne Mari som kommentar på det här kortet jag tog på mig själv när jag kommit hem: 

                              

"Förutom snyggast outfit så hade du det absolut snyggaste löpsteget av alla som sprang. Mvh Enväldig Domare (Anne Mari Rundqvist Nedevska)" 

Efter loppet lite mera "tjöt" och sen begav jag mig hemåt. Bra trött i benen då jag ju även sprungit ett ganska hårt långpass i bergen på lördagen (22,5 km). 

Nu laddar jag om för backintervaller på mitt F&S-pass ikväll på Majorna, kommer du? 

10island swimrun

I lördags öppnade anmälan till 10island swimrun - man kör helt enkelt slutet av 10islandrace-banan, dvs totalt ca 16 km löp och ca 2 km sim. En perfekt distans om man vill testa på swimrun men inte vågar anmäla sig till de längre loppen som finns. Fördelen är att man även kan anmäla sig i singelklass om man vill testa själv eller inte lyckas ragga upp nån partner. 

Maria och jag kommer eventuellt köra. Dock så kanske det inte kommer att bli någon maxning då vi helgerna innan kört Öloppet och Havsdraken och sen har vårt stora mål med Ötillö bara två veckor efter. Så varför inte anmäla sig och försöka slå oss? Hehehehe. 

Så här glada var vi i alla fall förra året efter målgång på det stora loppet och vill ni läsa om denna INTRESSANTA upplevelse så klicka HÄR för att läsa min race report. Låt er inte skrämmas bara, blir det sådan svår sjö som förra året så dras banan om det har jag fått bekräftat av arrangörerna, blink blink ;-) 

                                   

Hur j-vla svårt kan det va´? Del 2

I februari förra året skrev jag det HÄR INLÄGGET. Ett av de mest lästa på min blogg faktiskt.

Jag kämpade med min simning då som jag även gör nu. Fast när jag läser inlägget så förstår jag att jag ändå kommit ganska långt från att bara klara att simma 25 meter utan att dö av andnöd.

Men som i alla sporter när man blir bättre/snabbare/mer uthållig så finns det alltid saker att förbättra och som man behöver jobba på.

När jag började träna och lära mig crawl hösten 2012 så fattade jag nog inte hur svårt det skulle bli. I löpning handlar det i början bara om att sätta den ena foten efter den andra och få upp sitt flås. I frisim är det inte riktigt så. I början sparkar man som en idiot med benen för att hålla sig flytande och då benen har en del muskler som behöver syre för detta sparkande så blir man väldigt flåsig och tror att man ska dö bara av 10 meter i bassängen.

Jag är glad att jag på min resa med min simning haft både en bra och förstående tränings- och tävlingspartner i Maria och men även en coach som inte gett upp i Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen. I början, men även fortsättningsvis, är det guld värt att veta att det finns de som tror på dig även även om du själv tycker att du suger.

Under min resa så har vissa saker varit svårare än andra men när något som jag kämpat med länge äntligen trillar på plats så är det en sådan befrielse att jag nästan tror att jag kommer kunna lära mig detta innan jag fyller femtio. Men så börjar man jobba med nästa grej åsså trillar man ned i sin lilla grop där man tycker att man inte kan simma alls. Jag insåg redan förra året att min resa mot att bli en bra simmare kommer att bli lång och kantad av glädje och sorg men utmaningen att som vuxen lära sig något nytt och att ha stora mål gör att jag inte ångrar något. Lite ett hat-kärlekförhållande som man varken kan eller vill ta sig ur.

När man anmäler sig till ett lopp som innehåller 10.000 meter simning i havet och sen kommer med så undrar man inte om folk tror att man är knäpp. Ena stunden är man glad och anser sig kunna klara detta utan problem bara för att i nästa stund befinna sig i någon form av skräckzon där man inbillar sig att man kommer bli uppfiskad redan på första simsträckan. Sen att jag skriver om det så här gör väl att folk tror ännu mer att man är knäpp.

Men jag har en knäppis att dela detta med. Ibland tror jag på ödet. Ödet att vissa saker händer och att man träffar vissa människor som för en vidare i livet på ett eller annat plan. Maria, tack för att du är min bästa knäppis. Jag tackar min lyckliga stjärna att vi träffades och bildade ett team. Annars tror jag faktiskt att jag kanske fortfarande harvat runt med min löpning och förbannat mig själv att jag aldrig lyckats på Göteborgsvarvet.

Igår tog en annan av mina bästa kompisar, Tine, denna bilden på Team ICA Supermarket Majorna efter 25x100 meter:

Efteråt så sa Maria: "Vi ser ju helt normala ut!" Haha, exakt! 

Nu har vi likadana väskor och matchande baddräkter. Jag menar när man kanske inte kan simma snyggast kanske man i alla fall kan vara snyggast i bassängen? 

Just nu kämpar jag mest på med position nummer två med min arm. När det går fortare och jag blir trött så glömmer jag den och sticker i handen direkt. Inte bra för då får man inte det där extra frånskjutet från höften gratis utan måste ta i mer för att kunna glida längre. Jag vet ju hur man ska göra; 1. Lyft armen/armbågen 2. Svinga fram armen genom att låta armbågen styra 3. Stick i handen i brevlådan (vattnet) - Jag menar, hur j-vla svårt kan det va´? Tydligen hur svårt som helst för en 43-årig tant i lejonbaddräkt...

P.S. Baddräkterna kommer från TYR, men finns än så länge i USA...

Mina första intryck av Salming Distance och Salming Speed

Jag fick två modeller i slutet januari att testa och jag har nu testat dem ett tag och vill delge er mina första intryck:

Först och främst vill jag säga att jag tycker att skorna har en snygg design och de sitter enormt skönt på fötterna. Har inte fått ett enda skav av skorna och det är ovanligt för mig. Skulle faktiskt kunna tänka mig att springa utan strumpor i dem. 

Jag som har en lite bredare framfot och ibland måste välja herrmodell pga detta tycker att den lite rymligare tåboxen var mycket positiv. Detta främjer ju även ett naturligt steg då framfoten inte trycks ihop. Bägge skorna jag har testat har låg drop (5 mm). 

Salming Distance W:

Lite tjockare och mer dämpad än de skor som jag springer i idag. Känslan är mjuk och lite studsig. Liknar både i sulan och känslan Nike´s Lunarserie.

Känner att jag inte riktigt kan ge en helt korrekt bedömning av denna modell då jag inte springer i liknande skor längre. För mig är detta en lite för "svampig" sko men jag förstår att många skulle gilla den.

Min åsikt är ändå att detta är en lite mer dämpad distanssko som jag tror skulle passa många. Dels dem som springer i ännu mer dämpade skor då den skulle kunna fungera som steget till "lättare" skor med en lägre drop men även dem redan springer i tunnare skor så skulle denna kunna funka som återhämtningssko för att spara benen. Jag har sprungit på asfalt, snö och motionsspår (grus) när jag testat skon.

Salming Speed W: 

Tunnare än Distance och mer flexibel i sulan. Liknar mer de skor som jag springer i idag. Och ja, jag springer i lätta skor även på längre distanspass.

Gillar verkligen skon men för att den ska få full pott av mig hade jag velat att sulan var lite, lite styvare så att jag kunde få bättre respons från underlaget och bättre "avstamp".

Har testat skon på asfalt, löpband och motionsspår (grus). Kommer fortsätta att använda skon men kanske inte att den kommer att bli mitt förstahandsval på tävling.

De har även en ännu tunnare modell som heter Race men den har jag inte testat. 

Jag gillar Salming´s tänk bakom skorna och jag tycker att det är strongt av ett svenskt företag att satsa på en redan ganska mättad marknad vad gäller löparskor. De ska även öppna ett "running lab" i samband med att de öppnar sin koncept store i Sisjön/Göteborg slutet mars. Sen måste jag säga att den kontakt jag haft med dem har varit proffsig och mycket trevlig. Ni vet, när man får en sådan där känsla att man vill att det ska gå bra för någon/några. Den känsla har jag. Håller tummarna för er på Salming Running! 

För mer detaljerade info om ovan skor, klicka på respektive länk. 

Distance

Speed 

Bilder på Speed + sula: 

Bilder på Distance + sula: 

...the pebble in your shoe...

"It´s not the mountains ahead that wear you out; it´s the pebble in your shoe" - Muhammad Ali 

Ni vet när man börjar ett pass och man känner direkt att det är en liten liten sten eller nåt som ligger där och gnager men den är inte tillräckligt stor för att man ska stanna och plocka ut den. Well, springer man 50 minuter på löpband så leder den där lilla stenen till en blodblåsa:

För att göra en liknelse med citatet och blåsan så är det inte de stora målen som jag har framför mig i år som skrämmer mig utan det är den där lilla gnagande känslan av att astman likt stenen i skon kommer att ge mig "skav". 

Jag känner mig bättre och min kapacitet har åkt upp men kylan i kombination med fukten ställer fortfarande till lite problem. Precis som en sån där liten envis sten i skon. Jag plockar ut den och tror att den är borta men så dyker den upp igen.

Om man inte plockar stenar så kan man annars sysselsätta sig med att: 

1. Försöka filma sig själv tidigt en fredagsmorgon 

2. Försöka ladda upp denna film till mottagaren. 

Del ett ledde efter tre försök (först trillade kameran/telefon ned från kanten där den stod, sedan var jag inte i bild och avslutningsvis så stod grannen och gasade med sin bil så att jag inte hördes) i alla fall till en liten film. Del två ledde till att jag i tre timmar försökte lära mig hur man laddar upp en film via telefonen/datorn/nätet. Till slut gick det efter att jag nästan lyckats radera allt i telefonen och dubblerat alla bilder så att minnet i telefon typ är fullt. Hela tiden tänkte jag: I´m too old for this shit! 

Vill ni se filmen så klicka HÄR! 

Sen ta er gärna tid att läsa detta blogginlägg från Marcus Nilsson. Jag skriver under på allt han skriver och önskar nästan att det varit jag som skrivit det själv. Om jag kopierar inlägget och skriver om det lite och lägger upp det om sisådär ett halvår så kanske jag kan låtsas att jag skrivit det? Jag menar man får väl "stjäla" hur som på nätet? Det "stjäls" ju bilder, texter, ideér och allt annat dagligen idag på nätet. Till slut har väl ingen koll på vilka bilder, ideér och texter som är vems, eller? Jag menar, varför uppfinna hjulet igen? Nä, skämt åsido kommer inte hända här. Och de som "kopierar" mig; varsegoda, jag tar det som en komplimang. 

Har ni inget för er ikväll och bor i Göteborg så kom till Friskis & Svettis Majorna klockan 18:00 så lovar jag vissla så högt jag kan i visselpipan för er!