Ska jag vara riktigt korrekt så skulle jag börja med att skriva om tiden innan loppet precis som jag lovade för ett tag sen men lämnar det till ett senare tillfälle för jag tror att många just nu hellre läser race rapporten.
Jag kan skriva denna historia hur lång som helst egentligen men för att ni inte ska sluta läsa så ska jag försöka hålla den röda tråden men ändå vara personlig.
Som ni vet så har mina förberedelser hållit på ganska länge då det ju egentligen var tänkt att jag skulle springa loppet redan förra året. Kläderna var ju redan fixade och det sista har det finslipats på detaljer. Jag t.o.m. unnade mig att gå in på en nagelsalong och måla naglarna dagen innan:
Jag vet att det svart ut på bilden men de var mörkblåa! Man kan säga att nederdelen av mig gick i gult och överdelen i blått (kortet taget kvällen innan då jag testade outfitten):
Jag hade faktiskt även ett mörkblått hårband även om detta inte syns på bilden. Details, details!
Men till loppet då; här bild på mig strax innan 05:00 då jag begav mig ifrån vårt hotellrum till tunnelbanan för vidare färd ned till färjan som skulle ta mig till Staten Island:
Kortet är taget inne på toan för jag ville inte väcka resten av familjen.
På tunnelbanestationen på 103:e gatan så stod det många löpare med sina genomskinliga påsar (säkerhetsgrej att enda påsen som tillåts tas in i startbyarna är genomskinlig).
Ca 40 minuter tog det att ta sig ned till South Ferry terminal så jag fick vänta lite där innan jag fick gå på färjan som jag skulle med 06:45.
På färjeterminalen var det ett myller av löpare och jag fick lite känslan av att vi som boskap föstes framåt och på färjan.
Väl på färjan fick man fina New York vyer när man såg Downtown Manhattan när färjan lade ut. Man passerade Frihetsgudinnan och det är då jag märker att färjan eskorteras av båtar från Kustbevakningen med en person längst fram i fören med en kulspruta! High security indeed! Och inne på färjeterminalen stod det fullt av poliser och "bombhundar".
Lite dålig bild kanske men kanske att ni ser personen i fören:
Iland på Staten Island och samma sak igen att fösas som boskap till transferbussarna till startbyarna som ligger på ett gammalt militärområde som heter Fort Wadsworth.
Ur bussarna, visa sin påse och det var no mercy om man hade någon annan påse med sig! På baksidan av polisens skjortor stod det: NYPD Counterterrorism:
Med tanke på 11 september och det som hände i Boston i april i år så var säkerheten högre än nånsin. Aldrig så att man kände att det var jobbigt, mer tacksamhet att de kollade alla så noga.
Jag gick till Alberto Salazar Blue startvillage och när jag såg att kön för att få gratis kaffe och bagel var lång så var jag glad att jag tagit med lite eget tilltugg.
Det var riktigt kallt ska ni veta. Ca 2-3 grader och en j-vla blåst. Som överdragskläder hade jag gamla CRAFT vinterkläder som jag som de flesta andra sedan slängde av mig. Man kunde göra detta innan man gick in i sin corral eller precis på väg till startlinjen där det stod stora containers när man lämnade Fort Wadsworth. Sen fanns de ju dem som slängde sina kläder precis vid starten så det var en del klädesplagg man fick se till att man inte snubblade på även om de flesta försökte kasta dem åt sidan.
Då jag startade i första vågen (First Wave) så behövde jag aldrig sitta och frysa där ute särskilt länge men jag förstår dem som tar med sig sovsäckar och stora filtar för det kan bli många timmar man får vänta och i november brukar det ju inte vara så varmt. Alla kläder, skor och annat som man lämnar är for charity. Förmodar att det mesta går till hemlösa.
Mellan 08.20-08.55 måste man gå in i sin corrall om man startar i första vågen 09.40. Efter det så släpper de inte in dig i den fållan utan du får vänta till nästa Wave och ställa dig i någon av de fållorna. De är ganska hårda och jag såg några som blev nekade trots protester.
Ca 09.20 så släppte de linorna mellan de olika fållorna (corrals) och vi slussades nu som boskap igen (!) gemensamt ut från Fort Wadsworth och ner mot vägen till bron. Jag stod i Blue Wave och vi startade på högra delen och Orange Wave startar på vänster sida av bron. Eller ja man startar ju inte precis på bron utan precis innan.
Det var mäktigt att höra en barnkör sjunga den amerikanska nationalsången precis innan vår start gick. Ja, jag vet väldigt amerikanskt men ändå rätt.
Strax innan starten så tog jag enda kortet under loppet. Sen låg telefonen i fickan på min kjol.
Ni ser startbågen därborta, eller hur? Och som ni ser var det många som behöll sina kläder på ända in tills startskottet gick. De orange-rosa mössorna som ni ser fick man när man hämtade kaffe och bagel (Dunkin´ Donuts var det därav orange och rosa). Maken "skällde" sen på mig och undrade varför jag inte hade en sån mössa, hahaha.
Åsså gick då startskottet som var en sån där tuta som brukar finnas på amerikanska hockeymatcher och direkt så började New York New York pumpas ut i högtalare. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna ska ni veta. Men jag kunde ju inte stå där och lipa utan det var ju bara att börja springa. Lika bra det för frös så in i bänken gjorde jag! Jag hade behållit mössa och vantar på mig dock (även om de inte matchade outfitten).
När jag så började springa uppför bron så hamnade jag i ett enormt lyckorus. Jag tittade på folk omkring mig, jag tittade bort i horisonten och såg Manhattan i fjärran och jag log. Nu var jag här.
Första kilometern passerade på 5:11, andra på 4:53, tredje på 4:25 - ja för här började det ju gå nedåt. Dvs från starten och ned till andra sidan bron var ca TRE kilometer! Det var jag inte beredd på!
Så var man då inne i Brooklyn och sprang på något som liknade en huvudgata/aveny. Det såg ut som en liten amerikansk småstad med låga byggnader. Affärer blandat med verkstäder och restauranger och ÖVERALLT stod det så mycket folk! Det var sådan stämning att det nästan blev överväldigande! Jag tror aldrig jag gjort så många high-fives i hela mitt liv eller hört så många heja på en!
Jag hittade direkt en bra ansträngning och kilometrarna flöt på 4:40, 4:39, 4:41, 4:38, 4:32, 4:31, 4:47. Första milen på lite över 47 minuter och jag kände mig "on top of the world" och kände att det här kommer att bli en bra dag. Ansträngande ja men publiken lyfte en fram.
Banan gick böljande upp och ned och visst stördes jag lite av den kalla motvinden men hade nu fått upp värmen så att jag kunde slänga av mig vantar och mössa.
Någonstans här så såg jag en man framför mig som jag noterat låg i ungefär samma tempo som jag. Han såg bakifrån precis ut som min goda vän Alberto P! Alltså ett tag så trodde jag att det faktiskt var Alberto men så fort jag skulle kolla så var han borta för att sen dyka upp igen. Plötsligt sprang han fram till mig och frågade om jag var svensk (nähä?). Det visade sig att han var dansk och satsade mot 3.30. Vi följdes åt ett tag men sen var han borta igen.
Plötsligt kom man i alla fall in i ett område i Brooklyn där det var helt tyst. Jag hade hört talas om detta men trodde det var ett skämt. Efter människor som skriker och hejar, band som spelar så blev detta en jättekonstrast att komma in i detta judekvarter. Ortodoxa judar med lockar och mest komiskt var familjen med barnvagn som försökte korsa vägen bland alla maratonlöpare, hahaha.
Det flöt på och allt kändes så j-vla bra. 4:34, 4:41, 4:40, 4:53, 4:42, 4:43, 4:46, 4:57, 4:37. Och det var runt här som jag helt plötsligt fick en knivsmärta i nedre delen av vaden. Va f-n tänkte jag och drog ned på tempot och nu när jag minns efteråt så tror jag faktiskt att jag stannade och gick några metrar för jag blev rädd. 5:25 gick nästa kilometer på men jag märkte att när jag saktade ned så kändes det värre så jag tänkte att jag fortsätter. Dumt kanske en del tycker men jag gjorde bedömningen att det ändå gick att springa. Arg blev jag. Varför kunde jag inte fått fortsätta i mitt flow?
Bit ihop Eva, du kan klara det! Det kommer att släppa! Tänk en kilometer i taget!
Nu var jag i Queens och kunde se Queensborough Bridge som man springer över för att komma till Manhattan första gången.
4:38 nästa kilometer och halvmaran passeras på strax över 1.41. Nu började jag få ont i lårbenet. Alltså låret oxå? Djupt inne i benet på nåt konstigt sätt. Dumma högerben!
Bara du kommer över bron Eva! Sen är det inte så långt kvar! Kom igen nu!
4:50, 4:41...nu gjorde det ont. Det gick inte att ignorera direkt. Nu är du framme vid bron! Kom igen, kämpa!
5:01, 5:57 (!!!) - ok, det var en REJÄL stigning att ta sig uppför och upp på bron. Jag hör smattret av fötter och vet att snart är jag på Manhattan. Rushen man får när man springer nedför bron och ut på Första avenyn driver mig framåt. Mitt i detta så glömmer jag bort att springa på vänster sida för att kunna high-fiva maken och sonen som skulle stå där någonstans. 4:53 - bra!
Kommer ned och inpå Första avenyn och missar maken och sonen men hinner precis se dem när jag vänder mig om hastigt. Vad tänkte jag på här? Varför stannade jag inte och sprang tillbaka för att göra den där high-fiven? Alltså jag vet inte mer än att jag här var så smärtpåverkad att jag inte tänkte alls. Är det något jag verkligen ångrar så är det just detta. Lite så att jag skäms över att skriva om det. Maken och sonen som stöttat och hejat på mig alla lopp och som följt mig TVÅ gånger över Atlanten åsså springer jag bara förbi...
Maken berättade efteråt att han såg att jag hade ont. Han förstod att nåt hänt. Sonen är glad ändå för han har fått high-fiva typ 1000 personer. Dock inte sin mamma :-(
Det var mäktigt att springa på Första Avenyn men jag kan inte riktigt ta in det då jag nu hade rejält ont. Nu var det främst låret som gjorde ont. Ett tag började jag nästan undra om jag fått en stressfraktur i lårbenet...
Men INGET som ska stoppa min målgång! Om jag så inte kan springa på tre månader efter så ska jag i MÅL!!! Framåt Eva!
Första Avenyn är lång, mycket lång. 5:03, 5:05, 4:46, 5:14. Jag försöker hålla ihop det. Jag förstår där och då att det kommer bli svårt för mig att nå mitt lägsta mål på 3.30. Innan hade jag satt mitt drömmål till 3.20, mitt realistiska mål till 3.25 och mitt lägsta mål till 3.30.
Jag VET att många av er tycker att jag skulle skitit i att ha ett tidsmål men jag är inte sån. Jag ville få till en bra avslutning på min högst tillfälliga mara-karriär annars hade jag inte tränat så som jag gjort det sista.
Bron över till Bronx närmar sig och det som driver mig nu är:
1. Att jag ska i mål och få min alu-filt
2. Stödet av alla som jag vet följer mig via nätet
3. Att det är sista gången jag utsätter mig för detta
4. Vetskapen att min familj kommer att ta emot mig när jag kraschat i mål
5:08, 5:15 - wow där är Yankee Stadium, 5:13, nej inte en bro till, 5:25, 5:11.
Harlem, glada miner och människor som spelar och hejar. Jag ler och tänker att nu är jag snart vid Central Park. Räknar ned gatorna. Vet att Central Park börjar vid 110:nde gatan.
5:18 - men vänta nu minns jag! Femte Avenyn från detta hållet är UPPFÖR! Hahaha, kan inte annat än att skratta då jag minns Gasellens och mina morgonjoggar i parken där vi lärde oss åt vilket håll det var enklast att springa.
Löpningen på Femte Avenyn längs utsidan av Central Park är överjävlig! Här står det oxå enormt mycket folk men jag tycker inte att de hejar lika mycket som de i Brooklyn. Kan ju bero på att jag inte är lika glad själv, hahaha.
5:18, 5:29 - alltså hur länge till ska det gå UPPFÖR? - 5:24 - YES in i parken! Hahaha, nä här går det ju upp och ned oxå!!! Ser nu de två farthållarna med 3.30 pinne och skylt på ryggen passera. Minns Stockholm där jag blev passerad vid ca 30 km av 3.30-farthållarna. Denna gången tog det lite längre tid innan de "tog mig".
Enormt mycket folk inne i parken som hejar! Ser en svensk flagga, blir glad när jag hör att de ropar på mig.
Svänger höger på 59:nde gatan och springer på denna ända fram till Columbus Circle där man återigen springer in sista biten i parken. Det är så mycket folk som ropar och jag förstår att nu är det så nära, så nära bara lite till. Kilometern passeras på 5:10.
Sista sträckan upp emot målet från Columbus Circle är nästan folktom, bara några enstaka funktionärer som står där och hejar. Jag fattar att de inte vågar chansa efter Boston. Sista biten försöker jag spurta men det går sådär. Farten sista biten blir dock strax under fem-fart.
När jag passerat mållinjen är jag nästan i chock. 3.31:40 blir tiden. Högerbenet gör nu så ont att jag haltar. Men det är över. Jag får min medalj och de tar kort. Sen får jag min aluminiumfilt. Vi slussas åter som boskap framåt i en fålla. Jag tar för första gången upp min telefon sen starten och tar detta kortet på alla i sina filtar:
Folk står och stretchar, sitter och halvligger lite överallt. Men inte alltför länge innan någon är framme och kollar hur det är med dem för att eventuellt få hjälp eller slussas till sjukvårdstältet.
Man får en plastpåse med Recovery-dricka, ett äpple (THE BIG APPLE, ja ni fattar), någon bar, pretzels (salta och goda meddelar sonen senare), vatten och lite annat krimskrams.
Sen går vi och går vi. Alltså jag vet inte hur långt men alldeles säkert TIO kvarter! Och då har jag valt no-bagage-option! De som valt att lämna in en påse på Staten Island att hämta ut efter målgång går med all säkerhet TRE gånger så långt.
Efter dessa tio kvarter så kommer man ut ur parken på Central Park West Avenue och får en poncho med fleece inuti.Ganska välbehövlig kan jag säga. Nu fryser jag så att jag hackar tänder. Sen går vi tillbaka allihopa ned mot Columbus Circle. Alltså tio kvarter till! Hela gatan är avstängd och när jag ser alla gå där stapplande med sina ponchos så tänker jag: Det är helt av stängt och här går vi som i en spökstad som några slags walking dead people, hahaha. Det är då jag tar detta kortet:
Detta är en syn jag aldrig kommer att glömma. Så kommer jag då äntligen fram till Columbus Circle och hittar maken och sonen som tar detta kort på mig:
Lite försöker jag le i alla fall även om jag här är rejält trött, frusen och sliten.
Så här ser medaljen ut:
Ja, kolla noga för detta är sista medaljen och loppet med ING som sponsor.Nästa år är det en annan sponsor och då heter loppet TCS New York City Marathon.
Och så här halvdöd och blundande kan man se ut när man lägger sig svettig i sin hotellsäng efter att ha fått gå i mål på sin drömmara:
Sen var det någon som tjatade att jag skulle sätta mig i ett isbad så resten av familjen fick ragga is så att jag kunde hjälpa mina stackars postmarathonben att må lite bättre - OBS nakenchock:
Och hur blev det med alu-filten då? Slängde jag den? Självklart inte - jag ska klippa ut en bit och rama in:
Fotnot: Nu så här tre dagar efter loppet så är mina tankar så här: Det är inget fel på min kondis utan det är min kropp som är för klen för maradistansen på asfalt (eller som i detta fallet betong). I Stockholm var det höfterna som sa ifrån, denna gången vaden och lårbenet. Detta TROTS att jag enkom sprungit på asfalt det sista. Jag lyssnar på kroppen och ställer därför nu om mitt fokus till skogen. Där brukar inte min stackars kropp knorra så mycket. Vaden känns ok nu men i lårbenet har jag en dov smärta som dock är mycket bättre. Sen måste jag säga att 42,2 km på betong gör att det även idag, tre dagar senare, gör ont att gå nedför i trappor, det trodde jag aldrig. Loppet var verkligen mitt bästa och värsta lopp och publiken lyfte dig fram. Det var aldrig trångt och trots att jag ibland kände mig som del av ett boskap som föstes runt så måste jag säga att arrangörsmässigt var det det proffsigaste jag varit med om. Men så var det ju i USA och de är ju kända för sin service-anda. Tack New York!
