Vem är jag?

Ja, vem är jag?

Från att som tonåring fått diagnosen astma och lagt ned tankar på att vinna Wimbledon lika många gånger som Björn Borg så befann jag mig ganska långt ifrån att se träning som något positivt och kul.

Men så efter att ha jobbat inom många olika branscher efter gymnasiet (det var på den tiden man lätt kunde få jobb hursomhelst och aldrig behövde vara arbetslös) så bestämde jag mig för att satsa på hälsa. Jag blev sjukgymnast. Men jag trivdes aldrig inom Landstinget så när jag fick barn så klev jag av det tåget. Jag lade sjukgymnastiken på hyllan och satsade på min familj och började jobba på ett litet företag med administration.

När så sonen blev större så tog jag upp det här med att träna andra igen. Jag bildade en egen firma och tränade nyblivna mammor utomhus, höll i löparskolor, höll i föreläsningar, skrev artiklar för Sveriges största löparcommunity, höll pt-pass m.m.

Jag hittade en balans mellan att syssla med det jag funnit som passion i livet, utan att köra slut på mig själv, och att ha ett "vanligt" jobb. Visst, ibland blir det lite mycket men det blir det väl för alla?

För jag ÄLSKAR att peppa och träna andra! Jag kommer ALDRIG kunna sluta med det! Några kanske hoppas att jag skulle göra det för att slippa höra min vassa stämma som ger direktiv på alltifrån företagspass, individuella pass eller som uteledare på Friskis&Svettis, men nej den dagen kommer inte komma, sorry!

Som här när jag ropar på deltagarna på premiären för F&S nya uteträning Offroad:

                  

Vad gäller mig själv så har jag alltid haft en hög disciplin och släpper aldrig fokus, come what may.  Jag har sen förra året försökt lära mig att crawla enligt Total Immersion-teknik med hjälp av en av de mest inspirerande personer jag träffat, Anna-Karin Lundin aka Simcoachen och nedan bild visar klart när jag koncenterar mig till 100% på kommande uppgift: 

        

Annars kanske några ser mig som modig. Tjejen med det långa bruna håret som klippte av allt för att låta det gråa komma fram. Många gånger är de som jag tittat på det här kortet och undrat om jag gjorde rätt: 

             

För övrigt så gick jag visst och vann en viss stor tävling i år tillsammans med min nyfunna vän och tävlingspartner Maria. Så några kanske ser mig som Västkusten-swimrundrottning? Hahaha. Nästa år så kommer i alla fall Maria och jag inte ha samma färg på våra badmössor som alla andra på Öloppet utan en annan färg. Ni vet som i Tour de France och ledartröjan ;-) RESPECT!

       

För helt plötsligt visade det sig i år att den där kombinationen att simma och springa, den kunde jag bemästra ganska bra. Och ja, man kan simma i kjol: 

                  

För det om något som har blivit mitt signum som löpare är att jag springer i kjol. Tack Loverunning! 

Helst springer jag i skogen och kallas av en av mina bästa väninnor för det här: 

Och en gång så gick det så bra i skogen att jag hamnade högst på pallen och fick kyssa pokalen i sann Wimbledon-stil: 

Men trots att jag gillar lera mellan fötterna så ska jag i år göra det som jag började drömma om för länge sen; att få springa ING NYC Marathon. Jag skulle gjort det förra året men då var det en viss storm som satte käppar i hjulet för det. Men den 3/11 hoppas jag kunna stå där på startlinjen och få min målgång i Central Park. Bilden av när jag får den där aluminiumfilten på mig är så stark, så stark. Efter det kan jag släppa asfalten och bara träna där jag älskar det mest; i havet och skogen. Och om allt går enligt planer så kommer min vapendragare Maria och jag stå på startlinjen för det största man kan göra som swimrunner; Ö till ö. Galet jag vet och vägen dit kommer bestå av många pass där jag skriker på andra (det är ju de passen som ger mig bränslen till mina egna pass) men även många där Maria skriker på mig att gelen är slut, hahaha. 

Hälsningar, 

Bergsgeten/Slavdrivaren/Drottningen av grönkål/Champagneälskare/Ostfantast       

Plötsligt händer det?

Först och främst vill jag gärna förtydliga lite:

Jag har inte slutat med all medicinering för min astma. Jag har återgått till de mediciner som jag hade innan hela apparaten drogs igång i augusti efter att jag visat ett värde på 62% på min spirometri. Nu dock mycket högre dos.

Jag tål inte långtidsverkande preparat mot astma, vilket så klart är synd men jag tänker inte testa fler av dessa preparat då jag så tydligt påvisar biverkningar bl.a. i form av en allergisk reaktion (sällsynt biverkning, kanske en på 1000 personer "drabbas" men så jag har ju alltid varit unik, hahaha).

Det finns generella riktlinjer hur man behandlar astma och idag finns många bra preparat som inte fanns när jag en gång i tiden fick min diagnos. Nu vet jag ännu mer om de mediciner och alternativ som finns. Tyvärr kan jag inte använda mig av vissa av dessa mediciner utan får köra på det som funkar för mig. För en annan person kanske det är precis tvärtom. Det viktiga i kråksången är att tidigare så såg jag alltid min astma som ett hinder och under en period i tonåren så var jag faktiskt befriad från skolidrotten. Jag spelade även tennis som jag lade ned pga min astma. Sen när jag började träna mer i vuxen ålder och utbildade mig till sjukgymnast så valde jag aktivt att inte se den som ett hinder utan mer som en motivation att fortsätta med det jag gör och att visa att det går att träna kondition på en ganska hög nivå trots astma.

För jag har under många år varit besvärsfri (ett tecken på att man är rätt medicinerad och rätt tränad) och det är först i år som det känts motigt. Men inte i form av att jag påvisat astmasymtom utan mer att det känts tungt och det förstår jag ju nu berott på en lägre kapacitet pga undermedicinering för min nya träningsnivå.

Jag har nu tilltro att jag kommer att komma tillbaka till samma nivå som jag haft innan, ca 75-80%. Denna korta sejouren med test av nya mediciner lägger jag nu bakom mig och ser framåt. Jag vet att jag är stark och jag vet att min kropp är stark. Jag säger det igen, ger man bara kroppen tid, bra verktyg, återhämtning och rätt förutsättningar så anpassar den sig.

Min högst egna teori om hur min kropp genom åren anpassat sig är: högre arbetspuls än de flesta och även ett högre blodvärde än de flesta. Dvs för att kunna syresätta mig när jag konditionstränar så har kroppen kompenserat min låga lungkapacitet genom högre arbetspuls och att öka antalet röda blodkroppar. Slutresultatet blir detsamma som hos någon som har en bättre lungkapacitet, dvs bra kondis.

Så igår så kände jag mig hoppfull och bestämde mig för att springa ett litet längre pass då jag faktiskt ganska omgående kände mig bättre efter den nya medicinjusteringen. Sagt och gjort. Två kilometer i jättelugn fart och sen lade jag mig i ett komforttempo. Ni vet ett sådant tempo där man känner att man kan hålla på hur länge som helst. Typ långpass-pratfart-tempo. Där man känner att man flåsar inte, man springer ekonomiskt och det bara flyter helt friktionsfritt. Eller som jag brukar kalla det: Effortless running.

Jag har inte haft ett sånt pass på länge men kände att det var dags för det. Kropp och själ kände sig redo.

Jag låter nedan bild tala för sig själv:

                            

När man springer en halvmara en tisdag på 1.43 på låg ansträngning då fattar man att nedförsbacken kommit. Tack kroppen, jag förstår nu att du bara behövde lite mer tid och lite annan medicin. Så. 

Back to basics

Jag börjar med en bild:

Inte någon jag tagit själv utan lånad från internet. 

Än vet jag inte i vilken wave/våg jag kommer att få starta. Förra året så skulle jag startat i första vågen efter eliten och jag skulle fått stå uppe på bron. Jag hoppas på detta i år igen. 

Nog "tjatat" om NYC nu och liten update istället om min astma. Igår träffade jag en ny läkare och det kändes bra. Han lyssnade och vi kunde diskutera bra om min problematik. 

Jag tål tyvärr inte långtidsverkande mediciner för astma. Främsta biverkningen jag får är att jag får en allergisk reaktion på dessa preparat varför det inte känns aktuellt att testa någon mer av dessa mediciner. Tråkigt så klart då detta kunde varit en väg för mig att bli bättre och bra för mig på sikt men då jag så klart uppvisar biverkningar så kommer detta inte vara ett alternativ för mig. Således kommer jag nu gå tillbaka till min tidigare basmedicinering men med ökad dos. Ny spirometri om ca 3-4 veckor för att se om jag blivit bättre. Några riktigt höga värden kommer jag aldrig få utan jag får vara glad om jag kan gå från 62% till ca 80% som jag haft innan. 

Ökad träningsmängd i år har gjort att min tidigare medicinering varit för låg och kroppen har inte hunnit anpassa sig riktigt. Med högre dos av min tidigare basmedicinering och att jag ger det lite tid kommer göra att jag om ett tag kommer att hamna ungefär där jag legat innan. Dvs kunna träna på som jag vill utan att känna att jag är trött och att alla pass är en konstant uppförsbacke. Så tankar om att jag kommer nå 140% och kunna flyga fram kommer aldrig att hända. Jag får göra det bästa av det jag har och om jag inte tränat kondition på den nivån jag gör så hade jag varit ännu sämre. När jag pressar min kropp så tvingar jag den att anpassa sig så gott det går. Och då menar jag inte att pressa den för hårt så klart. 

Visst kan det kännas tröstlöst och orättvist att min astma är svårbehandlad pga att jag reagerar så på vissa mediciner och istället för att sura för att medicin bara kan hjälpa mig delvis så inser jag återigen vikten av att träna för det är det jag kan påverka själv och bara jag ger kroppen tid att anpassa sig kan jag snart igen nå en nivå som är normal för mig. 

Jag vill passa på att tacka alla som engagerat sig för att hjälpa mig (ni vet vilka ni är, inga nämnda inga glömda). Det värmer i hjärtat att både vänner och "okända" vill hjälpa mig. Det kommer jag inte glömma. Tack, tack - det betyder så mycket ska ni veta! 

Öloppet 2013 - the movie

Så kom då Öloppets egen film om loppet i år.
Vi syns bara en kort sväng i starten men sen jag har jag faktiskt även lyckats identifiera oss på den första långa simningen. Längst till vänster är det två som kör egen bana. Kanske att även du kan hitta oss? ;-)

Filmen förmedlar en känsla om hur det är att göra ett sådant här lopp.
När jag tittade på filmen igår så kändes det overkligt. Har jag gjort det där? Och sen i slutet när resultaten rullar fram i bild så kändes det helt konstigt att se Marias och mitt namn där som vinnare i damklassen. Jag var tvungen att spola tillbaka och titta igen. Vann vi verkligen?

Vad som driver mig vidare, i år igen...

Ooooh, New York!
Ooooh, New York!

Grew up in a town that is famous as a place of movie scenes
Noise is always loud, there are sirens all around and the streets are mean
If I can make it here, I can make it anywhere, that's what they say
Seeing my face in lights or my name in marquees found down on Broadway

Even if it ain't all it seems, I got a pocketful of dreams
Baby I'm from New York!
Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York!
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New Yooork!

On the avenue, there ain't never a curfew, ladies work so hard
Such a melting pot, on the corner selling rock, preachers pray to God
Hail a gypsy cab, takes me down from Harlem to the Brooklyn Bridge
Some will sleep tonight with a hunger for more than an empty fridge

I'ma make it by any means, I got a pocketful of dreams
Baby I'm from New York!
Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York!
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Hear it for New York, New York, New Yooork!

One hand in the air for the big city
Street lights, big dreams, all looking pretty
No place in the world that can compare
Put your lighters in the air, everybody say
Yeah! Yeah! Yeah! Yeah!

In New York!
Concrete jungle where dreams are made of
There's nothing you can't do
Now you're in New York!
These streets will make you feel brand new
Big lights will inspire you
Let's hear it for New York, New York, New Yooork!

Tröstlöst...

Försöker hålla mig positiv men just nu känns det ganska tröstlöst. Min nya medicinering ställer till med problem och jag blir bara sämre. Nu släpper min husläkare ansvaret och har bett om hjälp av en kollega som jag ska träffa på måndag. Jag har många tankar just nu ska ni veta men väljer att hålla dem för mig själv. Som sagt, det sista som överger en är hoppet.

Dock kan jag glädjas åt att premiären i Göteborg för F&S nya utepass Offroad gick galant! Deltagarna var grymma! Här ser ni två tjejer som har dragkamp om ett däck som var en av övningarna under passet:

                           

Hade gärna velat vara med själv men Maria O och jag fick istället peppa och styra deltagarna så att de verkligen kände sig helt slut och lite mörbultade efter ca 75 minuters duvning. För att läsa om de andra tillfällen och eventuellt anmäla er - KLICKA HÄR! 

Något som oxå gjort mig glad i veckan var att jag vann min senaste order hos Zensah! Tydligen så hade de en tävling att de valde slumpmässigt ut tre orders förra veckan som skulle få sina orders gratis! Och ja, jag blev en av dem! Jag hade beställt två nya sport-bh:ar. En röd och en svart (den gröna på bilden nedan hade jag sen innan): 

Annars är väl Zensah mest kända för sina färgglada compression leg sleeves. Jag har ett par röda, ett par rosa och ett par gula. Fast det jag gillar mest är faktiskt deras sport-bh:ar; mjuka men ger ändå stöd och axelbanden är breda och skär inte in. Rekommenderas. 

I helgen ska jag springa långpass både lördag och söndag. Det ena för mig själv och det andra i F&S regi i Skatås. För ja, jag kämpar vidare och fortsätter att hoppas även om det känns lite tröstlöst just nu. Än vill jag inte ge upp min dröm om NYC. 

DNS LL

Det blir inget Lidingölopp för min del i år. Jag kommer inte ta chansen att ta emot en tredje sån här:

                            

Silvermedalj. 

Någon av mina x antal kjolar kommer inte flyga fram som denna gjorde förra året: 

                           

Efter mycket tänkande fram och tillbaka, kommentarer från andra men främst att jag måste fokusera på en sak nu: Att få bukt på det här med min astma. 

Jag gillar Lidingöloppet och speciellt den långa banan. Förra året var jag på väg mot en kanontid men sprang lite väl fort första två milen och tappade mycket på sista milen. Året innan var det precis tvärtom; då tappade jag på de första två milen, främst pga magont och illamående mellan 10-20 km, för att sen springa den sista tuffaste milen snabbast av alla tre milen. Snacka om negativ split. Det året (2011) sprang jag helt utan klocka och prickade nästan min tid med så när på 30 sekunder. 

Att ta tåget upp och ned samma dag och springa 30k känns inte som något min kropp behöver just nu. Det kommer slita på min kropp för mycket och jag har pressat den hårt det sista. Jag vill inte riskera att missa New York i år igen denna gång pga min egen envishet och kanske dumhet. 

Så finns det någon som är tjej och som är intresserad av att köpa min plats i 1C, hör av er. Dock säljer jag endast platsen mot vetskapen att personen byter namn. Namnbyte är dessutom bara möjligt om man startar i samma klass och är samma kön. Således kan man inte köpa platsen om man är kille och vill byta till 15k tex. 

Men jag kommer igen nästa år Lidingö - mitt mål på sikt är att klara silvertiden för män, 2.15. 

Så nu fokus på att bli bra så att jag med lugn och ro i hjärtat kan starta på den där bron som man ser långt borta i horisonten på denna bilden tagen från Empire State Building förra året, just på dagen när maratonet skulle varit: 

                    

Så. Nu blir det bra. 

Race report Risveden Terräng 2013

Risveden Terräng är ett av mina favoritlopp. Inte bara för att jag lyckats bra prestatonsmässigt där utan även för att det är ett relativt litet lopp som är jättebra arrangerat och för att banan är så utmanande.

När jag sprang 2011 så var det ganska prestigelöst och jag tog det mest med en klackspark och kanske var det därför som det gick så bra. Kan ju även berott på att det då inte var ett så känt lopp så att det inte var så många duktiga som sprang men det låtsas jag inte om, haha.

Förra året så kände jag en liten press då jag ju vunnit och fick nummer 1 på bröstet. Jag hade haft en sommar med en fotskada men jag hade ändå kunnat springa och jag hade sprungit mycket i terräng. Jag kom tvåa och kapade min tid med en halvminut.

I år så har jag haft så många olika fokus och tävlat i så många olika saker att det har varit svårt att känna att jag kunnat hålla ett fokus. Inför nästa år så kommer det bli annorlunda. Jag kommer inte ha lika många fokus och jag tror och hoppas att jag kommer att prestera ännu bättre.

Så när jag fick reda på att jag i år igen skulle få äran att springa med nummer 1 på bröstet så kändes det kul och så klart en ära men samtidigt en viss tyngd. Jag jobbade mycket för två år sen att lägga prestationspress åt sidan men ibland dras jag med ändå. Strax innan jag ställde mig på startlinjen blev jag intervjuad av speakern. Jag försökte faktiskt hålla mig undan och hängde sista halvtimmen vid Tines bil. Jag ville inte ha för mycket uppmärksamhet. För innerst inne visste jag att jag inte skulle kunna prestera på topp. Det kan man inte när man bara har 62%´s lungkapacitet. Även om jag känt sista veckan att det blivit bättre så har det inte varit bra.

När jag så ställer mig på startlinjen, alldeles för dåligt uppvärmd, helt mitt eget fel så klart, så hör jag hur någon säger: "Kolla en kändis!" Jag är inte någon kändis. Jag ser mig inte så. Jag ser mig själv som en 42-årig tjej som på äldre dar lyckats bli en duktig motionär och som skriver en liten blogg med en "underfundigt" namn.

Starten går och jag rycks med i det snabba tempot. Sub-4 fart. 2011 och 2012 var det ok. Men inte nu. Jag känner redan vid km tre att mina lungor inte är med och jag drar ned på farten. Kombinationen av dålig uppvärmning och min astma som inte är helt rätt medicinerad gör att jag flåsar och frustar mer än någonsin. Många springer om mig och några tar sig tid att hälsa och byta några ord. De flesta är förvånade över att det går så långsamt och undrar varför det är så tungt. Jag blir lite ledsen inombords. Jag vet själv också vad jag egentligen är god för och var min kapacitet ligger och det är inte kul alls.

Vid km 6 ca så kommer i alla fall LOFTET/VÄGGEN och jag går. Eller jag sliter mig uppför. Strax innan så har Jogg-Niklas passerat och peppande sagt: "Kom igen nu tar vi loftet!" Sorry Niklas att jag inte orkade haka på. Väl uppe så stannar jag och tar dricka. Här ligger jag nu fyra. Jag har redan här tankar om att kliva av, det är för tungt men tänker att nu när vi är i skogen så kanske det blir bättre. Det blir det inte. Jag kämpar vidare men blir hela tiden omsprungen. Skogen som är mitt paradunderlag, speciellt utför. Vid ca 8 km så trampar jag rejält snett med vänster fot men lyckas snabbt styra upp foten igen och fortsätter. Killen bakom som ser skriker: "Ajajajajaj! Hur gick det? Det där såg INTE bra ut!" Dock är jag van vid att trampa snett så jag fortsätter. Det är inte foten som hindrar mig från att stå på mera.

Det är torrt och fint och det är bara på några få ställen som det är lite lerigt. De har även lagt ut fler spångar som man kan springa på i år. Det är en fin bana och jag gillar den här formen av löpning men idag så är det så tungt, så tungt.

Så kommer vi då ut ur skogen, ut på ca 1 km på grus. Grus där gruset är stora stenar. Det är nästan jobbigare än att springa i skogen och den här biten av banan är den jag gillar sämst. Ut sista biten på asfalt och här är jag nu så trött att jag även här tänker tankar på att bryta. Nåt som dock lyckas distrahera mig är en kille som springer väldigt ojämnt och ryckigt. Han går om, han lägger sig framför mig, ökar när jag försöker gå om, osv. Till slut är jag så irriterad på honom att jag är på väg att säga: "Du är nog den mest ojämna löparen jag sett på flera år!" Men jag biter mig i tungan. Jag vet inte vad han kämpar med för han flåsar nästan lika mycket som jag.

Så ser jag kyrkan. Kör ett litet ryck förbi och ser ryggen på en kille jag känner, Jesper. Jag blir så glad att se honom för när man är så nära gränsen att bryta ger det en trygghet att se någon man känner. Jag går upp bredvid och säger: "Kom igen nu Jeppe!" Vem trodde jag att jag försökte lura när det egentligen var det jag ville att han skulle säga till mig. Men han fattar direkt och han blir min räddande ängel (nu kommer tårarna när jag skriver för jag är så tacksam för att han var där då...) för nu känner jag att det är för mycket och jag är så nära lipen. Mina lungor vill inte mer och jag har här så hög andning att det inte är bra alls. Hyperventilering är nära och då finns det risk för kollaps. Men Jesper peppar; säger till mig att hålla uppe bröstet så att jag kan andas, att jag har ett fint steg, att det inte är långt kvar, att vi inte tar några fångar nu. Ja, jag kommer inte ihåg allt. De sista 1,5-2 km DRAR han mig framåt med sina ord.

Sista lilla backen innan man kommer upp på upploppet/målsträckan och här VILLE jag bryta. Det kändes som om det var en omöjlighet de sista typ 300 metrarna. "Sänk farten!" säger Jesper och på nåt sätt traglar jag mig upp för backen. Nu ser jag målet, det är bara sista biten på gräs kvar. Jag hör hur några hejar på mig i publiken men jag är borta. Jesper är en sann gentleman och släpper förbi mig och låter mig gå i mål före honom. Jag passerar målmattorna och sen tar jag några steg för att sen slänga mig på marken. Jag vill inte mer nu. Nu hyperventilerar jag rejält. Jesper drar upp mig och säger att här kan du inte ligga du måste upp och andas. Stående försöker jag återhämta andan och jag står och lutar mig mot honom. Vi går vidare en bit och jag börjar känna att min andning börjar återhämta sig. Jag känner att det här var på gränsen för mig.

Väntar in Maria och Tine som båda gjort bra lopp. Maria vinner D35 och Tine går i mål på en mycket bra tid med tanke på att hon hade sjukdomskänning innan och även känning av sitt knä efter halva loppet.

En jättetrevlig tjej som läser min blogg kommer fram och hejar. KUL! Sorry att jag i mitt konstiga tillstånd inte kommer ihåg vad du hette - skriv gärna i kommentatorsfältet så att jag vet!

Jag träffar några killar som gjort Öloppet och som jag följer på Twitter och det tas några kort när vi alla känner oss någorlunda återhämtade på parkeringen.

Tycker lite synd om Tine som hela tiden lyckas bli förväxlad med Maria. Inte så konstigt egentligen då både Tine och Maria båda är långa och blonda och hänger med mig, hahaha.

Nedan följer två kort på dessa mina två bästisar. Ni får gissa vem som är vem.                                    

                               

                               

När jag kommer hem är jag rejält trött. Inte ont någonstans alls och idag känns det helt ok i kroppen. Dock vet jag inte hur jag ska göra med Lidingöloppet. Jag vill inte utsätta mig för samma sak igen som jag gjorde igår. Visst jag kan ju springa lugnt men att åka upp och jogga runt 30k känns så där och är ju inte gratis heller.

Idag är det bara sju veckor kvar till ING NYC Marathon. Tills dess måste det här med min astma vara löst. Ok, att man inte springer 42,2k på max och det är väl det som gör att jag ändå känner en förhoppning att det kommer att gå vägen (jag klarade ju Stockholm i juni). Men tryggast hade varit att känna 100%´s säkerhet på att kroppen är ok. Jag fortsätter att leva på hoppet. 

                                 

Sjunde plats Risveden terräng

Jag kommer inte tävla något mer innan det här med min astma är löst. Idag var på gränsen till vad man bör utsätta sig för. Jag skriver mer imon. 

Ett litet leende på både Tine och mig efter att vi återhämtat oss blev det i alla fall :-D

Throwback Thursday - Risveden Terräng!

Hittade den här länken till startlistan till Risveden terräng på lördag - hahaha.
Ok, förra året sprang jag förvisso med nummer 1 på bröstet oxå men då var jag i väldigt bra form. Vart jag står nu känns högst osäkert med tanke på min astma.

Jag kommer aldrig glömma första gången 2011 då jag blivit ditlurad av bästa Krister och Niklas från Jogg. De visste ju att jag gillade att springa i skogen men inte var jag förberedd på hur loppet skulle vara.

Nu så här två år senare så kan jag väl erkänna att uppladdningen kanske inte var den mest optimala, jag tog det nog mest som ett skämt det där loppet. Fredagen var vår bröllopsdag och det dracks en del champagne. De som känner mig väl vet nog hur det gick till den där fredagen. Så jag började lördagsmorgonen med att dricka Resorb. Sen åkte vi till Sjövik. När jag så klev ur bilen vid Sjöviks IP i min rosarutiga kjol, rosa kompressionsstrumpor och matchande rosa Icebugs så stirrade en del och undrade nog vad jag var för city-chick.

Efter att ha hämtat min nummerlapp satte jag mig i bilen igen. Spillde kaffe på mitt randiga tävlingslinne och blev väl inte så besviken över det då jag fick ta den rosa Nike-tröjan istället som det stod "Fast" på.

Åsså gick i alla fall startskottet och det enda jag visste var att första sträckan inte var terräng och att det var bra att stå på där. Sagt och gjort även om jag kände mig lite lätt illamående. Sen kom den där j-vla backen, eller LOFTET/VÄGGEN som den heter. Jag trodde att det var ett skämt. Man fick lixom DRA sig uppför via rötter. När jag så kom upp på toppen hade jag nästan kramp i vaderna, hahaha. Vad är det här för lopp?
Därefter brant nedför och jag gick här om en ung tjej. Strax därefter hörde jag när en funktionär med walkie-talkie rapporterade i sin walkietalkie: "Här kommer nummer 94, första dam!" Va? Är det sant? Jag vågade inte se mig om efter tjejen som jag passerat strax innan utan jag stod på så gott jag kunde.

Det var lera, det var stenar, det var rötter, det var spångar - alltså jag kommer inte ihåg allt mer än att jag flera gånger trodde att jag skulle stå på näsan och slå ut mina tänder. Jag minns en djup gyttjepöl där jag nästan fastnade med foten/skon och fick snabbt dra loss mig. Loppet från hell tänkte jag och till slut så kändes det så overkligt att jag bara började skratta. Vad f-n var det jag höll på med?

Sen helt plötsligt kom man ur skogen och det blev grus, asfalt och jag såg en kyrka som jag sett i början av loppet och så avslutningsvis en backe med gräs innan upploppet. Jag minns så väl att sonen stod där i backen med sin kompis och även om jag inte minns vad han sa så såg jag att han blev så glad när han såg mig och fattade att jag skulle vinna. Efter loppet minns jag att han sa: "Äntligen fick du en pokal Mamma!"

Backen upp mot upploppet/målsträckan och det kändes så overkligt att jag skulle vinna. Än mer overkligt blev det när en kille med krans kom emot mig! Jag blev nästan rädd!

Inombords skrattade jag. Hur många var det som sett den där city-chicken innan loppet och trott att hon skulle vinna? På äkta tennismanér (ja jag är gammal tennisspelare) så pussade jag pokalen.

Jag kommer alltid att minnas den där dagen och de olika känslor som kom och gick innan, under och efter loppet.

Här följer bild och filmkavalkad:

Tacksamhet

Idag stod jag återigen på samma parkering som jag i slutet april var med Maria för att simma ute första gången för i år. Samma våtdräkt som nu är än mer för liten än den var då och samma röda Merrell-sandaler på fötterna. Enda skillnaden var löven som låg på marken:

                                 

Det har hänt mycket sen det där passet i april. När jag tänker efter så blir det nästan mental overload. 

När jag så helt ensam simmade tvärs över Sisjön för sista gången för i år så kände jag tacksamhet i hjärtat. Vissa saker blev mycket bättre än jag nånsin kunnat drömma om och de där sakerna som jag kanske egentligen inte trodde på hände verkligen på något helt nästan overkligt sätt. 

De känslor och bilder som etsat sig fast från de månader som gått sen det där passet i april beskrivs bäst med dessa två bilder:  

          

              Foto Bjarne Koning 

      Foto Anders Pihl 

Den första bilden visar hur jag koncentrerad lyssnar. Fokus. Det har jag aldrig under dessa månader tappat. Inte en enda gång har jag tappat fokus. 

Den andra bilden visar hur jag kämpar. I en jobbig uppförsbacke. Men hur jag ändå på något sätt kommer fram. Bilden är tagen från Lerum Vildmark där jag lyckades komma trea i damklassen på den korta banan. Tänk er att träna VARJE pass i uppförsbacke. 

När jag tänker efter så inser jag att jag fanimig är som en j-vla evighetsmaskin. Jag känner mig tacksam över att jag förutom en stark kropp även har ett starkt psyke. Never. Ever. Give up. Det sista som överger människan är hoppet. Och jag har levt på hoppet. Hoppet att det vänder. 

Förra veckan sprang jag 10 km för att testa min nya medicinering. Det gick ok. Nu har jag tagit nya mediciner i en vecka så igår behövde jag testa igen. Det blev 5 km på 20:48 (snitt 4:10 min/km). Det passet gav mig ljuset i tunneln, blicken att se att jag snart är uppe på toppen av den här långa backen och att jag kanske snart kan få lite nedförsbacke. 

Never. Ever. Give up. Nunquam redono. 

Kom och testa! F&S Offroad

Friskis & Svettis nya uteträning heter Offroad. Lite bootcampliknade och väldigt kul!
Som ni vet så har jag gått kurs i detta alldeles nyligen och nu i höst kommer det att erbjudas tre tillfällen här i Göteborg som detta pass körs:

Onsdag 18/9 - klockan 18.00 (OBS! Endast för funkisar)
Onsdag 2/10 - klockan 18.00 (F&S Medlemmar)
Torsdag 7/11 - klockan 18.00 (F&S Medlemmar)

Vi utgår ifrån Villa Belparc i Slottsskogen och anmälan gör du till:

maria.o@gbg.friskissvettis.se

Läs mer HÄR!

Jag menar, vem vill inte kasta däck med Maria och mig? Hehehehe.



(Bild lånad från Friskis-artikeln "Från rent skrivbord till skitigt offroad")

Reload

Satt igår och tittade igenom bilder i min telefon från i år och jag inser att jag har gjort ganska mycket. Jag brukar ju aldrig ge någon årskrönika men i år så kommer jag frångå denna principen och göra detta. Dock inte idag.

Jag har genomfört lopp och annat och det har inte alltid funnits så mycket tid till eftertanke eller återhämtning och nu måste jag göra den största reloaden i år. Idag är det åtta veckor kvar till en av mina största drömmar som löpare, ING NYC Marathon. Drömmen som jag blev snuvad på förra året. Det som skulle bli mitt första marathon men som nu kommer att bli det sista. Förmodligen mitt sista asfaltlopp på länge, länge.

Man ska sluta när man ligger på topp och go out with a bang. That´s my plan.

I slutet på min morgonjogg idag så kom så en av mina favoritlåtar i lurarna och det blev ganska känslosamt på morgonkvisten. Lyssna på texten så förstår ni...

Vila? Nja.

Alltså det här med vila. Jag har svårt för det. Ibland krävs det att man åker bort i jobbet och att det inte finns möjlighet till träning och att man dricker lite sånt här:

                        

Och att man sen äter femrätters till lunch med Pro Seco som dryck genomgående. Ojojoj, vad jag bara ville ta en tupplur efter den lunchen...I Italien kan de både mat och vin och jag lyckades klämma in en del sånt på min korta 24-timmars sejour i detta land. 

Jag har ju inte direkt hållit mig hemma så mycket efter loppet i lördags. Direkt efter åkte jag till Stockholm för F&S kurs Offroad. Var tvungen att linda min onda handled:  

                       

Som faktiskt fortfarande gör ont. 20 km paddling var inte min handled van vid och jag har svårt att belasta den. Detta gjorde att jag på kursen inte kunde vara med på alla övningar men det är ju inte det viktiga egentligen även om det var lite tråkigt. Kanske lika bra att jag fick "fuska" lite för kroppen var ju inte i toppform efter loppet heller, haha. 

Hem söndag kväll. Jobba måndag, hålla pass på F&S på kvällen. Åka till Italien strax efter lunch tisdag och sen hem igen sent igår. Upp tidigt idag för att hålla ett gruppass för ett gäng härliga tjejer. Jobba. Strax träna en tjej. Sen kanske träna själv och sen föräldramöte ikväll. 

Imon börjar lunchkursen jag ska gå för AK/Simcoachen. Varje fredag fram till början november ska jag träna 11.30-12.30 på Valhalla med ett gäng andra adepter till AK. 

Sen i helgen lite annat stök. Imorse var jag så snurrig att jag trodde att jag skulle hålla ett pass på lördag för F&S, hahaha. Tur att jag BARA ska vara med själv som deltagare...

Sen gäller det att ladda vidare för nästa helg går Risveden Terräng av stapeln för tredje året - läs HÄR intervjun med yours truly om detta. Så vila? Nja. 

Race report 10islandrace

Vi kom i mål. Vi klarade oss. Sett så här nu två dagar efter loppet när man fått lite perspektiv på saker och ting så är jag glad. I ärlighetens namn så kunde det slutat helt annorlunda. Men en berättelse börjar ju inte med slutet utan den börjar med en början så här följer min berättelse. 

Uppe i ottan efter att ha sovit dåligt. Det är inte så lätt att lägga sig tidigt och sen bara somna när man har en stor utmaning framför sig. 

Maria kom och hämtade mig och vi tog färjan över till Hönö 06:10. Sen rekade vi lite, bar ned våra kajaker till kajakstället på Hönö, åt lite mera frukost för att sen vid 09:00 sitta på Hotell Trubaduren och lyssna på race meeting. 

09:30 gick starten och vi dundrade iväg i 4:30 fart. Men hallå? Det var ju inte vad vi hade bestämt! Redan flåsiga över bron till Fotö...

För att kunna fortsätta min berättelse så klipper jag här in en förenklad karta över bansträckningen: 

För detaljer rekommenderar jag att ni klickar HÄR för en större mer detaljerad karta. 

Första kontrollen på Fotö vid vattentornet, sen tillbaka över bron till Hönö, ned till stället med kajakerna och iväg till nästa ö, dvs Grötö. Här sprang vi bara på utan att tänka och tappade säkert 10 minuter. Dåligt, vi hade ju bestämt att vi skulle tänka efter innan vi började springa efter kontrollerna. Det var ju inte snitslad bana upptill kontrollerna och vissa var svårare att hitta men vissa enklare då folk informerade och pekade. 

Efter kontrollen på Grötö vidare i kajak till Kalvsund, bära upp kajakerna till en fotbollsplan (stranden var så liten att man inte bara kunde lägga kajakerna där) och upptill sjömärket på toppen. Ned med kajakerna till en liten annan strand och vidare på den längsta paddlingen till norra delen av Björkö. 

Upptill högsta toppen på Björkö och sen ned i kajakerna igen för att paddla över till Källö Knippla. Nu började det blåsa mer och jag började bli ganska trött på att paddla. Jag är inte alls lika stark som Maria i överkroppen och började nu få extremt ont i höger handled. 

På Källö Knippla så fick man även här flytta kajakerna innan man sprang upp på toppen för kontroll. När vi sen tagit kontrollen och satt i kajakerna igen så märkte Maria att jag började bli trött och vågorna började blir större. Här tog hon då fram "repet" så att jag kunde "honka" på henne. Kanske att vi skulle tagit fram detta tidigare men men det går an att vara efterklok. 

Från Källö Knippla lite längre paddling till Rörö där det fanns en lång fin strand att lägga kajakerna på. Lite längre löpning över precis avverkat sjöäng (tänk rötter, stenar, stubbar som sticker upp överallt). Kontroll uppe på en topp och tillbaks till kajakerna igen. 

Kortare paddling till Hyppeln och en ganska knixig löpning upptill högsta toppen där. När vi så satte oss i kajakerna för den sista paddlingen så hade det nu börja blåsa på rejält och vågorna började bli mycket högre. Jag var tacksam för "repet" och vi försökte paddla smart så att vi kunde utnyttja vinden och vågorna istället för att paddla rakt mot målet. Här var jag rejält trött. Rumpan värkte av att ha suttit så länge i kajaken och nu gjorde det så ont i höger handled att jag nästan började gråta. Men jag visste att det var sista paddlingen och jag kände en befrielse att vi snart skulle dumpa kajakerna och få påbörja vår paradgren: löpning och simning i kombination. 

När vi så nådde det smala gattet till höger om Burö färjeläger och kom i lä så var min enda tanke att snart skulle det värsta vara över. Här ser ni bild på Maria och mig (och "repet") när vi precis kommit in i gattet där många stod och hejade, bl.a. maken och sonen: 

                             

Maria ser ju glad ut men här kommer jag ihåg att jag skrek att jag ALDRIG mer ska paddla kajak, hahaha. Jag fick faktiskt applåder när jag skrek detta. Hur ska man tolka det? Hehehe. 

Dumpa kajakerna inne i viken. Plocka av sig viss utrustning, ta fram annan. Ett väldans fipplande ett tag och sen sprang vi i alla fall iväg. Bara för att komma på att jag glömt stämpla vår "pinne" på kajakavlämningsplatsen. Bara att springa tillbaka och göra det. Morr. Dock tur att vi kom på det!!!

Här skulle då den snitslade delen av banan ta vid och vi hade inte lagt så mycket fokus på att lära in denna mer än att vi kollat lite så där på kartan. Hade vi vetat att snitslingen bestod av små gula snitslar som nästan inte syntes hade vi nog lagt ned mer tid på att lära in denna delen av banan. Det blev många stopp där vi stod och tittade efter nästa snitsel kan jag säga... 

Upp på toppen på Hälsö för kontroll och sedan ned till färjelägret igen för första riktiga doppet: 

                             

Ja, det här är Maria och jag när vi simmar över gattet där vi strax innan passerat med kajakerna. 

Sen var det klipplöpning, letande efter snitslar, vadande över en liten vik, mer letande efter snitslar och så den första lite längre simningen. Nu blåste det rejält och vi försökte simma så smart vi kunde för att utnyttja strömmen och vågorna. Det var här jag började tänka på att dessa simningar var mycket svårare än många på Öloppet, trots att de inte var särskilt långa. Vid varje passage fanns det rescue runners från Sjöräddningen och ärligt hade jag aldrig slängt mig i havet om jag inte sett att de fanns där. 

Mer klipplöpning: 

Bild lånad från S-72 Photo Blogspot

Helt plötsligt var vi alla fall på Öckerö och tog kontrollen på Flauet och sen vidare förbi badplatser där det inte fanns en käft. Även om solen sken så blåste det rejält och jag kan förstå att folk inte låg och solade där med vindar uppemot 15 m/s. 

Sen kom vi till Jakobs bratt där man skulle hoppa i från en brygga högt uppe på berget. Jag fegade ur, det var kanske ett hopp på 10-15 meter? Gick ned vid sidan och hoppade istället 5 meter. Rejält blåsigt här med och nu började även vinden påverka oss när vi sprang. I bara kompressionskläder och ingen våtdräkt blir man lätt nedkyld. Maria började nu prata om att hon frös. Jag kände inget själv än men började oroa mig för henne. 

Efter nästa sim över till Hönö så såg jag på Maria att hon började huttra. Här var det en liten längre klipplöpning och hon fick upp värmen lite. Så närmade vi oss i alla fall sista simningen. Lappesandsviken. Ett namn som jag inte kommer att glömma. Här skulle man ut på en liten ö i viken för kontroll och sen vidare i viken igen och tillbaka till Hönö. 

Ut till lilla ön var jobbigt. Min uppskattning var att vinden här låg på ca 12-15 m/s. Det låg rescue runners på var sin sida av Maria och mig. Ibland väldigt nära, nästan så att man blev rädd men jag vet att de som kör rescue runners har koll och det är lättare att manövrera den än en stor båt. Hade det legat en stor räddningsbåt två meter ifrån mig i vågorna som jag uppskattade till ca två meter hade varit en annan femma...

Kontrollen tagen och vi tar oss över ön. Ser på Maria att hon är nedkyld. Hon är inte någon som klagar och jag börjar bli orolig om hon ska klara sista simsträckan. 

När vi står där på den lilla ön/kobben så ser vi ett lag framför oss. Mitt på sista simsträckan så ser vi att det är ett stort undervattensgrund där det bryter rejält. Laget spolas upp på grundet flera gånger innan vi ser att de fortsätter. Maria säger till mig att vi måste hålla till vänster om grundet som ligger bara en liten bit under vattenytan. Vi kastar oss i och börja simma i våra vanliga positioner, dvs Maria till vänster om mig och jag till höger om henne. Detta är något vi har som säkerhetsgrej. Speciellt i hård sjö. Att veta vart man ska titta efter den andra, alltid åt samma håll. 

Vi närmar oss grundet och här är vågorna riktigt höga. Det är ett naturfenomen. Grunt vatten, hård vind och en vik, jag vet jag är uppvuxen på västkusten och havet. Jag kommer ihåg att jag hinner tänka vad höga vågorna är och att de bryter lite väl läskigt. Sen sugs jag ned i vad jag tror är en undervattensström. Jag tappar för en kort stund orienteringen och blir rädd. Jag skärper mig och kommer ihåg vad jag måste göra. Orientera vad som är upp. Jag ser ljuset och tar några tag för att komma upp till ytan. Precis när jag kommer upp så kommer nästa våg. Men då är jag beredd. Jag kollar åt vänster för att upptäcka Maria men ser henne inte. Till höger ser jag en rescue runner som nu kör runt mig och lägger sig på vänster sida om mig. DÅ ser jag Maria i en vågdal. Hon ligger nu till höger om mig. Jag har på något sätt sugits under henne och hamnat till vänster om henne.

Efteråt berättar Maria att hon blev riktigt orolig när jag försvann och att hon hann tänka tankar om vad hon skulle säga till min man. Att jag dragits ned i djupet...

Vi tar oss samman och kämpar vidare och kommer ifrån de värsta vågorna. Nu ser jag att Maria simmar mot en klippa en bit ifrån där det är tänkt att vi ska gå upp. Ser att hon drar sig upp och sätter sig som på huk och jag ser att hon ser riktigt dålig ut. Jag simmar som en galning för att komma till henne och hör hur hon skriker till mig att hon har kramp. Till vänster om mig ligger det en rescue runner och bevakar. Jag kommer fram och precis då har två funktionärer på land kommit fram till Maria och hjälpt henne upp. Hon ser rejält skakig ut och jag skyndar mig för att komma upp jag med. Dock får jag kramp insida lår precis när jag ska resa mig och trillar ned i vattnet igen. Får vänta lite innan krampen släpper innan jag kan försöka dra mig upp igen med hjälp av en funktionär. Sen står jag där på klippan en stund. Jag känner att om jag rör mig så kommer krampen igen. Precis då tas detta kort: 

Bild lånad från S-72 Photo Blogspot 

Jag skriker åt funktionären att låta mig vara. Jag måste bara stå still och få flöde i benen innan jag kan röra mig uppför klippan och vidare. Minsta rörelse för tidigt kan göra att krampen kommer igen. 

En minut passerar och jag känner mig redo att ta mig upp för klippan. Där står Maria och väntar. Hennes kramp har släppt och vi haltar vidare. Nu är det bara lite löpning kvar och en sista kontroll uppe vid vattentornet ovanför Hönö Klåva. 

Nu är vi båda nedkylda och skröppliga men tar oss samman då vi vet att det inte är så långt kvar. Vi springer uppför trapporna till vattentornet och tar sista kontrollen. Sen springer vi nästan hela sista biten hållandes varandra hårt i handen. Kanske inser vi där och då att det vi varit med om precis i vattnet kunde slutat riktigt illa. Jag kommer ihåg att jag håller Marias hand så hårt, så hårt. 

Vi passerar mållinjen och jag stämplar sista kontrollen. Jag sätter mig på huk och skriker. Jag kommer inte ihåg allt mer än att sonen säger till mig att lugna ned mig. 

Vi samlar ihop oss och detta kort tas: 

                              

Vi förstår att vi kommit tvåa i damklassen. Slagna med 46 minuter utav Team Paddelkraft som bestod av OS och VM paddlarna Josefin Nordlöw och Anna Roger. En timme efter oss kommer lag tre och fyra in i damklassen. Vid kajakavlämningen låg vi jämsides med dessa två lag. Av detta kan man göra analysen att Maria och jag är inga paddlare men att springa på klippor och simma om vartannat är vi j-vligt bra på! 

Vidare analys och efter att ha pratat med en av arrangörerna så kanske simningen i Lappesandsviken skulle lagts om när vindförhållandena ändrades under dagen. Hade det kommit mindre rutinerade simmare dit så vet jag inte hur det gått även om Sjöräddningen hela tiden fanns på plats. Det är inte så lätt att göra en bedömningen om detta, varken som arrangör eller som deltagare. Sen när man tävlar och är taggad så kastar man sig in i saker utan att tänka. Således är samspelet mellan tävlande och arrangörer mycket viktigt. Jag uppskattar den dialog jag haft nu i efterhand med arrangören av loppet och tror och hoppas att de tar till sig våra åsikter som deltagare. 

Jag känner mig stolt och hedrad över att ha en så stark och trygg tävlingspartner som Maria. Det ger mig trygghet och inspirationen att fortsätta med dessa egentligen ganska galna utmaningar. Vi har pratat mycket om det som hände på sista simmet. Det är viktigt för att kunna bearbeta och gå vidare och känna oss redo för nya utmaningar. 

Vi är inte någon elit, vi är två småbarnsmorsor som hittat varandra och som älskar att träna. Vi är starka, vi är galna, vi har kul och vi bildar ett bra team. Mot 2014!