Mixed emotions

                           

Det är onsdag. En del av köksbordet börjar bli inmutat av mig och mina lappar, krämer, första förbanden-kit och lite annat krafs. På fredag kommer nog hela köksbordet vara fyllt av grejer som jag ska ha med och grejer jag eventuellt ska ha med. Ni vet hur jobbigt jag tycker det är att packa. Jag brukar lägga upp allt som skulle kunna följa med för att sedan ta bort en sak i taget tills dess att bara det nödvändigaste finns kvar. Lite så är det nu och som sagt på fredag kväll kommer utsorteringsprocessen ske. Min vana trogen, precis som med packning, sparad till allra sista stund. Precis som om att jag hoppas att någon annan ska träda in och styra upp det, hahaha. 

Igår körde Maria och jag vårt sista gemensamma swimrunpass ihop innan loppet på lördag. Vi körde på lite tuffare för att testa. Enda debaclet var att jag lyckades fippla med klockan så exakta tider fick vi inte. Dock ett hum om hur upplägget bör vara på lördag. Sen var det en viss person (jag avslöjar inga namn) som gick igång på detta och idag så fick jag en jättefin exelfil med hålltider för ALLA sträckor under loppet och slutlig måltid. 

Jag stängde ned filen nästan så fort jag öppnat den. Det blev lite för verkligt för mig. Det är ju inte så långt kvar nu och mina hjärnspöken börjar göra sig hörda. Det är annorlunda att göra något med någon annan, man känner ett annat ansvar och man vill än mindre misslyckas än om man bara tävlar själv. 

Jag tittar i min träningsdagbok och gör direkt analysen att jag har verkligen tränat specifikt. Det som fått stryka på foten de sista två månaderna är farten på löpningen och styrketräningen. Det har varit löpning, löpning, löpning, simning, simning och mer simning. 

Så åker jag på mitt sista simpass och inser att nästa gång jag drar på mig våtdräkten är på lördag. Efter lördag kommer det inte behövas samma frekvens på simningen även om det är ett lopp till för Maria och mig den 31/8 (10islandrace). Jag inser där och då att jag kommer att drabbas av en tomhet. Den som alltid uppstår efter att man tränat länge, länge inför något och det sen är över. Det kommer finnas andra mål som tar vid men tomheten kommer ändå uppstå. Jag värjer mig mot dessa tankar, nu måste jag fokusera på NU, inte på EFTER. 

Jag ska njuta, jag ska ta in att jag får skörda det som jag lagt in så många timmar i. Jag får dela detta med någon annan som blivit en mycket god vän. I mina tankar finns redan målbilden där och ni som känner mig vet att det är tårar inblandade, så är det bara för känslomänniskan Eva. 

Om förra året handlade om snuvade upplevelser (Göteborgsvarvet, Öloppet, New York marathon m.m.) så handlar detta året om fullbordande. Vi hörs efter målgång på lördag. 

/Eva 

Vilken bild!!!

Tack Valentin Baat Forssell för den fina bilden från WetRockRace - ni hittar hans blogg och hemsida HÄR!

WetRockRace 2013

Vinst i damklassen för Team Loverunning! Tack bästa Eleonor som pushade mig HELA vägen! Ovan ser ni oss skåla efter målgång. 

Men vi tar det från början: 

Vi hämtade upp Eleonor vid halv tio och styrde kosan mot färjelägret i Tuvesvik på Orust. Eleonor och jag tog färjan till Gullholmen och make+son tog färjan till Käringön. 

Det var race briefing och sen höll jag i en gemensam uppvärmning i ca 15 minuter. Det var då ganska varmt och svetten rann rejält. Kan ju även ha berott på att jag strax innan smörjt in mig med manetkräm...

Därefter inlämning av väskor i hamnen och sen ställa sig i starten. I nummerordning. Vi hade nummer 23 av ca 70 lag (herrlag, damlag och mixed). 

Starten gick och även om jag sagt att vi inte skulle tjurrusa så blev det så ändå Främst ville vi komma ikapp lag 9 som vi såg som våra främsta konkurrenter. Strax innan vi passerat en kilometer så såg vi ryggarna på dem och strax därefter så gick vi om och de lade sig bakom oss nästan kloss an. 

Redan här började jag känna att den första ganska kuperade kilometern som gått på 4:07 direkt satte sig i kroppen i värmen. Dessutom kommer jag inte ihåg när jag sprang så fort sist. Det började redan här bli riktigt slitigt och jag fick säga till Eleonor att dra ned på farten. 

Efter det böljande gruspartiet på Härmanö så kommer man in i ett litet skogsparti och vid ca 5 km är första checkpointen. 

För att ni ska förstå lite bättre av min beskrivning så klipper jag här in kartan av bansträckningen: 

Efter skogspartiet så tar löpning över stora klippor vid. Här började jag känna att vi hade gått ut alldeles för hårt och jag ville att damlaget som låg bakom skulle gå om så att vi kunde ta rygg på dem. Men det ville de inte trots att vi stannade. Efteråt så förstod vi att en av tjejerna i det laget blev riktigt dålig och mer eller mindre kollapsade där och de fick bryta. Både Eleonor och jag fick lite dålig samvete när vi fick höra detta. Det var ju inte meningen att vi skulle driva dem så hårt. Den relativt hårda öppningen hade ju nästan tagit knäcken på mig med. Jag hade redan här tankar om att börja gå, vad är det jag håller på med, osv osv. Eleonor var dock grym på att pusha så det var bara att bita ihop. 

Så kom vi i alla fall till checkpoint två och blev tilldelade våra badmössor för den första längre simsträckan. Strax där innan så hade ett annat damlag passerat oss och vi undrade vart det första tagit vägen. Det var ju först efteråt som vi fick reda på att de brutit. 

Här valde vi att simma ut till udden, dvs längre men man nyttjar strömmen bättre. När jag såg att det andra damlaget simmade den kortare och svårare vägen och bröstsimmade så tänkte jag att här kommer vi att få ett försprång på dem på den ca 300 meter långa simningen. 

Dock hade jag ingen kraft alls. Jag var så trött att simningen gick ganska uselt. Eleonor som sett mig simma innan trodde att det skulle vara jag som skulle dra i simningen istället blev det hon med mig strax bakom. 

Sen lite längre löpning igen på Vallerö, kortare vattenpassage över till Tornö som jag tycker är den ön som är svårast att springa på. Mycket upp och ned, ris att riva benen på och lätt att välja "fel väg". 

Här såg vi inte det andra damlaget alls och när vi kom till den kortare men ganska svåra simningen över till Vedholmen så blev vi informerade av några åskådare att vi var första damlag. Här insåg jag att om jag bara kunde hålla ihop det så skulle vi vinna då vi var bättre simmare. 

Ned till sista checkpointen och sen sista simsträckan över till Käringön. Upp ur vattnet och sista biten upp till ön på en lång badstege och sen kortare löpning på asfalterad gångväg ned till hamnen. Här tryckte Eleonor mig i ryggen eller baken när det gick lite uppför - tack bästa du, det behövdes! 

Passering av kiosken och sen in i hamnen för löpning på bryggan och i mål vid sjöräddningsstationen. 

Enorm lycka över vår vinst så klart även om loppet kunde disponerats bättre. Jag var klart den sämre lagpartnern igår och är glad att jag hade en så stark lagkamrat som Eleonor. 

Min Öloppspartner Maria kom på tredje plats med sin man i mixed klassen och kom in några minuter innan oss - kul! 

Inför nästa helgs större utmaning så ska vi disponera loppet LITE bättre. Det är så mycket längre och vinns inte på den första löpsträckan...

Tack snälla Eleonor och tack arrangörerna av WetRockRace - ni rockar! Hoppas ni kör nästa år igen även om jag förstår att det finns en viss tvekan då det är ett enormt frivilligarbete som ni lägger ned. Mitt förslag är: begränsa antalet platser och höj anmälningsavgiften - vi kommer ändå! 

Veckan i bilder och let me entertain you...

                      

Sonens rygg innan premiären för honom och hans lag i Gothia Cup. Den uppmärksamme ser att hans lag Azalea och Maria och jag har samma sponsor :-D 

Bild från invigningen av Gothia Cup på Nya Ullevi. Det var mäktigt. Youth of the world unite! Och när Michael Jacksons "Heal the world" sjöngs och jag såg alla dessa ungdomar fick jag en tår i ögat. Det finns hopp. 

                        

Egna hamburgare in the making. Köpte en bra manick på ICA där man pressar ner köttet i en rund liten skål och sen trycker en platta över. Köttet som väller över tar man bort och sen vänder man på skålen och så blir de så här! Smart! 

                          

Jag tar en kall öl på uteservering i Götet. På mig har jag mina nya solglasögon som matchar mitt hår ganska bra tycker jag: silver! 

Nya googles till Maria och mig! Polarized Special ops! Ni hör ju bara på namnet att de är som gjorda för oss! 

Avslutningsvis så undrar jag vad det är med mig och knepiga gubbar i skogen. Är det inte väskmördare eller entomologer så är det är det någon annan konstig filur. Eller vad sägs om mannen som nu för andra veckan i rad sitter på en bänk vid en liten sjö. I långbyxor, jacka och FILTHATT! När det är 25 grader!!! Han sitter precis på stället där jag lägger min vattenflaska som jag dricker ur vid varvning på min långa runda uppe i Änggårdsbergen. MINST två timmar sitter han där för det är så lång tid min runda tar ungefär. Idag hälsade jag men fick inget hej till svar. Knepigt eller? 

I måndags var jag på Nya Ullevi och ikväll ska jag dit igen. Vi ska på konsert. Robbie Williams. Sist han var här så var den stora snackisen hur han flörtade friskt med tjejerna längst fram i publiken och enligt rykten så var det en viss läkarstudent som fick följa med honom upp på hans hotellrum. Själv glömmer jag inte sista numret när han sjunger "Let me entertain you" iförd tight Adidas-overall och ginder sig mot en av körtjejerna och blir lite exalterad i byxan om man säger så, hahaha. Let me entertain you, hahaha. 

Tecken

Jag tror på tecken och om man bara ser sig omkring så finns det saker som försöker "tala" till en. Det handlar bara om att titta lite mer och lite längre.

Detta i kombination att jag är lite vidskeplig gör att jag ibland ser saker som faktiskt kanske inte finns. Sen handlar faktiskt mycket om hur man TOLKAR dessa tecken. Man kan välja att tolka det på ett positivt sätt eller helt tvärtom.

I tisdags när vi var ute på en liten utflykt i södra skärgården där Öloppet äger rum om ca tre veckor så såg jag på väg till Brännö dels en brandbåt dels ambulanshelikoptern och avslutningsvis återigen ambulansbåten Hjärtrud. Vissa kanske tror att jag ljuger och ser saker i syne men här följer bildbevis:

Ja, ni ser förutom brandbåten även vad som står uppe på berget eller? Hjärtrud blev det återigen ingen bra bild av men jag hoppas att ni litar på mitt ord. 

Förutom dessa farkoster så såg jag bla denna lilla ö:   

Bara ett boningshus åsså några småhus, typ ett gästhus och ett båthus. Å egen brygga. Flaggan som vajar i vinden. Det var så vackert att jag nästan fick hjärtsnörp. Det står skrivet sommar-Sverige all-over. Jag minns min farmors favorituttryck: "Endast Sverige svenska krusbär hava" (Carl Jonas Love Almquist). Det passar ganska bra in på känslan jag kände då. 

När jag såg detta vackra så glömde jag lite de andra tecknen från tidigare bara för att sen när vi gick i land på Brännö landa i den där lite "scary" känslan att något kommer gå fel den 3/8. 

Vi stannade en sväng på Brännö Värdshus och drack en brännöl och då infann sig lugnet igen: 

Jag måste sluta oroa mig. Jag tänker på min coach´s ord: "Eva, du måste sluta lägga energi på saker du inte kan påverka. Så som väder tex. Lägg energi på det du KAN påverka. Din träning och din inställning." Tack bästa Terje. Jag använder mig kontinuerligt av det som jag lärde mig på vår resa för två år sen. 

Min träning påverkar jag så mycket jag kan. Jag kör många långa löppass där jag jobbar på min uthållighet och fettdrift. Ska man klara en tävling som tar ca 6 timmar så känns det som relevant träning. 

I tisdags så simmade jag 2500 meter i Valhalla. Kändes helt konstigt att lägga sig i en pool utan våtdräkt och UTAN skor. På banan bredvid så körde två killar som intresserat kollade vad jag gjorde. Jag hörde hur de pratade om vad jag gjorde både med armen och att jag nästan inte alls sparkade med benen. De körde med paddlar, dolme och sen även fenor. Efteråt undrade jag om de kanske oxå ska köra Öloppet? 

I tisdags fick jag ett litet paket. I paketet låg det ett kort och en liten låda som innehöll det här: 

                           

Lite dålig bild kanske men ni ser att det är ett hjärta. Texten på är SANN. En present till mig från en jättefin vän (tack S). I kortet stod det: "Kan stå för så mycket" och sen fick jag även kommentaren: "När man följer sitt hjärta är man sann mot sig själv" 

Jag tar orden till mig och jag skriver så här: För precis ett år sen så började jag närma mig ett avgrundsdjup och en kris i mitt liv som jag hoppas ingen någonsin måste uppleva. Min terapeut sa att det är viktigt för mig att ta mig igenom denna sommaren och att den ska fyllas med positiva minnen till skillnad från förra året. Jag måste stänga dörren till det där jobbiga och det är befriande men samtidigt jobbigt. 

Ska jag vara riktigt ärlig och personlig på gränsen till självutlämnande så var kvällen innan just Öloppet förra året en av de värsta kvällarna i mitt liv. Jag vet fortfarande inte hur jag lyckades ta mig samman och kunde vara så stark som jag var. 

I år kommer det bli annorlunda. Jag vet inte hur det kommer att sluta. Jag försöker visualisera mina favoritmålbilder som kan tyckas ganska larviga och som kanske endast min bästa partner Maria kan skratta åt och uppskatta. För i och med ett brutet Ölopp fick jag upp ögonen för denna tävlingsform, tack Patrik för detta. Och jag fick en ny partner. En tjej som berikat mitt liv på många sätt sen jag nappade på hennes invit här på min blogg. Tack Maria för många skratt och för din humor. Du kanske inte vet om det men den har lyft ett tungt hjärta ibland. 

Tack S igen för halsbandet som jag förstår kommer ifrån Smyckesfabriken i Stockholm. Du och jag har en del historia du och jag med. Från en tid när jag ibland inte var sann mot mig själv. Jag tror du förstår vad jag menar. Men med åren blir man klokare och sannare mot sig själv så du kunde inte valt ett bättre smycke. 

Jag kommer blogga minimalt nu det närmaste. Det finns risk annars att det blir en massa mer sentimentalt "tjafs" och upprepande inför vad som komma skall. Jag hoppas ni finns kvar där ute ändå. Jag kommer i allra högsta grad finnas kvar här. 

Se upp i skogen!

Ja ni som läst min blogg ett tag vet att jag älskar att springa i skogen men vet även att jag vurpat en del i skogen och att jag träffat på en del lustiga figurer där - läs bl.a. om väskmördaren här (som för övrigt nog ingen skulle trott på om jag inte haft med mig ett vittne på denna tur). Igår var det så dags för dubbelvarv i Änggårdsbergen. På denna smala stig, lite längre fram (bild tagen vid ett annat tillfälle):

Så sprang jag i godan ro. Hade hittat ett bra flow och var inne i min lilla bubbla. Precis när jag ska passera ett träd som står på höger sida om den smala stigen så blir jag varse att det bakom trädet står en man med kamerastativ och tar kort på något på trädstammen. Han har ju varit "gömd" bakom trädstammen så jag ser ju honom inte förrän då. Jag blir vettskrämd för det är sällan som jag ser någon alls just på denna delen av slingan jag brukar springa. Jag blir så chockad att jag reflexmässigt tar ett sidoskutt åt vänster. Precis när jag gör detta så HÖR jag hur det knakar till i ryggen och jag faller handlöst på vänster sida. Skrapar upp vänster armbåge, knä och tumme. "Fotografen" frågar hur det gick, UTAN att vända sig mot mig utan fortfarande med ögat i kameran. Jag säger ok och ser då att det är något djur, typ en skalbagge som han håller på att fota. Han ber om ursäkt att han skrämde mig där han stod gömd bakom trädet. Ok, säger jag och reser mig och stapplar vidare. Går ca 100 meter innan jag börjar springa igen. Nu med ett kortare steg och som en skadeskjuten kråka. Vet att jag är en bit hemifrån och vet även att det mesta blir bättre om man rör på sig. Så jag fortsätter att springa och kör även ett andra varv. Då är han borta från stället där han stått. 

Idag känns inte min rygg ok. Det känns som ett ryggskott. Musklerna är typ i kramp då de reflexmässigt dragit ihop sig för att skydda ryggen när jag förmodligen gjorde en plötslig rotation i nedre delen av ryggen. Det mest klassiska är ju snöskottning; man böjer i ryggen och vrider och så är ryggskottet ett faktum. Jag är väl mer utsatt med min sneda rygg där det finns klara obalanser mellan vänster och höger sida och detta plötsliga rörelsemönster klarade inte min bål att parera. Well, jag kan i alla fall röra mig och det är ju bästa medicinen för att bli bättre snabbare. Jag ska försöka mig på att simma idag för att se om det lättar. Löpning är uteslutet idag. 

Efter denna encounter med förmodad entomolog så åkte vi i alla fall ned till havet. På denna klippan satt vi och lite längre bort ser man några av öarna som vi ska "forcera" den 3/8 på Öloppet. 

Precis när vi satt där så kom en båt som jag kände igen, ambulansbåten Hjärtrud (försökte ta kort men den var en bit bort och min iPhone tar inte de bästa bilderna på håll). Alltså är det någon som försöker säga mig något? Dåligt omen? Hahaha. Nä, nu får det vara nog på roligheterna. Inga mer skador nu och verkligen inga fler färder med Hjärtrud, det räcker med den från förra året! 

En månad kvar!

Idag är det den 3/7. Om en månad är det således den 3/8. Jag fattar det inte. Bara en månad kvar till ett av mina största mål i år, Öloppet.

Visst jag var ganska förberedd förra året men i år känner jag mig bara så REDO! Jag har lärt mig crawla och kan numera hålla 2:00 fart utan problem (edit. 2 min/100 meter). Detta är alltså en fart i OW (Open Water), inte i bassäng. Det är en fart som jag känner att här kan jag ligga och mata på. För er som inte simmar så kan detta jämföras med att springa i sin komfortfart där man känner att här kan jag tugga på utan problem och typ hur länge som helst. Det är ingen världsmästarfart men en fart där jag känner att jag har kontroll och kan samtidigt orientera mig (så att man inte driftar och simmar åt fel håll) och jag känner att det är en fart som inte kommer trötta ut mig och som inte heller gör att min partner Maria behöver slösimma och vänta på mig.

Det är speciellt och annorlunda att simma i våtdräkt och ute vs att simma i bara baddräkt och i en bassäng där det inte går någon krusning och du bara behöver titta på linjen i botten på bassängen för att hålla en rak linje.

Senast jag simmade med Maria fick jag beröm. Hon sa: "Du är bra Eva! Tänk vad långt du kommit! Nu bara kastar du dig ut som en maskin!" Jag tar det till mig. Jag har inte den bästa tekniken men den funkar för det jag ska göra. Jag glider och använder min höftrotation för att ta mig framåt. Jag använder faktiskt inte benen nästan alls. Jag träffade vinnaren i herrklassen på Öloppet 2012 i söndags när jag simmade i Delsjön och påpekade just det här med benen. Han svarade: "Jag använder inte heller benen." Han om någon borde ju ha koll (tack för bekräftelse Martin!)!

För jag har verkligen tränat. Jag ser ingen som helst prestige i (som vissa andra, no names) att delta i tävlingar och utmaningar utan att ha tränat. Jag tycker nästan att det är lite larvigt i stil med när man gick i skolan och sa att man inte pluggade. Varför är det fult att träna och plugga? Jag har aldrig hymlat eller mörkat det ena eller andra. Jag är som träningsprodukt precis samma som jag var i skolan; nämligen hälften talang och hälften träning/plugg. Jag är inte lat av naturen och har hög disciplin detta hjälper en del på vägen om man säger så.

Så imon ska jag träna på att paddla kajak för det är jag inte så bra på. Och det är visst 22 km kajak på 10islandrace som är Marias och min utmaning nummer två i år.

Men självklart så tränar jag fortfarande löpning! Igår så tränade jag en kund och då hade jag denna outfitten:

                     

Jepp, matchad - that´s me! Den som kollar extra noga ser oxå att jag även hade en grön sportbh på mig! Åsså gröna ADIOS! 

Jag har ett par orangea oxå men som nu sjunger på sista versen, eller vad säger ni? 

                       

De börjar faktiskt likna de turkosa som jag hade på Lidingöloppet förra året och som jag sen slängde direkt efter duschen. Som ni ser så landar jag på framfoten och fotbladet (supination). Skon är ju inte ens sliten bak ju! Så här de flesta av mina skor ut, fast mer tendens på höger (det benet är lite längre så det landar ju "hårdare"). Den gröna är nästan helt ny, den har bara Stockholm marathon att stoltsera med. Men oroa er inte, jag har ett litet lager så jag klarar mig, jag lovar!