En månad kvar!

Idag är det den 3/7. Om en månad är det således den 3/8. Jag fattar det inte. Bara en månad kvar till ett av mina största mål i år, Öloppet.

Visst jag var ganska förberedd förra året men i år känner jag mig bara så REDO! Jag har lärt mig crawla och kan numera hålla 2:00 fart utan problem (edit. 2 min/100 meter). Detta är alltså en fart i OW (Open Water), inte i bassäng. Det är en fart som jag känner att här kan jag ligga och mata på. För er som inte simmar så kan detta jämföras med att springa i sin komfortfart där man känner att här kan jag tugga på utan problem och typ hur länge som helst. Det är ingen världsmästarfart men en fart där jag känner att jag har kontroll och kan samtidigt orientera mig (så att man inte driftar och simmar åt fel håll) och jag känner att det är en fart som inte kommer trötta ut mig och som inte heller gör att min partner Maria behöver slösimma och vänta på mig.

Det är speciellt och annorlunda att simma i våtdräkt och ute vs att simma i bara baddräkt och i en bassäng där det inte går någon krusning och du bara behöver titta på linjen i botten på bassängen för att hålla en rak linje.

Senast jag simmade med Maria fick jag beröm. Hon sa: "Du är bra Eva! Tänk vad långt du kommit! Nu bara kastar du dig ut som en maskin!" Jag tar det till mig. Jag har inte den bästa tekniken men den funkar för det jag ska göra. Jag glider och använder min höftrotation för att ta mig framåt. Jag använder faktiskt inte benen nästan alls. Jag träffade vinnaren i herrklassen på Öloppet 2012 i söndags när jag simmade i Delsjön och påpekade just det här med benen. Han svarade: "Jag använder inte heller benen." Han om någon borde ju ha koll (tack för bekräftelse Martin!)!

För jag har verkligen tränat. Jag ser ingen som helst prestige i (som vissa andra, no names) att delta i tävlingar och utmaningar utan att ha tränat. Jag tycker nästan att det är lite larvigt i stil med när man gick i skolan och sa att man inte pluggade. Varför är det fult att träna och plugga? Jag har aldrig hymlat eller mörkat det ena eller andra. Jag är som träningsprodukt precis samma som jag var i skolan; nämligen hälften talang och hälften träning/plugg. Jag är inte lat av naturen och har hög disciplin detta hjälper en del på vägen om man säger så.

Så imon ska jag träna på att paddla kajak för det är jag inte så bra på. Och det är visst 22 km kajak på 10islandrace som är Marias och min utmaning nummer två i år.

Men självklart så tränar jag fortfarande löpning! Igår så tränade jag en kund och då hade jag denna outfitten:

                     

Jepp, matchad - that´s me! Den som kollar extra noga ser oxå att jag även hade en grön sportbh på mig! Åsså gröna ADIOS! 

Jag har ett par orangea oxå men som nu sjunger på sista versen, eller vad säger ni? 

                       

De börjar faktiskt likna de turkosa som jag hade på Lidingöloppet förra året och som jag sen slängde direkt efter duschen. Som ni ser så landar jag på framfoten och fotbladet (supination). Skon är ju inte ens sliten bak ju! Så här de flesta av mina skor ut, fast mer tendens på höger (det benet är lite längre så det landar ju "hårdare"). Den gröna är nästan helt ny, den har bara Stockholm marathon att stoltsera med. Men oroa er inte, jag har ett litet lager så jag klarar mig, jag lovar! 

We did it! Oskulden tagen!

Ett maraton är en lång distans och det är först vid ca 30 km som loppet börjar för det är oftast då som ens kropp börjar säga ifrån. Igår var inget undantag. Min syster fick de sista 10 kilometrarna kämpa REJÄLT och jag vet inte om man kan definiera vår löpning som löpning dessa kilometrar. Men gå, det gjorde hon ALDRIG. Med små små steg så närmade vi oss bågen som utgjorde målgången och fick våra fina små plaketter. 

Nedan kort är taget precis efter att vi kramats och gråtit en skvätt ihop: 

På väg hem i bilen tittade jag på våra mellantider och ser då även att min syster vunnit sin klass, D50. Det var inte dåligt på debuten! Vår tid blev 4.23:08.

                               

Vad kan man säga om loppet då? Jo första 8 kilometrarna skulle vi ta oss upp för åsen (Hallandsåsen) och det var ganska kuperat. Det var ju inte 8 km rakt upp utan mer böljande med vissa partier brantare än andra. Det absolut roligaste under denna delen av banan som gick i vackra landskap där alla hus typ var bondgårdar var när vi passerade två hästhagar som fanns på varsin sida av vägen. ALLA hästarna hade radat upp sig vid staketet/stängslet och stod och kollade in oss löpare! Hahaha, jag har aldrig sprungit ett lopp där hästar är intresserade åskådare! 

Sen sprang vi uppe på åsen ett tag på typ landsvägar. Man fick hålla koll på bilar för det var ju inte avstängt och några gånger hade jag andan i halsen som när det tex kom en stor traktor som skulle förbi på den smala vägen. 

Därefter började en lättare nedfärd mot Torekov vid vattnet där vi passerade halvmaradistansen. Strax innan halvmarapasseringen började min syster få håll och jag plockade upp ett par stenar och gav henne som hon sen inte släppte mer än korta stunder resten av loppet. Hennes mage var inte van vid dricka och gel (klassiskt nybörjarmisstag att inte testat detta på träning). 

Efter Torekov sprang vi en del längs havet på grus och även kohagar. Vid ca 25 km hade min syster ont i höger fot, höger och vänster knä och vår fart började sacka rejält. Nu började det även regna lite lätt för att sen mot slutet utvecklas till komplett ösregn när vi gick i mål. 

Vid ca 30 km började stigningen upp på åsen igen. Här var det en mental och kroppslig kamp för min syster och jag började tvivla på att hon skulle klara det. Men uppperade gånger så svarade hon mig att hon minsann inte skulle ge upp! 

Nedförsbiten till Kattvik när man är helt trött och slut blir ju ganska jobbig och min syster orkade inte stå på mer än marginellt snabbare än på platten. 

Allra sista kilometrarna går man av vägen och springer på en grusstig längs havet för att sen återigen nå Båstad. En kilometer i taget, en kilometer i taget. När vi på håll såg målbågen började jag nästan gråta. Min syster sa till mig: Spar det till efter målet! 

Och väl i mål, som skrivet innan blev det kramkalas och tårar av glädje! 

Sen slängde vi oss i det kalla havet innan vi begav oss åt varsitt håll. 

Hemma på hyllan i köksfönstret har jag nu ställt upp denna plakett för att påminna mig om gårdagen: 

                           

Ni kanske undrar hur det kändes för mig? Hur gick det för mina höfter som sa ifrån på Stockholm marathon? Höger höft gjorde sig till känna när det var 5 km kvar men det var inget farligt och inte alls som i Stockholm. Hur känns det idag då? Jo, jag är ganska seg och lite trött. Det är ju inte var dag som man springer 42,2 km och dessutom att röra på sig i nästan 4,5 timme det gör jag inte heller varje dag. Man kan sammanfatta det så här: Jag är inte så sugen på att springa idag om man säger så. Jag kommer att i eftermiddag simma en liten sväng för att mjuka upp kroppen sen räcker det. Även om jag inte tog ut mig till max ska man tänka på att maraton är ÅTTA gånger större belastning på kroppen än vad en halvmara är. 

Nu kan min syster (som bott flera år i USA) i alla fall säga att hennes oskuld är tagen. I USA när man berättar att man är löpare kommer nästan alltid följdfrågan: Hur många maraton har du sprungit? Där anses man inte vara löpare innan man sprungit sin första mara. Innan dess är man oskuld, hahaha. Och trots all smärta så började min syster direkt prata om nästa års lopp och om Helsinborg marathon som kommer att gå av stapeln första gången i september 2014, osv osv.  Hahahaha. Vart ska det här sluta? 

Min uppgift

På bordet ligger dessa här:

                               

Det är bland annat min uppgift att ta med dessa till loppet imon. 

Det är även min uppgift att peppa och följa min syster på hennes första maraton. 

Igår var min uppgift att leda en tjej över och runt Sisjön på hennes första swimrun-träning. Vår gemensamma uppgift fredagen den 26 juli är att nå pallplats på WetRockRace. 

Imorse var min uppgift att inte drifta för mycket infrån min Öloppspartner Maria. Att försöka hålla så jämna steg/simtag det går med en supersimmare är inte det lättaste men imorse gick det bättre än tidigare. Vår gemensamma uppgift den 3/8 och även den 31/8 är att nå pallplats på Öloppet och 10islandrace. 

Att det gick bra på simningen imorse kanske beror på att jag tränat mer men troligtvis mer på att jag just denna veckan haft som uppgift att infinna mig på bästa Simcoachens intensivkurs på Valhallabadet 11.30-12.30 varje dag. 

Dagens uppgift idag på kursens sista dag var att hitta en integrerad och bra andning. Så integrerad att den nästan inte syns. Det är svårt, mycket svårt. Men idag kände jag att jag tog ett litet steg framåt. Således vet jag vad min träningsuppgift kommer att vara det närmaste. 

Många är de uppgifter vi tampas med varje dag och olika är deras utmaningar. Vissa uppgifter handlar om andra och vissa handlar bara om dig själv. Det viktiga är att man vet syftet med uppgiften och att man inte ger upp även om uppgiften ibland känns svår. 

Jag tackar idag de kvinnor som givit mig uppgifter denna veckan och även framöver: Ana (min syster), Eleonor (min WRR-partner), Maria (min Öloppspartner och 10islandracepartner) och sist men inte minst Anna-Karin (min simcoach). 

"One task, one mission, one goal" 

"Nunquam redono" 

Inlärningssvårigheter?

Denna veckan, måndag-fredag, spenderar jag i denna bassängen 11.30-12.30:

Garanterat manetfritt, hehehehe. 

Det körs en sjuhelvetes massa drills med bästa drillsergeanten vid poolkanten, aka Anna-Karin Lundin/Simcoachen. 

Det är alla möjliga olika slags drills med utgångspunkt från A-K´s favoritdrill/position SKATE. I skate ligger man i 45 grader på ena sidan med den främre armen i en avslappnad och perfekt position under vattnet. Med detta som utgångspunkt kan man sen göra saker med den andra armen/höften och även snabbt med en spear switch hamna i motsatt sidas skate position. Låter det som fikonspråk? Ok, nog om det då. För de som vill veta mer så googla eller youtuba (heter det så?). 

Hur går det då? Ja, heaven and hell. Ibland undrar jag om jag har inlärningssvårigheter eller bara helt enkelt så saknas kopplingen mellan vad hjärnan vill å säger till kroppen att göra och vad slutresultatet blir. I början när jag bestämde mig för att lära mig att simma enligt Total immersion så blev jag väldigt frustrerad och besviken på mig själv. Varför är det så svårt? Vissa gånger ville jag ge upp. Tankar cirkulerade i huvudet om att jag aldrig kommer att kunna lära mig det här, jag suger, vad är det jag håller på med och andra självdestruktiva och alldeles infernaliskt larviga tankar om hur låg kapacitet jag har. 

Om någon skulle komma fram till mig och säga att jag är dålig på att springa så skulle jag kunna stå upp för min sak och säga att jag tycker att de har fel. Löpning är något jag kan. Även om jag inte tillhör den svenska eliten så vet jag att jag springer med ett bra steg och är faktiskt ganska snabb. Jag kan springa utan att tänka på vad jag gör och det ser enligt andra så lätt ut. Efter flera års nötande av löpning har jag hittat en bra ekonomi. Och det är det här jag insett att jag kan inte jämföra min simning med min löpning. Men det är dit jag vill på sikt med min simning. Simma och att andra säger att det ser lätt ut. Att jag inte i princip vid varje armtag måste tänka på vad jag ska göra men främst vad jag INTE ska göra. 

Efter att ha insett detta så är jag lugnare i vattnet. Visst jag stressas ändå ibland när jag ser att jag är sist men jag vet att jag faktiskt kan crawla och helt för djävligt ser det inte ut. Någon gång kommer jag få till den där fina armbågen, någon gång kommer jag kunna integrera min andning så att den inte syns och någon gång kommer jag kunna få till den där perfekta kicken och synken. 

Det kommer att kosta många timmar (och en del pengar, hahaha) men att gå en intensivkurs emellanåt och att boka en PT-timme med A-K då och då kommer göra att jag hela tiden förflyttar mig ett steg närmare mot mitt mål. 

Tre år tog det för mig att våga kalla mig själv en "riktig" löpare. I höst har det gått ett år sen jag påbörjade min simresa med A-K som vägledare. Två år kvar då. Tålamod är en dygd. 

Här A-K efter passet när hon pratar med två av sina adepter. Det togs några andra bilder på henne och mig idag men inte ens Photoshop skulle kunna göra de bilderna internetvisningsvänliga så de har jag redan raderat. Bäst så, eller hur A-K? 

Att nästan drabbas av panik...

Det är mycket sällan som jag drabbas av panik. Jag är en sådan person som jag själv skulle vilja ha med när det stormar om man säger så. Jag tänker inte ge er några exempel utan jag hoppas att ni litar på mitt ord.

Jag räds inte vatten och höga vågor och har bara varit riktigt rädd en gång i havet och det var på Oahu för många år sen när jag drogs iväg av vågorna helt plötsligt och hamnade i en strömvirvel som gjorde att jag inte visste vad som var upp och ner.

Uppvuxen som jag är på västkusten så kan man säga att jag nästan har tång mellan tårna. Jag blir inte rädd för tång och att riva upp fötterna på havstulpaner är faktiskt vardag för mig sen jag var liten.

Det som jag dock inte gillar med min älskade västkust är brännmaneter. Vanliga öronmaneter är helt lugnt och jag skäms hur jag som liten kastade dem som en slags lek på mina badkompisar. Ja, det eller att kasta sand/blålera var sånt jag sysslade med som liten om jag inte fiskade tångkrabbor då.

Idag var det tänkt att jag skulle simma i Sisjön (en insjö i Göteborg för dem som inte vet) men detta blev snabbt ändrat till att bli havet istället. Maken tyckte att jag behövde RIKTIG simning inför mina kommande havsutmaningar (Öloppet, WRR, 10islandrace). Med våtdräkten halvt påtagen redan så glömde jag att smörja in mig med manetkräm. Inte så smart skulle det visa sig.

Väl ute vid Näsets badplats så bestämde jag att jag skulle simma bort till Smithska udden och tillbaka.
Det fanns inte en käft på dessa annars MYCKET välbesökta badplatser. Regnet hängde i luften och vågorna gick ganska höga men jag tänkte att detta skulle bli bra träning.

Gick i vid en badstege och började simma. Började se lite brännmaneter men tänkte att ja ja det var väl inte så många. Ju längre ut jag kom desto fler blev de och jag kände hur mina underarmar började sticka av trådar som nuddat dem. Jag kämpade på då jag började se min vändpunkt. Gick upp med huvudet åt höger för att andas och DÄR låg det en JÄTTESTOR brännmanet! Jag brände kinden, munnen och hade jag inte haft simglasögon hade det blivit riktigt farligt. Där och då började jag nästan att hyperventilera och undrade vad F-N det var jag höll på med. Mitt enda mål nu var att ta mig fram till vändpunkten och ta mig upp där.

Väl där så gick jag upp ur vattnet och tittade över viken för att kanske se maken så att jag kunde signalera till honom att jag var klar. Det kändes så långt att ta sig tillbaka gåendes över viken och jag visste inte om han såg mig så långt borta så jag beslutade mig för att hoppa i igen och simma tillbaka. Nu skulle det i alla fall gå fortare då jag skulle ha vågorna i ryggen. Sagt å gjort; jag hoppade i igen. Jag simmade så fort jag kunde och började faktiskt att räkna maneter. Jag slutade efter 250 och då hade jag inte ens kommit halvvägs tillbaka...

Så här såg en av mina underarmar ut efteråt:

Det är som små blåsor på stället där våtdräkten inte täckte huden. Även om det bara var en manet som jag "krockade" med så simmade jag så nära så många andra att trådar fanns överallt. Nu vätskar sig huden och är helt fuktig å kall. Kroppens försvar vid en lätt brännskada. 

Hur ser ansiktet ut då? Well, det ser ut som om jag fått en blåtira under höger öga, det bränner om näsan och på överläppen har jag fått två märken. 

Kommer detta att hindra mig att simma i havet igen? Nej. Dock kommer jag ta på mig manetkräm och simma när det är varmare. Till Öloppet i augusti så hoppas jag att det är varmare i vattnet så att de drar sig längre ut och då är det ju tävling så då gäller det bara att bita ihop. 

Markeringsbojen jag köpte funkade inget bra alls så vi gjorde en egen av sonens gamla puffar: 

 

Funkade perfekt! Åsså hade jag gul badmössa! 

Imon börjar min simkurs för A-K Lundin/Simcoachen. Det är en intensivkurs som går på lunchen. En timme varje dag mån-fre. På Valhallabadet är det garanterat manetfritt. För er som vill läsa om kursen och även se en bild på mig in action (måste ju vara photoshoppad, det där kan ju inte var jag?) så klicka HÄR! 

Från det ena till det andra så har det sprungits långpass på asfalt igår (25 km igår i typ 5:10 fart), tjockskorna var skit (jag får ont i fötterna) och mina bebisar aka potatisar var enormt goda! Här bild innan de tvättades: 

Avslutningsvis så ger jag er en bild som är en "blast from the past". Jag när jag morgonjoggar i Central Park (tack för bilden Lena) i mars, 2011. En av mina bästa resor ever med en av mina bästa vänner ever. 

New York är numera så laddat för mig att så fort jag ser någon serie därifrån eller som igår när det i en film spelades Frank Sinatra´s "New York, New York" så får jag tårar i ögonen. När jag tittar på bilden så händer samma sak. Vi ses snart igen New York. Jag ska bara beta av en annan mara först, i en annan metropol, Båstad. 

Examensprov

Imon är det midsommarafton och då ska lite av det här skördas:

                       

Den uppmärksamme ser att de flyttat plats och ja det fick jag göra då rådjur börjat äta upp blommorna. Får se hur många knölar det är i varje kruka! Har inte vågat kolla. Förra året hade vi bara fem krukor, i år 15! Examen imon då och sen kommer "Stickan" = jag, att se till att de blir perfekt kokta! Ja, det är en av mina talanger nämligen att veta när färskpotatis är perfekt! Hemma hos mina föräldrar när jag är där så får jag alltid sticka. Värt att nämna är att min pappa är något av en mästerkock och skulle inte låta vem som helst sticka hans potatisar, hehehe. 

Kroppen har i alla fall känts ok efter helgen terränglopp och jag tackar bästa Anders för bra kort på mig när jag kämpar mig uppför sista backen och målet: 

Annars har det inte bara blivit löpning i veckan utan även simning. Nu känner jag mig så sugen på att simma i havet som jag älskar men har varit lite orolig att bli överkörd och inte synas då jag fick tipset på Twitter att köpa en sån där markeringsboj som dykare har: 

                                 

159 kr på XXL. Det är en lång sak som man blåser upp och jag planerar att fästa den i typ ett skärp i midjan. Lovar återkomma om hur detta går. Tipset om att sätta en hajfena på ryggen väntar jag ett tag med.

Igår var vi i familjen i alla fall på bio (studiedag så Fritids var stängt) och då köpte jag dessa här snacksen att inmundiga när vi såg "After earth": 

                         

Äh, fy vad äckliga! Men ok, jag åt upp dem ändå, glupsk som jag är (eller är det mammas ord från barndomen som gör sig påminda: Tänk på barnen i Biafra! Man slänger inte mat!)

Vad gäller filmen så kan jag säga att den var ok. Ganska förutsägbar som de flesta amerikanska påkostade storfilmer men men det var den sonen ville se! 

Jag har även shoppat. Skor, så klart! Nämligen dessa här: 

                       

Ja, just det ett par tjockskor! Det trodde ni inte va? Nästa lördag är det examensprov för min syster då hon tillsammans med mig ska springa Båstad marathon. Jag är lite orolig efter Stockholm marathon att mina höfter ska kollapsa igen då de inte klarar så mycket asfalt och även om jag sprungit en del på asfalt de senaste veckorna så är det inte alls tillräckligt för att tro att mitt skelett härdats tillräckligt. Så för att kunna peppa och följa min syster hela vägen så kommer jag nog använda dessa. Kommer testa dem senare idag och några gånger till för att känna efter om de kommer att funka. Mina fötter har ju vant sig av med tjockare dämpade skor men jag tror att det är smart av mig att köra så här. Modellen heter förresten Nike Vomero. En modell som jag sprang MYCKET i i lindan av min löparkarriär. En av de få modeller som jag faktiskt kunnat köpa i damvarianten då de är ganska bred i framfoten och således passar mina paddfötter. Annars köper jag nästan enbart herrmodeller numera. 

Jag hoppas att ni som läser får en underbar midsommar! Full av god mat & dryck, härligt sällskap och träning så klart! Nu under sommaren kommer jag inte uppdatera min blogg så ofta. Jag tror och hoppas att ni förstår. 

Lerum Vildmark och mission accomplished

Igår spelade sonen fotbollscup i Hjällbo. Inte så långt från Lerum tänkte jag på fredag kvällen och bestämde mig för att trots lite slitna ben göra en avstickare för att springa Lerum Vildmark.
Helst hade jag velat springa långa banan på 18 km men insåg att det inte fanns tid för detta och även kombinationen med lite sliten kropp valde jag istället 10,6 km´s slingan.

Jag hade frågat en av arrangörerna om banan och fått reda på att det var skogsmotionsslingor blandat med grus och fin skogsstig och att det var ganska torrt. Mitt val föll därför inte på ett par terrängskor utan mina egendesignade Adidas Adios 2 (mina klubbfärger):

                               

Det här är skorna efter att jag spolat av dem med vatten på parkeringen efter loppet. För ja, det var rätt skoval (enligt mig i alla fall). 

Mycket fin bansträckning där det blandades precis som utlovat med motionsslingor, grusstig och fina små skogsstigar. Precis som jag gillar. Faktiskt mer än den svårsprungna banan från förra helgen på STT Skatås. Kanske för att det trots kupering är lite lättare att springa en sådan här bana jämfört med en bana som består av mycket stenar (speciellt utför) som det var förra helgen. 

Första två km gick på ett böljande motionsspår och här kunde jag stå på ganska bra. Dessa två kilometrar gick i typ 4:15-4:20 fart. Sen kom vi in på en liten skogsstig och farten gick ned till strax runt fem-fart. Jag gillar verkligen inte när folk ligger nästan kloss an på mig i rygg utan att säga att de vill gå om så vid två tillfällen så stannade jag och släppte förbi några. Sen hamnade jag bakom en kille som sprang lite för långsamt men jag valde ändå att ligga kvar för att spara lite kraft. Sen kom det lite gruspartier och här kunde jag stå på ganska bra och gick om en del. Sen in i skogen igen. Här visste jag att jag låg tvåa. Första tjej såg jag dundra iväg redan tidigt i typ 4:00 fart så henne såg jag aldrig men jag visste att jag hade några tjejer precis bakom mig. 

Efter halva loppet släppte jag förbi en dam. Hon tyckte jag höll bra fart och ville egentligen inte gå om men jag gillar som sagt inte att ha någon kloss an (man kan ju undra varför jag springer lopp i skogen om jag inte gillar detta, hahaha). Hon var kanske i min ålder eller lite äldre och bakom mig visste jag att jag hade två yngre tjejer. MEN jag hörde på deras andhämtning och steg att de inte skulle klara att ta mig. De var redan ganska ansträngda efter halva loppet. 

Jag njöt verkligen av banan som passade mig bra. Det liknade mycket den löpning jag springer uppe i Änggårdsbergen och jag kände mig hemma. Det vackra vädret och snälla funktionärer som stod på flera ställen i skogen gjorde bara upplevelsen ännu bättre. Men tävlingshornen fanns där. Jag visste nu att jag låg trea och hade inga planer på att släppa förbi någon av tjejerna bakom. Så när det kom en böljande bit på grus (ni vet en sådan där gammal fin skogsväg med uppkörda spår där bilar kört och det växer gräs i mitten) så lade jag in en högre växel och sen såg jag inte skymten av dem mer. 

In i skogen igen och jag såg 8 km´s markeringen strax därefter. Härifrån sprang jag helt själv och njöt ännu mer. Jag kunde ta ut steget precis som jag ville och när jag sprang på den smala skogsstigen längs Härsjön så kändes det så gott i hjärtat att jag nästan glömde att jag höll på att springa en tävling. 

Så kom då sista 1,5 kilometern som åter var motionsspår, uppåt, uppåt. Allra sista biten upp mot mål var det en så brant backe att det var svårt att springa och sen kom målet direkt på toppen. Jag började se tvåan en bit bort men det fanns inte en chans att jag skulle kunna komma ikapp. 16 sekunder slog hon mig med. 

Där i slutet i backen så var det många som hejade på mig - tack! Det är verkligen en fördel att springa i kjol och jag gick i mål med ett stort leende på läpparna. 

Väl i målet pratade jag med tvåan. Hon som vann hade gått in 7 (!) minuter före oss! Mycket bra sprunget av henne!

Sen tog jag min påse och begav mig tillbaka till fotbollscupen där sonens lag faktiskt kom tvåa! Således både en tvåa och en trea satt i bilen på väg hem sen på eftermiddagen. 

Jättestort tack till arrangörer av Lerum Vildmark, mycket bra! Jag kommer igen nästa år men då springer jag nog den långa slingan! 

Idag startade jag morgonen med en morgonjogg på 12 km. Så nu är veckans planerade distans avklarad. Ok, det blev inte exakt 12 km per dag men gårdagens tävling på 10,6 km + uppvärmning tycker jag faktiskt kan klassas som 12 km även om jag inte vet hur lång uppvärmningen var, brukar faktiskt inte ta varken tid eller distans på det. 

Under min morgonjogg idag stannade jag nere vid Nya Varvet och tog kort på Älvsborgsbron, ett av mina favoritlandmärken i Göteborg: 

I lurarna lyssnade jag idag inte på Håkan Hellström utan på en annan svensk kille som är en favorit, Oskar Linnros. Bästa låten på hans senaste "Klappar och slag" är enligt mig "Kan jag få ett vittne?" Klicka gärna på länken nedan så kan ni se när han framför just denna låten på Nyhetsmorgon i TV4. 

"Så när internet har glömt oss 

Ska jag följa dig ändå

När personerna du kanske kände slutat titta på

Om ensammast är starkast

Var jag starkare förut" 

Ur "Kan jag få ett vittne?" - Oskar Linnros