I ca ett halvår så var jag avstängd. Min kropp stängde av mina känslor. Främst för att slippa negativa känslor men det blev ju på bekostnad av de positiva som ger kraft och jag kände inte igen mig själv. När känslor var på väg så var det precis som om någon bara stängde av en kran. De tilläts inte att rinna ut. En överlevnadsstrategi så klart.
Lördagen den 20 april så förstod jag att jag hade hittat tillbaka och jag skrev detta inlägget.
Att vara en känslomänniska som styrs mycket av sina känslor är både bra och dåligt och jag vill inte vara annorlunda. Jag gillar att kunna känna mycket. Jag gillade inte mig själv som avstängd. Som ni förstår kan det dock bli överväldigande och inte alltid så passande i alla situationer. Ibland längtar jag tillbaka till den där kranen. För när vissa känslor sköljer över mig så blir det så överväldigande att jag ibland faktiskt måste sätta mig ner.
Det var ett litet mail som jag såg imorse som fick min värld att gunga rejält. Så mycket att jag nästan trodde att jag skulle svimma. Ett litet mail från New York Road Runners om att man snart måste välja sin transport till starten och om man vill lämna in bagage eller ej. För vissa kanske detta kan verka löjligt att ett sådant mail orsakar känslostormar hos en 42 årig kvinna i Göteborg. Men alla minnesbilder som sköljde över mig eftersom loppet är så stark kopplat till 2012 gjorde att det satte igång känslor som legat i träda ett tag. Både positiva och negativa.
Herrejesses, hur ska detta gå? Resan är ännu inte bokad för vi står i valet och kvalet om vi har råd att åka hela familjen eller om jag ska åka själv. Om jag åker allena, kommer jag kunna "ta hand" om mig själv efter loppet? Eller är det menat att jag SKA göra denna resan själv? Som ni förstår finns det en viss symbolik underliggande i denna resa och detta lopp. Så jag funderar lite till, jag vet inte riktigt ännu hur jag vill göra. Men jag tror att det kommer att komma ett tecken snart som ger mig vägledning. Det brukar vara så.
Lördagen den 20 april så förstod jag att jag hade hittat tillbaka och jag skrev detta inlägget.
Att vara en känslomänniska som styrs mycket av sina känslor är både bra och dåligt och jag vill inte vara annorlunda. Jag gillar att kunna känna mycket. Jag gillade inte mig själv som avstängd. Som ni förstår kan det dock bli överväldigande och inte alltid så passande i alla situationer. Ibland längtar jag tillbaka till den där kranen. För när vissa känslor sköljer över mig så blir det så överväldigande att jag ibland faktiskt måste sätta mig ner.
Det var ett litet mail som jag såg imorse som fick min värld att gunga rejält. Så mycket att jag nästan trodde att jag skulle svimma. Ett litet mail från New York Road Runners om att man snart måste välja sin transport till starten och om man vill lämna in bagage eller ej. För vissa kanske detta kan verka löjligt att ett sådant mail orsakar känslostormar hos en 42 årig kvinna i Göteborg. Men alla minnesbilder som sköljde över mig eftersom loppet är så stark kopplat till 2012 gjorde att det satte igång känslor som legat i träda ett tag. Både positiva och negativa.
Herrejesses, hur ska detta gå? Resan är ännu inte bokad för vi står i valet och kvalet om vi har råd att åka hela familjen eller om jag ska åka själv. Om jag åker allena, kommer jag kunna "ta hand" om mig själv efter loppet? Eller är det menat att jag SKA göra denna resan själv? Som ni förstår finns det en viss symbolik underliggande i denna resa och detta lopp. Så jag funderar lite till, jag vet inte riktigt ännu hur jag vill göra. Men jag tror att det kommer att komma ett tecken snart som ger mig vägledning. Det brukar vara så.
