Vad f-n är det jag tackat ja till?!

I måndags så tog sonen och jag båten ut till Brännö för att bada. Vädret var väl så där och när vi kom ut så blåste det ganska bra. Vi hittade till badstället och först då började jag inse UTMANINGEN att simma i öppet hav...

Sonen frågade om det var här jag skulle simma på Öloppet och jag harklade fram ett ja. Sen när jag fick vara manetvakt förstod jag det där med regeln att man måste ha våtdräkt. Började tänka i banor om att jag nog skulle skaffa en lång i alla fall och att jag skiter i om jag blir varm när jag springer.

Jag insåg där och då att detta är den största utmaning jag gett mig på och det är först nu som jag inser vad det var jag tackade ja till i februari.

Men jag väljer bort rädslan och tackar istället bästa Patrik att han vill göra detta med mig och tror starkt på att vi kommer att klara det. Jag hoppas våra familjer kommer att stå och ta emot oss när vi går i mål på Donsö efter 28,2 km löpning och 4,8 km simning och tar hand om oss i färjan på väg hem....

                                                             Färjan på väg hem i måndags

Dammat av de gamla trotjänarna

Ja idag är första dagen på min semester (även om jag vet att jag redan imon måste vara på kontoret en stund på förmiddagen) och jag började den med att ta mig en morgonjogg med de här gamla trotjänarna:




Newton Distancia Racer. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang i dem sist. Jag sprang väldigt mycket i Newton´s upptill förra året då jag började springa i tunnare skor. Newton´s är de skor som "hjälpt" mig mest i min löpning då jag är en framfotalöpare och mitt pb på halvmaran i Visby 2010 1.31 sprang jag i dem. Även mitt pb på Varvet förra året på 1.32 sprangs i ett par Newton´s. Men nu senaste året har de känts "tunga" och i våras köpte jag därför deras lätviktsracer MV2 som jag dock bara hann testa två gånger innan det var dags för rebabrunda nummer två för min fot efter Varvet. Efter dagens pass så känner jag samma som innan. Dessa skor, eller i alla fall denna modellen, har fyllt sin funktion för mig och jag kommer nog inte springa i dem mer, de är för tunga. Jag rekommenderar dem dock fortfarande till de som vill ha en medeldämpad sko som befrämjer forefoot- midfoot landing. Det får bli MV2 nästa gång. För även om jag inte springer fort nu så har mina fötter vant sig vid lätta skor och det blir jobbigt att lyfta fötterna när man får ett par tyngre skor på sig. Dock vet jag att jag måste hitta en slags mellansko för maran för den kommer jag inte klara att springa i ett par lättviktsskor. Eller så får jag helt enkelt träna mot det, vi får se.

Vad gäller övrig utrustning så kanske några sett bilden på kjolen jag hade på Varvet i senaste svenska RW på sidan 45:




Hade faktiskt på mig den nu imorse på morgonjoggen :-)

Efter morgonjoggen så körde jag 20 minuter med mina "kulor". Det får räcka för idag tycker jag.

Igår simmade jag 35 minuter i våtdräkt i Härlanda Tjärn. Blandat bröstsim och crawl. Sen fick det räcka för jag började frysa och "vakten" = min son, som satt på bryggan tyckte det rörde sig lite väl skumma typer där runtomkring och jag kan hålla med.

Ha en fin måndag, oavsett om ni har semester eller ej :-) 

En katt bland hermelinerna?

Ja, eller vad tycker ni om den lilla kettlebellen som står till höger?




För det första så är den väldigt liten och så är den inte alls av samma fina och gedigna kvalitet som mina andra tre men så är den inköpt på Rusta för 149 kr ;-)

Varför då? Jo, jag försökte mig på clean and press (axelövning) häromdagen med min 8 kg och det funkade ok på höger men på vänster var det en omöjlighet. Så därför köpte jag en 4 kg kb på Rusta att börja med för att få in styrka och teknik innan jag kan börja använda min 8 kg.

Skrovligt handtag och färg som man ser kommer att släppa om typ en vecka men som sagt för 149 kr och en kula som jag förhoppningsvis bara kommer att behöva använda ett kort tag så är det helt ok.

Körde därför igår ett test och de första repetitionerna (speciellt på höger sida) kändes ju löjligt enkla men sen när jag kört några set så kändes det i axlarna ändå kan jag lova!

Igår sprang jag för övrigt en morgonjogg i Änggårdsbergen på 11 km. Fuktigt som tusan var det men tror faktiskt att det var ännu fuktigare idag på dagens långpass på samma ställe. 100% luftfuktighet och mycket svårt att andas. Våtbastukänsla, typ. Jag var så blöt/svettig efteråt att det nästan var som om det hade hällregnat. Glad är jag att jag hade sällskap av min väninna Tine på passet för annars kanske jag bara sprungit ett varv, nu blev det två och 25,25 km. Vi var båda så trötta efteråt att detta kan jämställas med att ha sprungit ca 30+ km på asfalt.

Nu Resorb och stödstrumpor innan resten av dagens aktiviteter tar vid! Ha en bra lördag! 

Magrutor är äckligt!

Ja åtminstonde om man ska tro sonen som efter att ha "hängt" med mig i källaren imorse när jag körde kettlebells och därefter fällde kommentaren: "Pappa, Mamma börjar få såna där magrutor. Jag tycker det är äckligt på tjejer. Fortsätter hon så här kommer hon snart se ut som en sån där body builder och de är läskiga!"

Hahaha.  

Här är i alla fall bild på den blivande body buildern strax innan hon stack ut på 30 minuter asfaltsrehab: 

Således blev dagens träning så här: 

- 25 minuter Kettlebells (rumpan, träningsvärk - IGEN!)

- 25 minuter TRX

- 30 minuter löpning varav 25 minuter på asfalt och 5 minuter barfota på gräs

Har faktiskt även badat i havet idag. Det var kallt but I did it! 

Läs gärna den här inspirerande artikeln av Madeleine som publicerats på jogg.se idag - den innehåller en film om uteträning som är grymt bra! Och ja, det är jag i Runningskirts-militär-outfit som är med till höger på bilden i artikeln :-) 

P.S. - Vad är det som händer med teckensnittet i det här inlägget? Försöker ändra men då blir det bara ännu värre! Well, sorry det går att läsa i alla fall! D.S. 

Provlöpning Risveden Terräng

Ja så var det då dags för provlöpning av Risveden Terräng banan.
Att jag ville göra det var mest för att kolla av banan igen och se hur mycket skogsmaskinerna "förstört" som man kunnat läsa en del om.

26 löpare hade samlats och gruppbild togs innan vi stack iväg:

                                         (bild lånad från Risveden Terrängs hemsida)

Det är intressant att springa en bana igen som man tidigare bara sprungit en gång på tävling och hur minnet spelar en ett spratt. Gruspartiet upptill det som kallas "väggen" var mycket längre än jag minns (men så sprang jag utan klocka på tävlingen). Jag trodde det var 4,5 km när det snarare var 6,5 km. Uppe på toppen kunde vi nu stanna och njuta av den underbara utsikten över flera sjöar innan vi sprang vidare.

Det var väl strax efter ca 8 km som min fot började knorra och jag drog ner på tempot och släppte den grupp av löpare som sprang längst fram. Fick istället sällskap av bästa Claes W och vi tjötade på i skogen. Vissa partier där skogsmaskiner varit framme för avverkning var riktigt svårsprungna och med mycket regn som det varit det sista så kan man nog kalla dessa partier för ren gyttja.

Pga av avverkningen så var det kalhyggekänsla på vissa partier och inte alls den där mysiga skogskänslan som jag tyckte kännetecknade loppet när jag sprang det förra året. Detta är ju inte arrangörernas fel utan markägarnas "fel" eller hur man nu ska uttrycka det. Att avverka skog brukar man ju göra av en anledning och sen är det ju upptill markägarna att återställa så gott det går. Hoppas att detta hinner ske tills loppet och att regnet inte öser ner alltför mycket för då kanske man ska springa i stövlar istället? ;-)

I slutet sprang vi fel och lyckades hamna strax under 19 km istället för 17,7 km men det gjorde inget mer än att man blev lite mer trött.

Tack till "arrangörerna" som fixade vätskestation ute i skogen vid 11 km och sen även efteråt.

Tack till Patrik som var min följeslagare delar av banan men främst bästa sällskapet i bilen.

Tack Claes att du hjälpte mig upp när jag fastnade i en rot i gyttjan och stod på näsan :-P

Skorna (Icebugs Anima) var rejält gyttjiga efteråt och luktade verkligen inte mumma:


Å tack Risveden att du gav mig en fin blodblåsa som minne:


Foten annars då? Jo, jag har nu varit smärtfri när jag vaknar i nästan en vecka. Men igår kände jag direkt när det drog under foten och slog av på tempot. Idag var jag inte helt smärtfri när jag vaknade så idag blir det vila så att jag åter är på banan imon.

"Inga ballerinafasoner i skogen, ok?"

Ja, imon ska jag provspringa Risveden terräng igen tillsammans med flera andra entusiaster - kul!

Att jag skulle vinna i år igen tror jag kommer bli en omöjlighet pga min fotskada :-(

Läs gärna intervjun med mig inför årets lopp som ni hittar HÄR! 

Så här såg det i alla fall ut förra året:

En strimma hopp

Egentligen skulle dagens inlägg handla om hur jag simmat fram och tillbaka i den här sjön:




Norra Långvattnet som den heter. Där befann jag mig idag vid lunchtid med två duktiga multisporttjejer som jag känner och en kille (som jag träffade första gången idag). Jag har en del att träna på om man säger så och jag bannar mig själv att jag inte börjat träna crawl innan utan harvat på med bröstsim och ryggcrawl. Well, jag blev verkligt inspirerad när jag såg dem simma runt hela sjön medans jag ägnade mig åt att så gott jag kunde simma fram och tillbaka. Ca 75 minuter höll vi på och sen kände jag inte mina fötter och höll på dratta på ändan på väg tillbaka till bilen.

Men som sagt, trots detta bra simpass så är det idag på julis första dag något annat som jag vill skriva om främst.

Idag har jag nämligen sprungit på asfalt för första gången på över en månad. Kanske för tidigt kanske en del tycker men förra veckan var en vändpunkt så jag kände att det var dags. Jag snörade på mig mina tunna Merrell Pace Glove för jag ville verkligen känna hur jag sprang och satte ner foten. Jag gick utanför vår dörr och ut på gatan och kände hur rädd jag var. Jag ville nästan inte börja springa så mycket tog det emot av rädsla.

De första stegen var så försiktiga så försiktiga, nästan som om jag sprang på äggskal som jag inte ville krossa. Sen släppte det lite men jag höll tillbaka. Det drog i höger vaden men det var nästan bra så att jag kunde fokusera på det istället för att känna efter för mycket.

Efter en kilometer i 6:30 (!) tempo så började jag nästan gråta utav glädje och de som mötte mig på trottoaren måste nog trott att jag var grymt ledsen över något när jag i själva verket var glad.

Jag sprang till en milstolpe i mitt liv och stannade till:




Ni vet den där gravstenen inne på Västra Kyrkogården som ropade på mig för några år sen och som är del av mitt mantra (Stark-Frisk-Snygg) och som för alltid kommer vara en upplevelse som jag kommer ta med mig livet ut. Jag tyckte det var passande att använda detta som vändpunkt idag på min runda. För i mitt hjärta hoppas jag så innerligt att dagens pass var en vändpunkt. Ett pass jag kommer att minnas lika mycket som det där vårpasset för tre år sen.

Planen var 25 minuter på asfalt och sen avslutningsvis 5 minuter på gräs. Så avslutningsvis så stannade jag till vid gräsängen nära där vi bor och sprang runt, runt de sista 5 minutrarna av passet och brydde mig inte ens över möjligheten att jag kanske skulle trampa på en humla då det fanns så mycket klöver i gräset då jag kände en sådan eufori i kroppen.

Sen gick jag de sista 150 metrarna hem barfota med skorna i handen. Jag var och ÄR så lycklig men vågar inte ropa hej än.

Snälla, snälla låt söndagen den 1 juli bli det datum som för evigt raderar det där dumma passet torsdagen den 8 mars. Håll tummarna för mig ni med, ok?