Ja, för ett år sen den 13 april hade jag precis varit på träff hos jogg.se killarna. Dagen innan hade jag kört backpasset från hell i Skatås. Helgen innan hade jag satt nytt pb på en terrängmil då jag sprang på 40:09 på Premiärmilen i Skatås. Därefter gav jag mig på Terräng-SM banan i Uppsala men sen gick det "utför"...
Prestationspressen tog tag i mig och jag var nästan som "förlamad" innan jag ryckte upp mig för att försöka nå mitt mål på 1.30 på Varvet. Jag var verkligen i mitt livs form och visste innerst inne att jag hade kapacitet att klara 1.28. Men det blev ju inte så för min mentala kapacitet och press bröt ner mig totalt.
I år är situationen omvänd. Jag är starkare mentalt men min fysiska kapacitet ligger ju inte direkt på topp även om formkurvan kommer att vända nu när min fot är ok och jag kan få träna som jag vill.
Saker blir inte alltid som man tänkt sig och förhoppningen är ju att man lär sig av sina motgångar men självklart även sina framgångar. Jag inspireras av många och mycket och jag känner att jag har en stark drivkraft. För mig kommer löpningen ALLTID vara en stor del av mitt liv då den gett mig så mycket. Att utmana mig själv och se andra utmana sig själva och nå sina mål är som vitamininjektioner man inte kan få nog av. Men som en sann "addict" som jag blivit så fortsätter man att leta efter nya kickar och ärligt vet jag inte hur nästa år kommer att bli. Det kommer bli intressant att nästa år vid samma tid klicka mig tillbaka i min träningsdagbok och blogg för att se hur mina tankar gick just idag och hur de kommer att vara nästa år.
Jag vet innerst inne vad det är som får mig att tänka dessa tankar och reflektera som jag gör. Det är det där loppet som jag sprungit 10 gånger. Det där loppet som varit min nemesis de senaste åren men som de första åren bara var en kul grej. För det var det loppet som motiverade mig från allra första början när jag i slutet av 1998 bestämde mig för att övervinna min astma och springa ett långlopp. Åsså sprang jag loppet för första gången 1999 och gjorde så i några år för att sen lägga löpningen på hyllan under 2006-2007. 2008 var jag på det igen då jag blev utmanad att börja springa och sen har det ju bara fortsatt. Inte kunde jag föreställa mig då, dvs 1999, att jag 13 (!) år senare skulle sitta här och skriva ett inlägg om denna hatkärlek jag känner inför detta lopp.
Så kära Varvet, tack för att du en gång fick mig att börja springa och tack för att du fortsätter att driva mig både mentalt och fysiskt - det är nästan så att jag vill utnämna dig till min bästa träningskompis genom åren!
Men man ska inte se tillbaka för mycket, det leder inte alltid till bra saker. Man ska inte heller se framåt för mycket heller för då glömmer man nuet. Så jag lever mig in i nuet: imon blir det långpass och på söndag blir det långpass IGEN.
Träningstotalen på löpta kilometrar står idag fredagen den 13 april på 999,8 km - det är fanimig inte en dålig siffra - nästan 1000 kilometer. Återigen tack Varvet, du kan ta åt dig av den siffran, hör du det?
Prestationspressen tog tag i mig och jag var nästan som "förlamad" innan jag ryckte upp mig för att försöka nå mitt mål på 1.30 på Varvet. Jag var verkligen i mitt livs form och visste innerst inne att jag hade kapacitet att klara 1.28. Men det blev ju inte så för min mentala kapacitet och press bröt ner mig totalt.
I år är situationen omvänd. Jag är starkare mentalt men min fysiska kapacitet ligger ju inte direkt på topp även om formkurvan kommer att vända nu när min fot är ok och jag kan få träna som jag vill.
Saker blir inte alltid som man tänkt sig och förhoppningen är ju att man lär sig av sina motgångar men självklart även sina framgångar. Jag inspireras av många och mycket och jag känner att jag har en stark drivkraft. För mig kommer löpningen ALLTID vara en stor del av mitt liv då den gett mig så mycket. Att utmana mig själv och se andra utmana sig själva och nå sina mål är som vitamininjektioner man inte kan få nog av. Men som en sann "addict" som jag blivit så fortsätter man att leta efter nya kickar och ärligt vet jag inte hur nästa år kommer att bli. Det kommer bli intressant att nästa år vid samma tid klicka mig tillbaka i min träningsdagbok och blogg för att se hur mina tankar gick just idag och hur de kommer att vara nästa år.
Jag vet innerst inne vad det är som får mig att tänka dessa tankar och reflektera som jag gör. Det är det där loppet som jag sprungit 10 gånger. Det där loppet som varit min nemesis de senaste åren men som de första åren bara var en kul grej. För det var det loppet som motiverade mig från allra första början när jag i slutet av 1998 bestämde mig för att övervinna min astma och springa ett långlopp. Åsså sprang jag loppet för första gången 1999 och gjorde så i några år för att sen lägga löpningen på hyllan under 2006-2007. 2008 var jag på det igen då jag blev utmanad att börja springa och sen har det ju bara fortsatt. Inte kunde jag föreställa mig då, dvs 1999, att jag 13 (!) år senare skulle sitta här och skriva ett inlägg om denna hatkärlek jag känner inför detta lopp.
Så kära Varvet, tack för att du en gång fick mig att börja springa och tack för att du fortsätter att driva mig både mentalt och fysiskt - det är nästan så att jag vill utnämna dig till min bästa träningskompis genom åren!
Men man ska inte se tillbaka för mycket, det leder inte alltid till bra saker. Man ska inte heller se framåt för mycket heller för då glömmer man nuet. Så jag lever mig in i nuet: imon blir det långpass och på söndag blir det långpass IGEN.
Träningstotalen på löpta kilometrar står idag fredagen den 13 april på 999,8 km - det är fanimig inte en dålig siffra - nästan 1000 kilometer. Återigen tack Varvet, du kan ta åt dig av den siffran, hör du det?
