Salming running och minimum

Via min klubbkompis Patrik Andersson, aka Löpardemonen (LD) så har jag kommit i kontakt med Salming running. Idag var jag på deras huvudkontor här i Göteborg för att träffa deras marknadsansvarige Jocke. Han pratade om skorna, "tänket" bakom och att från att gå från ide till färdig sko har tagit några år. Vi bestämde att jag ska testa två av deras modeller och så får vi se sen på ett eventuellt fortsatt samarbete.

Så jag tryckte skorna i min väska och gav mig mycket glad hemåt:

                       

Jag bjuder även så klart på en bättre bild av skorna så klart:

Den rosa skon heter Distance och den gula heter Speed. Båda har en drop på 5 mm och är enligt mig lättviktsskor. Distance väger lite mer och är lite mer dämpad och är precis som namnet syftar på tänkt att vara en distanssko. Speed är lite lättare och är tänkt för de lite snabbare passen. Salming har även andra modeller men det var dessa som kändes aktuella för mig. 

Första intrycket är mycket bra. De är mjuka men inte för mjuka. De är hårda men inte för hårda. En för hård sko främjar enligt mig inte ett naturligt steg och en för mjuk sko blir sladdrig och man får inte bra respons från underlaget. Således behövs det en perfekt kombo av mjukt/hårt och som sagt så kändes bägge skorna på även om Speed nog var den jag kändes direkt att den liknar de skor som genom åren varit mina favoriter, t.ex. Adidas Adios 1. 

Skon var lagom bred i framfoten. Detta är viktigt för mig som har en ganska bred framfot och tycker att det ska finnas utrymme för framfoten att röra sig, den ska inte sitta helt låst och för tight. I just Adidas som har en ganska smal framfot har jag därför ofta istället valt herrmodellen. På dessa Salming modeller passade dammodellen bra. Med detta sagt menar jag inte att den är för bred. 

Med snömodd ute så frös dagens testpass inne. Kändes inte aktuellt att testa skor i det sämsta av underlag. Jag hoppas kanske imon få till ett pass på löpband för jag är RIKTIGT sugen att testa Speed...

Dagens första löppass sen Sandsjöbacka Trail i söndags blev en sladdig historia på 16 km. Jag trodde att jag skulle få till en fin månadssiffra på exakt 300 km men på nåt sätt avrundas totalen på jogg.se på nåt knepigt vänster så det blev 300,4 km. Löjligt att bry sig, jag vet. Målet för året är MINST 300 km/månad. Annars kommer arrangörerna på Ötillö behöva dragga efter mig, alternativt leta efter mig i skogen. En annan siffra jag kommer titta på mer i år är antal tränade timmar/vecka. Jag tror starkt på att det kommer att krävas minst 10-12 timmars träning per vecka för att klara en utmaning som sett i tid sett kommer ta just den tiden. 

Race report Sandsjöbacka Trail 43k

Ok, nu följer den långa versionen av gårdagens lopp:

Dagen började med att jag gick upp strax efter 05:00 och åt frukost. Började göra mig i ordning och satte fast nummerlapp nummer 106 med mitt namn på min kjol:

                           

Sen väckte jag maken som snällt skulle köra mig till starten i Kungsbacka. Dit kom jag strax efter 07:00 och istället för att ta av mig allt och gå in på Nordic Wellness så ställde jag mig precis innanför ingången och väntade. Träffade några känningar och sen såg jag Erik. Erik och jag hade sen innan bestämt att köra loppet ihop och hjälpas åt att komma in under sub5h. 

Starten gick nästan exakt 07:30. Ser dock sen på min klocka att det faktiskt var 07:30:32 (startade precis när starten gick) och att det är dessa ca 30 sekunder som sen läggs på min tid för min tid diffar ca 30 sek jämfört med resultatlistan och då stannade jag min klockade strax efter att jag stuckit i min sport id-pinne i målfållan.Well, 30 sekunder hit eller dit men ändå. 

De flesta har på sig pannlampor då det är mörkt men vis av erfarenhet från förra året så skippade jag detta i år. Snön lyser upp och då första ca 10k går på asfalt på en väg till vandringsleden och det hinner bli ljust innan man kommer dit så valde jag bort detta i år. 

Erik och jag hade bestämt sen innan att vi skulle ligga i ca 5:15 fart på detta första parti. Ingen mening att bränna ut sig inför den svåra terrängen som väntar. Det gick ju sådär med den planen. Det blev mer strax under eller runt 5.00 fart. Här kändes allt prima och när vi så nådde Kyrkobyn-Dala för första kontrollen och påbörjan av löpning på Sandsjöbackaleden så var vi båda taggade och vid gott mod inför de kommande timmarnas strapatser. 

Den sköna känslan när man efter att ha dundrat asfalt med broddskor i 10k och kommer in i skogen går inte att beskriva. Erik kom före och fick en bra rygg men jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att bara han inte bränner ut sig för tidigt. Började nu känna att det var tungt med andningen pga kuperingen och kylan. Hade inte känt av detta på den första platta sträckan. Jag insåg där och då att det skulle bli en tung dag. Inte alls så där lätt som när jag brukar dundra fram i skogen. Påtalade detta för Erik som lät mig ligga först för att styra farten och ansträngningen efter vad jag kände var ok. Hela tiden hade vi en bra kommunikation oss sinsemellan och hade sen innan även kommit överens om att det var ok att "lämna" den andre om man ville springa på fortare. Detta är viktigt att bestämma innan så att det inte blir missförstånd eller sura miner efteråt. Vi nådde drumlinen där man springer som uppe på en ås och bara ser vidder av ängar runtomkring sig och i fjärran hör och ser man E6:an. Jag har aldrig sprungit här på sommaren men kan förstå att det då handlar om en helt annan känsla och ett helt annorlunda landskap. 

Precis på väg ned från drumlinen var nästa kontroll som vi nästan höll på att missa. Sen några kilometer till innan vi nådde det första depåstoppet i Långås då man sprungit ca 17,7 km. 

Här bild tagen av min kollega Mats Ransgård på F&S från när Erik och jag precis kommer in till detta depåstopp: 

Här tar jag kaffe blandat med cola för att öppna upp luftrören. Vi gör bara ett kort stopp och springer sen vidare. Det är jobbigt i min andning nu och det känns som knivar ned i bröstet. Dock blir jag distraherad av den ganska tekniska löpningen som går på knöggligt underlag upp och ned, på snö och is. 

Vid Årekärr när man sprungit ca 25 km så börjar den där kaffe och cola blandningen göra sig påmind i magen. Jag försöker förtränga detta men när vi så kommer fram till Oxsjön några kilometer efter och vanligt motionsspår att springa på så ropar jag till Erik att jag måste göra ett stopp i skogen och att han ska köra på. Snabbt in en bit i skogen så att man inte visar hela härligheten till de förbipasserande söndagsflanörerna eller andra medtävlanden. Inte det lättaste att dra av sig och på sig alla kläder mitt i vintern när man sprungit strax under 30 km...

Sen ut på spåret igen. Nu helt själv. Springer om två killar strax innan nästa kontroll vid 28,4 km Oxsjön som blir förvånade då jag ju sprungit om dem tidigare. Well, måste man göra ett "tekniskt" depåstopp så måste man. Känns lite konstigt att springa själv helt plötsligt men samtidigt skönt då jag inte ville bromsa Erik pga min astma. 

Strax innan jag kommer fram till depån vid Sisjön så ser och hör jag en cyklist som ropar mitt namn. Det visar sig vara Fredrik Gustafsson och han tar då dessa bilder på mig: 

Vid depån i Sisjön (31,6k) står min man och Maria. När jag ser dem så börjar jag nästan gråta. Vet inte varför det blir så när jag lyckas hålla ihop det men så fort jag ser nån jag känner så är det på väg att brista. Jag vill här nästan bryta och har gråten i halsen. Får Ventoline och ny blandning av kaffe och cola. Får även en sportdryck av Maria att ta med mig. "Kom igen nu Eva, nu är det det nedför och sen en bit i dina berg, det klarar du!"

Jag tar mig samman och lämnar depån. Får bekräftat att jag ligger tvåa i damklassen. Har ju sett en tjej som sprang om Erik och mig vid ca 14 km och sen inte någon mer. De damer jag ser härifrån är de som tävlar i 22k-klassen. 

Ned bakom travträningsstallarna. Här rullar det på ok för mig och jag försöker intala mig att det inte är långt kvar. Blir påhejad av förra årets damvinnare Marie Robertsson precis här. Hon stod och väntade på sin man Daniel som sprang den riktigt långa banan på 68k (edit han kom fyra på den distansen! Grymt!). 

Under leden och upp i Fässberg och upp emot Mölndalsravinen och mina berg, Änggårdsbergen. De har rensat en del bland rotvältorna men det är ändå ganska svårsprunget. Särskilt när man är trött i benen och har en ansträngd andning. Tar mig ur detta och når belöningen på ravinen, den s.k. stenbacken upp till Västerberget. Jag går i den backen precis som de flesta andra. Över Västerberget och ned till Toltorpsdalen. Korsa vägen och sen sista stigningen uppför Safjället. Förbannar han som lagt banan (edit Robert Rundqvist) som kan göra en så djälvulssträckning i slutet av ett så tufft lopp. Passerar några tjejer som springer 22k och vi peppar varandra. En tjej hakar på mig nästan ända in i mål. 

Åsså kommer man ut ur skogen och ser fotbollsplanen där målet är. Minns hur arg jag var förra året när jag fattade att man var tvungen att springa ett varv runt planen INNAN man fick gå i mål. I år visste jag och här ser ni mig i backen på väg ned för att påbörja detta fotbollsvarv (foto Mats Ransgård): 

Åsså i mål och sticka i sin pinne i sista kontrollen och sen stanna klockan. 

Får sen direkt konferencierns mick upp i ansiktet men får inte fram ett ord då jag är så ansträngd i min andning (foto Mats R): 

Konferenciern fattar att jag inte mår bra och jag blir "släppt". I mål står återigen maken och Maria. Även Tine som utan att jag vetat det sprang 22k. Träffar även en tjej som heter Åsa som brukar springa på mina måndagspass på F&S som precis som Tine sprungit 22k. Träffar och kramar mina Friskis-kollegor Mats & Ann som förutom att de varit funktionärer även hejat, tagit fina kort och stod även de i mål. Tack för stöd och support!

Får mer medicin och går in i klubbstugan för att värma mig. Först då tittar jag på klockan. 4.39. 

27 (!) minuter snabbare än förra året. 

I slutet brydde jag mig inte om tiden alls utan ville bara att det skulle vara över. Undrar hur snabbt det kunnat gå om jag varit ok i min astma....

Hittar Erik som är jätteglad och som gått in på 4.29 - GRYMT! Läs gärna hans beskrivning av loppet HÄR!

Träffar Hoffen som sprungit 22k och som är glad att hon vunnit ett par strumpor på sitt nummer. 

Är kvar en stund och pratar med många men är nu så nedkyld för jag har glömt att lägga fram kläder som maken kunde ta med, orutinerat jag vet och jag känner mig även så ansträngd i min andning att jag bara vill hem. Prisutdelningen blir försenad och vi åker hem. Maria får ta emot mitt pris. 

Väl hemma på vår uppfart tar i alla fall maken ett kort på mig och jag försöker le: 

                        

Väntar sen länge på resultaten som kommer senare på kvällen: 

                           

15 minuter efter ettan var jag. En skidtjej som någon även hävdade springer ultra för landslaget. 10 minuter hade jag i försprång på trean och det var ju bra. 

Någon kanske undrar över min utrustning. Jag hade en UltraSpire-ryggsäck som heter Spry. Det finns en 1 l vätskeblåsa till men jag hade inte den i utan där bak hade jag en räddningsfilt, min telefon, en Flap-Jack, kreditkort och en hundralapp. I fickorna där fram hade jag en flaska med vatten och två gels. That´s it. 

Vad gäller kläder och skor så hade jag en Nike underställströja. Ovanpå den en tjockare svart tröja från Loverunning. Nike-vintertights och en kjol från Loverunning utanpå. På fötterna hade jag yllestrumpor och sen mina Icebugs Anima BuGrip och gaiters/damasker. Vantar med sådant där vindskydd man kan vika ned eller upp och sen två buffar, en runt halsen att kunna dra upp över nacken och ansiktet och en runt huvudet för att värma det och öronen. Det var ca -7 grader när vi startade och sen gick temperaturen upp några grader men när vinden låg på ibland var det så klart kallare. Jag frös aldrig och kände att jag gjort ett bra utrustningsval. 

Hela eftermiddagen och kvällen spenderade jag i soffan. Mycket medicin för att häva astman. Ingen smärta någonstans som efter de senaste maratonloppen på asfalt. Lite seghet i låren bara. 

Idag är andningen mycket bättre. Dock har jag en allmän sjukdomskänning i kroppen och näsan har börjat rinna. Förmodligen triggades något som kanske legat latent i kroppen och som nu brutit ut. Jag vill bara förtydliga för det var någon som igår undrade varför jag sprang när jag är sjuk och så var inte fallet igår. Jag skulle aldrig utsätta kroppen för en sådan ansträngning om jag var det. Jag kan jämföra den svåra ansträngningen igår med så som jag kände det på Risveden Terräng i höstas och då var det inte kallt.  

Just nu känns det här med min astma återigen lite tröstlöst. Den blir bättre och jag kan träna på. Men så blir den helt plötsligt sämre igen. Trots att jag haft astma i så många år nu så vet och kan jag inte allt. Man kan få skov och ens kurva på ens kapacitet kan liknas vid en sinuskurva. Tidigare har jag inte varit så köldreaktiv men förstår att detta triggas med åren. Men jag tänker inte ge upp. Jag vill inte sluta springa. Jag tror det finns en lösning om jag så måste hitta den själv. 

Edit: Måste tyvärr erkänna att kaffe och cola blandningen ledde till ytterligare depåstopp i skogen men ville helst inte skriva om det då jag tror att det var några som såg mig dra ned byxorna och kjolen men avslöjar inte var det var någonstans så kanske dessa människor kan glömma denna synen och kanske tro att det inte var jag...

Andraplacering Sandsjöbacka Trail 43k

Tid 4.39:30

Väldigt påverkad av min astma :-( 

Återkommer med mer info imon. Nu vård och vila så att jag inte får lunginflammation...

Premiär Fast Lane Women och en mössa som förpliktigar

När någon har talang för något så märker man det direkt. När någon är äkta och brinner för det de håller på med så märker man det direkt. När någon genuint intresserar sig för just dig och att du ska bli bra/bättre märker man det direkt. En sådan person släpper man inte. En sådan person som utstrålar energi, glädje och andra positiva saker vill man vara runt. En sådan person är Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen.

Ni få gärna tro att jag är sponsrad att säga/skriva detta men så är det inte. Av de som jag rekommenderat att gå till A-K för lektioner eller kurser så är det INGEN som sen hört av sig till mig och tyckt annorlunda än jag. Det enda "negativa" med att hon är så bra och nu börjat få uppmärksamhet och rull på sin verksamhet är att det inte är så lätt "att komma till" och få en tid...helst hade jag velat träffa henne VARJE gång jag simmade men dels hade jag blivit ruinerad och dels hade A-K nog tröttnat på mig och min okoordinerade kropp.

När någon är så där bra vill man inte göra dålig reklam för densamme och som jag skrivit innan så tog det lång tid innan jag tog på mig badmössan med Simcoachen tryckt på. När man då får erbjudande att vara med i A-K´s nya satsning FAST LANE för de som vill bli ÄNNU snabbare och bättre så kan man inte tacka nej. Oavsett om man tycker att man suger eller ej och undrar varför man blivit tillfrågad överhuvudtaget.

En mössa som förpliktigar, en mössa som gör att man vill bli bättre, en mössa som gör att man känner sig utvald, en mössa som gör att man känner en tillhörighet, en mössa som kanske kommer leda till storverk för alla i gruppen på de olika äventyr vi alla kommer att kasta oss in i under 2014. Åtta tjejer i rosa badmössor med den bästa coachen vid rodret, vad kan gå fel?

                             

Matchningsfreak som jag är så tog jag ju så klart på mig denna baddräkten idag: 

                            

Folk må tycka att jag bryr mig för mycket om detaljer men sorry det är sån jag är. 

Hur gick det på passet då? Jo, det var heaven and hell som vanligt. Först 100 meter insim sen fokus på teknik. Vi låg i skate position (googla om ni undrar vad det är eller YouTub:a) och att träna i tre steg på armtaget: 

1. Få upp armbågen (liten paus)

2. "Slänga/svinga" fram armbågen via typ en cirkelrörelse (liten paus)

3. Sätta i handen avslappnat

Hela tiden med fokus på de tre stegen och avslappnad underarm som bara följer med och sen handen som bara sticks i "mailsloten" utan plask. Låter ju jättelätt, eller hur? Hahahahahaha.  

Sen göra samma rörelse i ett svep UTAN att tänka på de tre stegen och utan paus. Jag har problem med min vänstra axel/arm/hand som håller på med jag vet inte vad men efter att vi kört detta så fick jag ett bättre flyt. 

Efter detta fokus på våra benkickar. I Total Immersion så kickar man 2BK, Two beat kick (googla och YouTub:a). Det är en diagonal kick, dvs strax efter att man satt i handen i vattnet så kickar man med motsatt höft. Det blir som en pisksnärt och kraften kommer från höften, INTE från knäet. 

Detta är JÄTTESVÅRT! MEN när man får till detta moment med isättning av handen och sen kicken så får man ett grymt glid, även kallat propulsion inom TI. Jag har fördröjning på vänster kick och höger handisättning med medans höger kick kommer direkt som jag sticker i handen och därav missar jag att kunna glida bra på den sidan. Tydligen var jag inte den enda i gruppen som hade problem med detta så vi tränade på att överdriva detta moment, dvs sätta i handen, vänta vänta och SEN kicka. Detta för att "lära" nervbanorna att kicken inte ska komma direkt. 

Efter detta körde vi en 50:a där vi fokuserade på bra teknik och skulle räkna armtag. Sen kom serien vi skulle köra. 15X50 meter med BIBEHÅLLEN teknik, hellre långsamt och bra än snabbt och att man gick bärsakagång. Vila mellan varje 50:a: 20 sekunder. A-K tog tiden på oss alla och sen drog hon av 4:40 (totalvilan, 20 sek x15) och fick en tid/siffra. Jag kom inte ihåg min tid men jag förstår att detta kommer att vara ett referens/startvärde och att vi längre fram kommer att göra samma serie igen. Förhoppningen är väl då att vi ska kunna simma snabbare men ändå ha en bra teknik. 

Det kändes bra idag. Det var dags för mig att träffa A-K nu. Går det för långt emellan känner jag att man traglar på, som man ju måste göra, men man vill veta att man är på rätt väg och gärna få lite uppstyrning/korrigering. Jag ser verkligen framemot nästa onsdag! 

Tack A-K, you rule och tack ni andra tjejer för go´ stämning i gruppen - nu kör vi! 

Vilken dag!!!

Alltså gårdagen kommer gå till historien som en av mina mest minnesvärda födelsedagar!

Strax innan lunch så var jag och provade balklänning inför en bal vi ska på i februari. Jag älskar snygga ryggar så det blev den här:

                          

Sen var det jättegod lunch på en Göteborgs finaste restauranger, Wasa Allé. Sen lite jobb för att därefter bege sig vidare till Valhalla för dagens träning. Det gick inte bra alls så det lämnar vi därhän! 

Hem men nästan direkt iväg för att träna en tjej. Trots att vi inte träffats så många gånger så ser man redan resultat. Jag kan säga så här: När man börjar på en ganska låg nivå så kommer resultaten ganska snabbt. Sen blir det ju lite svårare...

Därefter hem och byta om och sen ta spårvagnen till den lokala tapasbaren med resten av familjen:  

Efter att det kommit in lite cava så började jag lugna ned mig lite bara för att sen strax innan 20.00 sitta som på nålar. Ni kanske undrar varför? Jo, det där som jag väntat på så länge skulle presenteras igår. De som kommit med till Ötillö 2014 på sina meriter. När jag 20:02 såg bilden där man kunde klicka för att komma till lagen så blev jag så rädd att jag nästan inte vågade klicka. Men det gjorde jag ju så klart till sist och bläddrade mig fram till damlagen: 

                                  

Vi kom med!!! Stort att få göra det på våra meriter! Vi hade även köpt en lott till morgondagens dragning, plus att vi anmält oss till Utö Swimrun som är en direkt kvalificeringstävling för de lag som kommer topp-tre i respektive klass. 

Skräckblandad förtjusning kan jag säga. 65k löpning och 10k simning. Tänk er typ minst 12 timmar i skärgården i skor och våtdräkt! Jösses, jag tror inte att jag har smält detta riktigt än...Swimruntävlingarnas urmoder även kallad VM...say no more...

Ni kanske undrar hur det gick i lördags på Icebug Winter Run? Jo, jag klarade sub45. Jag sprang på 44 minuter och vårt lag kom trea i mixedklassen. Grymt kallt var det och jag kände mig väldigt påverkad av min astma. I startfållan och under uppvärmningen var det extra jobbigt att det var eldar som det kom rök ifrån. Jag sprang i alla fall jämnt, dvs varje varv på nästan exakt samma tid. Jag hade valt rätt skor (Icebugs Anima BuGrip)  då det var ganska isigt på många ställen i Slottsskogen. Fin "medalj" fick man efteråt i alla fall: 

                             

Nu gäller det att smälta gårdagens besked och börja ladda inför helgen stora utmaning, Sandsjöbacka Trail. 

Nu är det kallt men vad jag förstår så kommer det bli lite blidväder på lördag. Detta ställer ju till det vad gäller skoval. Jag har för säkerhets skull nu beställt ett par skor till som jag kan ha som reserv om det skulle bli snöigt OCH geggigt...Och NEJ, man kan inte ha för många skor ELLER löparkjolar, ok? 

Snart, snart...

Vänta, vänta och vänta. Men snart, snart. Tålamod. Bara för att en stund senare inse att ett besked som man snart ska få efter lång väntan gör att man blir rädd. Riktigt rädd.

Försöker inte tänka så mycket på det där jag väntar på och bestämmer mig för att fokusera på loppet jag ska springa imon, Icebug Winter Run. Men jag skulle ju inte springa mer lopp på 10 km på asfalt ju! Men när min kollega på Friskis&Svettis frågade om jag ville bilda lag med honom och två till så kunde jag inte tacka nej. Dock blir jag lite rädd. Har inte sprungit 10 km på tävling sen förra nyår, dvs 2012. Jag är ju inte särskilt snabb längre. Kommer jag klara att gå under 45 minuter?

Försökte väl mig på lite fart för att testa benen igår på bandet och planen var 40 minuter enligt detta upplägg:

-10 min 12 km/h (5:00 fart)
-10 min 13 km/h (4:35 fart)
-10 min 14 km/h (4:15 fart)
-10 min 15 km/h (4:00 fart)

Ett litet fint progressivt pass. Dock vek jag ned mig. Jag skäms. Efter några minuter i 4:00 fart trodde jag att jag skulle dö. Bestämde mig för att åtminstone härda ut i fem minuter. Gjorde det och drog ned farten till 5:00 fart och hade väl egentligen bestämt mig för att jogga ned istället. Men så blev jag arg på mig själv som inte klarat ytterligare ynka fem minuter så när det var 2,5 minut kvar så straffade jag mig själv med att öka farten sista 2,5 minutrarna till 16 km/h (3:45 fart). Klassisk lutheransk bestraffning, typ. Och det gick. Dock blev totalen på passet en "dum" siffra: 8,98 km, hahahaha. Störde mig inte alls på det, inte alls.

Men passet säger egentligen inget om vad jag kanske ska satsa på för tid imon mer än att jag kanske inte ska tro att jag klarar 4:00 fart som jag gjorde utan problem för några år sen (i alla fall i några kilometer). Nä, viktiga imon blir att inte tjurrusa på första varvet och tokdö i den enda backen för att sen på andra varvet behöva kriga sig till 6:00 fart och sen behöva krypa uppför backen.

Det "roliga" är att många fortfarande verkar tro att jag är snabb (alltså definitionen snabb här är att jag skulle klara milen strax över 40 min). Ganska intressant det där. Men man kan inte leva på gamla meriter och min träning senaste året har främst handlat om att bli mer uthållig och någonstans på vägen så fick snabbheten stryka på foten. Detta i kombination med min astma som strulat senaste året.

Well, nästa helgs utmaning närmar sig och DET är ju nåt jag har tränat REJÄLT på det senaste! Terräng och maratondistansen, dvs 43k på Sandsjöbacka Trail! Idag kan man läsa deltagarpresentation av mig HÄR!

Tyvärr kommer det inte kunna tas ett liknande kort som på förra årets lopp:

                           

Varken Tine eller Maria ska springa tyvärr. Dock kommer jag springa distansen ihop med någon annan men låter det vara lite "hemlis". 

Och det där beskedet som jag går och väntar på, jag lovar meddela här på bloggen när jag vet mer. Snart, snart...

Julen och landet som kom av sig...

                           

Plockar undan alla julsaker för att lägga upp dem på vinden. Känns som om det bara var några dagar sen jag tog ned dem. Julen, har den redan varit? Jag känner mig snuvad och besviken. 

Men saker och ting i livet är inte beständiga och vissa traditioner ändras. Motvilligt inser man detta då man ofta vill att allt ska vara som det alltid har varit. Julen är väl speciell på det sättet att den "sätter spår i en" redan när man är liten, både på gott och ont, och om man som jag alltid har älskat julen så klamrar man sig fast vid den och dess traditioner på ett kanske inte så hälsosamt sätt (förutom grönkålen då som alltid är hälsosam). Trygghet som raseras och traditioner som bryts. Låter kanske hemskt och dramatiskt men allt handlar ju om ens egen högst personliga uppfattning om vad julen betyder just för dig. 

Denna julen har mina tankar handlat mycket om döden och att vårt liv här på jorden alltid slutar med det. När någon när och kär blir gammal och skröpplig blir man påmind om detta men även om sin egen dödlighet och tankar inför denna och sin ålderdom. Vi har inte längre en bra äldrevård och jag kan inte riktigt förstå hur man tänker när man drar ned och rationaliserar bort det som är bland det viktigaste som finns; våra barn och våra gamla. För ja, skolan går inte heller ett roligt öde till mötes. Vad var det som hände? Hur kunde det blir så här? Vi som var ett mönsterland att ta efter. Vad var det som kom av sig? Var det att vi glömde bort det som varit och sket i traditioner och bara formade något nytt som inte alls var/är bra? 

Före och under jul har det skrivits och debatterats mycket i Göteborgs-Posten om just skolan. Vissa anser att vi gett makten till barnen och att detta är fel. Vissa hävdar andra saker och viss pajkastning har förekommit. 

Under 2013 har det i samma tidning stått mycket även om äldreomsorgen. Hur personal inom Hemtjänsten känner sig hjälplösa då de känner att de inte räcker till och om äldre som får vänta i flera timmar på att få gå på toaletten. 

Med en son som snart blir 12 och en mamma som är mycket gammal och sjuk så blir dessa två ämnen än mer relevanta och jag känner mig faktiskt ganska hjälplös. Diskussioner vid morgonkaffet på mitt jobb handlar ofta om frustration och att det kanske är dags för oss "vanliga" människor att kliva in och bli politiker. Det kanske är dags för oss att återta makten över vårt land? För det som hänt de senaste 20 åren känns inte som en utveckling som kommer att leda till något bra. Vi är det fina landet som kom av sig, precis som julen som kom av sig. Jag funderar och funderar och likt professor Balthazar så hoppas jag att jag hittar en lösning för hur JAG kan engagera mig mera för nu känner jag att botten är nådd. 

På sista och första sidan i Göteborgs-Posten!

Blev igår uppmärksammad att jag var med på sista sidan i Göteborgs-Posten. Hade visst missat det själv då jag inte hinner lusläsa morgontidningen alla morgnar...

                           

Blev sen ännu mer "chockad", eller kanske man ska säga glad när jag hamnade på första sidan: 

Blev intervjuad och fotad av Jan Larsson strax innan jul och om ni klickar på bilden så kanske ni kan läsa hela artikeln om ni inte redan läst den i papperstidningen: 

                       

Hoppas med artikeln kunna inspirera andra med astma. Mot nya mål 2014. 

Skogen vs Eva 2-0

Igår så var det då dags för provlöpning av banan inför Sandsjöbacka Trail om tre veckor. Visst det har varit provlöp innan men de har jag inte kunnat vara med på.

Igår handlade det om de sista 32-33 km av loppet, dvs man skippade den delen som går från Kungsbacka till Kyrkobyn Dala och som går på asfalt (ca 10k), obs 43 km´s banan som jag springer. De som springer 64k startar i Onsala men springer så klart denna delen också och de som springer 22k och startar i Lindome kör ju också delar av denna bansträckningen.

Jag visste att det skulle bli lerigt och blött men inte trodde jag att löpningen skulle bli mer lik gyttjebrottning. Att i nästan varje steg inte kunna trycka ifrån utan istället fokusera på att inte få ned foten för mycket i leran och konstant jobba med hög benföring tröttar ut ganska rejält kan jag säga.

Jag som älskar att springa i skogen och tycker att bansträckningen är fin njöt inte speciellt mycket. Mer än av trevligt sällskap och att få tillfälle att memorera banan så mycket man kan.

Nedan bild när jag ganska trött forcerar en backe:

                                       Foto Robert Rundqvist/Sandsjöbacka Trail 

Här på klipphällen var det lätt att få fäste och speciellt i mina Inov-8 X-talon 190. Hade även gaiters på mig igår för att inte få skit i skorna. Många är de gånger som jag fått in nån liten sten som stört och som sen lett till en helvetes j-vla blåsa. Jag hade även våtsockar på mig och frös ingenting om fötterna även om det var väldigt blött.

Vad gäller vätska och energi så hade jag som ni ser på bilden ovan bara ett vätskebälte med två flaskor med mig. Sen hade jag även en gel och en Flapjack. Då det tog ganska lång tid att forcera de nästan 33k, över fyra timmar, så kan jag nu i efterhand säga att jag borde haft med mig lite mer. Jag var ganska trött i slutet även om det inte alls handlade om någon "väggning".

Två megavurpor fick jag till; en i skogen när jag funderade på om jag skulle springa om en kille och började tveka och vips hade jag inte riktigt koll på lera och rötter och halkade och fick en lårkaka på vänster lår som idag är stor som en tennisboll och härligt röd-blå. Sen den andra vurpan var när vi kommit till motionsspåren i Sisjön och jag höll på att fippla med min karta som jag försökte fästa i vätskebältet. På helt platt grusväg stod jag så på näsan och slog i höger knä rejält och gjorde hål på mina tights. Men min vana trogen så låg jag ju inte kvar och kved utan reste mig upp som om ingenting har hänt och fullföljde. Skador inspekteras bäst efteråt om det går att springa.

Något jag tänkte på igår när det sen lades upp bilder från passet var att flera som inte var med och sprang skrev kommentarer som: "Åh vad fint det ser ut!" "Underbart!"
Min kommentar var: "Gyttjebrottning!"

Jag tycker inte att det är kul att springa mer eller mindre 33k i lera. Vissa partier är ok men inte så mycket som igår. Jag hoppas innerligt att det nu blir kallare och att det snöar. DÅ kan man prata om "fint" och "underbart". Är det samma väder och underlag den 26/1 som igår kommer det bli mycket tungt och det kommer inte bara vara att ställa ut skorna och tro att det kommer att bli nån bra tid. Mer att man får hoppas att man inte trillar och att orken inte tar slut. Igår var det många som hade dubbskor, enda som biter på hala rötter och spångar. Det vet jag sen senaste vurpan på en såphal spång på samma led. Gummidobbar räcker inte. Igår tog jag antingen myrsteg på spångarna eller sprang brevid.

Nå hur gick det med höger knä då?
Ja, det blev ett djupt jack och en hudflik som gick att vika ned. Borde kanske sytts men jag orkade inte sätta mig på akuten för några stygn utan det fick sköljas rent och sen när det vätskat klart så blev det strips på.

                       

Kommer bli ännu ett ärr. Snart har jag lika många ärr på min kropp efter mina vurpor som en gammal sjöman har tatueringar, hahaha.