måndag 7 oktober 2013

Tvivel?

Fyra veckor kvar var det igår. Till ING NYC Marathon. Jösses vad trötta ni redan nu börjar bli på mitt tjat, eller hur?

Well, läxan efter Stockholm Marathon var ju att bara springa långpass i skogen klarade min kropp utan problem fram till strax innan 30 km men sen sade skelettet (=höfterna) tack och goodbye, inte skulle funka som strategi inför New York varför jag det sista bara traglat asfalt. Något som mina vader inte gillar alls! Men vad göra? Jo, fortsätta med asfalten.

Som om det inte var nog att mina vader krånglar så har jag nu till slut fått inse att mina egendesignade gulblåa Adidas Adios 2 inte kommer att funka på maradistansen. Jag får ont i fötterna efter ca 15 km och då går de fetbort. Börjar nu bli lite desperat för nu vet jag inte alls vilka skor jag ska ha. I värsta fall får jag ta mitt sista par Adidas Adios 1 som funkade utan problem i Stockholm. Kruxet är bara att de är gröna och jag vill vara Sverige-matchad men ibland får man stå över design framför funktion.

En sko som fått revival det sista är mina två år gamla Brooks Pure Connect 1. Skon sitter som en handske och jag gillar stödet man får i hålfoten. Dock så är de LITE för små varför de aldrig riktigt blivit en favorit. Vet inte varför jag köpte de så små. I lördags ville jag i alla fall testa själva skon på ett längre pass. FULLT medveten om att de var för små. Efter halva passet kände jag att det började göra ont i tårna och när jag kom hem så såg en av skorna ut så här:

                            

Ja, det är blod som tagit sig igenom strumpan och ut i tyget. Jag hade blåsor och fick även en blånagel MEN jag är van. Nu har jag beställt en ny i en halv storlek större och faktiskt även en annan sko oxå. Lovar återkomma om detta. 

Efter passet som landade på 33 km med fyra insprängda fartblock i tänkt marafart så var jag ganska trött och sonen var snäll och gav mig ett glas vatten med två Resorb: 

                          

Jag har nu två veckor framför mig som ska vara ganska tuffa (förra landade på 95 km) för att sen börja trappa ned inför loppet. 

Någon påminner mig om att jag bara ska njuta av loppet och springa i lugn takt. Inte tänka på vad tiden blir. Någon annan säger att jag ska våga spänna bågen. Själv så vacklar jag från den ena dagen till den andra och tvivlar på min egna kapacitet men inser till slut att jag ändå kommer att spänna bågen. 

Förra året var jag i superform och hade både LL och en halvmara med nytt pers i bagaget när vi åkte till NYC, i år är annorlunda. Min astma har ställt till det för mig och jag har tappat i fart och kondis vs förra året. Årets lopp kommer bli jobbigare. Men jag inser att jag är nog ingen feelgoodlöpare när jag springer lopp, jag försöker alltid göra mitt bästa baserat på den dagens förutsättningar. Enda loppet i år som jag inte tog ut mig till fullo är Göteborgsvarvet (och Båstad Marathon men där var jag ju sällskap åt min syster) annars kan jag säga att alla andra lopp har jag pressat mig och spänt bågen. 

Det är med hatkärlek som jag nu pressar mig det sista. Vägen är lika viktigt som målet. Mina tvivel om min egna kapacitet kommer att utkristalliseras de närmaste veckorna. Då får jag en indikator på hur hårt jag vågar spänna bågen och även om det kommer att bli hårt så lovar jag att njuta.  

6 kommentarer:

  1. Gott att höra min vän! jag tror på dig!! Knus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen! Nästa mara blir i skogen ;-)

      Radera
  2. För min del handlar just kapacitet mycket om att kämpa. Att orka kämpa hela vägen - och sen får det gå som det går. Då har man gjort vad man kan. Sen tror jag det kommer gå bra för dig i NY men det beror ju på vilka mål du har såklart. Men bara att du bestämt dig för att göra detta, trots din längtan till skogen, det är stort i sig. Sist men inte minst: lycka till med dojorna och matchningen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kapacitet är en kombination av fysisk ork och mental styrka.
      Sen tror jag att då jag blev snuvad förra året på loppet och det var något som drev mig förra året när det var tungt och att jag redan innan loppet hade befäst minnesbilder av starten och målet tror jag att hade jag valt bort det i år hade det nog "spökat" en del för mig längre fram. Det kommer bli ett fint avslut på ett tufft men bra 2013. Finns inte många städer som kan matcha New York.

      Radera
  3. Jag tror och hoppas att NYC blir vad du vill och hoppas på. Det känns som om fokus är på att genomföra för att få ett "avslut" på det inställda loppet som gnagt i dig sedan dessa och vad tiden blir är nog sekundärt. Du har mängden och har tränat bra, sedan är det mycket annat som ska klaffa med mental status, att känna sig sugen på uppgiften, väder, vind m m om en tuff tidsmålsättning ska nås men som sagt, jag tror inte det är ditt innersta fokus även om du kommer spänna bågen på startlinjen.

    Ja, de där skorna tjänstgör nog bäst på kortare distanser. Hoppas du hittar en par skor som du känner kan fungera på 42,2km!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag behöver ett avslut och för mig är det ganska personligt och något jag inte kunde välja bort för det hade blivit "fel". Skillnaden förra året vs i år är att förra året var jag i bättre form men det hade blivit mitt första maraton. Nu har jag sprungit tre maraton och har den erfarenheten i bagaget men lite sämre kondis/form. Jag kommer inte springa och lalla runt banan, det är inte riktigt min melodi. Sen är det annorlunda med ett maraton vs millopp/halvmara. Man tar ut sig på ett helt annat sätt. Det som kommer driva mig är mina målbilder, stämningen och miljöerna längs banan. Jag tror innerst inne att det kommer att bli ett bra avslut på ett tufft men mycket händelserikt 2013 och ett minne för livet.

      Och skor, ja the quest is still on!

      Radera