Bring on the Resorb!!!

Ja, vad sägs om att springa 31 km den 31:e? Känns väl ganska passande? Speciellt när man nästan inte sprungit något alls sista månaden pga en skadad sena i foten?

Be gärna om hjälp och lova gärna innan att du utan problem kan hålla sub5 fart på hela passet bara för att ge det en extra liten utmaning :-P

Beställ sen även värsta blåsten för att göra det hela lite lättare. Välj oxå att stor del av sträckningen går vid havet där det med all säkerhet inte blåser alls, hahaha.

Jag tackar bästa Robert som fick SLÄPA på mig idag. Första 10 km gick bra, kanske lite väl fort i 4:45 fart, och allt var lugna gatan fram till ca 15 km men sen fick jag bita ihop, bita ihop och hålla god min. Winston´s ord ekade i huvudet på mig: Never, never ever give up!

Tre små vätskestopp (ca 1 minut) hade vi vid 10 km, 21,1 km och 26,5 km. Halvmaradistansen paserades på 1.42 men sen kom då motvinden från hell och tankar kom över mig så som; var ligger närmsta spårvagns-, busshållplats...

Men jag bet ihop. När det var ca 3 km kvar hade jag så ont i benen som jag nog förstår att man har i slutet av ett maratonlopp. Sista lilla 350 metrar drog Robert ifrån och jag FÖRSÖKTE haka på men kom bara ner i 4:28 tempo...att jag ens klarade det är ett mysterium.

Avsaknaden av mina morgonjoggar och långpass den sista månaden pga min fot märks tydligt men det var så skönt att jag inte hade mer än en liten känning i foten och mentalt en stor vinst att trots min status ända klarade dagens pass som slutade på:

31,35 km (det längsta jag sprungit någonsin)
2.33:43
Snitt 4:54 min/km

Nu ska jag blanda till mig lite sådant här:




Vetefan hur mina ben ska klara 16 km i Skatåsterrängen imon men som tur är är det några timmar kvar tills dess :-P 

Cheese, baby

Ja, jag vet inte hur många "laster" jag har (mandelägg, grönkål, champagne, tomater osv osv) men en som jag ofta "retas" för är min kärlek till ost. Det finns en del historier i min närmsta bekantskapskrets om just ost och mig.

Och just ost (jag älskar mer eller mindre ost i ALLA dess former och smaker) grundades nog redan när jag var liten. Det finns ett gammalt klipp där min pappa filmar när de har gäster hemma och de står i köket och "socialiserar" och i bakgrunden så ser man en liten tjej som frenetiskt skär skiva efter skiva av osten som står på bordet. Tills dess att mamma upptäcker detta och "schasar" i väg den lilla ostråttan, hahaha.

En bra kombination är ost och tomat (obs inte alla ostsorter) men idag när tomaterna var slut fick det bli mozarella med basilika (tack ICA för den) med bara lite olivolja på. Enkelt men gott:




Sonens och mitt nya favoritsnack är det här:




Chips gjorda på ENBART Grana Padano parmesan, hehehe.

En svensk favoritost finns numera även i riven form:




Och om man är sugen på ost och lite fikon eller marmelad då funkar ju Chèvre (här i billig rulle):




På kylskåpet sitter en kylskåpsmagnet jag fått av en god vän för några år sen:




Så ikväll blir det nog lite mera ost.

Ingen löpning idag utan endast ett snabbt och hårt styrkepass i TRX:en - imon hägrar LÅNGT långpass med sällskap - återkommer med rapport efter det!

Repris?

Ja, idag blir det en repris (mer eller mindre) på tisdagens träning. Dvs först multipass (simning + wetvestlöpning) på Valhallabadet och sen löpträning med kund. Hoppas dock inte behöva ringa till ambulans igen...

Multipasset är redan avklarat och nu har jag bytt ordning och kör simningen först och då är det mycket jobbigare att wetvestlöpa efteråt :-P

Undrar hur F-N det ska gå på Öloppet i augusti och då med VÅTDRÄKT!!! OCH utrustning att "kånka på". Det är lättare att simma med en HEL våtdräkt MEN betydligt JOBBIGARE att springa i en hel vs en s.k. triatlondräkt. Jag har fått många bra tips men har inte bestämt mig för hur jag kommer göra. Jag måste även överlägga med min partner in crime, den andra delen av Team Early-Birds, aka PATRIK.

Jag har även gjort repris på en sko och beställt en "gammal" modell, precis som jag gjorde med Adidas Adiosen när jag beställde den "gamla" utgående modellen. Denna gången rörde det sig om Asics DS Racer:




Jag har sprungit MYCKET i denna skon och även om jag köpte den som en tävlingssko från början så har den numera övergått till en mängdträningssko och passat som allra bäst på de längre passen. Det var även denna sko jag sprang Lidingöloppet med. Fick denna blåa variant (den jag har sen innan är vit med röda och svarta detaljer) idag. Beställd hos Runner´s Store till ett pris på 700 kr. Den nya modellen av Racern vill jag inte ha för den har samma sula som Asics Hyperspeed som har mycket dumma hål i sulan som samlar grus och måste fyllas med Liquisole/silikon direkt. Även denna gamla har två hål som jag fyllt ut. Den är mer dämpad och har en lite hårdare sula än Hyperspeeden men känner att jag nu med en fot som inte är helt ok än behöver en sko med lite mera dämpning.

Från det ena till det andra så bjuder jag avslutningsvis på några "roliga" quotes av Mae West, hehehe:

"I never worry about diets. The only carrots that interest me are the number you get in a diamond."


"Always look your best - who said love is blind?"


"The score never interested me, only the game."


"When choosing between two evils, I always like to try the one I've never tried before."

Intressant artikel och film

Ja, herrejesses vilken natt! Magontet från hell :-( Känns som om någon sparkat mig i magen, typ.

Nog om det, här följer några saker som jag läst och tittat på och gärna delar med mig (några har säkert redan läst/sett dessa):

1. Intressant artikel om att stress är bra för kroppen och att man inte ska hjälpa den för mycket med återhämtning för det ska den lära sig själv - läs här!

2. Är du redo för minimalistisk löpning? Kolla speciellt det de säger om stortåns betydelse - kolla klippet nedan:

 

Den barmhärtige samariten del 2

Jag fick en känning igår i foten efter backpasset på F&S varför jag idag tränat foten avlastat genom att simma och wetvestspringa. Jag visste att jag skulle springa lite lätt med en kund på kvällen så det kändes som en bra idé.

Under simningen började jag må REJÄLT illa och trodde ett tag att jag inte skulle kunna ta mig hem utan att kräkas. Efter en riktig kraftansträngning kom jag dock hem, tog en cola och lade mig i soffan i väntan på att värsta kräksjukan skulle bryta ut...




Men jag återhämtade mig ganska bra och slapp således att avboka passet med min "kund". Cola är verkligen ett universalmedel att ta till ibland, hahaha.

Sen var det bara att ta på sig krigar-oufitten  och bege sig mot Slottsskogen:




Och för er som inte ser det så har jag faktiskt även ett matchande hårband:




Träffade K och vi började springa lite runt i parken som uppvärmning och sen när jag bestämt att vi skulle bege oss bort mot fotbollsplanerna för lite teknik/intervaller så STÖP en äldre man rätt ner i asfalten bara en liten bit bort från oss. Han var okontaktbar och blödde rejält i ansiktet varför jag ringde 112 direkt! Jaha, andra gången på kort tid som jag fått agera barmhärtig samarit. Då mannen låg rätt på asfalten på en väg till en parkering så blev det lite "kalabalik". Att det var så fint väder och typ halva Göteborg befann sig i Slottsskogen gjorde att det blev en del nyfikna blickar. Argast blick fick dock en kvinna i bil utav min kund/adept när kvinnan TUTADE frenetiskt för att hon ville komma förbi...Om blickar kunde döda, hahaha. När kvinnan tagit sig förbi genom att köra upp på trottoaren såg jag hur hon skämdes över att hon tutat...

Ambulans kom ganska snabbt och vi lämnade mannen i goda händer till ambulanspersonalen och sen var det bara att fortsätta bort till fotbollsplanerna, the show must go on lixom.

Nu är jag hemma igen och hoppas inte behöva tillkalla ambulans något mer idag, i alla fall.

Viss illamåendekänsla har nu kommit tillbaka igen  (NEJ; jag är INTE gravid, ok?) och jag hoppas verkligen INTE det är vinterkräksjukan som precis som Kung Bore (snö till helgen, hallå?) försöker hålla tag i oss ett litet tag till...var f-n är alla vitpepparkorn när man behöver dem?

En ny dag gryr...

Här är en bild som jag tog imorse klockan 06:40 när jag precis hade satt mig på cykeln och cyklade på Margeretebergsgatan = starten för Göteborgsvarvet. Jag såg den vackra färgen på himlen och tog i farten ett kort:


Jag vill tacka för alla snälla och peppande kommentarer på mitt inlägg från igår. Jag fick även ett fint sms sent igår kväll (du vet vem du är) som värmde <3

Livet är inte alltid så enkelt för en känslig person som jag och en utav mina "dåliga" egenskaper är att jag ofta ser saker som svart eller vitt. Detta är ju inte bara dåligt utan faktiskt även bra i vissa situationer, tycker i alla fall jag.

Jag vill stå för det jag skriver och tycker själv att en blogg som inte är ärlig är ointressant att läsa men ibland är det svårt att veta var man ska dra gränsen för vad som är personligt och vad som är alltför utlämnande.

Med detta skrivet vill jag bara meddela att jag inte är sjuk, det är ingen i min närhet som är det eller något annat "allvarligt" utan det är mest en känsla jag haft det sista och jag kan inte sätta fingret på vad det är.

Det är inte samma dipp som förra året, när det var prestationspressen som gjorde att jag tappade min motivation och lust till löpningen, utan något annat. Eller så kanske jag bara ska sluta grubbla över saker och ting och bara "go with the flow".

"Testade" maken igår genom att slänga ur mig:"Jag tror jag ska sluta att springa!" Och hans kontring blev ett ASGARV och sen ett: "Yeah right!"

Så jag tar tag i mig själv. Precis som min väninna gjort. Hon som jag tränade imorse klockan 06:55 när den nya dagen grydde... 

Liten vs stor

Får man skriva vad som helst i en blogg? Får det handla om vad som helst? Får det lov att vara hur personligt som helst? Svar ja. I ens egna blogg får man skriva vad man vill bara man kan stå för det. Endast vid ett tillfälle har jag tagit bort ett inlägg som jag efter ett tag kände att jag inte kunde stå för till 100%.

Jag tänker låta den här bilden beskriva hur jag känner mig just nu:




Ser ni den lilla gröna stenen och den stora röda stenen? Främst den stora röda är ett typiskt göteborgskt landmärke och då jag är ganska typiskt göteborgsk så tyckte jag att just denna bilden passade bra på detta inlägg.

Söndagen den 25 mars när jag känner mig BÅDE liten OCH stor. Dagen då jag jobbar hårt på den mentala biten. Ibland blir det så. Ibland undrar jag om det är hormoner som spelar mig ett spratt i kombination med att jag är en så känslig person.

Funderar starkt på att lägga ner bloggen. För vem skriver jag? Vem vill läsa det jag skriver? Jag sätter mig på min kammare och plockar fram mina positiva målbilder och så får vi se hur det känns imon.

/Eva