Borås Swimrun 2016, Team Early Birds

Ja, det skulle ju bli ett mellanår. Inte så många tävlingar och inte heller samma mängd träning. Men så fick jag återigen frågan i veckan om jag ville ställa upp och jag tackade ja. 

Daniel Svensson är nog den person jag tränat mest swimrun med. Förra året minns jag inte hur många pass vi körde tillsammans och vi snackade om att det någon gång kunde vara kul om vi kunde tävla ihop åtminstonde en gång. Så som ni förstår så fanns lixom inte nej på kartan. 

Det jag hade hört om Borås Swimrun var att det är en tuff bana med många höjdmetrar och förra året väldigt kalla sim som ledde till att många bröt. 

Så i fredags körde Daniel och jag ett kortare pass i vår hemmasjö Sisjön, på slingan som vi kört x antal varv på och fick testat lina och pratat igenom vår strategi under timman vi körde i arla morgonstund (ja, de flesta pass vi kört har verkligen varit i ottan och därav vårt lagnamn). 

Sen blev det söndag och Daniel hämtade upp mig. Jag hade fått distanserna utskrivna och inplastade så de hade jag fäst på en av mina paddlar. Jag hade läst igenom distanserna lite men tänkte väl att det löser sig. Inte f-n var jag förberedd på denna helvetesbana, hahahaha. 

Alltid kul att träffa alla glada swimrunners innan, känns ju som om man är på släktträff eller iväg på tävling med ett kompisgäng. Jag gillar verkligen denna avslappnade och glada atmosfären. 

Först gick starten för alla herrlag och sen tre minuter efter gick starten för mixed och dam. Förmodligen för att det inte skulle bli för packat i början...

Här står vi i alla fall i starten Daniel och jag, lag 88: 

    Foto Colting Event 

Direkt efter start så gick banan in på en smal stig som var VÄLDIGT brant. OCH LÅNG. Det var som en käftsmäll i ansiktet, hahaha. Här gick vi om några långsammare herrlag som vi kom ikapp men jag uppfattade det inte som särskilt trångt eller svårt att gå förbi. 

Sen kom första simmet som kändes som en dypöl och jag fick tvinga mig själv att inte öppna munnen för mycket. På de korta simmen hade vi kommit överens om att inte ha lina och det funkade kanon. På de längre simmen så delade vi så gott det gick. Det var faktiskt en väldigt bra strategi som inte tog så mycket tid men som gjorde att man inte blev trött. Det funkade kanon till jag började må dåligt...men jag kommer till det. 

Här bild på min våtdräktsröv när jag hoppar i och ska börja dra på ett sim:

   Foto Colting Event 

Och här framifrån, hahaha:

    Foto Colting Event 

Så vi tuggade på. Det var VÄLDIGT kuperat och inte mycket flack löpning men det var bra för Daniel och jag märkte att det var just i terrängen och på simmen som vi "vann" över andra lag. Vi låg ganska jämsides med ett annat mixedlag ett tag (de kom in på tredjeplats) och det var precis detta som hände. Tills vi kom till ett längre sim på ca 650 meter. Där gick det böljande vågor från sidan och gäss och vi förstod att man inte kunde sikta på huset där man skulle upp utan mer åt höger för att inte driva bort och simma längre. 

Jag tror det var jag som började med att ligga först eller om det var tvärtom, well hursomhelst så blev det svårare och svårare att se vart man skulle och det blev inte direkt någon krokodilsiktning utan mer polosim. Vågor från höger, hm, det har jag ju varit med om innan och det vet jag mycket väl vad det leder till (ÖtillÖ 2015 & Koster 2015) så jag fattade nog vad som skulle hända. Någonstans bytte vi i alla fall av och jag kräktes. Ja, det gjorde jag. Igen. FY FAN. 

Till slut kom vi i alla fall fram och så jävla dåligt hade vi inte simmat. Det där mixedlaget gick upp precis framför oss och de måste med all säkerhet hört mig ulka inte bara en utan flera gånger. Det var då de satte iväg. Ja, ni fattar ju att jag liksom sket i det då. Vi tog oss upp för en brant backe, IGEN, och jag gick där och ulkade. Stackars Daniel visste nog inte vad han skulle göra men lät mig vara ifred. Så under en liten stund fortsatte vi tysta och mitt illamående började lägga sig. 

Efteråt berättade Daniel att han började undra hur jag skulle klara det längsta simmet som var härnäst och som skulle bli ännu gropigare. 

Så kom vi fram till det långa simmet på 1200 meter. Man såg KNAPPT vart man skulle tvärs över och vi fattade att här gällde det att sikta på nåt annat för att inte driva iväg. Daniel ville att jag skulle börja dra för att testa om jag blev mindre sjösjuk av det så vi började så. 

När vi hoppade i så såg jag INGENTING. Vågorna var så höga att det inte gick att se vart man skulle och jag simmade lite i blindo. Såg några lag till vänster men vågade inte lita på dem för de kunde ju omöjligt se mer än mig så jag lade in riktningen lite mer åt höger. 

Efter 10 minuters tuggande där framme med vågor rätt i ansiktet, från sidan och ett kräk så lämnade jag över till Daniel. Jag orkade inte mer. Daniel tog över och tuggade på. Jag tittade upp ibland men såg bara vatten. Undrade om vi nånsin skulle komma fram och om Daniel som jag simmade på måfå. 

Jag kräks igen och känner hur badmössan håller på att åka av efter alla vågor som tagit tag i den. Men så ser jag land och då måste vi stanna för då åker både mössa och glasögon av på mig. Jag lyckas få på mig glasögonen igen men mössan skiter jag i. 

Vi kommer upp och jag mår skit. Jag har även blivit väldigt nedkyld av att ha legat bakom. Vi får varm saft och funktionären frågar hur jag mår. Jag svarar: Jag mår skit, 

Där och då tror Daniel att jag antingen ska bryta eller bli avplockad men jag vet att det kommer ge med sig bara jag får röra på mig och få upp värmen så vi fortsätter. 

Simmar igenom "Djungelsimmet" i Viskan där man får ta sig förbi strömmen, plastkrokodiler och nedfallna träd innan man kan dra sig upp med ett rep. Här var jag ganska arg och trött på allt. Direkt därefter vid en energistation står en tjej som simmar för mig och vill ta kort. Jag ser ut som ett lik i kombo med åskmoln. Förlåt Ulrika! 

Så går vi ut på det långa löpet. Ser inte några andra mixedlag. Passerar några herrlag. Någonstans här så tappar jag min badmössa. Sen drar jag sönder mina glasögon innan ett sim, lagar de men sen är de oxå borta och jag måste plocka ut mina linser. På de sista fyra simmen så delar Daniel och jag på hans glasögon. Här är vi båda glada att vi har lina som håller ihop oss för man ser INGET när man ligger bakom utan simglasögon i mörka och halvdyiga insjöar. 

Nu börjar jag bli rejält trött. Jag är liksom inte tränad för det här längre även om jag själv verkar tro det, hahaha. Men vi tuggar på. Går när det är väldigt brant. Jag förbannar banan lite som jag alltid gör och Daniel skrattar. 

Så kommer de två sista simmen och vi blir chockade över hur kallt det är! Alltså minst fem grader kallare än de andra simmen! Jättehärligt när man är trött och låg på energi. Men så kommer vi äntlige upp efter sista simmet och springer de sista 300 metrarna till mål. Jag halvt blind och med håret som en risbuske: 

    Foto Colting Event 

Möts i mål av The and Only Jonas Colting himself. Jag muttrar lite om den överjävliga banan så klart. Helt klart en av de tuffaste swimruns jag kört faktiskt. Men det är kul när det är utmanande. Inser jag sen. 

    Foto Colting Event

5:27 och en fjärdeplats i mixedklassen är ju kanon om man tänker på alla omständigheter. Sen kanske jag ska fundera på att tacka nej eller börja träna lite mer om fler sådana här tillfällen dyker upp. Om inte annat måste jag börja med trappträningen lite mer intensivt inför Rockman Swimrun i augusti som jag helt klart förträngt...

Tack Jonas & Elin och era funktionärer för ett trevligt arrangemang! Finns nog inte fler höjdmetrar att hitta i Borås och vem kan säga att de blivit sjösjuka i Borås? Vilken story, hahaha. 

Tack Daniel att du är en så bra teampartner! Kul att vi äntligen fick en tävling ihop även om jag kanske inte visade mig från min bästa sida ;-)

Utö Swimrun 2016 - Team Carlanderska SwimRun

Bild lånad från ÖtillÖ´s Facebooksida

 

Det var ju inte tänkt att jag skulle köra Utö i år då jag har ett mellanår men när Christina Sundals teampartner drog sig ur så hörde hon av sig till mig och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp.

 

Jag fick tänka över det lite för att köra med någon man inte kört med innan kanske inte är det mest optimala (även om det finns de som klarar detta utmärkt och faktiskt går och vinner) och inte heller att man inte lagt upp sin träning med detta i åtanke. Dock kände jag att jag ville ställa upp för Christina så jag tackade ja.

 

Så i måndags 23/5 träffades vi och körde en timme swimrunträning ihop i Sisjön. Sen flöt veckan på och jag drog ned lite på min träning. Är ju absolut inte i någon form alls, tvärtom faktiskt, men tänkte att det får gå som det går, jag är ju bara en reserv...

 

Vi åkte upp på lördagen och sov ute på Utö och lyckades byta boende så att vi kom närmre starten eftersom vi lyckades "fjäska" oss in i Team Simcoachen Herrs stuga. Umgänget vi hade var faktiskt nästan den största behållningen. Jag skrattade så mycket på lördagkvällen att jag fick astma och fick ta extra medicin. Jag hoppas att vi inte störde deras uppladdning alltför mycket. Deras smeknamn på oss blev Fleksnes och Stig-Helmer. Kan ju bero på Christinas norska ursprung och min brist på lokalsinne inne i Stockholm när vi hämtade upp dem på Centralen.

 

Kanske inte den bästa nattsömnen men inget ovanligt innan lopp men jag kände mig faktiskt ganska tung och opepp när vi drog iväg tidigt på morgonen för att äta frukost.

 

Sen när vi stod där i startfållan så kom känslor som: Varför gör jag det här? Hur många lag är det? Det här kommer bli JOBBIGT!

 

Well, ger man sig in i leken får man leken tåla så det var ju bara att köra när startkanonen fyrades av kl 10:15.

 

Ny bansträckningen för i år och loopen man gjorde förra året gjorde man igen men först efter att man kommit tillbaka efter det långa gruslöpet (här karta för dem som är intresserade).  

 

Första två simmen var stressiga och mycket folk. Testosteronladdade män med paddlar, say no more. Tog tyvärr mycket energi då jag inte hittade något flow whatsoever. Ja, det var kallt (10 grader?) men det var den här hetsen som "störde" mig mest. Vart vi än försökte simma blev vi insimmade i och Christina faktiskt även ÖVERSIMMAD. Känns som om det borde visas lite mer respekt faktiskt. En kille var jag till slut tvungen att sparka till (sorry vem du nu var!) när han simmade in i mig för tredje gången och slafsade till mig med sina paddlar. Och nej, det var inte jag som simmade snett, ok?

 

Vi tuggade på. Körde vårt race. Det enda man kan påverka är sin egen prestation. Vissa lag simmade om oss och sen sprang vi om dem. Under dagen speciellt två lag. Väldigt komiskt när vi möttes på detta sätt hela tiden.

 

Jag drog på simmen och jag blev rejält trött. Det var inte heller min bästa dag och min form är ju absolut inte på topp så när vi kom ut på det långa gruslöpet var jag ganska sliten. Kombinationen av flera saker men kanske främst frånvaro av långpass och kanske lite låg pga lite sömn så erbjöd sig Christina att dra mig på detta löp. Det kändes som en liten putt i ryggen som gjorde att vi kunde fortsätta utan att behöva börja gå. Tack Christina!

 

Efter ca 9k löpning kom så dagens längsta sim på 600m. Det kanske inte låter så långt men när man är trött och det är kallt i vattnet och vågorna går åt "fel håll" så är det fanimig inte så lätt! En funktionär sa till oss precis innan vi hoppade i: "Håll till höger så blir det bra!" Jodå och det gjorde vi tills dess att jag fick kramp insida lår vänster. Inte särskilt ovanligt efter ett långt tungt löp och sen ett iskallt sim där man ligger stilla med benen pga att man simmar i skor.

 

Jag FÖRSÖKTE slappna av och IGNORERA krampen men det kändes som om muskeln höll på att slitas loss från lårbenet! Till slut visste jag inte alls vart jag simmade och helt plötsligt låg vi långt till VÄNSTER! Då orkade jag inte mer och vände mig för första gången för dagen om till Christina och sa att hon fick dra. Jag försökte frenetiskt massera benet men inte det lättaste med paddlar på händerna. Till slut kom vi i alla fall upp och jag stapplade vidare. Kramp släpper lättast om man rör sig, believe it or not. Efter ett tag kändes det lite bättre men så fort jag försökte ta ut steget så kände jag att krampen ville komma tillbaka. Härligt då att man går ut på en sista loop med tre sim till, hahaha.

 

Men på nåt sätt klarade vi det och jag drog på de tre sista simmen och vi gick i mål på 5.21:19 och med den tiden kom vi på niondeplats i damklassen. Totalt nästan 40k swimrun (varav sim ca 4,5k).

 

Intressant denna nya bansträckning och Utö är verkligen väldigt utmanande pga terrängen, de utsatta och kalla simmen (även om de inte är långa) och att det är första riktiga swimrunloppet för säsongen. Som alltid ett kanonarrangemang som ÖtillÖ-gänget levererar. De är verkligen proffs på det här.

 

Kul att det är fler lag även om 300 lag verkligen blev trångt. Fler nationer representerade och fler riktigt duktiga atleter som ställer upp i denna växande sport. Glad över att fler och fler tjejer kör och konkurrensen jfr när jag började med swimrun för tre (3) år sen är helt annorlunda. Nya lagkonstellationer och kul även att mixedklassen är ett riktigt getingbo där många lag kommer högt upp placeringsmässigt totalt, dvs innan många herrlag.

 

Det var ganska tufft att pallra sig upp imorse kl 05:30 efter att ha kommit hem strax innan 24 igår kväll, för att ha simgrupp klockan 07:00 på Valhallabadet men jag var inte ensam; en av mina simmare deltog igår också på loppet och trots lite försening så körde han idag med - grymt Olof K!

 

Nu ska "reserven" vila lite...

 

/Eva

 

 



Löplabbets swimrunskotest

I april har jag varit med och testat skor för Löplabbet och deras årliga swimrunskotest. Jag var med förra året också. Vill du se filmen från i år och läsa artikeln så klicka HÄR!

 

Foto Anna-Karin Lundin

Liten update, nya kurser och Playitas

 

Livet rullar på och även om jag själv pga först ett skov i min astma och sen influensa inte känner mig på topp utan mer långt nere i Marianergraven så tränar jag andra.

 

Nya kurser morgonsim på Valhalla som startar efter Påsk och sen introkurs i Open Water som går i juni:  

 

 

För info och bokning läs mer HÄR!

 

I april åker jag igen med Simcoachen till Playitas och det har inkommit några avbokningar så är man sugen på att åka dit så klicka HÄR eller HÄR!

 

Annars känns det skönt att det börjar bli ljusare igen och jag känner ingen stress över min uteblivna form för min första inplanerade tävling är inte förrän i augusti.

 

Ha det fint!

 

/Eva

 

 

Löparsnack avsnitt 19

Kul att återigen få vara med i podden Löparsnack.

 

För att lyssna, klicka på nedan länk: 

http://www.acast.com/loparsnack/19-nystartochtrender?autoplay

 

Duktiga Agnete Danneberg leder samtalet och förutom mig är även Mia Hellström och Krister Lindström med och "snackar".

 

In och lyssna!

 

/Eva

Simcoachen på Playitas nov-2015

 

Hej på er!

 

Länge sen jag skrev något här men tänkte dela främst bilder med er från min resa till Playitas på Fuerteventura med Simcoachen som jag nyss är hemkommen ifrån.

Lite annorlunda än när jag var där i april 2013 och vill ni läsa det inlägget som är mer skrivet ur en deltagares ögon så läs det HÄR!

 

För mig var det en stor ära att 2,5 år senare få återvända till Playitas och då som coach och inte deltagare. Att få stå på kanten och hålla simpass med min mentor och inspiration Anna-Karin Lundin var väldigt stort för mig. Jag har så mycket kvar att lära både som simcoach och simmare men jag lär mig mer och mer för varje pass. Att någon tror på dig och ger dig förtroendet att få följa med och göra detta gör mig väldigt ödmjuk, stolt och tacksam.

 

Nu hemkommen så kan jag säga så här: Vilken erfarenhet och vilka underbara deltagare! MEN vad trött jag är! Helt SLUT! Och då ska ni veta att jag knappt tränade nåt alls själv!

 

Här följer i alla fall bilder med lite text för att ni ska kunna dela detta med mig:

 

 

 

Den olympiska poolen där vi coachar deltagare. Ni förstår att man blir brun när man "jobbar", bra va?

Ja, där ser ni mig! På kanten! Fototack till Karin Brywe.

 

 

Och här är Bossen och jag i LIKADANA kläder, hahaha. OBS! Vi kom inte överens om klädval utan det bara blev att vi flera gånger körde likadant. Fototack till AK Lundin.

Löpturen bort till fyren är välkänd på Playitas och vägen dit springer man som i ett månlandskap. Eller ja, kanske Star Wars-landskap. Jag menar ser det inte ut som Tatooine? Tittar man tillräckligt länge på bilden ser man R2D2 och C3PO jagas av Sandfolk. Eller kanske några Jawas? Eller är det inte Luke eller Obi-Wan man ser lite längre ned?

 

 

På sin lediga dag kan man åka till en väldigt avlägsen strand där man skulle tagit med surfbrädan och kanske skulle valt en jeep istället för en Opel mini-buss att ta sig fram på serpentinvägarna...

 

Men belöningen man får när man tagit sig ned är magisk. Och där sitter Bossen och tar kort på vattnet. En av mina favoritbilder.

 

Sen tar man sig en promenad bort till den där svarta klippan som ser ut som toppen på en tumme. Här ser ni Cecilia Hedin göra fotspår i sanden.

 

Sen bara måste man bada i vågorna och skrika rakt ut! Bikinin kommer från PowerWoman. Och foto är taget av Bjarne Koning.

Sen kan man ju få för sig att man ska försöka klättra upp för en sandklippa som delvis är hård, packad sand och delvis lös som sipprar nedför benet...Fototack till Cecilia Hedin.

 

Här ser ni förresten samma Cecilia när jag visar henne, ja man kan ju undra vad jag visar. Båda har ju matchad bikinisarna också, hahaha. Återigen från PowerWoman. Foto AK Lundin.

 

 

Morgonjogg i bergen blev det några även om vissa kanske nog ska klassas som MORGONTREKKING pga lutningen. Och ja, man kan stoppa ned en vattenflaska i kjolen. Och ja, nu tror jag ni kan lista ut vart kjolen kommer ifrån. Foto Bjarne Koning.

 

Bäst är att bo med någon man verkligen gillar och som gillar samma saker som du. Som tex att sjunga karaoke i en halvdöd sportbar utan att skämmas. Tack Karin Brywe! Fototack AK Lundin.

 

Tro nu inte att vi bara simmat i den olympiska poolen utan vi har faktiskt även simmat i bukten nedanför anläggningen. Och ja, jag ser ganska bister och bestämd ut på bilden men sån är jag, hahaha. Fototack till Lars Norén.

Sen efter en vecka är det ganska skönt att klippa av sig det där "lekarmbandet" och åka hem till "verkligheten", eller vad tror ni?

Stort tack till alla deltagare och vår samarbetspartner Löplabbet.

Är ni sugna på att åka på simläger med Simcoachen så är det nytt läger i april - för mer info läs HÄR och HÄR! Det finns kurs både för nybörjare och de som kört ett tag!

Nu är det tillbaks till saltgruvan för mig...redan dagen efter ankomst var det simgrupp 07:00 på Valhallabadet. Dock blir det vila över jul- och nyår från coachande.

/Eva

Uppdatering november

 

Där ligger jag på min bänk uppe i Änggårdsbergen. Tittar upp i himlen och tänker. Reflekterar och planerar.

 

2015 blev ju inte alls som jag tänkt mig. Nästan varenda tävling under året har innehållit olika mått av "trauman". För mig som är en tänkande och väldigt känslosam människa så har allt det där tärt på mig och jag känner att mitt behov av mental återhämtning och att vara själv har varit extra stort nu de senaste månaderna. Jag kan inte bara rusa på.

 

Onsdagspassen med Löparglädje kom igång förra veckan och kommer att köra fram till jul. Välkomna ni som bor i Göteborg!

 

I slutet november så åker jag till Playitas på simläger med Simcoachen. Jag åker dit som coach även om jag såklart kommer simma en del själv. Det finns platser kvar om någon som läser min blogg är sugen!

 

Mina tankar och min energi går just nu främst till att träna andra.  Min egen träning rullar på utan något mål i horisonten och det känns bra. Som det ser ut nu så är det detta fokus som kommer bli 2016.

 

/Eva