Löplabbets Swimrunskotest 2017

För tredje året i rad har jag varit med och testat skor. 

Årets resultat hittar ni här:

http://www.loplabbet.se/info/l%C3%B6plabbets-swimrun-skotest-2017

Podcast Swimrunpodden

Vill du lyssna när jag pratar om swimrun så lyssna på mig i Swimrunpodden.

Avsnittet hittar du på www.swimrunpodden.com

/Eva 

The Flawd podcast

För er som vill lyssna på när undertecknad blir utfrågad om persilja och flamingos så gå in på The Flawd Podcast där jag har ett samtal med den eminente Peter Larsson. 

Race Report Rockman Swimrun 2016

Alla historier börjar någonstans och min historia om Rockman Swimrun började ju förra året. Läs gärna mitt inlägg om förra årets race HÄR för att inse galenheten i att köra i år igen...

Årets lopp var tänkt att jag skulle köra med min väninna Anna Wretling men andra saker kom emellan (så som en Ironman) så jag började leta efter andra lagkamrater. Efter en del fram och tillbaka så teamade jag ihop med Elin Lilja som oxå stod utan partner i sitt damlag. Sagt och gjort så bildade vi TEAM POWERWOMAN. Stort tack för sponsring och stöd PW!

Den "överblivna" lagplatsen lyckades jag sälja till ett utländskt damlag och jag kommer återkomma till det.

På fredagen åkte Elin och jag upp och såklart i ett litet propellerplan via Oslo: 

Elin vet att jag älskar persilja och hennes signum är leopatdmönster (hon har tex alltid med sig en leopardmönstrad rullväska på tävlingar). Och för att vi skulle ladda bra så var den "spetsad" med Resorb;

Pre-race dinner på Hotell Victoria i Stavanger precis som förra året och de hade tagit till sig av saker från förra årets lopp. Bla att det nu i år skulle stå en funktionär och visa när man skulle ta höger där Bjarne Koning och jag så snöpligt sprang fel förra året: 

De tog även upp hypotermi för att alla skulle vara uppmärksamma på detta och sin teampartner (och sig själv) under loppet. Vattentemperaturerna var högre i år men ändå ganska kallt. Fjorden 13-14 grader och fjällsjöar 12-14 grader. 

Dessutom berättade de om att det regnat väldigt kraftigt sista tiden så alla vattendrag längs banan var överfulla och bildade på vissa ställen vattenfall. Den stora mängden regn hade gjort banan väldigt blöt och på vissa ställen pratades det om "knee high in water". Elin och jag lyssnade väl med halva örat och trodde att de bara menade första stigningen efter första simmet. Ojojojojoj, vad fel vi tänkte där. Det skulle senare visa sig vara mer eller mindre hela banan som var dränkt. Full av lera, vatten och VÄLDIGT hala partier, Återkommer till det...

Efter dinner och meeting stack vi upp på rummet och tog det lugnt och gjorde brandmannen = lägger ut sin utrustning som en gubbe för att se att man har med allt och bara kan dra på sig allt när man går upp i ottan. 

04;30 ringde klockan och vi stack ned till frukost. Elin tvingade i sig en del men jag fick knappt i mig något. Jag har väldigt svårt att äta så tidigt. Dock hade vi laddat bra med mat dagen innan så jag var inte orolig. 

Strax efter 06:15 gick färjan mot Fantahåla där starten går och vi tog den förskräckta selfie på oss: 

Visst ser jag sugen ut på att kasta mig i fjorden igen? 

Ny startprocedur för i år var att man skulle starta från färjan och inte alla ligga i vattnet och invänta starten. Hoppa i lag efter lag efter att starttutan gått och placera sig snabba först och långsammare efter. Ja, vem är snabb och vem är långsam? Vi ställde oss i alla fall ganska långt fram för att slippa alltför många i vattnet innan oss. 

Åsså går starttutan från båda färjorna (ja i år två båtar) men vår färja har inte stannat. Första laget på vår båt hoppar i och jag nästan skriker rakt ut då jag ser framför mig hur de blir överkörda! Som tur är är detta lag duktiga simmare och hinner ta några armtag så att de inte hamnar under båten. Detta är min absoluta skräck när jag simmar open water; att bli överkörd och mosad av en propeller. 

Vi hoppar i och det är bestämt att Elin drar först då hon har mer vana av simstarter och mycket folk då hon kör triatlon. Hon vevar på bra och vi rundar bojen inne i viken innan vi viker av längs bergsväggen. Jag ligger och puttar bort folks paddlar och hindrar folk från att simma över vår lina. Känner hur det bränner till runt hakan och läpparna och ser en manetjävel! WTF? Visste inte att de gick så långt in i fjorden! Kanske var det så att de maneter jag såg förra året kanske verkligen var där och inte bara var en synvilla? Kände sedan av detta sting hela dagen...

Vi byter av och jag ligger först och sen byter vi av igen. Vi är lika starka i simmet och detta var vår taktik bestämd sen innan att genom hela loppet dela de längre för att inte frysa röven av oss. 

Vi kommer upp från första simmet och springer eller mindre upp i ett vattenfall. Det är kallt fjäll- regnvatten och man slutar känna sina fötter. Vi GÅR upp och precis som förra året får man känslan av att trilla bakåt pga det första kalla simmet och den enorma stigningen. Det är svårt att springa när det sen planar ut då det är så blött och man går ned sig mer eller mindre hela tiden upptill knäna. Detta skulle sen visa sig gälla nästan hela dagen, hahaha. Men det visste vi inte då. 

Det är tre sim över fjällsjön Revsvattnet innan man når Preikestolshytta som är första cut-off. På tredje simmet springa ca 15 lag fel inklusive oss som följde med och vi måste springa tillbaka ca 400 meter innan vi kan gå i rätt på sista simmet i Revsvattnet. 

Vi kommer till Preikestolshytta som är startpunkten där turister startar sin vandring upp till Preikestolen. Vi påminner varandra om att äta och dricka och påbörjar den ca 4k långa stigningen upp till Preikestolen. Vi går och springer om vartannat och det känns bra. 

Vi når Preikestolen och där står en fotograf och tar teambild på dem som vill (får lov att återkomma med den). Stannar och super in den enormt vackra utsikten och sen pinnar vi vidare. 

Kommer ned till högersvängen som Bjarne och jag missade förra året där det i år var bra skyltat inklusive en funktionär som stod på en hög sten och pekade, Åsså påbörjar vi den långa och väldigt utmanande delen att ta oss till Brattli. På denna sträckan som är ca 10k så springer man på en vandringsled som går upp och ned längs berget. Förra året var det torrt men i år är det blött, blött och blött. Det suger i benen att gå ned sig i leran och försöka att inte halka på hala stora och små stenar. Vi tuggar oss fram i väldigt låg fart där vi både passerar lag, blir passerade och slår följe med andra lag. Ett kortare fjällsim på starx över 200m på mitten av denna sträcka. Det är mäktiga vyer ned mot fjorden, fjällandskapet och höjderna upp och ned. Dock är det väldigt uttröttande för benen. Mycket, mycket jobbigare än förra året. När stigningen ned till Brattli vid fjorden börjar så är det så halt och lerigt att jag ibland bara vill ge upp. En gång fastnar jag i en lerpöl och trillar rätt ned och springer därefter runt som en lermänniska ett bra tag. 

Som tur är så är det inte så varmt, faktiskt nästan lite för kallt då det börjar blåsa och regna. 

Vi halkar oss ned till Brattli (för karta för att förstå mer så kolla HÄR) och förbereder oss för fjordsimmet längs med "berget". Det var här Bjarne och jag förra året hade vårt första möte med nedkylning och jag känner en viss skräck gro men säger inget till Elin. 

Elin börjar dra och efter tag drar jag i linan och vi byter för jag börjar frysa. Inte som förra året men vill inte bli för kall. Vi byter av varandra tills Elin får dra sista biten då jag håller på att tappa badmössan (när jag kommer upp sitter den som en topp uppe på hjässan). Vi hamnar kanske lite väl långt ut då en båt kommer upp bredvid oss och markerar. 

Jag får kramp insida lår när jag drar mig upp via linorna som sitter där som hjälp men det släpper när jag väl kommit upp. Vi är båda kalla men det går absolut inte att jämföra med förra året. 

Vi tuggar vidare på Seaside Sprint som nu alla vet inte är en sprint utan en 2 k sträcka längs klipporna längs vattnet där det sitter kedjor på vissa ställen så att man inte ska dratta ned i fjorden. Det är så halt att vi nästan tar oss fram i snigelfart. Vi "harar" väl lite. Vill inte skada oss utan vill genomföra loppet och vid det här laget vet vi att flera damlag passerat oss så någon chans på pallen var inte aktuell. Elin ska dessutom köra Ironman Kalmar om två veckor... 

Efter "Sprinten" kommer Sunshine hill. En lång stigning på asfalt. Tyckte redan förra året att banläggaren måste ju skrattat gott när han lade banan. Tänk er att när man äntligen kan springa så är det på en sträcka som går upp, upp, upp och upp. Här är vi precis som Bjarne och jag så trötta i benen att vi varvar gång med löpning. 

Upp kommer vi i alla fall och når den nyinsatta energistationen uppe vid en bondgård innan ånyo ska ta sig ned till fjorden via en en brant och passera fjorden till andra sidan. 

Här serveras det nygräddade våfflor med sylt och Red Bull att dricka och vi stannar och äter och dricker så att vi har energi till det långa simmet över. 

Sen tar vi oss ned via det enormt branta stenröset och Elin säger att hon inte se en stenjävel mer i hela sitt liv och jag håller med. Sen säger vi att vi får skylla oss själva som gör ROCKMAN, hahaha. 

Så kommer vi ned till Kåsaklubbens lilla stuga och får vår swimsafer och hoppar i. Vi har då sett att det blåser från höger och bestämmer oss för att sikta lite till höger om den stora vita byggnaden vid Flörli dit vi ska. 

Elin börjar och efter ett tag tar jag över. Nu när vi kommit ut en bit märker vi att det blåser mer. Ingen av oss är särskilt stor och vi ligger och rullar i vågorna som kommer från höger. Det är detta som är värst för mig och jag känner hur sjösjukan kommer. Stannar och låter Elin ta över. Så går det någon minut och jag kräks. Och igen och så en gång till. Det går inte att stoppa. Mår lite bättre men hoppas på att Elin orkar fortsätta dra för det är inte kul att dra när man är sjösjuk. 

Vi hamnar mer och mer åt höger och jag fattar att vi hamnat i strömmen vi förra året såg flera andra lag hamna i. Tittar upp och det där jävla huset kommer inte närmare utan vi hamnar bara mer och mer åt höger. Undrar om Elin tänker på vågorna då hon vet att det är min "weak spot" som simmare. Hon måste nog fatta då jag inte rycker i linan för att byta. 

Nu börjar jag bli riktigt kall. Inte alls som förra året men en bra bit på väg. Jag ser hur Elin kämpar, hon är så himla stark den lilla tjejen. Jag känner mig mest som en dragg som ligger där bak och mår dåligt. 

Till slut kommer vi fram. Elin skyndar sig upp och jag får hjälp av en funktionär. Vi får i oss energi och jag försöker att avdramatisera mitt illamående. Jag vet ju att det går över och jag vill inte att vi står still för det blir vi inte varmare av så vi stegar bort mot Flörlis 4444 trappsteg upp mot fjället. Vi har då blivit informerade om att vi i år inte heller får köra Dragon´s neck som är en bergskam man ska ta sig fram över väl uppe på fjället med två kortare tillhörande sim. Förra året plockades detta bort då snön låg kvar och temperaturen i den sjön låg på 6 grader. I år plockades den bort pga vädret. Det var kallt, regnade och blåste där uppe så det ansågs en säkerhetsrisk att ta sig an den. Hoppas att vädret någon gång tillåter att man får köra denna del av banan för det ser mäktigt men svårt ut (man passerar det uppe på fjället på håll). 

Vi tuggar på i trappan. Elin får en himla energi och pinnar på som en iller. Jag är glad att jag inte stannar en enda gång och på vissa delar får vi sällskap av lag som stannat för att vila och sen hakar på oss. 

Mycket lättare resa upp än förra året även om det är VÄLDIGT jobbigt att ta sig denna långa trappa som är ca 1700m lång med en stigning på ca 750 meter. Trappan är renoverad. Steg är utbytta jämfört med förra året och jag klarar faktiskt av att stanna och vända mig om och titta på den enormt vackra utsikten. 

Ett kort fjällsjösim mer eller mindre direkt man kommer upp och den sjön är kall men helt klart och djup. Elin är pigg och drar mig. 

Sen ca 2k över det hala berget innan vi når en grusväg som de i år fixat så att det ligger mer smågrus vs förra året då det var större grus som var jobbigt att springa på. Vi släpper på även om låren nu är extremt "rökta". Kommer ut sista biten på fjället och Elin säger att det ser ut som svenska fjällen med den låga vegetationen. Här står vi faktiskt på bra men blir ändå omsprungna av några lokala norska bergsgetter, hahahaha. 

Sista partiet ned till fjoden igen med en negativ drop på 810 meter är FRUKTANSVÄRD för benen. Och såklart är det blött och lerigt här med. 

Sista serpentinen innan vi når mål och det känns precis som förra året helt overkligt att vi tagit oss i mål. 

Vi har inte haft med oss någon klocka och har ingen aning om vår tid eller placering. Strax över 10 timmar har vi hållit på, dvs ungefär samma som förra året när Bjarne och jag sprang fel men då det var betydligt lättare att ta sig fram i terrängen då det var torrt. 

Vi kommer på sjätteplats i damklassen och 38:a totalt. Det var 70 lag som startar och det är 61 lag som går i mål. 

Vi är grymt nöjda och trots att vi förbannar banan så ser vi även de positiva sakerna. Vi var bra på simmet så hade det varit lite mer sim så hade vi nog kunnat plocka några placeringar. Vi är inte vana vid sådan här svår terräng. Vi är duktiga terränglöpare båda två men inte på sådan här extremt teknisk terräng och speciellt inte när det är så blött. Det spelar ingen roll hur mycket jag än skulle förklara för man måste varit där för förstå. 

Så här glada är vi efter målgång: 

Fjord- och fjällandskapet är så mäktigt. När vi sen lämnar Flörli för att återvända till Stavanger står Elin och jag ute på däck och tar kort och tar in vad det är vi gjort och vart vi varit: 

Ser ni den lilla fyrkantiga klippan där uppe? Det är Preikestolen sedd nedifrån fjorden: 

Så här kan det se ut när man korsar fjorden (foto Matti Rapila Andersson): 

Och så här brant är det på många ställen: 

Och så här trött och sliten ser jag ut när jag närmar mig toppen på de 4444 trappstegen på världens längsta trätrappa (Foto Jonas Demnert): 

På vägen tillbaka pratar vi med Tom Remman som med sin teammate kom tvåa i herrklassen. Tom har gjort extremtriatlonloppet Norseman 10 (?) gånger på rekordtider och han säger: 

"Alla som anmäler sig till detta lopp måste ha "ballar" för det är inget lätt lopp. Och alla som går i mål är heroes." Tack för de orden Tom och grattis till er placering. Så det är med stolthet jag bär denna tröjan: 

Tack Rockman Swimrun för bra arr och tack alla snälla och glada funktionärer. 

Tack alla glada medtävlare, ingen nämnd och ingen glömd. 

Tack Anna Wretling för ditt stöd och sponsring. 

Och sist men inte minst tack ELIN! Tack för att du ville dela detta med mig. Du är en fantastisk person på alla sätt och en grym teammate - stort lycka till i Kalmar! 

Och ja, hur gick det för den där lagplatsen som såldes? Jo, de vann damklassen. Grattis säger vi till dem och alla andra, både pristagare men faktiskt alla som tog sig i mål. 

Nu väntar vila och semester på sydligare breddgrader för swimruntanten. 

/Eva 

P.S. För fler enormt vackra bilder kolla in Rockman Swimrun på Facebook, Instagram och deras hemsida. 

Race report Wet Rock Race 2016

Om det är ett swimrunlopp man inte vill missa på Västkusten är det Wet Rock Race sista fredagen i juli. Ett lopp där inga hjälpmedel tillåts och där banan inte är snitslad. Detta gör att andra än vanliga swimrunners kan nå pallen och vägvalet kan göra att man missar pallen. Loppet är ganska kort och går från Gullholmen till Käringön. Totalt ca 11k swimrun varav ca 1k sim och 10k löp,

Första gången jag körde 2012, missade Louise och jag pallen pga ett felaktigt vägval. 2013 visste jag bättre och gjorde ett bättre val och vann med Eleonor. 2014 var det inget lopp och 2011 hade jag ännu inte upptäckt tjusningen med swimrun. Förra året 2015 bröt vi tyvärr loppet då jag körde med Anna.

I år har jag "kastats" mellan två olika potentiella lagkamrater men till slut blev det Elin som teamade upp med mig. Smart med tanke på att vi efter några turer fram och tillbaka även ska köra ihop på Rockman Swimrun nästa lördag. 

Med Powerwomankläder i högsta hugg åkte vi ut till Gullholmen. Vi blev intervjuade av lokalradion och jag höll en kortare uppvärmning som jag gjort alla år jag deltagit. 

Matchade såklart! 

Elin hade även med sig de perfekt matchade glasögonen från TYR (Special Ops). 

Strax innan start på Gullholmen. 

Strax innan målgång på Käringön (tack Doris för foto). 

Nytt för i år på loppet var att de lagt in ett obligatoriskt sim bara efter några kilometer. Välbehövligt efter snabbt löp i värmen. Annars är bansträckningen fri förutom att man måste passera några checkpoints. 

Elin och jag stod relativt långt fram som lag 18 (man ställer upp sig i lagordning strax innan bron mellan Gullholmen och Härmanö.). Vi hade bestämt att inte gå ut för hårt men så blir det alltid ändå på detta loppet. Minns att Elin pratade med mig och sen började skratta men att jag inte hörde vad hon sa de första kilometrarna när vi körde på upp på rött för jag var fullt upptagen med att tänka på att inte kollapsa pga farten. Minns ärligt inte när jag stod på så sist. 

Härligt att komma fram till simmet men det var lite svårt att veta vart vi skulle simma. Runda några uddar/öar och en boj men folk gjorde lite som de ville och jag fattade inte riktigt vart man fick gå upp när man rundat bojen. Många bröstsimmare och det är väl ok på ett vanligt simlopp men på swimrun har man ju skor och att få bröstsimssparkar i magen eller huvudet med dubbskor i värsta fall är inte kul och då det är lite sim på detta loppet är det många som bröstsimmar. Fick simma en vid båge för att inte bli sönderkickad då vi kom ikapp många snabba löpare i vattnet som passerat oss på det korta löpet men som inte kunde crawla. 

Well, sen ut på löpet igen och nu börjar man närma sig lite mer teknisk löpning från att ha sprungit på grus för att sen komma ut på ren klipplöpning för att sen först när man når Käringön springa sista biten på asfalt och bryggor i hamnen. 

Vi stod på ok. Låg här tvåa strax bakom de tjejer som sen vann loppet och det kändes bra. Blev sen ikappsimmade av tjejerna som kom trea när vi simmade över Vallerösund. Sen visste jag av tidigare års lopp erfarenhet att man inte vill ligga för långt åt vänster så vi valde en väg mer åt höger. Det gick bra en stund och vi såg hur vi flöt på snabbare än de som valt vänster. Men sen glömde jag att vika av och vi hamnade alldeles för långt åt höger, Det går liksom inte bara att korrigera i ett nafs dels pga att man inte vill vända och dels pga att man inte kan vika av hursomhelst i sådan här terräng. 

Förbannade mig själv och tyckte synd om Elin som totalt litat på mig. Vi var tysta en stund och när vi såg några tjejer som vi inte kände igen sen innan när vi hamnade lite mer rätt igen så fattade vi att vi tappat många placeringar. 

Vi tuggade på det sista och så kom det sista simmet över till Käringön. Vi såg två andra damlag i vattnet och Elin köttade på som en torped. Jag låg på hennes fötter men det var strömt så när hon vek av vänster och jag andades åt höger så drev hon snabbt åt vänster pga strömmen och jag tappade hennes fötter. Försökte hitta de igen men var lite trött. 

Vi kom till trappan där man går upp och möts av folkets jubel och hade då precis passerat ett lag och ett lag låg precis före. Jag samlade ihop mina sista krafter men laget före oss hade mer krafter kvar än oss men vi lyckades i alla fall hålla borta laget bakom oss och slutade på en femteplats i damklassen. 

Jag tar helt på mig att vi valde fel väg. Jag vet nu att det är inte lätt att hitta rätt trots att jag nu gjort loppet några gånger. Och hamnar du fel är det inte så himla lätt att hamna rätt igen. Man kan ju liksom inte hoppa över stup eller dra igen större buskage (även om vi igår gjorde det sistnämnda så att mitt högerben blev halvt uppslitet). 

Det mest positiva vad gäller vårt lag var att det kändes som om vi var ganska jämna och att vi körde på ganska bra. Detta bådar gott inför nästa helg! 

Vi var inte snabbast men vi sprang längst och hade snyggaste outfiten och efteråt kunde vi skratta åt det hela och vissa privata kommentarer oss emellan under dagen kommer nog på sikt bli klassiker. 

Kul att se min vän Anna-Karin Lundin aka SIMCOACHEN herself genomföra sitt första swimrunlopp i mixedklassen med sin Bjarne. Nu har vi båda debuterat på samma lopp! Grattis till fin prestation! 

Grattis alla andra igår som deltog och tack arrangörer för ett alltid lika trevligt event! 

Tack för en rolig dag Elin ;-)

Nu blir det omladdning inför årets största utmaning. Jag hoppas att årets race report inte blir lika dramatisk som förra årets (som ni kan läsa HÄR). 

/Eva 

Borås Swimrun 2016, Team Early Birds

Ja, det skulle ju bli ett mellanår. Inte så många tävlingar och inte heller samma mängd träning. Men så fick jag återigen frågan i veckan om jag ville ställa upp och jag tackade ja. 

Daniel Svensson är nog den person jag tränat mest swimrun med. Förra året minns jag inte hur många pass vi körde tillsammans och vi snackade om att det någon gång kunde vara kul om vi kunde tävla ihop åtminstonde en gång. Så som ni förstår så fanns lixom inte nej på kartan. 

Det jag hade hört om Borås Swimrun var att det är en tuff bana med många höjdmetrar och förra året väldigt kalla sim som ledde till att många bröt. 

Så i fredags körde Daniel och jag ett kortare pass i vår hemmasjö Sisjön, på slingan som vi kört x antal varv på och fick testat lina och pratat igenom vår strategi under timman vi körde i arla morgonstund (ja, de flesta pass vi kört har verkligen varit i ottan och därav vårt lagnamn). 

Sen blev det söndag och Daniel hämtade upp mig. Jag hade fått distanserna utskrivna och inplastade så de hade jag fäst på en av mina paddlar. Jag hade läst igenom distanserna lite men tänkte väl att det löser sig. Inte f-n var jag förberedd på denna helvetesbana, hahahaha. 

Alltid kul att träffa alla glada swimrunners innan, känns ju som om man är på släktträff eller iväg på tävling med ett kompisgäng. Jag gillar verkligen denna avslappnade och glada atmosfären. 

Först gick starten för alla herrlag och sen tre minuter efter gick starten för mixed och dam. Förmodligen för att det inte skulle bli för packat i början...

Här står vi i alla fall i starten Daniel och jag, lag 88: 

    Foto Colting Event 

Direkt efter start så gick banan in på en smal stig som var VÄLDIGT brant. OCH LÅNG. Det var som en käftsmäll i ansiktet, hahaha. Här gick vi om några långsammare herrlag som vi kom ikapp men jag uppfattade det inte som särskilt trångt eller svårt att gå förbi. 

Sen kom första simmet som kändes som en dypöl och jag fick tvinga mig själv att inte öppna munnen för mycket. På de korta simmen hade vi kommit överens om att inte ha lina och det funkade kanon. På de längre simmen så delade vi så gott det gick. Det var faktiskt en väldigt bra strategi som inte tog så mycket tid men som gjorde att man inte blev trött. Det funkade kanon till jag började må dåligt...men jag kommer till det. 

Här bild på min våtdräktsröv när jag hoppar i och ska börja dra på ett sim:

   Foto Colting Event 

Och här framifrån, hahaha:

    Foto Colting Event 

Så vi tuggade på. Det var VÄLDIGT kuperat och inte mycket flack löpning men det var bra för Daniel och jag märkte att det var just i terrängen och på simmen som vi "vann" över andra lag. Vi låg ganska jämsides med ett annat mixedlag ett tag (de kom in på tredjeplats) och det var precis detta som hände. Tills vi kom till ett längre sim på ca 650 meter. Där gick det böljande vågor från sidan och gäss och vi förstod att man inte kunde sikta på huset där man skulle upp utan mer åt höger för att inte driva bort och simma längre. 

Jag tror det var jag som började med att ligga först eller om det var tvärtom, well hursomhelst så blev det svårare och svårare att se vart man skulle och det blev inte direkt någon krokodilsiktning utan mer polosim. Vågor från höger, hm, det har jag ju varit med om innan och det vet jag mycket väl vad det leder till (ÖtillÖ 2015 & Koster 2015) så jag fattade nog vad som skulle hända. Någonstans bytte vi i alla fall av och jag kräktes. Ja, det gjorde jag. Igen. FY FAN. 

Till slut kom vi i alla fall fram och så jävla dåligt hade vi inte simmat. Det där mixedlaget gick upp precis framför oss och de måste med all säkerhet hört mig ulka inte bara en utan flera gånger. Det var då de satte iväg. Ja, ni fattar ju att jag liksom sket i det då. Vi tog oss upp för en brant backe, IGEN, och jag gick där och ulkade. Stackars Daniel visste nog inte vad han skulle göra men lät mig vara ifred. Så under en liten stund fortsatte vi tysta och mitt illamående började lägga sig. 

Efteråt berättade Daniel att han började undra hur jag skulle klara det längsta simmet som var härnäst och som skulle bli ännu gropigare. 

Så kom vi fram till det långa simmet på 1200 meter. Man såg KNAPPT vart man skulle tvärs över och vi fattade att här gällde det att sikta på nåt annat för att inte driva iväg. Daniel ville att jag skulle börja dra för att testa om jag blev mindre sjösjuk av det så vi började så. 

När vi hoppade i så såg jag INGENTING. Vågorna var så höga att det inte gick att se vart man skulle och jag simmade lite i blindo. Såg några lag till vänster men vågade inte lita på dem för de kunde ju omöjligt se mer än mig så jag lade in riktningen lite mer åt höger. 

Efter 10 minuters tuggande där framme med vågor rätt i ansiktet, från sidan och ett kräk så lämnade jag över till Daniel. Jag orkade inte mer. Daniel tog över och tuggade på. Jag tittade upp ibland men såg bara vatten. Undrade om vi nånsin skulle komma fram och om Daniel som jag simmade på måfå. 

Jag kräks igen och känner hur badmössan håller på att åka av efter alla vågor som tagit tag i den. Men så ser jag land och då måste vi stanna för då åker både mössa och glasögon av på mig. Jag lyckas få på mig glasögonen igen men mössan skiter jag i. 

Vi kommer upp och jag mår skit. Jag har även blivit väldigt nedkyld av att ha legat bakom. Vi får varm saft och funktionären frågar hur jag mår. Jag svarar: Jag mår skit, 

Där och då tror Daniel att jag antingen ska bryta eller bli avplockad men jag vet att det kommer ge med sig bara jag får röra på mig och få upp värmen så vi fortsätter. 

Simmar igenom "Djungelsimmet" i Viskan där man får ta sig förbi strömmen, plastkrokodiler och nedfallna träd innan man kan dra sig upp med ett rep. Här var jag ganska arg och trött på allt. Direkt därefter vid en energistation står en tjej som simmar för mig och vill ta kort. Jag ser ut som ett lik i kombo med åskmoln. Förlåt Ulrika! 

Så går vi ut på det långa löpet. Ser inte några andra mixedlag. Passerar några herrlag. Någonstans här så tappar jag min badmössa. Sen drar jag sönder mina glasögon innan ett sim, lagar de men sen är de oxå borta och jag måste plocka ut mina linser. På de sista fyra simmen så delar Daniel och jag på hans glasögon. Här är vi båda glada att vi har lina som håller ihop oss för man ser INGET när man ligger bakom utan simglasögon i mörka och halvdyiga insjöar. 

Nu börjar jag bli rejält trött. Jag är liksom inte tränad för det här längre även om jag själv verkar tro det, hahaha. Men vi tuggar på. Går när det är väldigt brant. Jag förbannar banan lite som jag alltid gör och Daniel skrattar. 

Så kommer de två sista simmen och vi blir chockade över hur kallt det är! Alltså minst fem grader kallare än de andra simmen! Jättehärligt när man är trött och låg på energi. Men så kommer vi äntlige upp efter sista simmet och springer de sista 300 metrarna till mål. Jag halvt blind och med håret som en risbuske: 

    Foto Colting Event 

Möts i mål av The and Only Jonas Colting himself. Jag muttrar lite om den överjävliga banan så klart. Helt klart en av de tuffaste swimruns jag kört faktiskt. Men det är kul när det är utmanande. Inser jag sen. 

    Foto Colting Event

5:27 och en fjärdeplats i mixedklassen är ju kanon om man tänker på alla omständigheter. Sen kanske jag ska fundera på att tacka nej eller börja träna lite mer om fler sådana här tillfällen dyker upp. Om inte annat måste jag börja med trappträningen lite mer intensivt inför Rockman Swimrun i augusti som jag helt klart förträngt...

Tack Jonas & Elin och era funktionärer för ett trevligt arrangemang! Finns nog inte fler höjdmetrar att hitta i Borås och vem kan säga att de blivit sjösjuka i Borås? Vilken story, hahaha. 

Tack Daniel att du är en så bra teampartner! Kul att vi äntligen fick en tävling ihop även om jag kanske inte visade mig från min bästa sida ;-)

Utö Swimrun 2016 - Team Carlanderska SwimRun

Bild lånad från ÖtillÖ´s Facebooksida

 

Det var ju inte tänkt att jag skulle köra Utö i år då jag har ett mellanår men när Christina Sundals teampartner drog sig ur så hörde hon av sig till mig och frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp.

 

Jag fick tänka över det lite för att köra med någon man inte kört med innan kanske inte är det mest optimala (även om det finns de som klarar detta utmärkt och faktiskt går och vinner) och inte heller att man inte lagt upp sin träning med detta i åtanke. Dock kände jag att jag ville ställa upp för Christina så jag tackade ja.

 

Så i måndags 23/5 träffades vi och körde en timme swimrunträning ihop i Sisjön. Sen flöt veckan på och jag drog ned lite på min träning. Är ju absolut inte i någon form alls, tvärtom faktiskt, men tänkte att det får gå som det går, jag är ju bara en reserv...

 

Vi åkte upp på lördagen och sov ute på Utö och lyckades byta boende så att vi kom närmre starten eftersom vi lyckades "fjäska" oss in i Team Simcoachen Herrs stuga. Umgänget vi hade var faktiskt nästan den största behållningen. Jag skrattade så mycket på lördagkvällen att jag fick astma och fick ta extra medicin. Jag hoppas att vi inte störde deras uppladdning alltför mycket. Deras smeknamn på oss blev Fleksnes och Stig-Helmer. Kan ju bero på Christinas norska ursprung och min brist på lokalsinne inne i Stockholm när vi hämtade upp dem på Centralen.

 

Kanske inte den bästa nattsömnen men inget ovanligt innan lopp men jag kände mig faktiskt ganska tung och opepp när vi drog iväg tidigt på morgonen för att äta frukost.

 

Sen när vi stod där i startfållan så kom känslor som: Varför gör jag det här? Hur många lag är det? Det här kommer bli JOBBIGT!

 

Well, ger man sig in i leken får man leken tåla så det var ju bara att köra när startkanonen fyrades av kl 10:15.

 

Ny bansträckningen för i år och loopen man gjorde förra året gjorde man igen men först efter att man kommit tillbaka efter det långa gruslöpet (här karta för dem som är intresserade).  

 

Första två simmen var stressiga och mycket folk. Testosteronladdade män med paddlar, say no more. Tog tyvärr mycket energi då jag inte hittade något flow whatsoever. Ja, det var kallt (10 grader?) men det var den här hetsen som "störde" mig mest. Vart vi än försökte simma blev vi insimmade i och Christina faktiskt även ÖVERSIMMAD. Känns som om det borde visas lite mer respekt faktiskt. En kille var jag till slut tvungen att sparka till (sorry vem du nu var!) när han simmade in i mig för tredje gången och slafsade till mig med sina paddlar. Och nej, det var inte jag som simmade snett, ok?

 

Vi tuggade på. Körde vårt race. Det enda man kan påverka är sin egen prestation. Vissa lag simmade om oss och sen sprang vi om dem. Under dagen speciellt två lag. Väldigt komiskt när vi möttes på detta sätt hela tiden.

 

Jag drog på simmen och jag blev rejält trött. Det var inte heller min bästa dag och min form är ju absolut inte på topp så när vi kom ut på det långa gruslöpet var jag ganska sliten. Kombinationen av flera saker men kanske främst frånvaro av långpass och kanske lite låg pga lite sömn så erbjöd sig Christina att dra mig på detta löp. Det kändes som en liten putt i ryggen som gjorde att vi kunde fortsätta utan att behöva börja gå. Tack Christina!

 

Efter ca 9k löpning kom så dagens längsta sim på 600m. Det kanske inte låter så långt men när man är trött och det är kallt i vattnet och vågorna går åt "fel håll" så är det fanimig inte så lätt! En funktionär sa till oss precis innan vi hoppade i: "Håll till höger så blir det bra!" Jodå och det gjorde vi tills dess att jag fick kramp insida lår vänster. Inte särskilt ovanligt efter ett långt tungt löp och sen ett iskallt sim där man ligger stilla med benen pga att man simmar i skor.

 

Jag FÖRSÖKTE slappna av och IGNORERA krampen men det kändes som om muskeln höll på att slitas loss från lårbenet! Till slut visste jag inte alls vart jag simmade och helt plötsligt låg vi långt till VÄNSTER! Då orkade jag inte mer och vände mig för första gången för dagen om till Christina och sa att hon fick dra. Jag försökte frenetiskt massera benet men inte det lättaste med paddlar på händerna. Till slut kom vi i alla fall upp och jag stapplade vidare. Kramp släpper lättast om man rör sig, believe it or not. Efter ett tag kändes det lite bättre men så fort jag försökte ta ut steget så kände jag att krampen ville komma tillbaka. Härligt då att man går ut på en sista loop med tre sim till, hahaha.

 

Men på nåt sätt klarade vi det och jag drog på de tre sista simmen och vi gick i mål på 5.21:19 och med den tiden kom vi på niondeplats i damklassen. Totalt nästan 40k swimrun (varav sim ca 4,5k).

 

Intressant denna nya bansträckning och Utö är verkligen väldigt utmanande pga terrängen, de utsatta och kalla simmen (även om de inte är långa) och att det är första riktiga swimrunloppet för säsongen. Som alltid ett kanonarrangemang som ÖtillÖ-gänget levererar. De är verkligen proffs på det här.

 

Kul att det är fler lag även om 300 lag verkligen blev trångt. Fler nationer representerade och fler riktigt duktiga atleter som ställer upp i denna växande sport. Glad över att fler och fler tjejer kör och konkurrensen jfr när jag började med swimrun för tre (3) år sen är helt annorlunda. Nya lagkonstellationer och kul även att mixedklassen är ett riktigt getingbo där många lag kommer högt upp placeringsmässigt totalt, dvs innan många herrlag.

 

Det var ganska tufft att pallra sig upp imorse kl 05:30 efter att ha kommit hem strax innan 24 igår kväll, för att ha simgrupp klockan 07:00 på Valhallabadet men jag var inte ensam; en av mina simmare deltog igår också på loppet och trots lite försening så körde han idag med - grymt Olof K!

 

Nu ska "reserven" vila lite...

 

/Eva

 

 



Löplabbets swimrunskotest

I april har jag varit med och testat skor för Löplabbet och deras årliga swimrunskotest. Jag var med förra året också. Vill du se filmen från i år och läsa artikeln så klicka HÄR!

 

Foto Anna-Karin Lundin

Liten update, nya kurser och Playitas

 

Livet rullar på och även om jag själv pga först ett skov i min astma och sen influensa inte känner mig på topp utan mer långt nere i Marianergraven så tränar jag andra.

 

Nya kurser morgonsim på Valhalla som startar efter Påsk och sen introkurs i Open Water som går i juni:  

 

 

För info och bokning läs mer HÄR!

 

I april åker jag igen med Simcoachen till Playitas och det har inkommit några avbokningar så är man sugen på att åka dit så klicka HÄR eller HÄR!

 

Annars känns det skönt att det börjar bli ljusare igen och jag känner ingen stress över min uteblivna form för min första inplanerade tävling är inte förrän i augusti.

 

Ha det fint!

 

/Eva

 

 

Löparsnack avsnitt 19

Kul att återigen få vara med i podden Löparsnack.

 

För att lyssna, klicka på nedan länk: 

http://www.acast.com/loparsnack/19-nystartochtrender?autoplay

 

Duktiga Agnete Danneberg leder samtalet och förutom mig är även Mia Hellström och Krister Lindström med och "snackar".

 

In och lyssna!

 

/Eva

Simcoachen på Playitas nov-2015

 

Hej på er!

 

Länge sen jag skrev något här men tänkte dela främst bilder med er från min resa till Playitas på Fuerteventura med Simcoachen som jag nyss är hemkommen ifrån.

Lite annorlunda än när jag var där i april 2013 och vill ni läsa det inlägget som är mer skrivet ur en deltagares ögon så läs det HÄR!

 

För mig var det en stor ära att 2,5 år senare få återvända till Playitas och då som coach och inte deltagare. Att få stå på kanten och hålla simpass med min mentor och inspiration Anna-Karin Lundin var väldigt stort för mig. Jag har så mycket kvar att lära både som simcoach och simmare men jag lär mig mer och mer för varje pass. Att någon tror på dig och ger dig förtroendet att få följa med och göra detta gör mig väldigt ödmjuk, stolt och tacksam.

 

Nu hemkommen så kan jag säga så här: Vilken erfarenhet och vilka underbara deltagare! MEN vad trött jag är! Helt SLUT! Och då ska ni veta att jag knappt tränade nåt alls själv!

 

Här följer i alla fall bilder med lite text för att ni ska kunna dela detta med mig:

 

 

 

Den olympiska poolen där vi coachar deltagare. Ni förstår att man blir brun när man "jobbar", bra va?

Ja, där ser ni mig! På kanten! Fototack till Karin Brywe.

 

 

Och här är Bossen och jag i LIKADANA kläder, hahaha. OBS! Vi kom inte överens om klädval utan det bara blev att vi flera gånger körde likadant. Fototack till AK Lundin.

Löpturen bort till fyren är välkänd på Playitas och vägen dit springer man som i ett månlandskap. Eller ja, kanske Star Wars-landskap. Jag menar ser det inte ut som Tatooine? Tittar man tillräckligt länge på bilden ser man R2D2 och C3PO jagas av Sandfolk. Eller kanske några Jawas? Eller är det inte Luke eller Obi-Wan man ser lite längre ned?

 

 

På sin lediga dag kan man åka till en väldigt avlägsen strand där man skulle tagit med surfbrädan och kanske skulle valt en jeep istället för en Opel mini-buss att ta sig fram på serpentinvägarna...

 

Men belöningen man får när man tagit sig ned är magisk. Och där sitter Bossen och tar kort på vattnet. En av mina favoritbilder.

 

Sen tar man sig en promenad bort till den där svarta klippan som ser ut som toppen på en tumme. Här ser ni Cecilia Hedin göra fotspår i sanden.

 

Sen bara måste man bada i vågorna och skrika rakt ut! Bikinin kommer från PowerWoman. Och foto är taget av Bjarne Koning.

Sen kan man ju få för sig att man ska försöka klättra upp för en sandklippa som delvis är hård, packad sand och delvis lös som sipprar nedför benet...Fototack till Cecilia Hedin.

 

Här ser ni förresten samma Cecilia när jag visar henne, ja man kan ju undra vad jag visar. Båda har ju matchad bikinisarna också, hahaha. Återigen från PowerWoman. Foto AK Lundin.

 

 

Morgonjogg i bergen blev det några även om vissa kanske nog ska klassas som MORGONTREKKING pga lutningen. Och ja, man kan stoppa ned en vattenflaska i kjolen. Och ja, nu tror jag ni kan lista ut vart kjolen kommer ifrån. Foto Bjarne Koning.

 

Bäst är att bo med någon man verkligen gillar och som gillar samma saker som du. Som tex att sjunga karaoke i en halvdöd sportbar utan att skämmas. Tack Karin Brywe! Fototack AK Lundin.

 

Tro nu inte att vi bara simmat i den olympiska poolen utan vi har faktiskt även simmat i bukten nedanför anläggningen. Och ja, jag ser ganska bister och bestämd ut på bilden men sån är jag, hahaha. Fototack till Lars Norén.

Sen efter en vecka är det ganska skönt att klippa av sig det där "lekarmbandet" och åka hem till "verkligheten", eller vad tror ni?

Stort tack till alla deltagare och vår samarbetspartner Löplabbet.

Är ni sugna på att åka på simläger med Simcoachen så är det nytt läger i april - för mer info läs HÄR och HÄR! Det finns kurs både för nybörjare och de som kört ett tag!

Nu är det tillbaks till saltgruvan för mig...redan dagen efter ankomst var det simgrupp 07:00 på Valhallabadet. Dock blir det vila över jul- och nyår från coachande.

/Eva

Uppdatering november

 

Där ligger jag på min bänk uppe i Änggårdsbergen. Tittar upp i himlen och tänker. Reflekterar och planerar.

 

2015 blev ju inte alls som jag tänkt mig. Nästan varenda tävling under året har innehållit olika mått av "trauman". För mig som är en tänkande och väldigt känslosam människa så har allt det där tärt på mig och jag känner att mitt behov av mental återhämtning och att vara själv har varit extra stort nu de senaste månaderna. Jag kan inte bara rusa på.

 

Onsdagspassen med Löparglädje kom igång förra veckan och kommer att köra fram till jul. Välkomna ni som bor i Göteborg!

 

I slutet november så åker jag till Playitas på simläger med Simcoachen. Jag åker dit som coach även om jag såklart kommer simma en del själv. Det finns platser kvar om någon som läser min blogg är sugen!

 

Mina tankar och min energi går just nu främst till att träna andra.  Min egen träning rullar på utan något mål i horisonten och det känns bra. Som det ser ut nu så är det detta fokus som kommer bli 2016.

 

/Eva

Löparglädje Göteborg

Är stolt över att meddela att jag är Löparglädjes ambassadör i Göteborg.

Fr.o.m onsdagen den 4/11 kl 18:00 så kommer jag hålla pass med utgångspunkt Röda Sten. Passen är gratis och alla är välkomna! 

Är du intresserad så läs mer HÄR! 

Koster Swimrun 2015

Nu är swimrunsäsongen över och den avslutades med pompa och ståt uppe på Kosteröarna. Där gick för första gången Petter Invitational/Koster Swimrun av stapeln. 

Det blir nästan löjligt att skriva i superlativ i ett helt inlägg och kalla allt för magiskt, episkt och världsklass men det var faktiskt så. 

Detta kortet tog jag från färjan på väg till Restaurang Strandkanten där vi åt pastabuffé i fredags: 

Ljuset var så vackert och magiskt men det gör sig inte rättvisa på denna bilden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger det (eller ja, skriver det). 

Och inte heller denna bilden fångar allt från hur det såg ut när vi vaknade på Hotell Koster/Ekenäs tidigt på lördagsmorgonen och tittade ut genom fönstret:

Det kändes inte alls som om vi skulle tävla utan mer än att man befann sig på ett retreat med en av sina bästa vänner och andra glada och trevliga tjommar. Väldigt familjärt och inkluderande och det kändes lite som att bli hembjuden till Michaelas & Petters "hem". Vi fattade tidigt vad Koster betyder för Petter som tillbringat många somrar där sen barnsben och hans iver att visa denna västkustpärla för oss. 

Till sin hjälp hade Michaela & Petter Michael Lemmel & Mats Skott som arrangerar flera swimruntävlingar numera men största är ÖtillÖ. Kombon av dessa gjorde att arr:et blev "världsklass". 

Starten var från en färja där vi släpptes i vattnet i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Här kan ni se hur vi hoppar i som skalbaggar (eller kanske råttor som lämnar ett sjunkande skepp, hahaha):

Så här såg starten ut idag på #kosterswimrun2015 🏊🏻 @icebugof @headswimmingnordic @addnature @brabil @haglofsofscandinavia #bohuslän #koster #kosterswimrun2015 #sjöösandström #vastsverige #kosterhavetsnationalpark

Ett filmklipp publicerat av petteralexis (@petteralexis) Okt 3, 2015 kl. 8:12 PDT

Som teamparter hade jag Anna Wretling som grundat Powerwoman (skitsnygga träningskläder för kvinnor). Jag har lärt känna Anna via Twitter och Instagram och jag var helt säker på att vi skulle bli ett bra team. Vårt mål var att ha kul och njuta. Inte gå för max och se det som ett äventyr. Och det blev det. Vi njöt av landskapet, atmosfären och varandras sällskap. Det var som om vi inte gjort annat än att tävla ihop där vi skuttade fram på klipporna och simmade i havet.

Sen efter att vi passerat Nordkoster och småöar ute i havsbandet skulle vi börja bege oss in mot Sydkoster. Här kom två ganska långa simningar på raken där enda stoppet var en JÄTTELITEN kobbe med en flagga på som man skulle passera. Här kom det sidvind och lite vågor. Inte alls lika mycket som på ÖtillÖ men tillräckligt för att både Anna och jag skulle bli sjösjuka. Kombon av nedkylning och sjösjuka är VÄLDIGT förlamande och då vi båda led av det så var det ingen av oss som kunde kliva fram och "hjälpa" den andra. Dock hittade vi en trygghet i att veta att vi fanns där för varandra och genomled samma sak.

När vi så kom upp på Sydkoster så ulkade vi och var så stelfrusna att läkaren som stod i energistationen strax efter uppgången kollade på oss flera gånger och frågade oss flera gånger om vi var ok. Vi tuggade på ulkandes och huttrandes. Vi visste att det nu kom en lite längre löpning där vi skulle kunna få upp värmen och hoppas på att illamåendet skulle gå över. Och vi fick upp värmen och illamåendet gick över MEN vi sprang fel. Istället för att ta höger vid en affär så sprang vi vidare. Och det ganska långt innan först en kvinna i golfbil (nya formen av flakmoppe) och sen en man på cykel informerade oss om att vi nog skulle vända. Vi hade då nog sprungit ca 2-2,5k fel och fick således en liten detour på ca 5k/30 min innan vi var rätt på banan igen.

Sen det sista simmet och den allra sista biten innan vi kunde gå i mål. Nedkylningen och illamåendet hade då gått över helt och vi sprang in över mållinjen som två gaseller som inte alls var trötta.

Vi togs i mål av Michaela och Petter och fick våra hiphopinspirerade medaljer. Det bjöds på fisksoppa och sen gick vi till vårt rum och tog dessa piratbilder på oss på balkongen:

Vi duschade och tog det lugnt innan banketten. Blev sen bjudna på Proecco av några vänner innan vi äntrade banketten och middagen. 

Det var så härlig stämning och man ville inte att det skulle ta slut men även bra saker har ett slut så strax efter klockan två gick Anna och jag rejält trötta till vårt rum och åt nattamacka och pratade om dagen innan vi stupade i säng. 

Vaknade till det här: 

Man kan se två personer gåendes på bryggan. Det är "Biffen och Bananen" som precis tagit sig ett litet morgonsim innan hemresan.

Efter frukost så packade vi ihop våra saker och när jag lade ner mitt blöta swimrungear i en stor plastpåse så blev det väldigt symboliskt. Nu är säsongen över. Jag kan lägga undan allt, 

Säsongen blev inte alls som jag tänkt mig och det är ju sällan det blir så. 

Det har varit tuffa tävlingar med trauman inblandade, felspringningar, grav nedkylning (uttrycket fjordkallt myntas), sjösjuka och en stor palett av olika swimrunpartners. Därför var det väldigt skönt att få göra detta sista utan tanke på prestation och med en god vän. Jag behövde verkligen det, 

Vad nästa år har i sitt sköte för mig vet jag inte. Mest handlar det om mina egna val såklart. Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag behöver främst tid att återhämta mig mentalt. Sen får vi se vad jag vill. 

Tack Koster Swimrun (arrangörer, funktionärer, deltagare) för en underbar helg som jag kommer vårda ömt i mitt hjärta. 

Anna, tusen tack att du följde med mig på detta årets sista äventyr. Utan dig hade det inte blivit så bra, du var den stora pricken över i.