Vi kom med!!!

 

Igår satt jag som på nålar strax innan elva och väntade på att de lag som blivit uttagna på merit till 10-års jubliéet av ÖtillÖ skulle presenteras. ÖtillÖ: Urspungstävlingen till alla swimruns och även klassat som VM. Den svenskaste av sporter i den svenskaste miljön man kan hitta. Att ta sig fram från ö till ö i Sveriges skärgård. Finns det nåt bättre?

 

Tidigare i veckan hade man fått reda på att bara 23% (!) av de som ansöker kommer med och i damklassen bara sex (6) lag på sina meriter. Man kan även få en garanterad plats om man placerat sig topp-3 året innan eller få en plats om man deltar och vinner/når pallplats på några av de kvaltävlingar som anordnas under året.

 

Det är fler och fler som har fått upp ögonen för sporten och trots en fjärdeplats förra året så var vi inte alls säkra på om vi skulle komma med.

 

Men så helt plötsligt efter ivrigt uppdaterande av sidan så fick jag fram damlagen:

 

 

Jag blev så glad att jag skrek JAAAA rätt ut. Sen när jag lugnat mig och kollade listan lite närmare så kändes det lite som finn-ett-fel. Kändes inte riktigt som om vi passade in där bland dessa topp-atleter. Vilket lag ska bort? Hahaha. Lantisarna från Majorna/Göteborg typ.

 

Men vi har gjort det en gång innan och med våra förutsättningar så lyckades vi väldigt bra den där första måndagen i september 2014. Det var så mycket glädje den där dagen. Och ja, såklart smärta.

 

Jag tycker denna bilden sammanfattar vår dag på bästa sätt:

 

Två vänner som precis gjort nåt väldigt stort. Stort på alla plan. Både kroppsligt men faktiskt främst mentalt. Det är därför vi vill göra det igen. Och vi är så glada att vi får det.

Ok Maria, nu kör vi!

Race report Icebug Winter Run Göteborg

 

I lördags sprang jag Icebug Winter Run Göteborg.

 

Som medalj fick man en fin reflex:

 

 

Vill du läsa min race report så klicka HÄR där du hittar min blogg på Winter runs hemsida.

 

/Eva

Race Report Sandsjöbacka Trail 22k 2015

Ja här är jag framför spritskåpet strax innan jag åkte till starten: 

Starten gick i Kållered och jag träffade flera jag kände innan start. Bl.a. mina kollegor från Friskis, Mats & Ann, Henrietta som jag träffat på en simkurs förra året och Magnus som går min nybörjarkurs på Valhallabadet. 

I starten såg jag även multisportaren Scott Cole som jag var på en föreläsning med i höstas. Han har bl.a. vunnit multisportävlingen Åre Extreme Challenge. 

Starten gick strax efter 09:00 och jag tog det lugnt första biten för att inte stressa mina luftrör. 

Först en bit på asfalt och sen en bit till på grusväg innan vi nådde Torrekullaleden. Ca 1,5k på den innan vi nådde Sandsjöbackaleden. 

Det var väldigt blött och lerigt. Och på vissa ställen gick man ned sig till knäna. 

Kände när vi kom in i skogen, där det krävs mer och är jobbigare att springa än på platten, att det skulle bli jobbigt idag. Drog ned på farten men det kändes lika tungt i bröstet. Det fanns inget mer att hämta lixom. Trodde väl att jag kanske åkt upp lite i kapacitet det sista men tydligen inte. Kändes lite tröstlöst och jag valde frivilligt att släppa förbi bakomspringande löpare när de kom för nära för jag blev stressad. 

Blev passerad av flera som kände igen mig som undrade vad jag höll på med, skulle inte jag ligga längre fram och slåss om pallplacering? Någon försökte jag andfått förklara för, någon annan svarade jag inte ens. 

Kom in på motionsslingan vid Oxsjön där det är lättare löpning. Orkade dock inte stå på. Trycket över bröstet och flåset var för jobbigt. 

Strax innan depån vid Sisjön kom multisportaren Scott Cole springande från höger. What? Fattade direkt att han sprungit fel. Han hade tagit ett extra varv runt Sisjön. Oops. 

Framme vid depån med den kända kladdkakan tar jag en klunk sportdryck och fortsätter sen direkt. 

Kommer fram till vänstersvängen vid stengärdsgården som är ca 300 meter efter depån och ser flera framför mig som springer rakt fram. Ropar på dem och de vänder och återigen ser jag Scott Cole. Han var alltså på väg mot ett andra varv runt Sisjön. Tur jag ropade, haha. 

Sen lång grusbacke nedför mot Åbystallarna. Sen en bit på asfalt under Söderleden och sen upp mot Fässberget. Strax innan och uppemot Fässberget tas de här korten (tack Erik Gumabon):

Jag minns att jag ropade att det var tungt. 

Uppför Fässberget där en backe är så brant att där går de flesta, även jag. 

Sen uppemot välkända trakter för mig: Änggårdsbergen 

Här kommer 22:ans värsta och mest svårsprunga parti. En kilometer med så mycket lera och rötter å annan skit att jag tror att denna tog ca 8 minuter. 

Sen direkt vänster uppför det som jag kallar steniga backen. Brant och full av lösa stenar och stora stenblock. Här går jag precis som de flesta andra. Sen en liten slinga för att komma upp till högsta toppen där ljunghedarna är för att sen springa ned igen och ta sig slingrande igenom Botaniska Trädgården. Precis innan jag tar mig ur denna och kommer ut i Änggården står Mattias Jonson och tar kort. Killen som sprungit alla tre tidigare 44k och som sprungit fel alla tre gånger. Förra året tappade han sin ledning pga detta då han gjorde en liten extra 20 min detour. Här ser jag ju ganska plågad ut: 

Sen en liten bit genom Änggården för att komma fram till gångbron över till Slottsskogen. Samma som man även forcerar i slutet på Göteborgsvarvet. 

Skillnaden med Varvet var dock igår att man inte springer direkt mot Slottsskogsvallen och mål utan ska upp på kullen ovanför spårvagnshallarna innan man får springa in på "Vallen". 

Traglar mig igenom sista terrängpartiet och dundrar nedför gräset innan jag kommer in på upploppet på Slottsskogsvallen. Jag är då så nära att börja gråta. Det är så tungt att andas. Jag drar av mig min racevest för att kunna ta fram min Bricanyl direkt när jag går i mål. 

Någon tar kort vid målgång och jag hör speakern säga mitt namn men jag är inte riktigt med. Lyckas ta av mig chippet som suttit runt min vrist med ett kardborrband. Ser min man och Mats. Tar två puffar Bricanyl och vill bara hem. Jag har ont i bröstet och har svårt att få ned puls och andningsfrekvens. Så jag går hem direkt. Väntar inte in någon som jag lovat men orkar inte bry mig. 

På trappen innan jag går in tar maken denna bild på mig bakifrån: 

Var ju bra att jag hade "damasker" på mig... 

Är sen påverkad hela resten av eftermiddagen och det är först på kvällen jag känner mig ok. 

Känner mig ledsen. Trodde jag var bättre. Förstår att jag återigen måste prata med min läkare. Så här kan det inte fortsätta. Jag ska klara 22k trail i denna farten utan att känna så här. 

Min tid blev i alla fall 2.13 och ledde till en åttondeplats. Damsegrarinnan kom in på 1.59

Får sen reda på en del intressanta detaljer om loppet och efterspel. 

Magnus låg trea när han kom in i Slottsskogen. Ligger trea när han ger sig på det sista lilla trailpartiet. Men väl i mål så är han fyra. Utan att någon passerat honom. Killen som låg bakom honom har helt klart skitit i sista terrängpartiet och sprungit rätt mot mål. Kommer in 15 sekunder INNAN Magnus. Magnus påtalar detta till arrangören och killen som sprungit fel. Inget görs och han går sedan upp på pallen å tar emot tredjepriset. What? 

Får sen även reda på att någon/några män sprungit i tjejers namn (namn och klassbyte tillåts inte) och kommit topp-10 i 44k klassen. What? 

Många pratar om felspring och dåligt snitslat. Många verkar inte ens kollat kartorna de fått. 

Var ska man dra gränsen för vad som är ok snitslat, vilket ansvar ligger hos deltagare respektive arrangör? 

Många frågor. Väljer nu att fokusera på andra frågor. Frågor som har med mig att göra. Som, hur ska jag få det här att vända? 

/Eva 

Första tävlingen för i år Sandsjöbacka Trail (22k)

 

Ja, så här såg det ut förra året när jag gick i mål på Sandsjöbacka Trail. Då var det 44k jag sprang och jag kom på andra plats i damklassen. Nu på lördag blir det "bara" 22k.

 

I år är det distanser i TRE dagar och man kan springa 26k reflexbana på fredagen, 22 eller 44k på lördagen och på söndagen 82k (50 miles) eller 34k (20 miles). Man kan faktiskt även välja att springa ALLA dagarna, dvs en trippel och då antingen Sprinttrippel (26, 22 & 34) eller Ultratrippeln (26, 44 & 82).

 

Någon kanske undrar varför det inte blir 44k? Målet var det från början men jag har i höst och nu i vinter varit väldigt trött och min astma har inte varit bra. Igen? Blir det aldrig bra? Ja, det man ju undra. Det är flera faktorer som påverkar och jag har försökt mig på en analys varför jag hamnar i s.k. skov om och om igen. Jag kan väl säga så här: Jag mår helt klart inte bra av för mycket vila. Min kropp anpassar sig direkt och min kapacitet sjunker som en sten. Vet att många "klagar" på mig att jag inte vilar tillräckligt men nu har jag fått det svart på vitt: lugna pass och att dra ned på träningen som jag gjort i höst har lett till att jag bara har 60% lungkapacitet. Verkligen ett kvitto på det jag alltid känt att för mycket vila inte är bra för mig. Åtminstone inte om jag vill ha en bra kondition och hålla på med det jag gör. Visst, jag skulle kunna skita i att träna och gå omkring som en 80-årig f.d. storrökare och typ dö av att gå uppför en trappa men det är ju lixom inte jag.

 

Så jag kämpar vidare. Försöker träna hårdare för att öka och hålla uppe min kapacitet. Testar en ny medicin som är för typ KOL-patienter. Ja, för det är där min kapacitet ligger. Som hos en f.d. storrökare.

 

Någon frågade mig hur jag vet att min kapacitet är låg och hur det känns att träna. Först så är man generellt väldigt trött. Det kostar väldigt mycket energi för mig att andas och det är ju lixom inte nåt man kan dra ned på, hahaha, man måste ju andas. Att träna kan liknas vid att när du vill lägga in nästa växel så spelar det ingen roll hur mycket du än trycker ned kopplingen och trycker på gasen, nästa växel kommer inte in. Åsså skjuter pulsen och flåset i höjden och du känner dig som en överviktig och otränad person som inte rört sig på 10 år.

 

Men många verkar inte förstå. De tror att jag fortfarande är snabb som en vessla. Det är jag inte. Man kan lixom inte leva på gamla meriter. Allra minst om man har astma.

 

Men jag är ju inte den som ger upp. Att jag ska kunna komma upp i 100% är inte realistiskt och det vet jag sen innan men 90% har jag varit uppe i. Ni kan ju FÖRSÖKA föreställa er skillnaden mellan 60 och 90%...

 

Så att jag skulle klara 44k är inte realistiskt. Jag är jättetacksam att de snälla arrangörerna gjorde ett stort undantag för mig så att jag fick byta. Tack snälla Anne Mari och Robert!

 

#neverevergiveup

 

 

 

 

Swimrunners.se

Swimrunners.se är en samlingssite för race reports, bloggar med mera inom just swimrun.

Blev intervjuad av Johannes Sundlo som driver siten och om ni vill läsa intervjun så hittar ni den HÄR. 

Längtar så efter att kunna köra swimrun ute men det får vänta typ fyra månader till...

Bild från Öloppet 2014