Simcoachen på Playitas nov-2015

 

Hej på er!

 

Länge sen jag skrev något här men tänkte dela främst bilder med er från min resa till Playitas på Fuerteventura med Simcoachen som jag nyss är hemkommen ifrån.

Lite annorlunda än när jag var där i april 2013 och vill ni läsa det inlägget som är mer skrivet ur en deltagares ögon så läs det HÄR!

 

För mig var det en stor ära att 2,5 år senare få återvända till Playitas och då som coach och inte deltagare. Att få stå på kanten och hålla simpass med min mentor och inspiration Anna-Karin Lundin var väldigt stort för mig. Jag har så mycket kvar att lära både som simcoach och simmare men jag lär mig mer och mer för varje pass. Att någon tror på dig och ger dig förtroendet att få följa med och göra detta gör mig väldigt ödmjuk, stolt och tacksam.

 

Nu hemkommen så kan jag säga så här: Vilken erfarenhet och vilka underbara deltagare! MEN vad trött jag är! Helt SLUT! Och då ska ni veta att jag knappt tränade nåt alls själv!

 

Här följer i alla fall bilder med lite text för att ni ska kunna dela detta med mig:

 

 

 

Den olympiska poolen där vi coachar deltagare. Ni förstår att man blir brun när man "jobbar", bra va?

Ja, där ser ni mig! På kanten! Fototack till Karin Brywe.

 

 

Och här är Bossen och jag i LIKADANA kläder, hahaha. OBS! Vi kom inte överens om klädval utan det bara blev att vi flera gånger körde likadant. Fototack till AK Lundin.

Löpturen bort till fyren är välkänd på Playitas och vägen dit springer man som i ett månlandskap. Eller ja, kanske Star Wars-landskap. Jag menar ser det inte ut som Tatooine? Tittar man tillräckligt länge på bilden ser man R2D2 och C3PO jagas av Sandfolk. Eller kanske några Jawas? Eller är det inte Luke eller Obi-Wan man ser lite längre ned?

 

 

På sin lediga dag kan man åka till en väldigt avlägsen strand där man skulle tagit med surfbrädan och kanske skulle valt en jeep istället för en Opel mini-buss att ta sig fram på serpentinvägarna...

 

Men belöningen man får när man tagit sig ned är magisk. Och där sitter Bossen och tar kort på vattnet. En av mina favoritbilder.

 

Sen tar man sig en promenad bort till den där svarta klippan som ser ut som toppen på en tumme. Här ser ni Cecilia Hedin göra fotspår i sanden.

 

Sen bara måste man bada i vågorna och skrika rakt ut! Bikinin kommer från PowerWoman. Och foto är taget av Bjarne Koning.

Sen kan man ju få för sig att man ska försöka klättra upp för en sandklippa som delvis är hård, packad sand och delvis lös som sipprar nedför benet...Fototack till Cecilia Hedin.

 

Här ser ni förresten samma Cecilia när jag visar henne, ja man kan ju undra vad jag visar. Båda har ju matchad bikinisarna också, hahaha. Återigen från PowerWoman. Foto AK Lundin.

 

 

Morgonjogg i bergen blev det några även om vissa kanske nog ska klassas som MORGONTREKKING pga lutningen. Och ja, man kan stoppa ned en vattenflaska i kjolen. Och ja, nu tror jag ni kan lista ut vart kjolen kommer ifrån. Foto Bjarne Koning.

 

Bäst är att bo med någon man verkligen gillar och som gillar samma saker som du. Som tex att sjunga karaoke i en halvdöd sportbar utan att skämmas. Tack Karin Brywe! Fototack AK Lundin.

 

Tro nu inte att vi bara simmat i den olympiska poolen utan vi har faktiskt även simmat i bukten nedanför anläggningen. Och ja, jag ser ganska bister och bestämd ut på bilden men sån är jag, hahaha. Fototack till Lars Norén.

Sen efter en vecka är det ganska skönt att klippa av sig det där "lekarmbandet" och åka hem till "verkligheten", eller vad tror ni?

Stort tack till alla deltagare och vår samarbetspartner Löplabbet.

Är ni sugna på att åka på simläger med Simcoachen så är det nytt läger i april - för mer info läs HÄR och HÄR! Det finns kurs både för nybörjare och de som kört ett tag!

Nu är det tillbaks till saltgruvan för mig...redan dagen efter ankomst var det simgrupp 07:00 på Valhallabadet. Dock blir det vila över jul- och nyår från coachande.

/Eva

Uppdatering november

 

Där ligger jag på min bänk uppe i Änggårdsbergen. Tittar upp i himlen och tänker. Reflekterar och planerar.

 

2015 blev ju inte alls som jag tänkt mig. Nästan varenda tävling under året har innehållit olika mått av "trauman". För mig som är en tänkande och väldigt känslosam människa så har allt det där tärt på mig och jag känner att mitt behov av mental återhämtning och att vara själv har varit extra stort nu de senaste månaderna. Jag kan inte bara rusa på.

 

Onsdagspassen med Löparglädje kom igång förra veckan och kommer att köra fram till jul. Välkomna ni som bor i Göteborg!

 

I slutet november så åker jag till Playitas på simläger med Simcoachen. Jag åker dit som coach även om jag såklart kommer simma en del själv. Det finns platser kvar om någon som läser min blogg är sugen!

 

Mina tankar och min energi går just nu främst till att träna andra.  Min egen träning rullar på utan något mål i horisonten och det känns bra. Som det ser ut nu så är det detta fokus som kommer bli 2016.

 

/Eva

Löparglädje Göteborg

Är stolt över att meddela att jag är Löparglädjes ambassadör i Göteborg.

Fr.o.m onsdagen den 4/11 kl 18:00 så kommer jag hålla pass med utgångspunkt Röda Sten. Passen är gratis och alla är välkomna! 

Är du intresserad så läs mer HÄR! 

Koster Swimrun 2015

Nu är swimrunsäsongen över och den avslutades med pompa och ståt uppe på Kosteröarna. Där gick för första gången Petter Invitational/Koster Swimrun av stapeln. 

Det blir nästan löjligt att skriva i superlativ i ett helt inlägg och kalla allt för magiskt, episkt och världsklass men det var faktiskt så. 

Detta kortet tog jag från färjan på väg till Restaurang Strandkanten där vi åt pastabuffé i fredags: 

Ljuset var så vackert och magiskt men det gör sig inte rättvisa på denna bilden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger det (eller ja, skriver det). 

Och inte heller denna bilden fångar allt från hur det såg ut när vi vaknade på Hotell Koster/Ekenäs tidigt på lördagsmorgonen och tittade ut genom fönstret:

Det kändes inte alls som om vi skulle tävla utan mer än att man befann sig på ett retreat med en av sina bästa vänner och andra glada och trevliga tjommar. Väldigt familjärt och inkluderande och det kändes lite som att bli hembjuden till Michaelas & Petters "hem". Vi fattade tidigt vad Koster betyder för Petter som tillbringat många somrar där sen barnsben och hans iver att visa denna västkustpärla för oss. 

Till sin hjälp hade Michaela & Petter Michael Lemmel & Mats Skott som arrangerar flera swimruntävlingar numera men största är ÖtillÖ. Kombon av dessa gjorde att arr:et blev "världsklass". 

Starten var från en färja där vi släpptes i vattnet i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Här kan ni se hur vi hoppar i som skalbaggar (eller kanske råttor som lämnar ett sjunkande skepp, hahaha):

Så här såg starten ut idag på #kosterswimrun2015 🏊🏻 @icebugof @headswimmingnordic @addnature @brabil @haglofsofscandinavia #bohuslän #koster #kosterswimrun2015 #sjöösandström #vastsverige #kosterhavetsnationalpark

Ett filmklipp publicerat av petteralexis (@petteralexis) Okt 3, 2015 kl. 8:12 PDT

Som teamparter hade jag Anna Wretling som grundat Powerwoman (skitsnygga träningskläder för kvinnor). Jag har lärt känna Anna via Twitter och Instagram och jag var helt säker på att vi skulle bli ett bra team. Vårt mål var att ha kul och njuta. Inte gå för max och se det som ett äventyr. Och det blev det. Vi njöt av landskapet, atmosfären och varandras sällskap. Det var som om vi inte gjort annat än att tävla ihop där vi skuttade fram på klipporna och simmade i havet.

Sen efter att vi passerat Nordkoster och småöar ute i havsbandet skulle vi börja bege oss in mot Sydkoster. Här kom två ganska långa simningar på raken där enda stoppet var en JÄTTELITEN kobbe med en flagga på som man skulle passera. Här kom det sidvind och lite vågor. Inte alls lika mycket som på ÖtillÖ men tillräckligt för att både Anna och jag skulle bli sjösjuka. Kombon av nedkylning och sjösjuka är VÄLDIGT förlamande och då vi båda led av det så var det ingen av oss som kunde kliva fram och "hjälpa" den andra. Dock hittade vi en trygghet i att veta att vi fanns där för varandra och genomled samma sak.

När vi så kom upp på Sydkoster så ulkade vi och var så stelfrusna att läkaren som stod i energistationen strax efter uppgången kollade på oss flera gånger och frågade oss flera gånger om vi var ok. Vi tuggade på ulkandes och huttrandes. Vi visste att det nu kom en lite längre löpning där vi skulle kunna få upp värmen och hoppas på att illamåendet skulle gå över. Och vi fick upp värmen och illamåendet gick över MEN vi sprang fel. Istället för att ta höger vid en affär så sprang vi vidare. Och det ganska långt innan först en kvinna i golfbil (nya formen av flakmoppe) och sen en man på cykel informerade oss om att vi nog skulle vända. Vi hade då nog sprungit ca 2-2,5k fel och fick således en liten detour på ca 5k/30 min innan vi var rätt på banan igen.

Sen det sista simmet och den allra sista biten innan vi kunde gå i mål. Nedkylningen och illamåendet hade då gått över helt och vi sprang in över mållinjen som två gaseller som inte alls var trötta.

Vi togs i mål av Michaela och Petter och fick våra hiphopinspirerade medaljer. Det bjöds på fisksoppa och sen gick vi till vårt rum och tog dessa piratbilder på oss på balkongen:

Vi duschade och tog det lugnt innan banketten. Blev sen bjudna på Proecco av några vänner innan vi äntrade banketten och middagen. 

Det var så härlig stämning och man ville inte att det skulle ta slut men även bra saker har ett slut så strax efter klockan två gick Anna och jag rejält trötta till vårt rum och åt nattamacka och pratade om dagen innan vi stupade i säng. 

Vaknade till det här: 

Man kan se två personer gåendes på bryggan. Det är "Biffen och Bananen" som precis tagit sig ett litet morgonsim innan hemresan.

Efter frukost så packade vi ihop våra saker och när jag lade ner mitt blöta swimrungear i en stor plastpåse så blev det väldigt symboliskt. Nu är säsongen över. Jag kan lägga undan allt, 

Säsongen blev inte alls som jag tänkt mig och det är ju sällan det blir så. 

Det har varit tuffa tävlingar med trauman inblandade, felspringningar, grav nedkylning (uttrycket fjordkallt myntas), sjösjuka och en stor palett av olika swimrunpartners. Därför var det väldigt skönt att få göra detta sista utan tanke på prestation och med en god vän. Jag behövde verkligen det, 

Vad nästa år har i sitt sköte för mig vet jag inte. Mest handlar det om mina egna val såklart. Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag behöver främst tid att återhämta mig mentalt. Sen får vi se vad jag vill. 

Tack Koster Swimrun (arrangörer, funktionärer, deltagare) för en underbar helg som jag kommer vårda ömt i mitt hjärta. 

Anna, tusen tack att du följde med mig på detta årets sista äventyr. Utan dig hade det inte blivit så bra, du var den stora pricken över i.

Bokrecension: Kraftprovet - Christoffer Mac Dougall

Bara några kapitel kvar nu och det känns vemodigt. Det blir ju alltid så när en bra bok går mot sitt slut. 

Jag har fascinerats av färgstarka personporträtt, historia och vetenskap. Allt paketerat i en bra blandning. 

Frågorna som ställs och söker svar är: Vem är stark och vem är en riktig hjälte? För att hitta svaret går författaren tillbaka till det antika Grekland och Kreta. Fint sammanvävat med bokens "plot"; en tysk general som kidnappas av några "galna" britter och kretensare. Allt mitt framför ögonen på en av Hitlers mest hatade generaler med öknamnet "Slaktaren". 

Tyskarna har ockuperat Kreta men får inte bukt med motståndsrörelsen som gömmer sig i bergen och gång på gång spelar tyskarna flera spratt. Jag som älskar historia och speciellt Andra världskriget gottar mig i spelet som ju inte bara utspelas på Kreta utan även mellan Churchill och Hitler. 

Precis som "Born to run" som är Christoffer Mac Dougalls förra bok så handlar det om "back-to-basics". Uppsvällda muskler som ses som norm för styrka är inte det som är det starkaste och mest heroiska. Och kolhydrater i mängder är inte heller det som kanske vår kropp behöver mest för att utföra heroiska insatser. 

När jag läser om ett test på folks förmåga att minnas så faller saker på plats. Jag förstår varför jag och vi människor behöver vara i naturen. Först testas personerna utan nån förberedelse. Sen får en grupp gå en promenad i skogen och den andra en promenad i stan. Vem tror ni presterar bäst efter det? Man testar även att en grupp som får titta på naturbilder för att se om detta kan vara en genväg men icke. "Pseudonatur" funkar inte alls lika bra som "the real stuff" för att ge hjärnan "energi". För er som gillar historia, vetenskap och att allt vävs samman med nutid så LÄS! #kraftprovet #christoffermacdougall #offsidepress #boktips 

 

ÖtillÖ 2015, eller en lång resa som nu gått mot sitt slut...

Var ska man börja? Jo, det började under och efter förra årets lopp. Jag ville göra det igen. 

Men saker blir inte alltid som man tänkt sig och det kan hända mycket från det att man bestämt sig att man vill ansöka om att komma med, tills man får reda på OM man kommer med tills man står där på startlinjen. 

Årets resa fram till start har varit kantad av olyckor, trauman, sjukdom och andra inte så roliga saker. Att det slitit på mig fattade jag nog inte förrän jag var hos min osteopat förra veckan och efter behandlingen när alla snedheter och spänningar släppt knappt klarade att ta mig hem och sen sov tre timmar i sträck. 

Kropp och själ hänger ihop och kanske var det inte så konstigt att när jag startade på morgonen igår kände en enorm trötthet och tunghet i kroppen. Jag fattade direkt att detta skulle bli en lång och jobbig dag. Långt ifrån min egentliga kapacitet och tankar om att bryta skulle följa mig hela dagen. 

Med mig på denna resa som loppet faktiskt är så hade jag Pontus Flingdal. En trevlig prick som jag träffat på Rockman Swimrun och Öloppet. 

Man kan ju undra varför jag inte valde en tjej som ersättare till Maria? Well, ni ska veta att jag frågade flera och till slut hamnade förfrågningarna alldeles för långt ut i perifirin för att det skulle kännas rätt i hjärtat. Jag tog till mig vad Michael Lemmel (en av arrangörerna till ÖtillÖ) skrev till mig: "Eva, kör med någon som du vill dela upplevelsen med. Då blir kampen så mycket roligare..." Så därför föll mitt val på Pontus som jag fått ett mycket positivt intryck av och som jag visste både tränat och kört långa swimruns i år. Att han tackade ja gjorde att jag kunde slappna av och försöka fokusera det sista fram till loppet. Det kändes rätt i magen att fråga honom och jag blev så glad när han tackade ja DIREKT! 

Sett idag med loppet i bagaget så kunde jag inte gjort ett bättre val. Pontus "skötte sig" perfekt. Men jag skäms lite att jag inte var mitt bästa jag. Någonstans hoppas jag att han lärde sig nåt av att tävla med en tjej som mest gick och bet sig i underläppen halva dagen. Hoppas han en dag gör loppet igen och får utlopp för sin fulla kapacitet. Han är en grym lagkamrat. 

Tillbaks till loppet. Jag kommer inte skriva någon utförlig race report. Rabbla alla simmen, distanser och öar. Vill man läsa om detta så finns loppets hemsida och andra mer beskrivande race reports. Det jag kommer skriva om är min resa i korta drag. Vet inte ens någon orkat läsa hit...

Som skrivet innan, redan när vi startade kände jag en tunghet och denna släppte bara i väldigt korta perioder under dagen. Så är det. Ibland har man en dålig dag och sett ur det som hänt i år så kanske jag inte var i min bästa form trots mycket träning. Man kan göra andra analyser men nu lämnar vi dem. 

Som lök på laxen så hade det regnat enormt mycket dagen innan och det blåste uppemot 14 m/s. Regn = halare klippor, geggigare löpning. Mer vind = ja, det tror jag inte jag behöver förklara...

Vinden gjorde även att man frös när man sprang då den kom från norr och bet in ända under våtdräkten så man fick inte upp värmen innan nästa sim var. Ja, jag frös på Rockman men det här helt annorlunda och faktiskt värre i vissa fall. 

Vågiga sim gjorde mig sjösjuk. Nej, det hade inte med kallt vatten i öronen att göra, jag är inte känslig för det. Men sätt mig i en karusell, en båt som ligger å skvalpar i gamla dyningar och det är kört! Jag mådde så dåligt att jag kräktes i vattnet och väl uppe på land så ulkade jag. När jag stannade när vi gick i mål så trillade jag över Michael Lemmel, in i staketet inte bara en gång utan flera. Det kändes som om jag var stupfull. Tack och lov så lade det sig några timmar efter målgång men då hade jag trillat runt både i duschen och på toaletten. 

Jobbigaste simmet var ett på nästan 1000m där vågorna gick höga, vinden kom från sidan men ibland snett bakifrån. Lägg på en ström på 5 knop oxå så kan ni förstå att det känns som att ligga i en torktumlare. Utan att komma framåt. Pontus och jag delade en del på simmen och just på detta sim låg jag först för att inte bli för kall av att ligga passiv bakom. Jag simmade, simmade och kom ingen vart. Simmade lite mer men det kändes vetkligen som om det stod still. Jag drog så mycket jag kunde med paddlarna men åkte runt som en vante med Pontus på släp. Jag trillade djupt ned i källaren och ville bara gråta. Försökte lite till men så fick jag be Pontus ta över för min mentala kapacitet sjönk som en sten. Pontus lade sig först och det var knappt att vi tog oss framåt då heller och jag mindes känslorna från Rockman med Bjarne när jag bara ville ge upp. Den gången var det ett vitt hus vi siktade mot, igår var det ett rött...

Men vi tuggade trots allt på och LÄNGTADE efter halvmaran på Ornö för då skulle vi få upp värmen och slippa simma på ett tag. Och vi kom till Ornö. Segade oss igenom det med för att ta oss an sista biten med kortare ö-hoppning. På nåt sätt lyckades vi här ta oss om två mixedlag. Då taggade vi på och bestämde oss för att inte låta dem gå om. Inte ens på sista löpet på Utö mot mål. Och vi höll de borta. 

Men känslan på Utö från förra året när vi inte ville att det skulle ta slut infann sig inte igår som ni förstod. Det var en annan känsla när vi kom upp på klipporna efter sista simmet. En befrielse och en vinst över mig själv. Jag kände en annan slags glädje. Efter ett tufft år och ett mycket tufft lopp så lyckades jag ändå. Jag vann. Över mig själv. 

Tack Pontus. Utan dig hade det inte gått. Du var min trygghet igår. Och efter våra samtal igår vet du om nån vad det betyder att vara någons trygghet. 

Tack ÖtillÖ för ett kanonarrangemang! Alla ni i organisationen är proffs! Alla borde se och lära av er. 

Tack alla för stöd och kommentarer, ingen nämnd eller glömd. I min resa finns ni alltid med. 

Nu är det bara en tävling kvar i år. Koster Swimrun. Efter det kommer jag ta en paus. Speciellt från tävlandet. 

/Eva 

Team Oscar & Laura placering 14 i ÖtillÖ/VM i swimrun 2015, tid 11.35:35

(Och för er som undrat om teamnamnet så skulle Pontus egentligen hetat Oscar och jag skulle hetat Laura) 

Vinst damsingelklass Ten Island Swimrun

Efter två DNF på swimrun nu i sommar (Wet Rock Race och Öloppet) så fick jag igår gå i mål och vinna singelklass dam på Ten Island Swimrun. Detta trots megavurpa där jag slog i ryggen och huvudet, tappade mina simglasögon i ett högt klipphopp och därefter var tvungen att fimpa mina linser för att kunna simma (dock inte det lättaste att springa och simma utan "ögon")...

Imon tre (3) veckor kvar till ÖtillÖ. Där kommer jag tävla i mixedklass med Pontus Flingdal då Maria väldigt olyckligt bröt benet på Öloppet. 

Nedan några bilder från igår: 

Foto Anna-Karin Lundin 

Foto Linda Dahlhöjd 

Foto David Fridman