Andraplacering Sandsjöbacka Trail 43k

Tid 4.39:30

Väldigt påverkad av min astma :-( 

Återkommer med mer info imon. Nu vård och vila så att jag inte får lunginflammation...

Premiär Fast Lane Women och en mössa som förpliktigar

När någon har talang för något så märker man det direkt. När någon är äkta och brinner för det de håller på med så märker man det direkt. När någon genuint intresserar sig för just dig och att du ska bli bra/bättre märker man det direkt. En sådan person släpper man inte. En sådan person som utstrålar energi, glädje och andra positiva saker vill man vara runt. En sådan person är Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen.

Ni få gärna tro att jag är sponsrad att säga/skriva detta men så är det inte. Av de som jag rekommenderat att gå till A-K för lektioner eller kurser så är det INGEN som sen hört av sig till mig och tyckt annorlunda än jag. Det enda "negativa" med att hon är så bra och nu börjat få uppmärksamhet och rull på sin verksamhet är att det inte är så lätt "att komma till" och få en tid...helst hade jag velat träffa henne VARJE gång jag simmade men dels hade jag blivit ruinerad och dels hade A-K nog tröttnat på mig och min okoordinerade kropp.

När någon är så där bra vill man inte göra dålig reklam för densamme och som jag skrivit innan så tog det lång tid innan jag tog på mig badmössan med Simcoachen tryckt på. När man då får erbjudande att vara med i A-K´s nya satsning FAST LANE för de som vill bli ÄNNU snabbare och bättre så kan man inte tacka nej. Oavsett om man tycker att man suger eller ej och undrar varför man blivit tillfrågad överhuvudtaget.

En mössa som förpliktigar, en mössa som gör att man vill bli bättre, en mössa som gör att man känner sig utvald, en mössa som gör att man känner en tillhörighet, en mössa som kanske kommer leda till storverk för alla i gruppen på de olika äventyr vi alla kommer att kasta oss in i under 2014. Åtta tjejer i rosa badmössor med den bästa coachen vid rodret, vad kan gå fel?

                             

Matchningsfreak som jag är så tog jag ju så klart på mig denna baddräkten idag: 

                            

Folk må tycka att jag bryr mig för mycket om detaljer men sorry det är sån jag är. 

Hur gick det på passet då? Jo, det var heaven and hell som vanligt. Först 100 meter insim sen fokus på teknik. Vi låg i skate position (googla om ni undrar vad det är eller YouTub:a) och att träna i tre steg på armtaget: 

1. Få upp armbågen (liten paus)

2. "Slänga/svinga" fram armbågen via typ en cirkelrörelse (liten paus)

3. Sätta i handen avslappnat

Hela tiden med fokus på de tre stegen och avslappnad underarm som bara följer med och sen handen som bara sticks i "mailsloten" utan plask. Låter ju jättelätt, eller hur? Hahahahahaha.  

Sen göra samma rörelse i ett svep UTAN att tänka på de tre stegen och utan paus. Jag har problem med min vänstra axel/arm/hand som håller på med jag vet inte vad men efter att vi kört detta så fick jag ett bättre flyt. 

Efter detta fokus på våra benkickar. I Total Immersion så kickar man 2BK, Two beat kick (googla och YouTub:a). Det är en diagonal kick, dvs strax efter att man satt i handen i vattnet så kickar man med motsatt höft. Det blir som en pisksnärt och kraften kommer från höften, INTE från knäet. 

Detta är JÄTTESVÅRT! MEN när man får till detta moment med isättning av handen och sen kicken så får man ett grymt glid, även kallat propulsion inom TI. Jag har fördröjning på vänster kick och höger handisättning med medans höger kick kommer direkt som jag sticker i handen och därav missar jag att kunna glida bra på den sidan. Tydligen var jag inte den enda i gruppen som hade problem med detta så vi tränade på att överdriva detta moment, dvs sätta i handen, vänta vänta och SEN kicka. Detta för att "lära" nervbanorna att kicken inte ska komma direkt. 

Efter detta körde vi en 50:a där vi fokuserade på bra teknik och skulle räkna armtag. Sen kom serien vi skulle köra. 15X50 meter med BIBEHÅLLEN teknik, hellre långsamt och bra än snabbt och att man gick bärsakagång. Vila mellan varje 50:a: 20 sekunder. A-K tog tiden på oss alla och sen drog hon av 4:40 (totalvilan, 20 sek x15) och fick en tid/siffra. Jag kom inte ihåg min tid men jag förstår att detta kommer att vara ett referens/startvärde och att vi längre fram kommer att göra samma serie igen. Förhoppningen är väl då att vi ska kunna simma snabbare men ändå ha en bra teknik. 

Det kändes bra idag. Det var dags för mig att träffa A-K nu. Går det för långt emellan känner jag att man traglar på, som man ju måste göra, men man vill veta att man är på rätt väg och gärna få lite uppstyrning/korrigering. Jag ser verkligen framemot nästa onsdag! 

Tack A-K, you rule och tack ni andra tjejer för go´ stämning i gruppen - nu kör vi! 

Vilken dag!!!

Alltså gårdagen kommer gå till historien som en av mina mest minnesvärda födelsedagar!

Strax innan lunch så var jag och provade balklänning inför en bal vi ska på i februari. Jag älskar snygga ryggar så det blev den här:

                          

Sen var det jättegod lunch på en Göteborgs finaste restauranger, Wasa Allé. Sen lite jobb för att därefter bege sig vidare till Valhalla för dagens träning. Det gick inte bra alls så det lämnar vi därhän! 

Hem men nästan direkt iväg för att träna en tjej. Trots att vi inte träffats så många gånger så ser man redan resultat. Jag kan säga så här: När man börjar på en ganska låg nivå så kommer resultaten ganska snabbt. Sen blir det ju lite svårare...

Därefter hem och byta om och sen ta spårvagnen till den lokala tapasbaren med resten av familjen:  

Efter att det kommit in lite cava så började jag lugna ned mig lite bara för att sen strax innan 20.00 sitta som på nålar. Ni kanske undrar varför? Jo, det där som jag väntat på så länge skulle presenteras igår. De som kommit med till Ötillö 2014 på sina meriter. När jag 20:02 såg bilden där man kunde klicka för att komma till lagen så blev jag så rädd att jag nästan inte vågade klicka. Men det gjorde jag ju så klart till sist och bläddrade mig fram till damlagen: 

                                  

Vi kom med!!! Stort att få göra det på våra meriter! Vi hade även köpt en lott till morgondagens dragning, plus att vi anmält oss till Utö Swimrun som är en direkt kvalificeringstävling för de lag som kommer topp-tre i respektive klass. 

Skräckblandad förtjusning kan jag säga. 65k löpning och 10k simning. Tänk er typ minst 12 timmar i skärgården i skor och våtdräkt! Jösses, jag tror inte att jag har smält detta riktigt än...Swimruntävlingarnas urmoder även kallad VM...say no more...

Ni kanske undrar hur det gick i lördags på Icebug Winter Run? Jo, jag klarade sub45. Jag sprang på 44 minuter och vårt lag kom trea i mixedklassen. Grymt kallt var det och jag kände mig väldigt påverkad av min astma. I startfållan och under uppvärmningen var det extra jobbigt att det var eldar som det kom rök ifrån. Jag sprang i alla fall jämnt, dvs varje varv på nästan exakt samma tid. Jag hade valt rätt skor (Icebugs Anima BuGrip)  då det var ganska isigt på många ställen i Slottsskogen. Fin "medalj" fick man efteråt i alla fall: 

                             

Nu gäller det att smälta gårdagens besked och börja ladda inför helgen stora utmaning, Sandsjöbacka Trail. 

Nu är det kallt men vad jag förstår så kommer det bli lite blidväder på lördag. Detta ställer ju till det vad gäller skoval. Jag har för säkerhets skull nu beställt ett par skor till som jag kan ha som reserv om det skulle bli snöigt OCH geggigt...Och NEJ, man kan inte ha för många skor ELLER löparkjolar, ok? 

Snart, snart...

Vänta, vänta och vänta. Men snart, snart. Tålamod. Bara för att en stund senare inse att ett besked som man snart ska få efter lång väntan gör att man blir rädd. Riktigt rädd.

Försöker inte tänka så mycket på det där jag väntar på och bestämmer mig för att fokusera på loppet jag ska springa imon, Icebug Winter Run. Men jag skulle ju inte springa mer lopp på 10 km på asfalt ju! Men när min kollega på Friskis&Svettis frågade om jag ville bilda lag med honom och två till så kunde jag inte tacka nej. Dock blir jag lite rädd. Har inte sprungit 10 km på tävling sen förra nyår, dvs 2012. Jag är ju inte särskilt snabb längre. Kommer jag klara att gå under 45 minuter?

Försökte väl mig på lite fart för att testa benen igår på bandet och planen var 40 minuter enligt detta upplägg:

-10 min 12 km/h (5:00 fart)
-10 min 13 km/h (4:35 fart)
-10 min 14 km/h (4:15 fart)
-10 min 15 km/h (4:00 fart)

Ett litet fint progressivt pass. Dock vek jag ned mig. Jag skäms. Efter några minuter i 4:00 fart trodde jag att jag skulle dö. Bestämde mig för att åtminstone härda ut i fem minuter. Gjorde det och drog ned farten till 5:00 fart och hade väl egentligen bestämt mig för att jogga ned istället. Men så blev jag arg på mig själv som inte klarat ytterligare ynka fem minuter så när det var 2,5 minut kvar så straffade jag mig själv med att öka farten sista 2,5 minutrarna till 16 km/h (3:45 fart). Klassisk lutheransk bestraffning, typ. Och det gick. Dock blev totalen på passet en "dum" siffra: 8,98 km, hahahaha. Störde mig inte alls på det, inte alls.

Men passet säger egentligen inget om vad jag kanske ska satsa på för tid imon mer än att jag kanske inte ska tro att jag klarar 4:00 fart som jag gjorde utan problem för några år sen (i alla fall i några kilometer). Nä, viktiga imon blir att inte tjurrusa på första varvet och tokdö i den enda backen för att sen på andra varvet behöva kriga sig till 6:00 fart och sen behöva krypa uppför backen.

Det "roliga" är att många fortfarande verkar tro att jag är snabb (alltså definitionen snabb här är att jag skulle klara milen strax över 40 min). Ganska intressant det där. Men man kan inte leva på gamla meriter och min träning senaste året har främst handlat om att bli mer uthållig och någonstans på vägen så fick snabbheten stryka på foten. Detta i kombination med min astma som strulat senaste året.

Well, nästa helgs utmaning närmar sig och DET är ju nåt jag har tränat REJÄLT på det senaste! Terräng och maratondistansen, dvs 43k på Sandsjöbacka Trail! Idag kan man läsa deltagarpresentation av mig HÄR!

Tyvärr kommer det inte kunna tas ett liknande kort som på förra årets lopp:

                           

Varken Tine eller Maria ska springa tyvärr. Dock kommer jag springa distansen ihop med någon annan men låter det vara lite "hemlis". 

Och det där beskedet som jag går och väntar på, jag lovar meddela här på bloggen när jag vet mer. Snart, snart...

Julen och landet som kom av sig...

                           

Plockar undan alla julsaker för att lägga upp dem på vinden. Känns som om det bara var några dagar sen jag tog ned dem. Julen, har den redan varit? Jag känner mig snuvad och besviken. 

Men saker och ting i livet är inte beständiga och vissa traditioner ändras. Motvilligt inser man detta då man ofta vill att allt ska vara som det alltid har varit. Julen är väl speciell på det sättet att den "sätter spår i en" redan när man är liten, både på gott och ont, och om man som jag alltid har älskat julen så klamrar man sig fast vid den och dess traditioner på ett kanske inte så hälsosamt sätt (förutom grönkålen då som alltid är hälsosam). Trygghet som raseras och traditioner som bryts. Låter kanske hemskt och dramatiskt men allt handlar ju om ens egen högst personliga uppfattning om vad julen betyder just för dig. 

Denna julen har mina tankar handlat mycket om döden och att vårt liv här på jorden alltid slutar med det. När någon när och kär blir gammal och skröpplig blir man påmind om detta men även om sin egen dödlighet och tankar inför denna och sin ålderdom. Vi har inte längre en bra äldrevård och jag kan inte riktigt förstå hur man tänker när man drar ned och rationaliserar bort det som är bland det viktigaste som finns; våra barn och våra gamla. För ja, skolan går inte heller ett roligt öde till mötes. Vad var det som hände? Hur kunde det blir så här? Vi som var ett mönsterland att ta efter. Vad var det som kom av sig? Var det att vi glömde bort det som varit och sket i traditioner och bara formade något nytt som inte alls var/är bra? 

Före och under jul har det skrivits och debatterats mycket i Göteborgs-Posten om just skolan. Vissa anser att vi gett makten till barnen och att detta är fel. Vissa hävdar andra saker och viss pajkastning har förekommit. 

Under 2013 har det i samma tidning stått mycket även om äldreomsorgen. Hur personal inom Hemtjänsten känner sig hjälplösa då de känner att de inte räcker till och om äldre som får vänta i flera timmar på att få gå på toaletten. 

Med en son som snart blir 12 och en mamma som är mycket gammal och sjuk så blir dessa två ämnen än mer relevanta och jag känner mig faktiskt ganska hjälplös. Diskussioner vid morgonkaffet på mitt jobb handlar ofta om frustration och att det kanske är dags för oss "vanliga" människor att kliva in och bli politiker. Det kanske är dags för oss att återta makten över vårt land? För det som hänt de senaste 20 åren känns inte som en utveckling som kommer att leda till något bra. Vi är det fina landet som kom av sig, precis som julen som kom av sig. Jag funderar och funderar och likt professor Balthazar så hoppas jag att jag hittar en lösning för hur JAG kan engagera mig mera för nu känner jag att botten är nådd. 

På sista och första sidan i Göteborgs-Posten!

Blev igår uppmärksammad att jag var med på sista sidan i Göteborgs-Posten. Hade visst missat det själv då jag inte hinner lusläsa morgontidningen alla morgnar...

                           

Blev sen ännu mer "chockad", eller kanske man ska säga glad när jag hamnade på första sidan: 

Blev intervjuad och fotad av Jan Larsson strax innan jul och om ni klickar på bilden så kanske ni kan läsa hela artikeln om ni inte redan läst den i papperstidningen: 

                       

Hoppas med artikeln kunna inspirera andra med astma. Mot nya mål 2014. 

Skogen vs Eva 2-0

Igår så var det då dags för provlöpning av banan inför Sandsjöbacka Trail om tre veckor. Visst det har varit provlöp innan men de har jag inte kunnat vara med på.

Igår handlade det om de sista 32-33 km av loppet, dvs man skippade den delen som går från Kungsbacka till Kyrkobyn Dala och som går på asfalt (ca 10k), obs 43 km´s banan som jag springer. De som springer 64k startar i Onsala men springer så klart denna delen också och de som springer 22k och startar i Lindome kör ju också delar av denna bansträckningen.

Jag visste att det skulle bli lerigt och blött men inte trodde jag att löpningen skulle bli mer lik gyttjebrottning. Att i nästan varje steg inte kunna trycka ifrån utan istället fokusera på att inte få ned foten för mycket i leran och konstant jobba med hög benföring tröttar ut ganska rejält kan jag säga.

Jag som älskar att springa i skogen och tycker att bansträckningen är fin njöt inte speciellt mycket. Mer än av trevligt sällskap och att få tillfälle att memorera banan så mycket man kan.

Nedan bild när jag ganska trött forcerar en backe:

                                       Foto Robert Rundqvist/Sandsjöbacka Trail 

Här på klipphällen var det lätt att få fäste och speciellt i mina Inov-8 X-talon 190. Hade även gaiters på mig igår för att inte få skit i skorna. Många är de gånger som jag fått in nån liten sten som stört och som sen lett till en helvetes j-vla blåsa. Jag hade även våtsockar på mig och frös ingenting om fötterna även om det var väldigt blött.

Vad gäller vätska och energi så hade jag som ni ser på bilden ovan bara ett vätskebälte med två flaskor med mig. Sen hade jag även en gel och en Flapjack. Då det tog ganska lång tid att forcera de nästan 33k, över fyra timmar, så kan jag nu i efterhand säga att jag borde haft med mig lite mer. Jag var ganska trött i slutet även om det inte alls handlade om någon "väggning".

Två megavurpor fick jag till; en i skogen när jag funderade på om jag skulle springa om en kille och började tveka och vips hade jag inte riktigt koll på lera och rötter och halkade och fick en lårkaka på vänster lår som idag är stor som en tennisboll och härligt röd-blå. Sen den andra vurpan var när vi kommit till motionsspåren i Sisjön och jag höll på att fippla med min karta som jag försökte fästa i vätskebältet. På helt platt grusväg stod jag så på näsan och slog i höger knä rejält och gjorde hål på mina tights. Men min vana trogen så låg jag ju inte kvar och kved utan reste mig upp som om ingenting har hänt och fullföljde. Skador inspekteras bäst efteråt om det går att springa.

Något jag tänkte på igår när det sen lades upp bilder från passet var att flera som inte var med och sprang skrev kommentarer som: "Åh vad fint det ser ut!" "Underbart!"
Min kommentar var: "Gyttjebrottning!"

Jag tycker inte att det är kul att springa mer eller mindre 33k i lera. Vissa partier är ok men inte så mycket som igår. Jag hoppas innerligt att det nu blir kallare och att det snöar. DÅ kan man prata om "fint" och "underbart". Är det samma väder och underlag den 26/1 som igår kommer det bli mycket tungt och det kommer inte bara vara att ställa ut skorna och tro att det kommer att bli nån bra tid. Mer att man får hoppas att man inte trillar och att orken inte tar slut. Igår var det många som hade dubbskor, enda som biter på hala rötter och spångar. Det vet jag sen senaste vurpan på en såphal spång på samma led. Gummidobbar räcker inte. Igår tog jag antingen myrsteg på spångarna eller sprang brevid.

Nå hur gick det med höger knä då?
Ja, det blev ett djupt jack och en hudflik som gick att vika ned. Borde kanske sytts men jag orkade inte sätta mig på akuten för några stygn utan det fick sköljas rent och sen när det vätskat klart så blev det strips på.

                       

Kommer bli ännu ett ärr. Snart har jag lika många ärr på min kropp efter mina vurpor som en gammal sjöman har tatueringar, hahaha.