Snart, snart...

Vänta, vänta och vänta. Men snart, snart. Tålamod. Bara för att en stund senare inse att ett besked som man snart ska få efter lång väntan gör att man blir rädd. Riktigt rädd.

Försöker inte tänka så mycket på det där jag väntar på och bestämmer mig för att fokusera på loppet jag ska springa imon, Icebug Winter Run. Men jag skulle ju inte springa mer lopp på 10 km på asfalt ju! Men när min kollega på Friskis&Svettis frågade om jag ville bilda lag med honom och två till så kunde jag inte tacka nej. Dock blir jag lite rädd. Har inte sprungit 10 km på tävling sen förra nyår, dvs 2012. Jag är ju inte särskilt snabb längre. Kommer jag klara att gå under 45 minuter?

Försökte väl mig på lite fart för att testa benen igår på bandet och planen var 40 minuter enligt detta upplägg:

-10 min 12 km/h (5:00 fart)
-10 min 13 km/h (4:35 fart)
-10 min 14 km/h (4:15 fart)
-10 min 15 km/h (4:00 fart)

Ett litet fint progressivt pass. Dock vek jag ned mig. Jag skäms. Efter några minuter i 4:00 fart trodde jag att jag skulle dö. Bestämde mig för att åtminstone härda ut i fem minuter. Gjorde det och drog ned farten till 5:00 fart och hade väl egentligen bestämt mig för att jogga ned istället. Men så blev jag arg på mig själv som inte klarat ytterligare ynka fem minuter så när det var 2,5 minut kvar så straffade jag mig själv med att öka farten sista 2,5 minutrarna till 16 km/h (3:45 fart). Klassisk lutheransk bestraffning, typ. Och det gick. Dock blev totalen på passet en "dum" siffra: 8,98 km, hahahaha. Störde mig inte alls på det, inte alls.

Men passet säger egentligen inget om vad jag kanske ska satsa på för tid imon mer än att jag kanske inte ska tro att jag klarar 4:00 fart som jag gjorde utan problem för några år sen (i alla fall i några kilometer). Nä, viktiga imon blir att inte tjurrusa på första varvet och tokdö i den enda backen för att sen på andra varvet behöva kriga sig till 6:00 fart och sen behöva krypa uppför backen.

Det "roliga" är att många fortfarande verkar tro att jag är snabb (alltså definitionen snabb här är att jag skulle klara milen strax över 40 min). Ganska intressant det där. Men man kan inte leva på gamla meriter och min träning senaste året har främst handlat om att bli mer uthållig och någonstans på vägen så fick snabbheten stryka på foten. Detta i kombination med min astma som strulat senaste året.

Well, nästa helgs utmaning närmar sig och DET är ju nåt jag har tränat REJÄLT på det senaste! Terräng och maratondistansen, dvs 43k på Sandsjöbacka Trail! Idag kan man läsa deltagarpresentation av mig HÄR!

Tyvärr kommer det inte kunna tas ett liknande kort som på förra årets lopp:

                           

Varken Tine eller Maria ska springa tyvärr. Dock kommer jag springa distansen ihop med någon annan men låter det vara lite "hemlis". 

Och det där beskedet som jag går och väntar på, jag lovar meddela här på bloggen när jag vet mer. Snart, snart...

Julen och landet som kom av sig...

                           

Plockar undan alla julsaker för att lägga upp dem på vinden. Känns som om det bara var några dagar sen jag tog ned dem. Julen, har den redan varit? Jag känner mig snuvad och besviken. 

Men saker och ting i livet är inte beständiga och vissa traditioner ändras. Motvilligt inser man detta då man ofta vill att allt ska vara som det alltid har varit. Julen är väl speciell på det sättet att den "sätter spår i en" redan när man är liten, både på gott och ont, och om man som jag alltid har älskat julen så klamrar man sig fast vid den och dess traditioner på ett kanske inte så hälsosamt sätt (förutom grönkålen då som alltid är hälsosam). Trygghet som raseras och traditioner som bryts. Låter kanske hemskt och dramatiskt men allt handlar ju om ens egen högst personliga uppfattning om vad julen betyder just för dig. 

Denna julen har mina tankar handlat mycket om döden och att vårt liv här på jorden alltid slutar med det. När någon när och kär blir gammal och skröpplig blir man påmind om detta men även om sin egen dödlighet och tankar inför denna och sin ålderdom. Vi har inte längre en bra äldrevård och jag kan inte riktigt förstå hur man tänker när man drar ned och rationaliserar bort det som är bland det viktigaste som finns; våra barn och våra gamla. För ja, skolan går inte heller ett roligt öde till mötes. Vad var det som hände? Hur kunde det blir så här? Vi som var ett mönsterland att ta efter. Vad var det som kom av sig? Var det att vi glömde bort det som varit och sket i traditioner och bara formade något nytt som inte alls var/är bra? 

Före och under jul har det skrivits och debatterats mycket i Göteborgs-Posten om just skolan. Vissa anser att vi gett makten till barnen och att detta är fel. Vissa hävdar andra saker och viss pajkastning har förekommit. 

Under 2013 har det i samma tidning stått mycket även om äldreomsorgen. Hur personal inom Hemtjänsten känner sig hjälplösa då de känner att de inte räcker till och om äldre som får vänta i flera timmar på att få gå på toaletten. 

Med en son som snart blir 12 och en mamma som är mycket gammal och sjuk så blir dessa två ämnen än mer relevanta och jag känner mig faktiskt ganska hjälplös. Diskussioner vid morgonkaffet på mitt jobb handlar ofta om frustration och att det kanske är dags för oss "vanliga" människor att kliva in och bli politiker. Det kanske är dags för oss att återta makten över vårt land? För det som hänt de senaste 20 åren känns inte som en utveckling som kommer att leda till något bra. Vi är det fina landet som kom av sig, precis som julen som kom av sig. Jag funderar och funderar och likt professor Balthazar så hoppas jag att jag hittar en lösning för hur JAG kan engagera mig mera för nu känner jag att botten är nådd. 

På sista och första sidan i Göteborgs-Posten!

Blev igår uppmärksammad att jag var med på sista sidan i Göteborgs-Posten. Hade visst missat det själv då jag inte hinner lusläsa morgontidningen alla morgnar...

                           

Blev sen ännu mer "chockad", eller kanske man ska säga glad när jag hamnade på första sidan: 

Blev intervjuad och fotad av Jan Larsson strax innan jul och om ni klickar på bilden så kanske ni kan läsa hela artikeln om ni inte redan läst den i papperstidningen: 

                       

Hoppas med artikeln kunna inspirera andra med astma. Mot nya mål 2014. 

Skogen vs Eva 2-0

Igår så var det då dags för provlöpning av banan inför Sandsjöbacka Trail om tre veckor. Visst det har varit provlöp innan men de har jag inte kunnat vara med på.

Igår handlade det om de sista 32-33 km av loppet, dvs man skippade den delen som går från Kungsbacka till Kyrkobyn Dala och som går på asfalt (ca 10k), obs 43 km´s banan som jag springer. De som springer 64k startar i Onsala men springer så klart denna delen också och de som springer 22k och startar i Lindome kör ju också delar av denna bansträckningen.

Jag visste att det skulle bli lerigt och blött men inte trodde jag att löpningen skulle bli mer lik gyttjebrottning. Att i nästan varje steg inte kunna trycka ifrån utan istället fokusera på att inte få ned foten för mycket i leran och konstant jobba med hög benföring tröttar ut ganska rejält kan jag säga.

Jag som älskar att springa i skogen och tycker att bansträckningen är fin njöt inte speciellt mycket. Mer än av trevligt sällskap och att få tillfälle att memorera banan så mycket man kan.

Nedan bild när jag ganska trött forcerar en backe:

                                       Foto Robert Rundqvist/Sandsjöbacka Trail 

Här på klipphällen var det lätt att få fäste och speciellt i mina Inov-8 X-talon 190. Hade även gaiters på mig igår för att inte få skit i skorna. Många är de gånger som jag fått in nån liten sten som stört och som sen lett till en helvetes j-vla blåsa. Jag hade även våtsockar på mig och frös ingenting om fötterna även om det var väldigt blött.

Vad gäller vätska och energi så hade jag som ni ser på bilden ovan bara ett vätskebälte med två flaskor med mig. Sen hade jag även en gel och en Flapjack. Då det tog ganska lång tid att forcera de nästan 33k, över fyra timmar, så kan jag nu i efterhand säga att jag borde haft med mig lite mer. Jag var ganska trött i slutet även om det inte alls handlade om någon "väggning".

Två megavurpor fick jag till; en i skogen när jag funderade på om jag skulle springa om en kille och började tveka och vips hade jag inte riktigt koll på lera och rötter och halkade och fick en lårkaka på vänster lår som idag är stor som en tennisboll och härligt röd-blå. Sen den andra vurpan var när vi kommit till motionsspåren i Sisjön och jag höll på att fippla med min karta som jag försökte fästa i vätskebältet. På helt platt grusväg stod jag så på näsan och slog i höger knä rejält och gjorde hål på mina tights. Men min vana trogen så låg jag ju inte kvar och kved utan reste mig upp som om ingenting har hänt och fullföljde. Skador inspekteras bäst efteråt om det går att springa.

Något jag tänkte på igår när det sen lades upp bilder från passet var att flera som inte var med och sprang skrev kommentarer som: "Åh vad fint det ser ut!" "Underbart!"
Min kommentar var: "Gyttjebrottning!"

Jag tycker inte att det är kul att springa mer eller mindre 33k i lera. Vissa partier är ok men inte så mycket som igår. Jag hoppas innerligt att det nu blir kallare och att det snöar. DÅ kan man prata om "fint" och "underbart". Är det samma väder och underlag den 26/1 som igår kommer det bli mycket tungt och det kommer inte bara vara att ställa ut skorna och tro att det kommer att bli nån bra tid. Mer att man får hoppas att man inte trillar och att orken inte tar slut. Igår var det många som hade dubbskor, enda som biter på hala rötter och spångar. Det vet jag sen senaste vurpan på en såphal spång på samma led. Gummidobbar räcker inte. Igår tog jag antingen myrsteg på spångarna eller sprang brevid.

Nå hur gick det med höger knä då?
Ja, det blev ett djupt jack och en hudflik som gick att vika ned. Borde kanske sytts men jag orkade inte sätta mig på akuten för några stygn utan det fick sköljas rent och sen när det vätskat klart så blev det strips på.

                       

Kommer bli ännu ett ärr. Snart har jag lika många ärr på min kropp efter mina vurpor som en gammal sjöman har tatueringar, hahaha. 

God fortsättning och Gott nytt!

Den som väntar på en årskrönika från mig kan klicka sig HIT för att läsa för den skrev jag ju redan för ett tag sen.

Nu i mellandagarna har jag ätit och tränat. Bästa mellandagsmaten blev den här grönkålspimpade pizzan:

                            

Jag fick även en NÅGOT försenad födelsedagspresent av två goda vänner som snöat in sig på flamingotemat:

                           

Ja man får ju räkna med att få presenter med denna fågel kanske ett tag till när man namngett en övning...

För er som vill läsa historien bakom flamingon så klicka HÄR!

Om jag kommer att få någon champagne imorgon återstår att se. En viss fågel sitter nämligen och vaktar min favoritchampagne: 

                           

"Stick den är MIN!" Hahahahahahahahahahaha. 

Jag har ännu inte bestämt mig för om det blir något Sylvesterlopp imorgon. Har ju sprungit detta lopp fem gånger i rad nu och det hade ju varit tråkigt att bryta den sviten. Men jag har senaste veckan känt att min astma blivit sämre. Nu känner jag igen symtomen. Samma som i somras. Tungt och jobbigt att andas. Jag behöver nog mer medicin men känner att jag även behöver en ny läkarkontakt. Har känt mig bättre hela hösten och vet inte varför det känns så här nu. Kanske bara temporärt men jag har inte lust att pressa mig när jag inte känner mig 100. Upplevelsen från Risveden vill jag inte vara med om igen. 

Vi får se, antingen kör jag och springer lugnt (hahaha, tror jag på den själv?) eller så tar jag en nyårsrunda i bergen istället. 

Avslutar årets sista inlägg med allra bästa Abba. Deras musik är tidlös och strax innan jul så tittade jag på en bra dokumentär om Agnetha på SVT - GOTT NYTT ÅR!

God Jul!

Snön lyser med sin frånvaro och det verkar bli en ganska grön och mild jul. 

Tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg <3 

Jag önskar er alla som jag känner och inte känner som läser min blogg, tränat med mig under året, tränat för mig under året eller på annat sätt funnits i mitt liv en riktigt GOD JUL! 

Jag ger er här en ganska passande bild på några fina granfigurer som för några år sen stod vid starten till Göteborgsvarvet precis vid denna tid: 

En fridefull jul...

Från radion i min pappas sovrum kommer det julmusik.
Jag håller på och plockar undan för någon som inte kommer komma hem igen.
Jag blir helt handlingsförlamad och tårarna rinner nedför mina kinder. Jag är glad att pappa inte är här just nu för att se mig.

Jag älskar julen så men i år har ingen julstämning infunnit sig. Min man har fått sköta alla inköp och jag skjuter hela tiden på det jag planerar att baka och laga. Jag vet att jag kommer att göra det men inte idag.

Det regnar och blåser utanför idag så passande på dagen för vintersolståndet. Nu vänder det. Men för vissa gör det inte det. För vissa personer kommer julen inte bli så där fin och härlig som man vill. Det handlar inte bara om mig, jag vet andra som har det tungt nu. I veckan skickade jag en pepparkaksdeg på posten. Till nån som oxå har det jobbigt. 

Min mamma kommer få fira julen på sjukhus. Hon kommer med all säkerhet inte kunna komma hem igen. Hon kommer inte kunna fira jul med oss så som hon alltid gjort. Jag plockar undan och gör i ordning.

Jag försöker hålla ihop men det är svårt. Jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig utan mer för att jag inte orkar hålla den där glada fasaden. Det här är verkligheten. Inte någon käck friserad version där jag skriver att livet är topp. Men samtidigt är det befriande och som en liten bubbla man kan fly in i, det där käcka ytliga där ingen vet så därför har jag hållit uppe fasaden.
Nu vet ni. Jag ska fortsätta plocka nu. 
/Eva