Nu är swimrunsäsongen över och den avslutades med pompa och ståt uppe på Kosteröarna. Där gick för första gången Petter Invitational/Koster Swimrun av stapeln.
Det blir nästan löjligt att skriva i superlativ i ett helt inlägg och kalla allt för magiskt, episkt och världsklass men det var faktiskt så.
Detta kortet tog jag från färjan på väg till Restaurang Strandkanten där vi åt pastabuffé i fredags:
Ljuset var så vackert och magiskt men det gör sig inte rättvisa på denna bilden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger det (eller ja, skriver det).
Och inte heller denna bilden fångar allt från hur det såg ut när vi vaknade på Hotell Koster/Ekenäs tidigt på lördagsmorgonen och tittade ut genom fönstret:
Det kändes inte alls som om vi skulle tävla utan mer än att man befann sig på ett retreat med en av sina bästa vänner och andra glada och trevliga tjommar. Väldigt familjärt och inkluderande och det kändes lite som att bli hembjuden till Michaelas & Petters "hem". Vi fattade tidigt vad Koster betyder för Petter som tillbringat många somrar där sen barnsben och hans iver att visa denna västkustpärla för oss.
Till sin hjälp hade Michaela & Petter Michael Lemmel & Mats Skott som arrangerar flera swimruntävlingar numera men största är ÖtillÖ. Kombon av dessa gjorde att arr:et blev "världsklass".
Starten var från en färja där vi släpptes i vattnet i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Här kan ni se hur vi hoppar i som skalbaggar (eller kanske råttor som lämnar ett sjunkande skepp, hahaha):
Ett filmklipp publicerat av petteralexis (@petteralexis)
Som teamparter hade jag Anna Wretling som grundat Powerwoman (skitsnygga träningskläder för kvinnor). Jag har lärt känna Anna via Twitter och Instagram och jag var helt säker på att vi skulle bli ett bra team. Vårt mål var att ha kul och njuta. Inte gå för max och se det som ett äventyr. Och det blev det. Vi njöt av landskapet, atmosfären och varandras sällskap. Det var som om vi inte gjort annat än att tävla ihop där vi skuttade fram på klipporna och simmade i havet.
Sen efter att vi passerat Nordkoster och småöar ute i havsbandet skulle vi börja bege oss in mot Sydkoster. Här kom två ganska långa simningar på raken där enda stoppet var en JÄTTELITEN kobbe med en flagga på som man skulle passera. Här kom det sidvind och lite vågor. Inte alls lika mycket som på ÖtillÖ men tillräckligt för att både Anna och jag skulle bli sjösjuka. Kombon av nedkylning och sjösjuka är VÄLDIGT förlamande och då vi båda led av det så var det ingen av oss som kunde kliva fram och "hjälpa" den andra. Dock hittade vi en trygghet i att veta att vi fanns där för varandra och genomled samma sak.
När vi så kom upp på Sydkoster så ulkade vi och var så stelfrusna att läkaren som stod i energistationen strax efter uppgången kollade på oss flera gånger och frågade oss flera gånger om vi var ok. Vi tuggade på ulkandes och huttrandes. Vi visste att det nu kom en lite längre löpning där vi skulle kunna få upp värmen och hoppas på att illamåendet skulle gå över. Och vi fick upp värmen och illamåendet gick över MEN vi sprang fel. Istället för att ta höger vid en affär så sprang vi vidare. Och det ganska långt innan först en kvinna i golfbil (nya formen av flakmoppe) och sen en man på cykel informerade oss om att vi nog skulle vända. Vi hade då nog sprungit ca 2-2,5k fel och fick således en liten detour på ca 5k/30 min innan vi var rätt på banan igen.
Sen det sista simmet och den allra sista biten innan vi kunde gå i mål. Nedkylningen och illamåendet hade då gått över helt och vi sprang in över mållinjen som två gaseller som inte alls var trötta.
Vi togs i mål av Michaela och Petter och fick våra hiphopinspirerade medaljer. Det bjöds på fisksoppa och sen gick vi till vårt rum och tog dessa piratbilder på oss på balkongen:
Vi duschade och tog det lugnt innan banketten. Blev sen bjudna på Proecco av några vänner innan vi äntrade banketten och middagen.
Det var så härlig stämning och man ville inte att det skulle ta slut men även bra saker har ett slut så strax efter klockan två gick Anna och jag rejält trötta till vårt rum och åt nattamacka och pratade om dagen innan vi stupade i säng.
Vaknade till det här:
Man kan se två personer gåendes på bryggan. Det är "Biffen och Bananen" som precis tagit sig ett litet morgonsim innan hemresan.
Efter frukost så packade vi ihop våra saker och när jag lade ner mitt blöta swimrungear i en stor plastpåse så blev det väldigt symboliskt. Nu är säsongen över. Jag kan lägga undan allt,
Säsongen blev inte alls som jag tänkt mig och det är ju sällan det blir så.
Det har varit tuffa tävlingar med trauman inblandade, felspringningar, grav nedkylning (uttrycket fjordkallt myntas), sjösjuka och en stor palett av olika swimrunpartners. Därför var det väldigt skönt att få göra detta sista utan tanke på prestation och med en god vän. Jag behövde verkligen det,
Vad nästa år har i sitt sköte för mig vet jag inte. Mest handlar det om mina egna val såklart. Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag behöver främst tid att återhämta mig mentalt. Sen får vi se vad jag vill.
Tack Koster Swimrun (arrangörer, funktionärer, deltagare) för en underbar helg som jag kommer vårda ömt i mitt hjärta.
Anna, tusen tack att du följde med mig på detta årets sista äventyr. Utan dig hade det inte blivit så bra, du var den stora pricken över i.
