Simcoachen på Playitas nov-2015

 

Hej på er!

 

Länge sen jag skrev något här men tänkte dela främst bilder med er från min resa till Playitas på Fuerteventura med Simcoachen som jag nyss är hemkommen ifrån.

Lite annorlunda än när jag var där i april 2013 och vill ni läsa det inlägget som är mer skrivet ur en deltagares ögon så läs det HÄR!

 

För mig var det en stor ära att 2,5 år senare få återvända till Playitas och då som coach och inte deltagare. Att få stå på kanten och hålla simpass med min mentor och inspiration Anna-Karin Lundin var väldigt stort för mig. Jag har så mycket kvar att lära både som simcoach och simmare men jag lär mig mer och mer för varje pass. Att någon tror på dig och ger dig förtroendet att få följa med och göra detta gör mig väldigt ödmjuk, stolt och tacksam.

 

Nu hemkommen så kan jag säga så här: Vilken erfarenhet och vilka underbara deltagare! MEN vad trött jag är! Helt SLUT! Och då ska ni veta att jag knappt tränade nåt alls själv!

 

Här följer i alla fall bilder med lite text för att ni ska kunna dela detta med mig:

 

 

 

Den olympiska poolen där vi coachar deltagare. Ni förstår att man blir brun när man "jobbar", bra va?

Ja, där ser ni mig! På kanten! Fototack till Karin Brywe.

 

 

Och här är Bossen och jag i LIKADANA kläder, hahaha. OBS! Vi kom inte överens om klädval utan det bara blev att vi flera gånger körde likadant. Fototack till AK Lundin.

Löpturen bort till fyren är välkänd på Playitas och vägen dit springer man som i ett månlandskap. Eller ja, kanske Star Wars-landskap. Jag menar ser det inte ut som Tatooine? Tittar man tillräckligt länge på bilden ser man R2D2 och C3PO jagas av Sandfolk. Eller kanske några Jawas? Eller är det inte Luke eller Obi-Wan man ser lite längre ned?

 

 

På sin lediga dag kan man åka till en väldigt avlägsen strand där man skulle tagit med surfbrädan och kanske skulle valt en jeep istället för en Opel mini-buss att ta sig fram på serpentinvägarna...

 

Men belöningen man får när man tagit sig ned är magisk. Och där sitter Bossen och tar kort på vattnet. En av mina favoritbilder.

 

Sen tar man sig en promenad bort till den där svarta klippan som ser ut som toppen på en tumme. Här ser ni Cecilia Hedin göra fotspår i sanden.

 

Sen bara måste man bada i vågorna och skrika rakt ut! Bikinin kommer från PowerWoman. Och foto är taget av Bjarne Koning.

Sen kan man ju få för sig att man ska försöka klättra upp för en sandklippa som delvis är hård, packad sand och delvis lös som sipprar nedför benet...Fototack till Cecilia Hedin.

 

Här ser ni förresten samma Cecilia när jag visar henne, ja man kan ju undra vad jag visar. Båda har ju matchad bikinisarna också, hahaha. Återigen från PowerWoman. Foto AK Lundin.

 

 

Morgonjogg i bergen blev det några även om vissa kanske nog ska klassas som MORGONTREKKING pga lutningen. Och ja, man kan stoppa ned en vattenflaska i kjolen. Och ja, nu tror jag ni kan lista ut vart kjolen kommer ifrån. Foto Bjarne Koning.

 

Bäst är att bo med någon man verkligen gillar och som gillar samma saker som du. Som tex att sjunga karaoke i en halvdöd sportbar utan att skämmas. Tack Karin Brywe! Fototack AK Lundin.

 

Tro nu inte att vi bara simmat i den olympiska poolen utan vi har faktiskt även simmat i bukten nedanför anläggningen. Och ja, jag ser ganska bister och bestämd ut på bilden men sån är jag, hahaha. Fototack till Lars Norén.

Sen efter en vecka är det ganska skönt att klippa av sig det där "lekarmbandet" och åka hem till "verkligheten", eller vad tror ni?

Stort tack till alla deltagare och vår samarbetspartner Löplabbet.

Är ni sugna på att åka på simläger med Simcoachen så är det nytt läger i april - för mer info läs HÄR och HÄR! Det finns kurs både för nybörjare och de som kört ett tag!

Nu är det tillbaks till saltgruvan för mig...redan dagen efter ankomst var det simgrupp 07:00 på Valhallabadet. Dock blir det vila över jul- och nyår från coachande.

/Eva

Uppdatering november

 

Där ligger jag på min bänk uppe i Änggårdsbergen. Tittar upp i himlen och tänker. Reflekterar och planerar.

 

2015 blev ju inte alls som jag tänkt mig. Nästan varenda tävling under året har innehållit olika mått av "trauman". För mig som är en tänkande och väldigt känslosam människa så har allt det där tärt på mig och jag känner att mitt behov av mental återhämtning och att vara själv har varit extra stort nu de senaste månaderna. Jag kan inte bara rusa på.

 

Onsdagspassen med Löparglädje kom igång förra veckan och kommer att köra fram till jul. Välkomna ni som bor i Göteborg!

 

I slutet november så åker jag till Playitas på simläger med Simcoachen. Jag åker dit som coach även om jag såklart kommer simma en del själv. Det finns platser kvar om någon som läser min blogg är sugen!

 

Mina tankar och min energi går just nu främst till att träna andra.  Min egen träning rullar på utan något mål i horisonten och det känns bra. Som det ser ut nu så är det detta fokus som kommer bli 2016.

 

/Eva

Löparglädje Göteborg

Är stolt över att meddela att jag är Löparglädjes ambassadör i Göteborg.

Fr.o.m onsdagen den 4/11 kl 18:00 så kommer jag hålla pass med utgångspunkt Röda Sten. Passen är gratis och alla är välkomna! 

Är du intresserad så läs mer HÄR! 

Koster Swimrun 2015

Nu är swimrunsäsongen över och den avslutades med pompa och ståt uppe på Kosteröarna. Där gick för första gången Petter Invitational/Koster Swimrun av stapeln. 

Det blir nästan löjligt att skriva i superlativ i ett helt inlägg och kalla allt för magiskt, episkt och världsklass men det var faktiskt så. 

Detta kortet tog jag från färjan på väg till Restaurang Strandkanten där vi åt pastabuffé i fredags: 

Ljuset var så vackert och magiskt men det gör sig inte rättvisa på denna bilden. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger det (eller ja, skriver det). 

Och inte heller denna bilden fångar allt från hur det såg ut när vi vaknade på Hotell Koster/Ekenäs tidigt på lördagsmorgonen och tittade ut genom fönstret:

Det kändes inte alls som om vi skulle tävla utan mer än att man befann sig på ett retreat med en av sina bästa vänner och andra glada och trevliga tjommar. Väldigt familjärt och inkluderande och det kändes lite som att bli hembjuden till Michaelas & Petters "hem". Vi fattade tidigt vad Koster betyder för Petter som tillbringat många somrar där sen barnsben och hans iver att visa denna västkustpärla för oss. 

Till sin hjälp hade Michaela & Petter Michael Lemmel & Mats Skott som arrangerar flera swimruntävlingar numera men största är ÖtillÖ. Kombon av dessa gjorde att arr:et blev "världsklass". 

Starten var från en färja där vi släpptes i vattnet i sundet mellan Nord- och Sydkoster. Här kan ni se hur vi hoppar i som skalbaggar (eller kanske råttor som lämnar ett sjunkande skepp, hahaha):

Så här såg starten ut idag på #kosterswimrun2015 🏊🏻 @icebugof @headswimmingnordic @addnature @brabil @haglofsofscandinavia #bohuslän #koster #kosterswimrun2015 #sjöösandström #vastsverige #kosterhavetsnationalpark

Ett filmklipp publicerat av petteralexis (@petteralexis) Okt 3, 2015 kl. 8:12 PDT

Som teamparter hade jag Anna Wretling som grundat Powerwoman (skitsnygga träningskläder för kvinnor). Jag har lärt känna Anna via Twitter och Instagram och jag var helt säker på att vi skulle bli ett bra team. Vårt mål var att ha kul och njuta. Inte gå för max och se det som ett äventyr. Och det blev det. Vi njöt av landskapet, atmosfären och varandras sällskap. Det var som om vi inte gjort annat än att tävla ihop där vi skuttade fram på klipporna och simmade i havet.

Sen efter att vi passerat Nordkoster och småöar ute i havsbandet skulle vi börja bege oss in mot Sydkoster. Här kom två ganska långa simningar på raken där enda stoppet var en JÄTTELITEN kobbe med en flagga på som man skulle passera. Här kom det sidvind och lite vågor. Inte alls lika mycket som på ÖtillÖ men tillräckligt för att både Anna och jag skulle bli sjösjuka. Kombon av nedkylning och sjösjuka är VÄLDIGT förlamande och då vi båda led av det så var det ingen av oss som kunde kliva fram och "hjälpa" den andra. Dock hittade vi en trygghet i att veta att vi fanns där för varandra och genomled samma sak.

När vi så kom upp på Sydkoster så ulkade vi och var så stelfrusna att läkaren som stod i energistationen strax efter uppgången kollade på oss flera gånger och frågade oss flera gånger om vi var ok. Vi tuggade på ulkandes och huttrandes. Vi visste att det nu kom en lite längre löpning där vi skulle kunna få upp värmen och hoppas på att illamåendet skulle gå över. Och vi fick upp värmen och illamåendet gick över MEN vi sprang fel. Istället för att ta höger vid en affär så sprang vi vidare. Och det ganska långt innan först en kvinna i golfbil (nya formen av flakmoppe) och sen en man på cykel informerade oss om att vi nog skulle vända. Vi hade då nog sprungit ca 2-2,5k fel och fick således en liten detour på ca 5k/30 min innan vi var rätt på banan igen.

Sen det sista simmet och den allra sista biten innan vi kunde gå i mål. Nedkylningen och illamåendet hade då gått över helt och vi sprang in över mållinjen som två gaseller som inte alls var trötta.

Vi togs i mål av Michaela och Petter och fick våra hiphopinspirerade medaljer. Det bjöds på fisksoppa och sen gick vi till vårt rum och tog dessa piratbilder på oss på balkongen:

Vi duschade och tog det lugnt innan banketten. Blev sen bjudna på Proecco av några vänner innan vi äntrade banketten och middagen. 

Det var så härlig stämning och man ville inte att det skulle ta slut men även bra saker har ett slut så strax efter klockan två gick Anna och jag rejält trötta till vårt rum och åt nattamacka och pratade om dagen innan vi stupade i säng. 

Vaknade till det här: 

Man kan se två personer gåendes på bryggan. Det är "Biffen och Bananen" som precis tagit sig ett litet morgonsim innan hemresan.

Efter frukost så packade vi ihop våra saker och när jag lade ner mitt blöta swimrungear i en stor plastpåse så blev det väldigt symboliskt. Nu är säsongen över. Jag kan lägga undan allt, 

Säsongen blev inte alls som jag tänkt mig och det är ju sällan det blir så. 

Det har varit tuffa tävlingar med trauman inblandade, felspringningar, grav nedkylning (uttrycket fjordkallt myntas), sjösjuka och en stor palett av olika swimrunpartners. Därför var det väldigt skönt att få göra detta sista utan tanke på prestation och med en god vän. Jag behövde verkligen det, 

Vad nästa år har i sitt sköte för mig vet jag inte. Mest handlar det om mina egna val såklart. Men just nu vill jag inte tänka på det. Jag behöver främst tid att återhämta mig mentalt. Sen får vi se vad jag vill. 

Tack Koster Swimrun (arrangörer, funktionärer, deltagare) för en underbar helg som jag kommer vårda ömt i mitt hjärta. 

Anna, tusen tack att du följde med mig på detta årets sista äventyr. Utan dig hade det inte blivit så bra, du var den stora pricken över i.

Bokrecension: Kraftprovet - Christoffer Mac Dougall

Bara några kapitel kvar nu och det känns vemodigt. Det blir ju alltid så när en bra bok går mot sitt slut. 

Jag har fascinerats av färgstarka personporträtt, historia och vetenskap. Allt paketerat i en bra blandning. 

Frågorna som ställs och söker svar är: Vem är stark och vem är en riktig hjälte? För att hitta svaret går författaren tillbaka till det antika Grekland och Kreta. Fint sammanvävat med bokens "plot"; en tysk general som kidnappas av några "galna" britter och kretensare. Allt mitt framför ögonen på en av Hitlers mest hatade generaler med öknamnet "Slaktaren". 

Tyskarna har ockuperat Kreta men får inte bukt med motståndsrörelsen som gömmer sig i bergen och gång på gång spelar tyskarna flera spratt. Jag som älskar historia och speciellt Andra världskriget gottar mig i spelet som ju inte bara utspelas på Kreta utan även mellan Churchill och Hitler. 

Precis som "Born to run" som är Christoffer Mac Dougalls förra bok så handlar det om "back-to-basics". Uppsvällda muskler som ses som norm för styrka är inte det som är det starkaste och mest heroiska. Och kolhydrater i mängder är inte heller det som kanske vår kropp behöver mest för att utföra heroiska insatser. 

När jag läser om ett test på folks förmåga att minnas så faller saker på plats. Jag förstår varför jag och vi människor behöver vara i naturen. Först testas personerna utan nån förberedelse. Sen får en grupp gå en promenad i skogen och den andra en promenad i stan. Vem tror ni presterar bäst efter det? Man testar även att en grupp som får titta på naturbilder för att se om detta kan vara en genväg men icke. "Pseudonatur" funkar inte alls lika bra som "the real stuff" för att ge hjärnan "energi". För er som gillar historia, vetenskap och att allt vävs samman med nutid så LÄS! #kraftprovet #christoffermacdougall #offsidepress #boktips 

 

ÖtillÖ 2015, eller en lång resa som nu gått mot sitt slut...

Var ska man börja? Jo, det började under och efter förra årets lopp. Jag ville göra det igen. 

Men saker blir inte alltid som man tänkt sig och det kan hända mycket från det att man bestämt sig att man vill ansöka om att komma med, tills man får reda på OM man kommer med tills man står där på startlinjen. 

Årets resa fram till start har varit kantad av olyckor, trauman, sjukdom och andra inte så roliga saker. Att det slitit på mig fattade jag nog inte förrän jag var hos min osteopat förra veckan och efter behandlingen när alla snedheter och spänningar släppt knappt klarade att ta mig hem och sen sov tre timmar i sträck. 

Kropp och själ hänger ihop och kanske var det inte så konstigt att när jag startade på morgonen igår kände en enorm trötthet och tunghet i kroppen. Jag fattade direkt att detta skulle bli en lång och jobbig dag. Långt ifrån min egentliga kapacitet och tankar om att bryta skulle följa mig hela dagen. 

Med mig på denna resa som loppet faktiskt är så hade jag Pontus Flingdal. En trevlig prick som jag träffat på Rockman Swimrun och Öloppet. 

Man kan ju undra varför jag inte valde en tjej som ersättare till Maria? Well, ni ska veta att jag frågade flera och till slut hamnade förfrågningarna alldeles för långt ut i perifirin för att det skulle kännas rätt i hjärtat. Jag tog till mig vad Michael Lemmel (en av arrangörerna till ÖtillÖ) skrev till mig: "Eva, kör med någon som du vill dela upplevelsen med. Då blir kampen så mycket roligare..." Så därför föll mitt val på Pontus som jag fått ett mycket positivt intryck av och som jag visste både tränat och kört långa swimruns i år. Att han tackade ja gjorde att jag kunde slappna av och försöka fokusera det sista fram till loppet. Det kändes rätt i magen att fråga honom och jag blev så glad när han tackade ja DIREKT! 

Sett idag med loppet i bagaget så kunde jag inte gjort ett bättre val. Pontus "skötte sig" perfekt. Men jag skäms lite att jag inte var mitt bästa jag. Någonstans hoppas jag att han lärde sig nåt av att tävla med en tjej som mest gick och bet sig i underläppen halva dagen. Hoppas han en dag gör loppet igen och får utlopp för sin fulla kapacitet. Han är en grym lagkamrat. 

Tillbaks till loppet. Jag kommer inte skriva någon utförlig race report. Rabbla alla simmen, distanser och öar. Vill man läsa om detta så finns loppets hemsida och andra mer beskrivande race reports. Det jag kommer skriva om är min resa i korta drag. Vet inte ens någon orkat läsa hit...

Som skrivet innan, redan när vi startade kände jag en tunghet och denna släppte bara i väldigt korta perioder under dagen. Så är det. Ibland har man en dålig dag och sett ur det som hänt i år så kanske jag inte var i min bästa form trots mycket träning. Man kan göra andra analyser men nu lämnar vi dem. 

Som lök på laxen så hade det regnat enormt mycket dagen innan och det blåste uppemot 14 m/s. Regn = halare klippor, geggigare löpning. Mer vind = ja, det tror jag inte jag behöver förklara...

Vinden gjorde även att man frös när man sprang då den kom från norr och bet in ända under våtdräkten så man fick inte upp värmen innan nästa sim var. Ja, jag frös på Rockman men det här helt annorlunda och faktiskt värre i vissa fall. 

Vågiga sim gjorde mig sjösjuk. Nej, det hade inte med kallt vatten i öronen att göra, jag är inte känslig för det. Men sätt mig i en karusell, en båt som ligger å skvalpar i gamla dyningar och det är kört! Jag mådde så dåligt att jag kräktes i vattnet och väl uppe på land så ulkade jag. När jag stannade när vi gick i mål så trillade jag över Michael Lemmel, in i staketet inte bara en gång utan flera. Det kändes som om jag var stupfull. Tack och lov så lade det sig några timmar efter målgång men då hade jag trillat runt både i duschen och på toaletten. 

Jobbigaste simmet var ett på nästan 1000m där vågorna gick höga, vinden kom från sidan men ibland snett bakifrån. Lägg på en ström på 5 knop oxå så kan ni förstå att det känns som att ligga i en torktumlare. Utan att komma framåt. Pontus och jag delade en del på simmen och just på detta sim låg jag först för att inte bli för kall av att ligga passiv bakom. Jag simmade, simmade och kom ingen vart. Simmade lite mer men det kändes vetkligen som om det stod still. Jag drog så mycket jag kunde med paddlarna men åkte runt som en vante med Pontus på släp. Jag trillade djupt ned i källaren och ville bara gråta. Försökte lite till men så fick jag be Pontus ta över för min mentala kapacitet sjönk som en sten. Pontus lade sig först och det var knappt att vi tog oss framåt då heller och jag mindes känslorna från Rockman med Bjarne när jag bara ville ge upp. Den gången var det ett vitt hus vi siktade mot, igår var det ett rött...

Men vi tuggade trots allt på och LÄNGTADE efter halvmaran på Ornö för då skulle vi få upp värmen och slippa simma på ett tag. Och vi kom till Ornö. Segade oss igenom det med för att ta oss an sista biten med kortare ö-hoppning. På nåt sätt lyckades vi här ta oss om två mixedlag. Då taggade vi på och bestämde oss för att inte låta dem gå om. Inte ens på sista löpet på Utö mot mål. Och vi höll de borta. 

Men känslan på Utö från förra året när vi inte ville att det skulle ta slut infann sig inte igår som ni förstod. Det var en annan känsla när vi kom upp på klipporna efter sista simmet. En befrielse och en vinst över mig själv. Jag kände en annan slags glädje. Efter ett tufft år och ett mycket tufft lopp så lyckades jag ändå. Jag vann. Över mig själv. 

Tack Pontus. Utan dig hade det inte gått. Du var min trygghet igår. Och efter våra samtal igår vet du om nån vad det betyder att vara någons trygghet. 

Tack ÖtillÖ för ett kanonarrangemang! Alla ni i organisationen är proffs! Alla borde se och lära av er. 

Tack alla för stöd och kommentarer, ingen nämnd eller glömd. I min resa finns ni alltid med. 

Nu är det bara en tävling kvar i år. Koster Swimrun. Efter det kommer jag ta en paus. Speciellt från tävlandet. 

/Eva 

Team Oscar & Laura placering 14 i ÖtillÖ/VM i swimrun 2015, tid 11.35:35

(Och för er som undrat om teamnamnet så skulle Pontus egentligen hetat Oscar och jag skulle hetat Laura) 

Vinst damsingelklass Ten Island Swimrun

Efter två DNF på swimrun nu i sommar (Wet Rock Race och Öloppet) så fick jag igår gå i mål och vinna singelklass dam på Ten Island Swimrun. Detta trots megavurpa där jag slog i ryggen och huvudet, tappade mina simglasögon i ett högt klipphopp och därefter var tvungen att fimpa mina linser för att kunna simma (dock inte det lättaste att springa och simma utan "ögon")...

Imon tre (3) veckor kvar till ÖtillÖ. Där kommer jag tävla i mixedklass med Pontus Flingdal då Maria väldigt olyckligt bröt benet på Öloppet. 

Nedan några bilder från igår: 

Foto Anna-Karin Lundin 

Foto Linda Dahlhöjd 

Foto David Fridman 

Rockman Swimrun Race Report - Team PowerWoman/Simcoachen

Detta kommer nog bli den längsta race report jag skrivit så jag hoppas ni orkar läsa...

 

Prolog:

När vi för ca två veckor sen blev erbjudna en plats i Rockman Swimrun så hade ju i alla fall jag bara hört lite om loppet och förstått att det var mot det extrema hållet. 2014 hade elitatleter bjudits in för att testa banan och det var först i år som "det riktiga loppet" skulle äga rum. Eller som de sa på race briefingen kvällen innan loppet: Rockman Begins (lite i stil med Batman Begins...)

 

Så bildades Team PowerWoman/Simcoachen. Två företag som drivs av två starka kvinnor, Anna Wretling och Anna-Karin Lundin och som här slog sina påsar ihop och satte ihop laget med mig som representant för PowerWoman och Bjarne Koning som representant för Simcoachen.

 

En gång träffades Bjarne och jag innan för att stämma av vår utrustning och testa hur vi skulle göra främst på sim. Sen var det bara att börja packa:

 

Med oss på resan hade vi med oss Anna-Karin och innan avresa fick vi påsar som hon och Anna W hade komponerat ihop till oss:

Fina lagtröjor hade vi också:

 

 

Resan upp:

Åsså på fredagen så bar det iväg mot Stavanger.

Lätt skrämda var vi alla tre när vi såg det lilla propellerplanet med plats för bara 40 passagerare som skulle ta oss till Oslo först:

 

 

Det var en ganska turbulent flygning och hemsk landning men som tur var så satt det en rockstjärna med i kabinen som vi kunde diskutera hela resan huruvida han hade peruk eller ej.

 

Sen vidare till Stavanger i ett litet större plan. Gemensam taxi med några andra deltagare som också skulle köra loppet och som vi träffade vid väskutlämningen. Här får jag en hård resväska på knäet och börjar undra vart den här dagen ska sluta bara för att sen när jag kommer till mitt hotellrum hitta en halvnaken man sittandes där som trodde det var hans rum. Sen är jag nära på att bli helt mosad av en hotelldörr som slås upp rakt framför mig i korridoren innan vi lugnt kan sätta oss på race meeting.

 

Race meeting: 

På mötet så sjunger pappan till en av arrangörerna typiska limericksånger från Stavanger-regionen och engagerar oss i kanonsång. Pappan var utdömd 8 mån innan pga stroke och man blir väldigt berörd av hans engagemang:

 

 

Allt paketeras på ett väldigt bra sätt och man märker hur de verkligen vill "branda" sitt lopp och Rockman-namnet. Det berättas en story om just Rockman hur han tar sig fram upp över och längs fjorden med sin sten och sen avslutas det med en film och information om banan och loppet: Rockman Begins.

 

Vid det här laget har våra bordskamrater i Team Lantto Sisters och Team Runner's World Swimrun Norway fått sår i öronen av Bjarnes och min höga kanonsång (London Bridge vs Broder Jakob) och ser ganska befriade ut att kunna lyssna på race briefingen.

 

När de så visar den här bilden för att man ska få perspektiv på banprofilen börjar jag få tankar om att åka hem:

Preikestolen ligger 604 meter upp och toppen av trapporna i Flörli ligger 750 meter upp. Vi kommer således under dagen ha ackumulerat över 2444 höjdmeter!!! Uppdelat på 10 sim på totalt 6k och 10 löp på 35k...

 

Och här ser ni kartan (för större bild klicka HÄR):

Saxat från Rockmans hemsida:

 

Rockman Begins starts with a narrow fjord swim from Fantahålå to the shore where the climb to Revsvatnet where Rockman loved to swim. From Preikestolen mountain lodge continues the journey to the first rock of the test, Preikestolen, where the athletes will turn around and run a rocky climb back down into the fjord. At these shores, the soon to be born Rockmen will perform a swim leg along the fjord before running along a nice path and cutting down to the fjord again. The longest swim leg continues for 1.7 km across the fjord. The ascent from the cold fjord waters doesn’t give hope for rest when the Rockmen needs to continue the journey with 4444 steps to the sky (750 m in 1 km).  It doesn't stop here, because  the high mountain platau needs to be reached. Rockman went here to get a view reaching all the way home.

Now the way down starts around Troppekosknuten that brings out cold final swims and green and open landscapes. The trip down is tough, but a proper Rockman does not give up before reaching Flørli.

 

Efter race meeting så var det att ha sitt egna lilla meeting och prata om strategier inför morgondagen och lägga fram all utrustning redo för att kunna gå upp och äta frukost 04:30:

 

Raceday:

 

Färjan ut till start Fantahålå:

Efter tidig frukost och påtagning av all race gear var det bara att ta sig de ca 100 metrarna till färjan som gick utanför hotellet. Spänningen låg i luften och alla laddade olika. En del sov lite till, en del åt och man kollade in vad de andra har för utrustning. Det är enormt att färdas i fjordlandskapet och jag börjar känna hur fjärilarna pirrar i magen.

 

Start 07:30 Fantahålå, sim strax över 900 meter:

I en mycket liten vik, lite som ett hål in i fjordväggen ska vi då hoppa i från båten. Simma in i den lilla viken och runda en boj och sen ligga och vänta på start. Jag sätter på min GPS-klocka men den hittar inte satelliterna. Vi hoppar i och känner bägge två direkt att det är kallt. Inga 17 grader utan mer 11-12. Det kalla vattnet gör att jag börjar blöda näsblod. Det finns inget att göra varken åt det eller att min klocka inte hittat satelliter utan det är bara att starta simma när startskottet går. Jag startar i alla fall klockan så att vi ska kunna veta hur länge vi hållit på.

Det blir väldigt stökigt och folk är all-over och det kommer paddlar emot oss från alla håll.

Jag ligger bakom Bjarne då det är han som är den starkaste simmaren av oss och jag gör mitt bästa för att hålla borta andra deltagare som helt klart inte har koll alls var andra är utan bara simmar rätt in i oss. Till slut väljer Bjarne att simma längre ut så att vi kan få lite lugn och ro och fritt läge.

Det är svårt att veta vart vi ligger till i fältet och även se vart vi ska då man ska runda en udde.

Det är kallt och vi hittar inte riktigt något flyt utan det blir mer att kötta på.

 

 

 

 

In där ligger Fantåhåla till vänster, foto Anna-Karin Lundin

 

Stigning upp till Revsvattnet/Preikestolshytta, 2k löp och tre sim på totalt 1000m:

Så är vi då framme efter första simmet och ska påbörja stigningen upptill Preikestolshytta.

Det är brant. J-vligt brant och Bjarne och jag är yra efter det kalla simmet. Det känns hela tiden som om vi ska trilla bakåt. Vi har ingen aning om hur många som ligger före eller efter oss men vi inser att vi nog ligger ganska långt fram för det är lixom aldrig trångt. Vi tuggar oss uppför och på simmen går vi om några lag. Bjarne är stark och jag hänger på.

Känns som om det går relativt snabbt och vi når Preikestolshytta och tar gels och sportdryck innan vi ska påbörja stigningen upptill Preikestolen. Det jag minns främst är att både gel och sportdryck var så äckligt och konstiga i konsistens att det nästan vände i magen.

 

Preikestolen, 4k brant trekking, 600 höjdmetrar:

Vi gnetar på bra uppför de höga stentrapporna och slingrande serpentinerna. Springer över spångar och klippor. Det är inte så många turister ute än då klockan fortfarande inte är så mycket.

Vi möter ledande laget Team Addnature som vänt och är på väg ned. 

Trots den höga stigningen så går det ganska fort och det ger energi att möta andra lag som peppar som precis varit och vänt vid Preikestolen. Vi får då av ett lag reda på att vi ligger tvåa i mixed och detta ger oss ännu mer energi. Vi ser Team Icebug som vinkar när de tar vatten ur en bäck.

Väl uppe vid Preikestolen så är det himla mäktigt men jag vågar inte gå ut till kanten.

Två norska "trubadurer" står å spelar. Det är underbar stämning där uppe bland turister och deltagare. Här förstår vi efteråt att vi låg 12:a totalt. 

 

Från Preikestolen, xxxx km pga felspring:  

Vi stannar några minuter men sen påbörjar vi vår returfärd ned. På ett ställe är det bara en meter brett och sen stup rätt ned. Jag tittar bara framåt eller på mina fötter.

Bjarne ser ett herrlag som springer fel och Bjarne visslar tillbaka dem. De lägger sig bakom oss men helt plötsligt är de borta. Vi fortsätter. Tänker att de måste ju ropa på oss om vi springer fel precis som vi gjort på dem. 

Vi står på bra och till slut ser vi sjön nere vid Preikestolshytta igen och vi fattar att vi sprungit alldeles för långt. Vi tar upp kartan och inser att vi på något sätt missat en högersväng. Tillbaka upp IGEN! Fattar ni känslan vi hade då? Jag tror inte jag behöver vidareutveckla det...

Förbi alla turister igen!!! Nu är klockan mer och det är många turister. Vissa har vi nu passerat flera gånger...

Vi kommer upp igen och hittar till slut vart vi ska, tappar MINST 45 minuter om inte mer för att inte tala om ork och motivation. Luften har gått ur oss totalt. 

Vi går om damlaget som ligger sist och tuggar tysta på. Vi går in i varsin bubbla för att överleva och bearbeta besvikelse och tankar om att bryta.

 

Mot Brattli, 8k löp/trekking och ett sim på 200 m:

Vi fortsätter ganska planlöst och omotiverat i den mycket tuffa terrängen. Farten går ned. Vi ser inga andra lag på länge. Vi vet att ett sim väntar på denna sträckan. Det skulle varit två men ett är borttaget pga ett älgkadaver. I den sjön har de tagit bort simmet...

Det är rötter, stenar, branta stup där man tar sig förbi med hjälp av kedjor. På ett ställe där Bjarne tar tag i ett träd som är löst håller han på att falla handlöst ned. 

Till slut börjar vi komma ikapp lag och efter det kortare och enda simmet på denna sträckan så kommer vi ifatt och går om ännu fler och vår motivation och energi kommer tillbaka lite. Det är ju lixom inte vår fysiska kapacitet som gör att vi ligger så långt bak i fältet. 

Vi kommer ikapp Team Lantto Sisters och slår följe med dem ett tag. Trevligt med sällskap och utbyte längs banan när vi har det tungt, tack Sofie & Lisa! 

Efter jag vet inte hur länge så kommer vi i alla fram till det mycket branta partiet på väg ned mot första långa simmet och hör hur Anna-Karin ropar på oss från åskådarfärjan som ligger där och får ny energi. 

Vi dricker och gör oss beredda på 1600 meter sim längs med fjorden. Då märker Bjarne att han tappat en av sina paddlar. Jag ger honom mina paddlar och tar hans paddel i en av mina karbinhakar jag har i mitt midjebälte.

 

Hillside swim, 1600 m: 

Vi hoppar i och ser att det är många lag i vattnet. Bjarne simmar som en torped och jag vet inte hur många lag vi går om. Men så kommer kylan. Det är svårt att se hur långt simmet är och vart vi ska (man ska typ runda en udde precis som på första simmet). Och kylan slår till med full kraft. Jag känner hur jag trots att jag försöker slappna av spänner hela kroppen. Jag vill börja gråta samtidigt som jag vill spy. Jag vill bara att det ska vara över. Att vi ska vara framme. Ser till vänster in mot en klippa ett lag som ligger och guppar eller vad jag tror är håller på att ta sig upp. Jag tänker: Ja, vi är framme! Minns även att jag tänker att jag skiter i att det ser komplett omöjligt att ta sig upp där de är, jag vill bara upp från vattnet. Till höger har vi en båt och Bjarne stannar och frågar vart vi ska och får glatt till svar: Ni är inte framme än. Det är bara att simma på. Det är över 400 meter kvar. 

Minns att jag säger till Bjarne: Jag fryser så. Det är så kallt. Han svarar att han har kramp. 

Vi fortsätter simma. Min hjärna framkallar mörka tankar och jag längtar efter min mamma. Jag börjar tänka på döden. Andra hemska saker. Känner helt plötsligt en konstig värme för en stund och jag känner hur jag bara vill släppa taget. Bara sluta simma och blunda och ge efter. Jag rycks tillbaka. Det kan jag ju inte göra. Överge Bjarne. Bara låta honom dra mig som ett dött kadaver. Vad är det som händer med mig? Vad kommer allt detta ifrån? Jag vill inte vara här!!!

Till slut ser jag vart vi ska och ser folk som går upp. Biter ihop så att nästan käkarna låser sig. 

Det är något rep man ska dra sig upp med med hjälp av en funktionär. Bakom mig ligger ett lag och skriker att jag ska gå upp men mina ben lyder mig inte. Jag lyckas i alla fall med hjälp av repet, Bjarne och funktionären att komma upp. Jag ser inte ens att det sitter flera deltagare helt medtagna runtomkring oss när vi kommer upp. 

 

Seaside sprint, 2k löp/trekking: 

Vi måste röra på oss. Vi måste få upp värmen. Så vi ger oss i kast med seaside sprint. Som trots sitt namn inte alls är en sprintbar del av banan. Utan tänk er mer klippor upp och ned allra längst ned i vattenbrynet. Och brant. Väldigt brant. 

 

Jag försöker prata med Bjarne men har kramp i överkäken. Motoriken i kroppen är så nedsatt och känseln så borta att jag ser vad jag gör med armar och ben men känner det inte. Detta kommer och går under en lång stund men sen till slut släpper det. 

Bjarne och jag börjar prata om hur vi ska klara det ännu längre simmet tvärsöver fjorden. Det kommer ju vara lika kallt. Vi skjuter beslutet framför oss och gnetar på. Kommer äntligen fram till slutet av "sprinten" och vet att nu kommer komma en brant asfaltslöpning dock en bit där man faktiskt kan springa på riktigt. 

 

Sunshine Hill, 7k löp: 

Vi börjar springa på detta asfaltslöp men pga att det är så brant så bestämmer vi oss för att varva löp och gång för att spara på oss. Vi har ju hela andra loopen på andra sidan av fjorden att klara oxå om vi klarar tvärsöver fjorden simmet. Vi går om några herrlag som helt klart är betydligt tröttare än oss och efter att vi nått toppen så vet vi ju att vi ska ned till fjorden igen. Nu slutar asfalten och den tekniska terrängen börjar igen ned mot Kåsaklubben därifrån vi ska få våra safe swimmers och ska korsa fjorden. Det är serpentiner och stenigt och man kan inte tappa fokus en sekund för då står man på näsan. Vi slinter några gånger men inget allvarligt.

Åsså är vid nere vid Kåsaklubben. Vi har nu på vägen ned dit bestämt att vi kör vidare. Blir det ohållbart så får vi vissla till oss en båt.

 

Tvärs över fjorden, sim 1700 m: 

Vi kollar mot det stora huset som ligger på andra sidan och hoppar i. Jag som ligger bakom är den som har swimsafern på mig.

Ett tag så försöker jag bara titta på linan i vattnet och inte kolla upp vart vi är men till slut kollar jag upp. Huset känns lika långt borta som när vi hoppade i och jag känner hur gråten sitter i halsen igen. Jag hatar att simma. Jag vill aldrig mer simma. Hur kallt är det? Det kan inte vara mer än 10 grader tänker jag. Åsså kommer de där mörka tankarna igen. Jag kämpar för att hålla dem borta men det är fanimig inte lätt. Jag vill sluta simma men det går ju inte. Vi är ett lag. Skärp dig för f-n Eva! 

Ser lag som ligger till höger om oss. Vart är de på väg? De måste ju simma fel? Är det strömt? Tycker inte att det är det. Det är bara kallt. Kallt. Kallt. Kallt. Ser små brännmaneter i djupet. Börjar undra vart jag är. Är jag hemma på Västkusten igen? För här i fjorden finns väl inga maneter? Ser jag maneter i syne? Nu handlar det inte om att frysa det är nåt annat man kämpar emot.

Åsså tvärstannar Bjarne. En båt har lagt sig och skymmer vart vi ska. Han börjar tveka att vi simmar rätt. Jag minns att jag ropar: Var är vi? 

Bjarne måste ju trott att jag höll på att tappa det. Vet hon inte vart vi är? 

Tugga på, simma på. Tittar på mina armar som jag knappt lyfter. Simmar jag ens? Jo, det gör jag men det där huset varför kommer det inte närmare?

Åsså hör jag helt plötsligt Anna-Karins röst. Då fattar jag att vi måste vara nära nu. Jag tittar upp över vattnet varje armtag och andetag som en säl. Vi är framme och vi drar oss upp för stegen som finns där. 

En funktionär tillsammans med AK är framme direkt. Jag tittar på Bjarne och ser att han är helt lila i ansiktet. Funktionären frågar jag vet inte hur många gånger om jag vill ha en filt. Jag kan inte svara. Minns inte ens om jag pratar. Än mindre vad jag säger. Jag får en kopp tomatsoppa/minestrone i handen och försöker dricka den. Längst ned i muggen finns det sådana där små spagettiringar och när jag ser dem tänker jag åter på maneterna jag sett där ute (eller gjorde jag det?) och soppan vänder sig nästan i magen på mig. 

Vi har klarat det men vi måste vidare. Vi kan inte stå still. AK slår följe med oss bort mot Flörlis 4444 trappsteg upptill fjället och tar denna bilden (om ni undrar vad jag har i strumpan så är det min ihoprullade soft flask):

 

 

 

Det står en vagn framför trappan så vi missar trappan men AK pekar oss rätt åsså påbörjar vi trappstegsfärden upp mot fjället. Sen berättar AK som stod länge vid uppgången till det långa simmet om hur alla såg ut och var mer eller mindre radiostyrda och hur många här klev av loppet. 

 

Flörli stairs, 4444 trappsteg 1k, 750 höjdmeter: 

Bjarne mår illa. Påverkad av simmet och soppan (?) så stannar han emellanåt och sätter sig ned för att stilla illamåendet. När vi stannar och jag tittar på trappstegen så tror jag att de rör sig som en rulltrappa. Jag måste hålla mig i kättingräcket för att inte falla bakåt. 

 

Det är mäktiga vyer men jag tittar endast ned några gånger då det är så brant att det är hisnande:

 

Minns att vi ser ett hus i en skog långt bort. Helt ensamt som en prick mitt i skogen i ingenmansland. Hur tar man sig ens dit? 

Vi trampar på och när vi får markeringen på 1000 steg tror jag att det är skämt. Jag trodde vi var uppe. Trappan tar ju aldrig slut! 

Men till slut gör den det. Vi måste varit i den MINST en timme. 

Vi är nu uppe på fjället och här slår vinden, kylan och regnet emot oss som ytterligare en käftsmäll. 

 

Uppe på fjället, ca 7k löp och två sim på total 400 m: 

Här ligger fjällstationen och dagens nästsista sim. Vi vet att det är kallt i fjällsjöarna men det är inte så långt. Bjarne frågar efter vatten att dricka och funktionären säger: Drick ur sjön. Så det gör vi under simmet och jag fyller på min soft flask. Man ser tövatten som rinner ned i sjön och är glada att simmet är kort.  

Minns att jag tycker att det känns helt absurt att vara uppe så här högt på fjället och på flera ställen är det SNÖ! 

 

Hal klipplöpning till sista simmet och Bjarne halkar och vurpar rakt bakåt men landar på sin dolme som räddar honom. Jag tar en bar som erbjuds men som pga kylan är hård som en tegelsten och jag tuggar och tuggar och tuggar. Till slut lägger jag ifrån mig den.

Här ser vi bergskammen Dragon´s Neck som de plockat bort från bansträckningen; dels pga det hårda vädret (regn och vind) men även pga att vattnet på det efterföljande simmet var alldeles för kallt (6 grader) då snön legat länge. När vi ser detta är vi glada att vi slapp den biten. Vågar inte ens tänka på hur långt bara den biten skulle tagit...

Sista simmet är kallt men nu vet vi att det inte är långt kvar och efter detta kommer ett gruslöp där man kan sträcka ut steget. 

Det är så skönt att sträcka ut i steget nedför på den böljande gruslöpningen även om benen är trötta. Men säg det som varar länge. In i "spenaten" igen men istället för att springa på den lilla smala steniga stigen springer Bjarne och jag i den mjuka fjällvegetationen brevid. Passerar klara fina bäckar och börjar återigen se fjorden som vi ska nedtill för sista gången och målgång. Sista biten ned är åter väldigt teknisk och brant och mina lår börjar bli rökta. Det är ett jagande mixedlag som närmar sig oss men vi ger oss den på att de inte ska få komma ikapp och om. 

 

Målgång Flörli:

Åsså kommer den allra sista svängen och vi ser målgången och målbågen med Icebugmärket. Bjarne tar min hand och vi sträcker upp dem mot skyn. Vi är trots vår placering ändå vinnare tycker vi båda:

 

 

 

 

 

I mål möts vi av Rockman himself, arrangörer och Anna-Karin. Det är enorm befrielse att loppet är över:

 

 

Vi byter om till rena och varma kläder och umgås med alla andra härliga deltagare. Grattar Peter & Ullis i Team Icebug som vunnit förstaplatsen i mixed men även kommit tvåa totalt. De är ju terminators!  

Vi grattar våra härliga bordsgrannar från race mötet kvällen innan i Team Runner's World Swimrun Norge som kommer in på en mycket fin andraplats i herr och trea totalt.  

Sen kommer Team Lantto Sisters i mål och vinner damklassen! Så himla kul! TVÅ damlag var det som klarade sig i mål...säger väl allt om hur tuff tävlingen var...

Vi får reda på att vår placeringen blir femteplats i mixed och artonde totalt. Lite mer än 10 (!) timmar har vi hållit på...

 

Visst är vi besvikna över vår felspringning. En kombination kanske av flera faktorer: att vi kanske inte var så uppmärksamma, inte studerat kartan tillräckligt, att det var dåligt markerat, att någon skymde skylten (annan deltagare på väg upp eller någon turist), att vi stod på för fort nedför, att det där herrlaget inte påkallade vår uppmärksamhet...

Oavsett så var det tungt att ta sig tillbaka både psykiskt och fysiskt efter den där lilla extraturen och man undrar hur loppet hade slutat om vi sprungit rätt...

Men vi är stolta över att vi fortsatte, tuggade oss tillbaka så gott vi kunde i tävlingen och att vi överlevde detta EXTREMA lopp. Ingen som inte varit med förstår hur extremt det var. Både sett till terräng, vyer, höjdmetrar och temperatur. Jag klassar detta som det svåraste och mest extrema jag någonsin gjort. Trots detta så jag är så glad att vi hoppade på detta med relativt kort varsel och skrevs in som Rockman legends med numrerade bälten och armband. 

 

 

I målområdet umgicks vi med de andra deltagarna, delade erfarenheter, åt lappkojs och drack Rockman-öl: 

 

Sen är det prisutdelning och sen går färjan tillbaka till Stavanger. Det är så mäktigt att åka där i fjorden och det visas bildspel från dagen och solnedgången kommer. 

Sen lite mer mat på hotellet och sen säng vid strax efter 24:00. Jag har svårt att somna. Det är många intryck och jag vill hinna läsa allas fina kommentarer på nätet innan jag sluter mina ögon. 

 

Innan jag lägger mig tänker jag på klistermärket vi fått: 

 

Rockman som kissar på en cykel. En klar hint till alla triatleter, hahaha.

 

Dagen efter:

Vi sover ut, äter frukost och slappar innan vi åter tar flyget hem till Göteborg. Efter diverse förseningar och en avstängd Landvetter flygplats pga en misstänkt bomb så är man hemma i verkligheten igen. Dock som en helt annan person. En mycket stor portion erfarenhet rikare. Ett minne för livet. Inte ens nu när jag sitter och skriver har jag fattat allt som hände och alla intryck har inte landat än men jag vill plita ned så fort jag kan det jag minns så att jag kan befästa och bearbeta detta.

 

Epilog och tack:

Jag vill tacka arrangörer och funktionärer för ett enormt utmanande och INTRESSANT lopp. Den totala inramningen och alla detaljer som ni tänkt på gör att detta blir en väldigt speciell tävling/utmaning/minne. TACK!

 

Sen vill jag tacka Bjarne; tack för att du antog utmaningen med mig. Du är stark, du är klok och den bästa av lagspelare. Att få tävla och dela detta med dig var en ära.

 

Vidare tack Anna-Karin; det var en stor trygghet för oss båda att du var med. Tack för sponsring, pepp, stöd, bilder, skratt och allt annat! Mina ord för dig som person och människa hittar inga gränser. 

 

Och tack Anna W; att du hoppade på detta samarbetet och stöttade oss som lag både innan, under och efter loppet. Vi kände det hela tiden. Och jag var extra stolt att jag fick representera PowerWoman som jag tycker står för bra värderingar. Tack, tack - words are not enough.

 

Jag vill även tacka min man som står ut med mig och stöttar mig i dessa galna grejer jag gör och som får lyssna i oändlighet på mina stories och annat. Tack D.

 

/Eva