Sitter och läser the Handbook inför ING NYC Marathon och börjar nästan gråta...
Idag om två veckor åker vi till New York och jag kan inte fatta att det gått så fort. Det känns inte som så länge sen som jag loggade in på mitt user account och såg statusen ACCEPTED.
Således ber jag redan nu om ursäkt om att det kommer att bli en massa "tjat" och nedräkningar i bloggen nu det närmaste. Men för mig är detta så stort att jag inte riktigt kan ta in det.
Det som drivit mig vidare under detta ett av mina tuffaste år någonsin är det där loppet. Min dröm. Den som jag trodde skulle glida mig ur händerna när jag skadade min fot.
Alla mina fåfänga infall och ständiga inlägg om min matchade outfit är bara rökridåer som jag lagt ut för att flytta fokus från det faktum att jag aldrig varit så rädd. Jag har heller aldrig varit så lycklig inför något lopp innan heller och för mig kommer loppet få stå symbol för så många saker. Tron på att man kan om man vill och bara har lite jävlaranamma i sig (och inte räds morgonjoggar i arla stund) att seeda sig till ett av världens största maratonlopp. Tron på att jag som älskar springa i skogen kan klara ett maraton i staden som aldrig sover. Tron på att trots jobbiga utmaningar i livet, som man inte alltid väljer själv, kan se ljuset bara man vill och har en stark tro på att "good things happen to good people".
Så jag fortsätter att läsa the Handbook och inser att det där loppet är ganska stort, inte bara för mig...
Idag om två veckor åker vi till New York och jag kan inte fatta att det gått så fort. Det känns inte som så länge sen som jag loggade in på mitt user account och såg statusen ACCEPTED.
Således ber jag redan nu om ursäkt om att det kommer att bli en massa "tjat" och nedräkningar i bloggen nu det närmaste. Men för mig är detta så stort att jag inte riktigt kan ta in det.
Det som drivit mig vidare under detta ett av mina tuffaste år någonsin är det där loppet. Min dröm. Den som jag trodde skulle glida mig ur händerna när jag skadade min fot.
Alla mina fåfänga infall och ständiga inlägg om min matchade outfit är bara rökridåer som jag lagt ut för att flytta fokus från det faktum att jag aldrig varit så rädd. Jag har heller aldrig varit så lycklig inför något lopp innan heller och för mig kommer loppet få stå symbol för så många saker. Tron på att man kan om man vill och bara har lite jävlaranamma i sig (och inte räds morgonjoggar i arla stund) att seeda sig till ett av världens största maratonlopp. Tron på att jag som älskar springa i skogen kan klara ett maraton i staden som aldrig sover. Tron på att trots jobbiga utmaningar i livet, som man inte alltid väljer själv, kan se ljuset bara man vill och har en stark tro på att "good things happen to good people".
Så jag fortsätter att läsa the Handbook och inser att det där loppet är ganska stort, inte bara för mig...
Oj, är det så snart du ska åka till den stora staden.
SvaraRaderaFörstår att du är nervös inför detta men tänk vilken gigantisk upplevelse att springa där.
Jepp, vi åker tisdagen den 30/10 och loppet är på söndagen den 4/11.
RaderaOch ja, det är nervöst och ja det kommer att bli en upplevelse att minnas!
Oj, nu fick jag rysningar och jag ska inte ens springa men följa dig nära på resan och ivrigt ta del av dina intryck och tankar ska jag göra med förhoppning om att någon gång själv stå där och höra Sinatra i högtalarna vid Verazzano bridge!
SvaraRaderaJa, Staffan visst är det "thrilling"!
RaderaOch jag är helt säker att du kommer stå där en dag du med och ja, jag startar uppe på bron (det gör inte alla), första "vågen" efter eliten, och det kommer du oxå göra - jag ryser bara jag skriver det!!!
Häftig upplevelse det kommer bli. Lite avundsjuk är jag allt :) Inte så mycket för själva distansen utan för allt runt omkring.
SvaraRaderaJa, det är hela paketet som gör det. Å ja, mest rädsla har jag för distansen men det kommer väl gå vägen på ett eller annat sätt om jag så ska krypa i mål :-P
SvaraRaderaBlir kul med sällskap imorgon!
SvaraRaderaJepp! Ses imon! :-)
Radera