torsdag 31 maj 2012

There´s a new trainer in town!

Här bild på lite utrustning som jag snart ska använda mig av:




Stackars sonen och hans kompisar som idag måste dras med morsan som tränare på fotbollsträningen :-O
Det var lixom inte så glada miner när jag berättade detta. Sonens önskemål om att det ska spelas match hela träningstiden slängde jag på tippen direkt! Här ska det springas och köras styrkeövningar, sen KANSKE det blir lite match sista 10 minutrarna typ, hehehe.

Träning för mig då? Jo, igår simmade jag 1500 meter blandat bröstsim och ryggcrawl. Idag har jag morgonjoggat 11,5 km terräng i Änggården. Speciellt slutet blev intressant på detta morgonpass då en hund dök upp från ingenstans och hakade på/jagade mig i ca en kilometer. INGENSTANS såg jag någon ägare. Hunden var inte aggressiv alls men jag gillar inte när en hund springer tätt inpå mig. Således stannade jag och sa till den på skarpen. Inte trodde jag att den då skulle lomma iväg! Hahahaha - underskatta aldrig ordets makt!

Nä, nu måste jag nog sjunga upp visselpipan lite - hörs imon! 

onsdag 30 maj 2012

"Du visar ju halva röven Mamma!"




Ja, fast inte på ovan kort från Maldiverna i vintras ;-)
Halkade in på ett blogginlägg där det diskuterades bla om varför det i "bloggtoppen" på www.jogg.se främst fanns bilder på "lättklädda tjejer". Mitt svar till diskussionen var att detta "säljer".
Således är detta inlägget delvis ett test. För jag är faktiskt inte så exhibitionistisk att jag gärna lägger ut lättklädda bilder på mig själv. Varken här, på Facebook eller någon annanstans. Å speciellt inte efter att jag fått en bikini av maken och när jag provade den hörde sonens skrikande kommentar: "Mamma, du kan inte ha den på dig för du visar halva röven!" Hahaha.
Så var går gränsen för vad som är ok? Självklart handlar det främst om ens egen integritet och vad man själv vill visa. Kanske att man gärna vill visa att man tränat hårt och fått ett bra resultat, kanske gillar man uppmärksamheten, kanske vill man visa att det är ok att visa upp sin kropp oavsett hur den ser ut, ja det finns säkert många fler anledningar.
Och den som är uppmärksam och tittar noga på ovan kort ser att min solbränna är riktigt röd. Så går det när man tar en promenad längs vattnet i ca 40 minuter och befinner sig vid ekvatorn där solen typ står i zenith och "bara" har på sig 25 i solskyddsfaktor. Så det som bilden egentligen bara visar är min dumhet, eller hur? ;-)

tisdag 29 maj 2012

Äh, jag lägger ner det här!

Vilket riktigt dåligt pass jag precis genomfört. Inget bra klipp i steget, inget bra flås, långsam som en snigel, för mycket kläder, osv osv. Just nu har jag bara lust att lägga ner det här med löpningen! Snacka om ups and downs! Förra veckan var det poesi och nu undrar jag om jag någonsin kommer att klara ett maraton...
Tror jag går och drar nåt gammalt över mig...

måndag 28 maj 2012

Blandad kompott en måndag!


Igår plockade jag en av mina favoritblommor. För även om man inte har gröna fingrar så kan man ju uppskatta vackra och doftande blommor, så som liljekonvalj:






Idag har jag anmält mig till Göteborgsvarvet 2013 - jag och den blå linjen ska således "brottas" nästa år oxå (den var ju ingen högoddsare direkt, hahaha):






På mitt F&S pass idag så körde vi Tabata-intervaller. 3 stycken set totalt. Alla var gott trötta och vi sprang på en gräsmatta fram och tillbaka, fram och tillbaka (tack, sa foten) + lite styrkeövningar.

Imon styrka och mer löpning!




söndag 27 maj 2012

Gröna fingrar och blå tår

Igår sprang jag 24 km i terräng. Det var grymt jobbigt kan jag lova. Långsammaste kilometern gick i typ 8.00 min/km (!) fart och snabbaste i 5:00 min/km fart. Man kan lugnt säga att det är ganska kuperat ;-)
Värmen gjorde sitt men jag hade med mig vätska som jag drack vid 6, 11, 17 & 22 km. Ingen sportdryck utan stark saft och Resorb. Sista kilometrarna var jag gött (obs göteborgskt uttryck för mycket) trött i fötterna och det är då lätt att ta snedsteg. Fyra gånger på sista kilometrarna var jag på väg att stå på näsan men lyckades varje gång "staga" upp mig och undvika fall/stukning.

På kvällen var vi på fest. Jag tog på mig ett par högklackade svarta snygga skor. Fötterna var inte så glada och särskilt snyggt med två blåa tår att visa upp var inte heller så roligt. Men det är inte så många som tittar på ens fötter så jag fick ingen kommentar på detta. Inne på restaurangen som var abonnerad så var det varmt, varmt och åter varmt. Jag kände hur fötterna svullnade upp mer och mer. När vi så äntligen skulle bege oss hem så höll jag inte på att få av mig de högklackade skorna när jag skulle ta på mig mina ballerinaskor som jag skulle ta promenaden hem i. Jag fick sätta mig på golvet och typ slita/ dra av skorna! Mina tår såg ut som prinskorvar och fotknölarna hade försvunnit. Var f-n är mina kompressionsstrumpor tänkte jag! Well, vill man vara fin får man lida pin! Kanske skulle kört kalaset barfota i bästa Loreen style? Det funkade ju bra för henne och hade kanske även gjort succé för mig?

Idag blir det ingen träning. Fötterna säger nej och så även kroppen. Värmen är redan olidlig och jag längtar hem till mina föräldrars pool som vi snart ska bege oss till.

Jag började i alla fall dagen med lite jobb. Jag har planterat potatis i stora krukor att ha på vår veranda. Jag har inte speciellt gröna fingrar. Det enda som överlever hos mig är orkidéer för de kan man glömma att vattna och de överlever ändå. Så vi får väl se om blasten reser sig i de här krukorna så att jag kan stoltsera med egen färsk potatis längre fram i sommar :-P




fredag 25 maj 2012

Poesi

Idag sprang jag uppför en häststig som fick mig att minnas mina barndomssomrar:




Å bara en liten bit till så var jag inne i skogen:





Inne skogen sprang jag på ibland lite bredare stigar med mycket stenar:





Å ibland på barrunderlag bland gamla granar:





Jag valde den smala stigen till vänster:





Å hamnade vid en bäck där jag fick leka gasell för att ta mig över:





För att i nästa stund passera bäcken igen fast nu över en liten halmurken spång:





Jag kröp under nedfallna träd:





Passerade en grillplats vid en vacker sjö där det fanns en liten ö i mitten av sjön:





Jag hamnade högt upp på berget och kunde se ändå bort till havet:





Jag sprang på en sandstig genom ett hav av ljung som när sommaren är över och skolorna börjar igen kommer att vara vackert rosa/lila:





Jag såg en ensam "cigarr" som stod i ensam majestät precis vid vattenbrynet:





Då kom jag att tänka på mig själv och min egna mentala och inre resa som jag gjort och som jag fortfarande gör pga av min löpning. Löpningen delar jag med många men sen finns det resan jag gör helt själv. Jag står där som ett vasstrå när det blåser, jag böjs en bit men reser mig igen. Och det är i naturen som jag känner min löpning som mest. När löpningen och jag blir ett med naturen och jag känner ödmjukhet inför mycket.

Jag tänker på min kära pappa som överlevt cancer två gånger. Han sa en gång till mig:
"Eva, när du blir äldre kommer du förstå det här med våren och naturen på ett annat sätt. Det enda jag önskade mig när jag var som sjukast var att återigen få uppleva våren. Våren är hoppets tid, det finns inget vackrare. En dag kommer du att förstå."
Bästa Pappa: Jag tror jag förstår nu. 

torsdag 24 maj 2012

Lätt på foten!

"Men hur är det med foten då? Läser man på din blogg får man ju ingen info alls!" Ja, detta sa en väninna till mig idag (som jag för övrigt inte hade en aning om att hon läste min blogg, hahaha).

Låt mig svara så här på frågan om min fot: Den är bra men den är inte helt ok. Den gillar absolut inte att springa på asfalt varför jag håller på att lura ut hur jag ska kunna lösa detta på mina pass på måndagarna på F&S. På måndag har jag planerat ett pass som kommer att funka bra, nu måste jag bara komma på bra lösningar på resten av passen innan det är sommaruppehåll...

Man skulle kunna tro att det bästa för foten skulle vara att gå/springa i dämpade skor. Så är INTE fallet alls. Ju mjukare och tunnare desto bättre varför jag det senaste typ bara haft på mig mina Nike Free 3.0 eller dessa här som vardagsskor:









Merrell Barefoot Pace Glove, zero drop. De är så sköna och lätta att gå i att jag nästan inte vill ta av mig dem. Dock är de inte så snygga till vanliga kläder men jag har kommit till den punkten att jag nästan inte bryr mig. Fast på det där "flashiga" frukostmötet igår på hotell Elite Plaza så kände jag mig tvungen att ta på mig "finskor".

Well, tillbaks till foten då för igår sprang jag nämligen ca 11 km i terräng (IGEN!) med ovan skor. Idiotiskt kanske någon skulle tycka med en ond fot men foten blev bara glad. Det kanske inte gick så fort (skyller det på värmen och att jag ätit alldeles för mycket till middag strax innan jag stack ut) och visst att det gjorde lite "ont" när jag sprang på vassa stenar men annars PERFEKT! Blev nästan sugen på att även köpa deras Trail Glove. Pace Gloven har jag bara sprungit två gånger med på asfalt och det kändes så där. Ok, med tunna skor på asfalt men barfotaskor hör inte hemma där tycker jag, de hör hemma i skogen. Igår kändes det så skönt vissa partier att jag började tänka i banor om att jag kanske skulle bli barfotafrälst HELT, men det vet jag att jag nog aldrig kommer att bli ;-)

Körde med The Stick på vaderna efter passet och idag känns de helt ok. Efter passen på asfalt i denna skon så kunde jag nästan inte gå pga smärtan i vaderna. Betänk då att jag springer på framfoten sen innan och har ganska starka vader...

Idag har jag styrketränat 30 minuter i min TRX och sen har jag simmat 1500 meter. Dels för att avlasta foten lite men främst för att jag ska simma 3800 meter den 4/8 på Öloppet. Börjar känna mig lite stressad över detta och har inte ens inhandlat en våtdräkt. Måste även snart börja träna i havet. Frisimmet går ju så där. Jag tror jag får satsa på att köra en kombination av alla simsätt jag kan helt enkelt, hahaha. Stackars Patrik som har mig som team-partner IGEN! :-P 

Bilder från Varvet!



Ja här är två bilder från Varvet. Man ser ju klart och tydligt på bilden tagen precis vid Storan att jag inte direkt ser glad ut. Inte så konstigt med en mycket ond fot.

Och bilden från målgången ser ju lite ut som: Här kommer du inte förbi Patrik! Hahahaha.

Dyra bilder ja, men ville ha detta som minne ändå. Varvet då jag hade en egen hare i kjol ;-) Tack igen å igen å igen bästa Patrik <3

onsdag 23 maj 2012

Bloggträff!

Ojojoj vad trött jag var när jag kom hem igår!

Jag började dagen igår med en morgonjogg i Änggårdsbergen. Hahahaha, tunga ben kan man lugnt säga. När en kille sprang förbi mig i långa svarta tights och långärmad svart tröja (var det för att han var rädd för fästingar eller? Jag menar det var redan 20 grader så klädseln kan ju omöjligen berott på vädret) och sa: "God morgon!" Så tänkte jag att allt är relativt och svarade istället för med ett God Morgon tillbaka istället med "Hallå, hallå!" som man ju kan tolka som man vill ;-)

På kvällen var det då dags för BLOGGTRÄFF! Inbjudan hade jag fått via bästa Madeleine, aka Fitnesscoachen.

Vi träffades i Slottsskogen där vi körde kettlebells med Stina Ahlbin som bla jobbar på Kettlebellscenter (det var dem som ställde upp med lån av "kulorna", tack!).

Stina är noga med tekniken och gav oss många bra tips på hur man ska kunna få in rätt teknik! Hujedamig vad det kändes i magen och rumpan efteråt! Stina kände igen mig från gamla Olympic-tiden (ett gym som numera ingår i SATS). Det var på den tiden när jag bara körde spinning när spinning var helt nytt och det bara fanns Schwinn. Snacka om att ha koll på läget och komma ihåg ansikten! Hon berättade att hon precis som jag då varit deltagare men sen utbildat sig till instruktör. Idag är det främst kettlebells och yoga som är hennes favoriter :-)

Här bild på några kulor som vi använde:


För mer bilder - kolla in Maddes inlägg HÄR!!! Och ja, det är jag i den army-inspirerade kjol outfitten ;-) Återigen tack Runningskirts/Loverunning (jag var ju mer aktiv med kulan än med kameran om man säger så!)

Sen iväg för Yoga med med Sandra Padevski i studion MyrbergBjörn. Det var GRYMT jobbigt och jag svettades floder! Sen tappade jag räkningen hur många gånger vi stod i hunden och avslutningsvis så hjälpte Sandra alla som ville att STÅ PÅ HUVUDET! Jepp, believe it or not - I DID IT! Dock inga bildbevis att visa upp pga kjolen - vad tror ni om mig? ;-)

Sen var jag helt slut men ställde ändå upp och skjutsade snälla Sofia på pakethållaren på min cykel till hennes bil borta i Majorna - hoppas att du inte går som Zeb Macahan fortfarande efter den skjutsen Sofia ;-)

Trött och hungrig kom jag hem bara för att få ett intressant telefonsamtal som höll på i 2,5 timmar vilket gjorde att jag inte hann äta något och kunde bara ta en snabbdusch innan läggdags :-(
Well, maten har jag tagit igen idag då jag varit på frukostmöte på Elite Plaza här i Göteborg och petat i mig hotellfrukost modell STÖRRE, hehehe.

För mer bilder och länkar till alla som var med på bloggträffen igår kolla åter igen in Maddes inlägg HÄR!

Återigen supertack för en kul kväll!

måndag 21 maj 2012

Efter sol kommer regn?!

Ja, efter nästan 30 grader idag i Götet här på eftermiddagen så var det nog väntat att det skulle komma ett åskväder med regn med vattendroppar stora som vattenglas.

Tur att vi hann klart med det korta backpasset på F&S innan regndropparna blev till literbägare :-P

Det blir inget längre inlägg idag för nu måste jag ta hand om min fot som inte alls gillade 7,5 km på asfalt. Den vill hellre vara ute i skogen...efter sol kommer regn x 2...



lördag 19 maj 2012

Vilse i skogen!

Ja, efter gårdagens lyckorus var det återigen dags att bege sig mot skogen. Foten kändes helt ok och precis som igår morse vaknade jag utan smärta - underbart!

Däremot två begynnande blåsor på stortårna varför jag dammade av mina gamla Injinji strumpor för att se om detta skulle hjälpa:


Kände dock när jag tog på mig mina Icebugs Anima att nej, det skulle inte funka varför jag valde mina Brooks Pure Connect istället. Denna sko sitter tight och skönt runt hålfoten men är ganska trång där fram varför jag nu i efterhand egentligen skulle beställt herrmodellen istället men men dem fick det bli idag. Ingen terrängsko men helt ok i skogen ändå.

Åsså det här linnet som jag fått av bästa Suzanne (detta är baksidan, på framsidan står det I love Running):




Kanske inte så många att passera i skogen men men ;-)

Valde även att testa den blå ultrakjolen från Runningskirts/Loverunning som har en extra ficka där bak utöver de två som alltid finns på sidorna på alla deras kjolar:




Ja, så här såg jag då ut strax innan jag begav mig den lilla promenaden på asfalt bort mot Änggårdsbergen:




Ok, den som undrar över mina legsleeves så kommer de från Zensah ;-)

Samma trevliga uppförsbacke som start men väl uppe i Änggården så valde jag idag helt andra stigar än jag brukar. Ganska skönt befriande att springa växelvis på barr, grus, sten, gräs, jord m.m.

Ett tag var jag helt vilse, måste jag erkänna, och befann mig på en liten smal knappt märkbar stig. Å helt plötsligt försvann stigen men jag bestämde mig för att INTE vända tillbaka utan fortsätta. Vilket ledde mig rakt ned i en myr, hahaha. Klafs, klafs. Tog mig igenom denna bara för att sedan komma till ett ställe där det låg så många nedfallna träd att det kändes som om jag befann mig mitt i en hinderbana. Jag fick om vartannat klättra och om vartannat KRYPA under nedfallna stammar. Vilken syn detta måste ha varit! Synd att jag idag inte hade med mig telefonen för att föreviga denna "intressanta" del av min slinga :-P

Jag kände idag att jag kunde ta ut steget igen och det "drog" bara lite i högerfoten. Men så var det de här skorna. De sitter som en handske men efter ca 9 km så gör det ont i framfoten då skon trycker ihop tårna för mycket på mig som har en bred framfot. Hade jag inte känt av detta hade jag nog sprungit längre idag, nu blev det i alla fall 15,25 km. 

Imon blir det mer skog för foten känns faktiskt ok! Vi får hoppas att jag lärt vart den där myren och trädfältet är så att jag slipper dem imon ;-) 

fredag 18 maj 2012

Lycka

Ja,så var det då dags att sticka ut och testa foten. Jag tog på mig mina favoritterrängskor och min nya kjol:




Jag gick transportsträckan på asfalt bort till där Änggården börjar. Enda kruxet med det är att man då istället för att börja med ca 1,1 km på asfalt som uppvärmning får VÄRSTA backen direkt! Tänk, Aborrbacken, typ! Jamen det var ju bara att bita ihop och sega sig uppför. Det var så jobbigt att jag nästan glömde att känna efter hur det kändes i foten. Men när man sen äntligen segat sig uppför det där berget så belönas man med det här:




Visst kändes det i foten men efter ett tag så kändes det faktiskt lättare och jag bestämde mig för att testa lite nya stigar. Detta brukar oftast leda till att jag tappar bort mig och så även idag. Men det gjorde inget för jag hamnade i ett härligt flow och det var skönt att låta fötterna trampa nya stigar.

Jag stannade till vid Axelmosse och tog det här kortet:




Strax innan kortet togs hade jag ett "moment". Inte Runner´s high utan mer en känsla av lycka att jag var ute i skogen och sprang. Jag fick nästan tårar i ögonen.  Och jag hade tankar som: Vad f-n gör jag ute på asfalten och harvar? Det är ju här jag ska va´!

När det var ca 2 km kvar så kom denna helvetesbacken:




Ja, man kanske inte ser hur brant det är på detta kortet men ni kan nog ändå få ett hum om hur mycket stenar det är i alla fall och hur fokuserad man måste vara för att inte stuka fötterna eller trilla handlöst och typ slå ut alla sina framtänder!

Summa sumarum 15,7 km - ja, jag vet alldeles för mycket men vad göra när man helt plötsligt typ befinner sig i Mölndal?

Foten då? Jo, den känns. Fast inte mer än innan. Imorse kändes den inte alls när jag steg upp men sen under dagen när jag gått på den kom smärtan tillbaka. Men de där första stegen imorse som var smärtfria var underbara. Nu ska bara stegen i skogen oxå blir smärtfria och underbara, då kommer lyckan att bli total :-)

Ha en fin fredag!
/Eva 

torsdag 17 maj 2012

Lukta på blommorna...å över 50.000!!!

Alltså idag är jag så j-vla trött att jag redan klockan 11 kände för att gå och lägga mig. Gårdagens 1500 meter simning och F&S TMI (instruktörslett pass inne i gymmet med endast tre deltagare) gjorde att det enda jag förmått mig idag efter att ha lett min mammaklass var att ta en promenad med resten av familjen till Botaniska trädgården. Där ville jag mest av allt bara sätta mig och lukta på de vackra blommorna/orkidéerna i bästa tjuren Ferdinand stil:












Inga frågor på vad det är för sort för jag är ingen dold hortonom ;-)

Har idag haft en diskussion med en kunning person om min skada och det var skönt att höra att vi båda är inne på samma linje: INGEN ASFALT på ett bra tag nu. Terräng är bättre. Får se om jag känner mig i slag imon eller på lördag för en liten runda i Änggården. Jag kommer då gå dit (asfaltsträcka på ca 1, 2 km dit) och även tillbaka. Annars kör jag akupressur varje dag, stretch och massage. Jag kan säga att man blir ganska smärttålig.

Ser idag på statistiken att min blogg nu passerat 50.000 sidträffar - kul! Kanske inte så mycket för de stora bloggarna men ändå en milstolpe för mig :-)

/Eva 

onsdag 16 maj 2012

Mer medicin!

Idag var jag på spirometri. Något som man som astmatiker bör göra en gång per år för att kolla att man bl.a. ligger rätt i sin medicinering.

Mina siffror idag var sämre än förra året. Analysen är att detta beror på att jag det sista inte tränat så hårt pga min fotskada.
Som astmatiker är intervallträning en av de bästa sakerna man kan göra och detta har jag inte gjort på ett bra tag.

Åtgärd: Mer medicin till att börja med så att jag orkar intervallträna. Sen får vi se om jag kan gå ner i dos igen om ett tag.

Känns lite tungt nu. Foten som jäklas men är bättre. Åsså kondisen som är på väg ner i botten, suck!

Tur att jag ska styrketräna skiten ur mig ikväll!!!



tisdag 15 maj 2012

Huvudet under armen :-(

Ja, vad säger man när man får en påminnelse i sin telefon klockan 16.30 att man har ett pass 18.30 som man helt glömt bort? Ett pass som man lovade hjälpa en kollega med när foten inte alls krånglade...snacka om att jag haft huvudet under armen när jag missat detta och det var för sent att byta bort :-(
Som tur var så var det inte mer än tre motionärer där så att jag kunde avvika mot hemmet igen då det inte behövdes fler ledare, puh! Nu har jag i alla fall kollat igenom min kalender och det är inga fler löppassåtaganden förrän nästa måndag, puh igen!

Huvudet under armen kan man väl även säga att Volkswagen har. Efterspelet efter det som hände den där olyckliga torsdagen för snart två veckor sen var ju att plastdelar under bilen skadats och behövde bytas ut. Idag var jag där för TREDJE gången för de två tidigare gångerna hade de beställt fel delar!!! Bägge gångerna har de rullat in bilen i verkstan och tagit bort de skadade delarna bara för att inse att de nya som kommit är fel. Hallå, eller?!
Idag då samma procedur och när de rullat in bilen och ÅTERIGEN tagit bort de skadade delarna då upptäcker de att de KORREKTA delarna inte kommit än!!! Morr, suck, pust, stön och morr IGEN!!! Jag menar det är ju så kul att sitta x antal timmar på en bilverkstad och INTE få bilen lagad!!! Jag blev så arg att den stackars killen gav mig en fri lånebil att ha tills dess att de fixat vår bil för jag tänker inte åka dit igen förrän de fixat den! Das Auto? My ass! Det blev Das Lånebil!






måndag 14 maj 2012

Krönika: Varvet - min bästa träningskompis och nemesis

Så är det då måndagen efter det största loppet i Sverige.
Loppet som springs i min vackra hemstad Göteborg och heter Göteborgsvarvet.
Fast i folkmun kallas det bara för ”Varvet” så där gött Göteborgskt och med en
alldeles speciell ironi som när Göteborgarna väljer att tex kalla det nya
pariserhjulet för bara ”Hjulet”.  

Första gången jag sprang var 1999. I år var det den elfte gången. Inte så många gånger om man tänker på dem som sprungit alla 33 varven. De har en egen startgrupp och en egen färg på nummerlappen. Och blåa blir de nog på ryggen så där bra matchande till sina speciella nummerlappar efter alla ryggdunkar av Goa gubbar som passerar dem längs banan.

Den blåa färgen av blåmärken matchar även den blå linjen som man springer längs med.
För två år sen hade färgen tagit slut. Dvs just den nyansen hade slutat tillverkas hos leverantören. Vilket ramaskri det blev – tänk om Varvetlinjen skulle bli orange eller röd istället? Men i sann Göteborgsanda blev den nya färgen: blå, igen. Så där Göteborgskt som att arenan Gamla Ullevi byggs om och sen döps om till: Gamla Ullevi, igen.  

Tillbaks till mig då, 1999: Året då jag gjorde en del nybörjarmisstag i lindan av min löparkarriär. Sprang tex alla pass på grusstigar tills någon snällt påpekade att Varvet gick på asfalt. Tränade två pass på asfalt veckan innan och stod på startlinjen med träningsvärk i benen efter de två passen, bra va? Typ, NOT! 

Mitt andra nybörjarmisstag var starten. Jag stod och "knödde" i min startgrupp långt innan och tänkte minsann komma iväg så snart startskottet gått. Hörde hur någon frågade någon annan om de knutit skorna rätt och jag började tvivla på min egen knytning och böjde hastigt huvudet ner för att kolla mina egna skor. Två sekunders ouppmärksamhet ledde till att jag inte hade full koll på de andra runtomkring mig och killen framför ”stämplade” mig rakt på foten. Inte läge att börja skrika eller inte börja springa när startskottet gick exakt då och man har typ 3000 människor bakom sig. Tänker inte ens gå in på hur min stortå såg ut när jag tog ut foten ur min sko efter avslutat lopp…Numera är jag LITE mera uppmärksam i starten och har med åren fått ganska ”vassa” armbågar ;-)  

Efter 1999 sprang jag Varvet i några år, på samma tid. Jag var den ”vanligaste” Varvslöparen. Dvs den som börjar springa typ 3 månader innan, springer Varvet och sen lägger löpningen på hyllan fram tills när det börjar närma sig igen. Men så läste jag till sjukgymnast och bestämde mig för att använda mig av mina nyförvärvade kunskaper och ville försöka mig på att bli bättre. Jag började intervallträna, vilket varit min stora rädsla att klara som astmatiker och sprang i mål nästan nio (!) minuter bättre än tidigare år. Då bestämde jag mig för att inte springa ”det där j-vla Varvet” mer och la löparskorna på hyllan i nästan två år.

Men så var det någon som hörde talas om att jag sprungit Varvet och ville utmana mig.  
Det var då det började på riktigt, min ”fixering” vid Varvet. Min strävan att minsann inte bara slå min utmanare utan även besegra den blå linjen och gå i mål inne på Slotttskogsvallen med ett leende på läpparna. Det var väl också då som det började gå troll i min uppladdning. Ena året var det lunginflammation, nästa år kramp i bröstkorgen, året därpå tropisk värme och så då förra året en prestationspress som ledde mig rakt in i fördärvet.  

Men stärkt av mental träning förra året så skulle då i år, 2012, bli året då jag sprang in på nytt personbästa och med det där leendet på läpparna. Men käpparna i hjulet fortsatte i sann ”Varvetanda” och jag trampade snett på ett löpband i februari. Jag fick rehabba mig själv och såg hur formen sipprade ur mig som luften som pyser ur ett punkterat däck. Trots draghjälp (tack Patrik) för att komma under det där magiska sub90 målet så trilskades foten och det blev bara 1.36… 

Älskade Varvet, i år hade jag inte heller det där leendet på läpparna. Men jag tackar dig ändå, du är min bästa träningskompis och den som är med mig på alla de där grispassen jag gör under vintern i arla morgonstund. Nästa år kommer du inte längre vara min nemesis utan då kommer vår vänskap förseglas för alltid; en löparvänskap utan dess like. En vänskap som fick mig att börja springa ”in the first place” och som driver mig att göra det jag gör. Tack bästa Varvet, luv ya´ <3



*Bild från Ramberget dit sonen och jag begav oss igår. Här såg man fint sträckningen på Hisingssidan av Varvet. Kanske dags att lägga in Ramberget igen i loppets bana som det var från början? Då kanske jag som den bergsget jag är skulle kunna få en rimlig chans på det där j-vla loppet ;-)

söndag 13 maj 2012

Varvet 2012 och tack till bästa Patrik!


Ja, här är min personliga hare Patrik och jag strax innan start:



Patrik som oxå sprang i kjol dagen till ära och som egentligen springer på under 1.20 var så snäll att han ställde upp på detta för att jag skulle kunna klara att komma in under 1.30. Jag kommer aldrig glömma hans insats och tycker att han fått "utstå" en del tråkiga kommentarer för detta som han gjorde för mig.

Starten gick och det gick som vanligt lite för fort men ändå ok. Efter Säldammsbacken och när man springer nedför och kommer in i Majorna så började jag känna av min fot. Bet ihop och tänkte att det nog skulle bli bättre bara jag blev lite varmare, men icke. På Hisingssidan så fanns det tankar om att bryta men jag fortsatte med pepp och stöd utav Patrik. Utan detta hade jag inte klarat slutföra Varvet igår.

Vid Götaplatsen där det var så mycket folk och jag hörde många som hejade på mig var jag nästan helt borta i tanken och höll tillbaka tårarna. I sista bron innan man kommer in i Slottsskogen igen för sista kilometern in mot mål så ville jag bryta men varför bryta med en kilometer kvar?

Tiden blev 1.36:34. Fyra minuter sämre än förra året.

Här bild från Avenyn och om man tittar på bilden ser man att jag inte direkt ser glad ut och har mer eller mindre ett mikroskopiskt kort steg. Det ser nästan ut som om jag inte lyfter fötterna alls:


Efteråt gick vi in i sjukvårdstältet och jag fick en ispåse på foten och den värsta smärtan lättade. Linkade hem de ca 300 metrarna det är hem med ispåsen lindad runt foten. Sen fick jag hjälp att tejpa foten av Magnus så att jag kunde hålla i taktpinnen någorlunda på det traditionella After-Run.

Idag känns foten inte ok alls och jag blir ledsen då jag tills i tisdags (Vårruset) trodde att den var hel. Att jag genomförde loppet kanske inte heller var det bästa men envishet kan man ibland inte rå på.

Återigen supertack till bästa Patrik! Vi lyckades komma med både i GP och GT:










lördag 12 maj 2012

1.36:34 med skadad fot

Återkommer imon med mer detaljer. Nu vila och tejpad fot (tack Magnus)...



fredag 11 maj 2012

All in!!!

I måndags på väg till mitt intervallpass på F&S Majorna tog jag det här kortet:




Detta är del av stigningen upp mot Älvsborgsbron, strax innan 5 km.

Imon blir det All in! Dvs det får bära eller brista. Går det så går det. Svart eller vitt, that's me.

Sen blir det på After-Run att fira eller dränka sina sorger! Resultatet dagen efter blir nog detsamma oavsett: Resorb ;-)

Lycka till ni som läser och oxå springer imon!
/Eva


torsdag 10 maj 2012

Från mitt köksfönster

Ja bara en liten bit bort ser man partytälten som slagits upp precis brevid starten för Varvet:




Regnet öser ner men de som ska hämta sina nummerlapparna kommer ändå i strida strömmar.

Imorse BÄSTA sällskapet på morgonjoggen: Lena.
Jag kan lugnt säga att våra liv uppdaterades på de 10 kilometrarna vi sprang, innan regnet kom tack och lov.

Igår sprang jag ett riktigt j-vla dåligt pass. Inget stämde varken innan, under eller efter. Precis som det ska vara dagarna innan ett lopp ;-)

Imon blir det en kort bensträckare och sen på lördag: Varvet. No more comments necessary.


tisdag 8 maj 2012

Tävlingspremiär 2012 avklarad: Vårruset Göteborg

Ja, här är jag efter årets tävlingspremiär nu ikväll på Vårruset Göteborg:




Även om man kanske inte klassar detta som som en riktig tävling då det inte presenteras några tider och det mest är ett härligt lopp där kvinnor springer/går ihop så kändes det ändå som en tävling idag.

Av speakern hör jag att det är ca 16.000 (!) som springer/går - herrejesses!
Sen kan jag tycka att det är lite fel att marknadsföra loppet som 5 km när det mer är ca 4,3 km.

Hade väl inga förväntningar mer än det skulle bli ett bra fartpass inför Varvet. Förra året sprang jag på 16:45 och då var jag riktigt nöjd. I år blev det 17:05 och kanske en tolfte eller trettonde plats och detta anser jag som godkänt med tanke på min fotskada som hindrat mig i min träning.

Triatleten Eva Nyström vann (IGEN!) på en tid strax under 15 minuter - inte ens svettig enligt sonen ;-) Men hennes man Martin Flinta svettades desto mer i sin skaljacka på sista cykeletappen på Active Challenge - vilket grymt multisportpar - hatten av för dem båda!

Tillbaks till loppet då. Minimal uppvärmning då jag stod och pratade med mina kollegor och kände mig helt loj. Gjorde några korta stegringslopp för att se ut som om jag var snabb innan jag ställde mig längst fram (skiter numera i att folk knorrar över det, jag vet att jag ska stå där framme på ett sådant här lopp). Såg mest tonåriga orienteringstjejer runtomkring mig förutom Eva Nyström, en Ullevi tjej och en annan elittjej som jag kände igen men inte kommer ihåg vad hon heter. Starten går och alla rusar som vanligt. Lyckas ändå hamna relativt långt fram. Inte med Eva som ett annat år när jag höll på att bränna ut mig efter 1,5 km (något har jag lärt mig). Ligger på bra och efter ca 1,5 km så börjar jag plocka flera tjejer. Unga tjejer alltså,  och jag känner mig stärkt, att jag en 41-årig TANT, kan springa om dessa unga gaseller, hahaha.

Får in ett bra flyt, visst är det tungt men det som driver mig är tanken på att det är kort. Tittar inte på klockan utan bara kör på. Så kommer sista tunga backen och en tjej går om mig precis innan. Försöker haka på henne men orkar inte. Hör hur det är några bakom mig och försöker allt jag kan sen i nedförsbacken att inte låta dem gå förbi och lyckas nästan. På sista 200 metrarna som är på gräs går de om mig, jag orkar inte haka på. Tittar på den stora klockan ovanför målet och ser att den står på 17:05 när jag passerar. Går några meter innan jag stannar min egna klocka. Är riktigt gott trött. Hittar sonen som grattar och jag känner mig verkligen nöjd.

Efterföljande picknick med mina kollegor blir kortvarig då regnet hänger i luften och de varor som vi fått i picknickpåsen inte är så intressanta/lockande. Beger mig hemåt. Verkligen nöjd. Det fanns tydligen lite fart i benen. Lite smolk i bägare är att foten känns. Hoppas på att det gett med sig till imon. 

måndag 7 maj 2012

Skirt event!

För er som läser min blogg och är sugna på att prova/köpa en löparkjol/runningskirt så kommer det i regi av Loverunning vara öppet hus hemma hos mig enligt följande (info från Loverunning):

Vi har Öppet Hus under Sport och Hälsa Mässan!

Här har du möjlighet att prova och köpa RunningSkirts under Göteborgsvarvets dagar.

Välkommen!

Öppet
Torsdag och Fredag 15.00 - 20.00
Lördag 11.00 - 13.00

Spring Snyggare - Helt Enkelt!

P.S Om ni är en större grupp som vill komma, kontakta oss gärna på loverunning.se@gmail.com

Behöver du vägbeskrivning, vårt nummer är 0727-43 60 50 (Lena)

Var? EMF Consult, Conricusgatan 6, 41476 Göteborg


Mer att läsa om detta skirt event finns även att läsa på Loverunnings Facebooksida som ni hittar HÄR!

Vi ses!

lördag 5 maj 2012

Tid för eftertanke en vecka innan

Idag var sonen och jag på bagageloppis på fotbollsplanerna nedan för vårt hus. Fotbollsplanerna som nästa lördag agerar persedelförvaring på Göteborgsvarvet. Jag passade på att ta ett kort på rondellen nära starten och vid samma tid nästa vecka kommer det vara LITE mer kommers om man säger så, även om det var ganska många på bagageloppisen.




Igår var vi på promenad i Slottsskogen och jag tog bästa kortet på finaste killen när han tittar ut över vår vackra hemstad:





Det var en ganska kuperad promenad och bilden är tagen uppe i utkikstornet där vi varit några gånger innan, bla nyår 2010. Då stod vi där och såg ut över Göteborg och såg alla fyrverkerier spraka i alla väderstreck.

Även idag har vi varit ute på promenad. Sonen och jag klättrade upp på berget bakom där mina föräldrar bor och vi hittade bla delar av min och grannpojkens gamla koja däruppe. Belöningen när vi kommit högst upp var det här:




Utsikt som nästan "takes your breath away" - å havet i horisonten där vi kunde peka ut öar som vi varit på båda två.

Idag har det således inte blivit någon träning alls förutom lite bergsklättrande, gräsklippning och ogräsrensning hos föräldrarna. Känner att både sonen och jag behövt det lugn som naturen ger efter senaste dagarnas händelser.

Imon väntar sista Göteborgsvarvsträningen med F&S för i år. 10 km blir det och det känns precis lagom. Lagom känns bra nu.

fredag 4 maj 2012

torsdag 3 maj 2012

Avslutar med bästa bilden!


Ja här är vi strax innan vi stack ut på vår lilla sejour i skogen :-P 

Från vänster: Jonas, jag, Johan, Krister, Madeleine, Andréa och Niklas. Underbart härliga människor och ett underbart pass även om jag tyckte att det mest gick uppför hela tiden och bara nedför EN gång. Jo, så var det även om man inte kan tro det. 

Bästa Niklas fick en försenad 40-årspresent: EN HEL LÅDA MED MANDELÄGG!!! Hahaha, de är tydligen bästa snackset på ultralopp då de inte klibbar och Niklas är en hejare på Ultra (senast 100 km Lejonbragden). 

Det känns priviligerat att få vara del av något så bra som jogg.se och att träffas allihopa (några kunde dock inte vara med och finns således inte med på bild) och spåna och prata om framtiden. Tyvärr fick ju jag inte ta så stor del av detta denna gången då jag var tvungen att hämta sonen men fick i alla fall lyssna på lite godsaker som kommer att hända det närmsta. 

Stort tack Krister och Niklas för att ni började springa ihop för en del år sen och att det sedan blev Sveriges största löparcommunity utav eran idé. Keep up the good work! 

Från positivt till negativt på några sekunder

Höll i min mammaträning imorse och direkt efter det så begav jag mig mot Alingsås för en redaktionsträff på det här stället:




De andra hade börjat tidigare och jag kom dit lagom för den traditionella redaktionsjoggen. Mestadels i skogen faktiskt och hade jag vetat det så hade jag kanske valt ett par andra skor för detta mini-terräng-Risveden-äventyr. Underbar känsla att springa ihop med dessa underbara människor som sitter med i jogg.se´s redaktion och jag kände mig så glad, så glad. Men när vi kommer tillbaka från rundan ser jag att det ringt på min telefon sju gånger och att jag fått sms från sonen. En annan kille har helt oprovocerat brottat ner honom, suttit över honom och boxat honom i ansiktet och magen. Därefter rest sig upp och sparkat honom i magen och i huvudet när han ligger ner. Sen sprungit därifrån. Två av sonens klasskamrater blir vittnen till händelsen men vågar inte ingripa då killen som gör detta sen innan är känd som "en problemkille" som gjort liknande saker tidigare.

Med denna informationen så byts mina positiva tankar direkt om till de mest negativa som finns och jag lämnar mötet och slänger mig i bilen för att hämta hem sonen.
På motorvägen precis när jag ska passera en lastbil så är det något som åker av lastbilens flak och hamnar UNDER min bil. Jag vet inte hur fort jag körde just då men som ni kan förstå så var det inte direkt i 50 km/h. Dunsen, ljudet och hur hela bilen krängde mot mitträcket var hemsk och jag vet inte hur jag lyckades styra upp bilen igen. Jag var så stressad att jag bara körde på trots att jag hörde något konstigt ljud.

Hämtar sonen och försöker få så mycket information jag kan om vad som hänt. Åker hem och låter sonen vila i soffan. Hela tiden bevakad av mig utifall han skulle somna eller må illa. Bestämmer mig för att avvakta innan jag sätter mig x antal timmar på barnakuten. Att han fått en lättare hjärnskakning råder det inget tvivel om men det andra vågar jag inte tänka på. Att helt oförberedd bli "överfallen" så att man inte ens hinner tänka på att försvara sig, hur hanterar man de tankarna? Tankar om rädsla att inte känna sig säker på rasten. Imon ska jag ta reda på mer för att få klarhet i detta, nu ska jag ta hand om sonen.

Bilen då? Jo, det skydd som sitter inne i hjulhuset (hårdplast) är nästan helt borta och även en annan grej "saknas" på underredet på bilen...men det skiter jag i, det kunde gått mycket värre för både sonen och mig.

Ta hand om varandra!

onsdag 2 maj 2012

Där jag ville vara...

Ja, inte är det ute på asfalten jag vill vara när våren slår ut i full blom utan mer här:





Eller kanske här, på havet, västkustbo som jag är:





Det fick bli en kompromiss: 8:an i Skatås = en inte så kuperad slinga på grus och som ju faktiskt är i skogen. OK, inget hav denna gången men så är det ju inte så lätt att springa på vatten. Vad jag vet så är det bara en person som klarat att GÅ på vatten och det vet man ju inte ens om det är sant ;-)

Sen kan man ju även säga att jag inte är där jag ville vara just fysiskt. Förra året var jag i toppform fysiskt men inte mentalt, i år är situationen den omvända. Aldrig får man vara nöjd. Men samtidigt känner jag att jag verkligen är på väg tillbaka och det där Varvet som alltid varit min Nemesis; nästa år då j-vlar! Du kommer INTE undan - dagen när jag passerar mållinjen inne på Slottsskogsvallen NÖJD kommer att komma, det vet jag, envis som jag är. "Never, never ever give up!" - Winston Churchill

Till hösten har Chess på svenska nypremiär på Göteborgsoperan. Fast det blir ingen Tommy Körberg i huvudrollen som sjunger just "Där jag ville vara". Han är bäst på att sjunga och jag kommer ALDRIG glömma när maken och jag blev utskällda när vi applåderade för högt och ställde oss upp när vi för några år sen var på konsert på Konserthuset här i Göteborg efter att han framfört "Anthem", hahaha. Men det var ok, har man den rösten är det lite ok att vara diva och skälla ut sin publik som "inte vet bättre". I somras blev det nästan bråk när vi var på en annan lite mindre konsert med samma Tommy. Dock var det inte maken eller jag som hamnade i skottgluggen då ;-) För när Tommy blir arg, ja då vill man inte vara där :-P