Ja,så var det då dags att sticka ut och testa foten. Jag tog på mig mina favoritterrängskor och min nya kjol:
Jag gick transportsträckan på asfalt bort till där Änggården börjar. Enda kruxet med det är att man då istället för att börja med ca 1,1 km på asfalt som uppvärmning får VÄRSTA backen direkt! Tänk, Aborrbacken, typ! Jamen det var ju bara att bita ihop och sega sig uppför. Det var så jobbigt att jag nästan glömde att känna efter hur det kändes i foten. Men när man sen äntligen segat sig uppför det där berget så belönas man med det här:
Visst kändes det i foten men efter ett tag så kändes det faktiskt lättare och jag bestämde mig för att testa lite nya stigar. Detta brukar oftast leda till att jag tappar bort mig och så även idag. Men det gjorde inget för jag hamnade i ett härligt flow och det var skönt att låta fötterna trampa nya stigar.
Jag stannade till vid Axelmosse och tog det här kortet:
Strax innan kortet togs hade jag ett "moment". Inte Runner´s high utan mer en känsla av lycka att jag var ute i skogen och sprang. Jag fick nästan tårar i ögonen. Och jag hade tankar som: Vad f-n gör jag ute på asfalten och harvar? Det är ju här jag ska va´!
När det var ca 2 km kvar så kom denna helvetesbacken:
Ja, man kanske inte ser hur brant det är på detta kortet men ni kan nog ändå få ett hum om hur mycket stenar det är i alla fall och hur fokuserad man måste vara för att inte stuka fötterna eller trilla handlöst och typ slå ut alla sina framtänder!
Summa sumarum 15,7 km - ja, jag vet alldeles för mycket men vad göra när man helt plötsligt typ befinner sig i Mölndal?
Foten då? Jo, den känns. Fast inte mer än innan. Imorse kändes den inte alls när jag steg upp men sen under dagen när jag gått på den kom smärtan tillbaka. Men de där första stegen imorse som var smärtfria var underbara. Nu ska bara stegen i skogen oxå blir smärtfria och underbara, då kommer lyckan att bli total :-)
Ha en fin fredag!
/Eva
Jag gick transportsträckan på asfalt bort till där Änggården börjar. Enda kruxet med det är att man då istället för att börja med ca 1,1 km på asfalt som uppvärmning får VÄRSTA backen direkt! Tänk, Aborrbacken, typ! Jamen det var ju bara att bita ihop och sega sig uppför. Det var så jobbigt att jag nästan glömde att känna efter hur det kändes i foten. Men när man sen äntligen segat sig uppför det där berget så belönas man med det här:
Visst kändes det i foten men efter ett tag så kändes det faktiskt lättare och jag bestämde mig för att testa lite nya stigar. Detta brukar oftast leda till att jag tappar bort mig och så även idag. Men det gjorde inget för jag hamnade i ett härligt flow och det var skönt att låta fötterna trampa nya stigar.
Jag stannade till vid Axelmosse och tog det här kortet:
Strax innan kortet togs hade jag ett "moment". Inte Runner´s high utan mer en känsla av lycka att jag var ute i skogen och sprang. Jag fick nästan tårar i ögonen. Och jag hade tankar som: Vad f-n gör jag ute på asfalten och harvar? Det är ju här jag ska va´!
När det var ca 2 km kvar så kom denna helvetesbacken:
Ja, man kanske inte ser hur brant det är på detta kortet men ni kan nog ändå få ett hum om hur mycket stenar det är i alla fall och hur fokuserad man måste vara för att inte stuka fötterna eller trilla handlöst och typ slå ut alla sina framtänder!
Summa sumarum 15,7 km - ja, jag vet alldeles för mycket men vad göra när man helt plötsligt typ befinner sig i Mölndal?
Foten då? Jo, den känns. Fast inte mer än innan. Imorse kändes den inte alls när jag steg upp men sen under dagen när jag gått på den kom smärtan tillbaka. Men de där första stegen imorse som var smärtfria var underbara. Nu ska bara stegen i skogen oxå blir smärtfria och underbara, då kommer lyckan att bli total :-)
Ha en fin fredag!
/Eva
Den där känslan är underbar! Jag har verkligen börjat uppskatta att jag verkligen KAN springa, både fort och långt och överhuvudtaget, efter graviditeten. Lycka!
SvaraRaderaJa, visst är det så. Och när man varit skadad eller varit sjuk och kommer igång igen så är den där känslan av att kunna springa fritt enorm - lycka helt enkelt!
RaderaIgenkänningsfaktor GRANDE. Vet inte vilket mest, det med att springa bort sig; jag kanske borde bege mig dit _ensam_ nån dag (med ett galet långt snörre) eller undra vad fanders man gör på asfalt när terräng är så underbart!
SvaraRadera-Gott med foten Snäckan!
:-*
Haha, ja ibland är det befriande att springa vilse ;-)
RaderaOch asfalt, nu får det vara slut med det på ett tag! Bring on the woods - tillbaks till glädjen :-)
ser ut som fransk terräng, det där. :)
SvaraRaderaHaha, mais oui! Tres "backigt" ;-)
RaderaFina bilder från "mina hoods". Där har jag sprungit som barn och där springer jag som vuxen! Fint som snus!
SvaraRaderaVictoria
Ja, visst är det fint Victoria? Då kanske vi ses däruppe någon gång? Kjolarna i skogen, hehehe.
Radera