måndag 14 maj 2012

Krönika: Varvet - min bästa träningskompis och nemesis

Så är det då måndagen efter det största loppet i Sverige.
Loppet som springs i min vackra hemstad Göteborg och heter Göteborgsvarvet.
Fast i folkmun kallas det bara för ”Varvet” så där gött Göteborgskt och med en
alldeles speciell ironi som när Göteborgarna väljer att tex kalla det nya
pariserhjulet för bara ”Hjulet”.  

Första gången jag sprang var 1999. I år var det den elfte gången. Inte så många gånger om man tänker på dem som sprungit alla 33 varven. De har en egen startgrupp och en egen färg på nummerlappen. Och blåa blir de nog på ryggen så där bra matchande till sina speciella nummerlappar efter alla ryggdunkar av Goa gubbar som passerar dem längs banan.

Den blåa färgen av blåmärken matchar även den blå linjen som man springer längs med.
För två år sen hade färgen tagit slut. Dvs just den nyansen hade slutat tillverkas hos leverantören. Vilket ramaskri det blev – tänk om Varvetlinjen skulle bli orange eller röd istället? Men i sann Göteborgsanda blev den nya färgen: blå, igen. Så där Göteborgskt som att arenan Gamla Ullevi byggs om och sen döps om till: Gamla Ullevi, igen.  

Tillbaks till mig då, 1999: Året då jag gjorde en del nybörjarmisstag i lindan av min löparkarriär. Sprang tex alla pass på grusstigar tills någon snällt påpekade att Varvet gick på asfalt. Tränade två pass på asfalt veckan innan och stod på startlinjen med träningsvärk i benen efter de två passen, bra va? Typ, NOT! 

Mitt andra nybörjarmisstag var starten. Jag stod och "knödde" i min startgrupp långt innan och tänkte minsann komma iväg så snart startskottet gått. Hörde hur någon frågade någon annan om de knutit skorna rätt och jag började tvivla på min egen knytning och böjde hastigt huvudet ner för att kolla mina egna skor. Två sekunders ouppmärksamhet ledde till att jag inte hade full koll på de andra runtomkring mig och killen framför ”stämplade” mig rakt på foten. Inte läge att börja skrika eller inte börja springa när startskottet gick exakt då och man har typ 3000 människor bakom sig. Tänker inte ens gå in på hur min stortå såg ut när jag tog ut foten ur min sko efter avslutat lopp…Numera är jag LITE mera uppmärksam i starten och har med åren fått ganska ”vassa” armbågar ;-)  

Efter 1999 sprang jag Varvet i några år, på samma tid. Jag var den ”vanligaste” Varvslöparen. Dvs den som börjar springa typ 3 månader innan, springer Varvet och sen lägger löpningen på hyllan fram tills när det börjar närma sig igen. Men så läste jag till sjukgymnast och bestämde mig för att använda mig av mina nyförvärvade kunskaper och ville försöka mig på att bli bättre. Jag började intervallträna, vilket varit min stora rädsla att klara som astmatiker och sprang i mål nästan nio (!) minuter bättre än tidigare år. Då bestämde jag mig för att inte springa ”det där j-vla Varvet” mer och la löparskorna på hyllan i nästan två år.

Men så var det någon som hörde talas om att jag sprungit Varvet och ville utmana mig.  
Det var då det började på riktigt, min ”fixering” vid Varvet. Min strävan att minsann inte bara slå min utmanare utan även besegra den blå linjen och gå i mål inne på Slotttskogsvallen med ett leende på läpparna. Det var väl också då som det började gå troll i min uppladdning. Ena året var det lunginflammation, nästa år kramp i bröstkorgen, året därpå tropisk värme och så då förra året en prestationspress som ledde mig rakt in i fördärvet.  

Men stärkt av mental träning förra året så skulle då i år, 2012, bli året då jag sprang in på nytt personbästa och med det där leendet på läpparna. Men käpparna i hjulet fortsatte i sann ”Varvetanda” och jag trampade snett på ett löpband i februari. Jag fick rehabba mig själv och såg hur formen sipprade ur mig som luften som pyser ur ett punkterat däck. Trots draghjälp (tack Patrik) för att komma under det där magiska sub90 målet så trilskades foten och det blev bara 1.36… 

Älskade Varvet, i år hade jag inte heller det där leendet på läpparna. Men jag tackar dig ändå, du är min bästa träningskompis och den som är med mig på alla de där grispassen jag gör under vintern i arla morgonstund. Nästa år kommer du inte längre vara min nemesis utan då kommer vår vänskap förseglas för alltid; en löparvänskap utan dess like. En vänskap som fick mig att börja springa ”in the first place” och som driver mig att göra det jag gör. Tack bästa Varvet, luv ya´ <3



*Bild från Ramberget dit sonen och jag begav oss igår. Här såg man fint sträckningen på Hisingssidan av Varvet. Kanske dags att lägga in Ramberget igen i loppets bana som det var från början? Då kanske jag som den bergsget jag är skulle kunna få en rimlig chans på det där j-vla loppet ;-)

10 kommentarer:

  1. Fin kronika! Ja, det ar klart du kommer igen nasta ar! Kan tanka mig att det ar en speciell relation du byggt upp med varvet. Hoppas foten kan laka riktigt snabbt nu! KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Petra! Ja, Varvet och jag har ett mycket speciellt förhållande ;-)
      Nästa år är det på't igen och då j-vlar! Kram!

      Radera
  2. Nästa år då jäklar! Det blir vårt år på Varvet då, det är jag övertygad om. Med friska fötter.

    SvaraRadera
  3. Fin krönika, nästa år krossar du 1:36 Big Time!! MagnusN har ju rutin på att agera farthållare för 90 minuter så du får väl övertala honom... ;-)

    En rolig detalj är att du gjort 11 varv precis som min bästa barndomsvän som numera bor i Fjärås. Han som inspirerade mig till att börja träna löpning mera regelbundet och som jag sprang mitt första och enda Varvet med 2007, jag var då SÅ imponerad över att han sprungit maran två gånger. Med ökande vikt och minskande motivation tog han sig runt, visserligen med en kamera i högsta hugg i år och du kan glädja dig åt att du är ganska exakt en timma före honom i resultatlistan :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Staffan! Nej, nästa år så ska ingen behöva "dra" på mig utan jag ska klara det helt solo.

      Å tack för att du delade historien om din kompis/dig/Varvet! Tänk vad man kan ändra sig vad gäller löpning och synen på resultat. Hade aldrig 1999 trott att jag skulle tycka att 1.36 var dåligt :-P

      Radera
  4. Fint!! Och grattis igen till en bra prestation trots foten! Hoppas den läker ihop snabbt nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Andrea och detsamma till din fina tid!
      Ja, nu är det aggressiv behandling så att min maraträning inte blir förstörd...

      Radera
  5. Patrik Nilsson15 maj 2012 16:06

    Underbar läsning! Vilken go relation du har till Varvet! 2013 är det då det händer!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Patrik, tack! Och ja, Varvet och jag är gamla vänner/fiender ;-) Varvet 2013 = annorlunda, absolut!

      Radera