Poesi

Idag sprang jag uppför en häststig som fick mig att minnas mina barndomssomrar:




Å bara en liten bit till så var jag inne i skogen:





Inne skogen sprang jag på ibland lite bredare stigar med mycket stenar:





Å ibland på barrunderlag bland gamla granar:





Jag valde den smala stigen till vänster:





Å hamnade vid en bäck där jag fick leka gasell för att ta mig över:





För att i nästa stund passera bäcken igen fast nu över en liten halmurken spång:





Jag kröp under nedfallna träd:





Passerade en grillplats vid en vacker sjö där det fanns en liten ö i mitten av sjön:





Jag hamnade högt upp på berget och kunde se ändå bort till havet:





Jag sprang på en sandstig genom ett hav av ljung som när sommaren är över och skolorna börjar igen kommer att vara vackert rosa/lila:





Jag såg en ensam "cigarr" som stod i ensam majestät precis vid vattenbrynet:





Då kom jag att tänka på mig själv och min egna mentala och inre resa som jag gjort och som jag fortfarande gör pga av min löpning. Löpningen delar jag med många men sen finns det resan jag gör helt själv. Jag står där som ett vasstrå när det blåser, jag böjs en bit men reser mig igen. Och det är i naturen som jag känner min löpning som mest. När löpningen och jag blir ett med naturen och jag känner ödmjukhet inför mycket.

Jag tänker på min kära pappa som överlevt cancer två gånger. Han sa en gång till mig:
"Eva, när du blir äldre kommer du förstå det här med våren och naturen på ett annat sätt. Det enda jag önskade mig när jag var som sjukast var att återigen få uppleva våren. Våren är hoppets tid, det finns inget vackrare. En dag kommer du att förstå."
Bästa Pappa: Jag tror jag förstår nu.