måndag 29 april 2013

Det börjar närma sig...

Senaste veckorna så har startbevisen börjat dimpa ner i brevlådan:


Känns väldigt konstigt att jag snart ska tävla. Jag känner mig inte alls i form. Har tittat tillbaka i min träningsdagbok från 2011 för 2012 känns inte som något att titta på då jag ju var skadad delvis under våren (och sen slog upp skadan igen på Varvet...). Att jag skulle vara i samma storform som 2011 är ju inte realistiskt. Det positiva är dock att jag numera är mycket mer mentalt stark än jag var då. Då var jag fysiskt grymt stark men psyket fanns inte där. Jag vet att när jag uppnår balans mellan dessa två så kommer jag utföra stordåd. Stordåd enligt mina mått mätt alltså. 

I fredags sprang jag Stenrundan med Maria. Eller kanske Sten- och Gyttjerundan, då det var typ myrmark på ett ställe på ca 1,5 km. Innan dessa hade jag kört ett kortare styrkepass med bara de viktigaste övningarna för mer hann jag inte. 

I lördags var jag i Ängelholm på en Inspirationsdag för södra Sveriges F&S Ute-ledare. Det hölls tre pass under dagen och jag var inbjuden att hålla i det första passet som kallades "Kvalitetspass". Det var nästan 40 deltagare så lite nervös var jag men allt avlöpte väl och alla var nöjda. Sen var jag deltagare på de två andra passen; ett nytt koncept som kommer att kallas "Offroad" där vi sprang omkring med bildäck på axeln och gjorde diverse övningar enskilt, i par och i grupp. Grymt kul men grymt jobbigt så klart! Tredje passet var ett Cross-pass. Det är som stationsträning utomhus och har funnits ett tag i F&S utbud. Jättekul det med men sen vart jag lite trött när jag kom hem på kvällen...

Igår så var jag inte speciellt sugen på ett långpass då jag var lite sliten efter lördagen men ska man springa en mara så behövs det. Summan blev 33 km på 2:52. Någon inbakad tempoökning fanns inte på kartan. Dock nöjd att jag ändå genomförde passet även om farten i slutet kanske inte var lika jämn som i början...

Idag känns det i kroppen att det har varit en rätt så tuff helg. Jag har fått någon konstig träningsvärk i höger framsida lår. Knepigt. Idag blir det bara mitt måndagspass på F&S. Imon planerar jag att simma för första gången sen Playitas. 

Jag känner att mitt fokus är maran i Stockholm och det är pass med fokus på detta som kommer att bli det närmaste. Det får gå som det går på Varvet. Kroppen säger att den ligger på gränsen och jag måste lyssna och träna smart. Jag vill inte hamna i någon form av överträning där kroppen inte orkar något alls.Känns det inte ok lördagen den 18 maj så kommer jag inte pressa mig mer än att se Varvet som ett bra litet längre fartpass. För två år sen hade jag inte tänkt så alls men jag har kommit ganska långt sen dess. Jag säger det igen, jag definierar mig inte längre som löpare på mina resultat och hur snabb jag är utan på andra parametrar. Vad definierar dig som löpare? Skriv gärna i kommentatorsfältet och berätta, jag är nyfiken! 

torsdag 25 april 2013

Å där kom känslorna över mig...

Igår öppnade anmälan till ING New York City Marathon. Jag hängde inte direkt på låset för anmälan, dels för att jag har en guaranteed entry i och med förra årets inställda lopp men även pga att jag det sista känt att det här med asfaltslopp inte är min grej, jag vill ju springa i skogen.

Lustkänslan från förra året har inte funnits där alls och jag har känt mig vankelmodig om jag verkligen ska springa ändå. Men så loggade jag ändå in på siten och mindes ett ögonblick från en middag på Playitas nyligen. Jag satt och pratade med en nyfunnen vän om hur vissa saker driver en och hur man visualiserar vissa saker så mycket innan de hänt att det nästan känns som om de verkligen redan hänt. Min nyfunne vän berättade då sin fina berättelse om Vasaloppet och om känslan när man verkligen befann sig där i det där ögonblicket som man så länge sett i sitt huvud. Den känslan går inte att beskriva och är så överväldigande att man nästan får en utomkroppslig upplevelse och därefter blir så förlamad av sina känslor att man inte får fram ett ord när tårarna rinner nedför ens kinder.

Min bild i huvudet förra året var av målgången i Central Park och hur jag får den där aluminiumfilten över mig av en funktionär. Hur jag sätter mig på marken och tittar upp mot himlen och börjar gråta. Bara att skriva om det gör att jag får gåshud och jag känner hur tårarna kommer. Jag kan inte välja bort det, det går inte. Jag måste få göra detta. Det måste få bli ett verkligt minne. Så jag anmäler mig. Nuff said.



onsdag 24 april 2013

Skamgräns

Befinner mig i något slags ingenmansland för tillfället. Jag är trött pga många olika saker (bla ett tufft träningsläger, en mamma som är sjuk, en rygg som gör att jag inte kan sova, m.m.) och jag har svårt att hitta en linje att följa som känns bra/rätt.

På lördag är det tre veckor kvar till Göteborgsvarvet och fem veckor till Stockholm maraton. Herrejesses,  hur ska det gå? Känner väl inte direkt att jag befinner mig där jag skulle vilja vara men allt som händer i ens liv går ju inte att påverka så jag har redan insett att det får gå som det går. Jag har ju mina tidsmål men har kommit en bra bit sen när jag fick min "mentala kollaps" efter Varvet 2011 och var helt lamslagen när jag inte nådde mitt utsatta tidsmål. Jag vet att jag idag kan ta ett "dåligt" resultat och har sen länge insett att det viktigaste i livet är inte att vara snabb, det definierar mig inte längre som löpare det finns lixom lite andra aspekter som är viktigare.

Efter gruppass både måndag och tisdag och ingen ork eller tid över till egen träning så gjorde ett inställt företagspass idag att det blev en lucka för träning för mig själv.

Härligt då att regnet och vinden piskade som bäst när denna lucka uppstod. Bestämde mig i alla fall att springa 10 km. Inte för snabbt och inte för långsamt. Min skamgräns för detta är att klara detta på under 45 minuter. Vill gärna poängtera här att detta är MIN skamgräns och MIN indikator på var JAG står.

Resultatet då? Jo, 44:33. Ansträngning då? Ja, tuffare än vad jag hade hoppats och visst jag kan skylla på alla möjliga saker men jag kan väl säga att 1.30 på Varvet idag kändes orealistiskt. Jag har väl några tankar på hur jag ska lägga upp min träning det närmsta men känner väl att jag inte riktigt landat i dessa tankar än varför jag inte delar dem med er här idag.

Det jag däremot kan dela med er är min outfit från igår:


Oavsett hur snabb jag kommer att vara på Varvet/maran så kan jag i alla fall satsa på att ha en så matchad och snygg outfit som möjligt. Eller som jag sa inför ett bröllop för några år sen där jag skulle sjunga i mitt tal till bruden: Med en snygg klänning och ett roligt tal så kommer gästerna förlåta att min sångröst inte är den bästa ;-) 

tisdag 23 april 2013

Det tog så lång tid att bli ung - Håkan Hellström


(Intro, någon säger: Gammal jävla skit!)

Jag har drivit från Stigberget till hamninloppet
Tänkt på dig
När jag höll dig höll jag hela världen me´
Snälla skratta inte
Det är enkelt att bli nån annan
Jag är fortfarande samma man
Eva
Det tog så lång tid att bli ung

När du misslyckats med alla andra
Kom du till mig
Jag kommer inte ta din hand
Men jag minns allt det jävliga
Och allt Eva vi lärde känna tillsammans
Dina tårar på mina byxor å på mitt samvete blå
I kärleken vi visste inte då
Det tar en del år, en del sår att bli ung

Ibland ser jag oss i en cymbalsplash
Eller i ljudet av en bilkrasch
Å hur jag drar mig patetiskt vid en stolpe
Försöker säga nåt, alldeles för stort
Vi kommer aldrig va´ nya igen men aldrig bli gamla heller
Eva
Upp går solen, så säker på sig själv
Så säker på sig själv
När våren får dig att bryta samman, tänk på när vi vartillsammans
Eva
Jag vet inte vad jag försöker säga
Så bara lyssna på stråkarna
Eva
Vet inte vad jag försöker säga
Så bara lyssna på stråkarna





lördag 20 april 2013

Nu kan jag dö lycklig

Jag köpte imorse Håkan Hellströms nya skiva "Det kommer aldrig va´ över för mig" på iTunes och satte mig i bilen för att åka upp till en liten skärgårdsö för att träna ett gäng glada tjejer.

Precis innan jag når Tjörn-bron så går plattans sista låt igång, "Det tog så lång tid att bli ung". Där och då så slås jag av hur vackert det är denna underbara vårdag på finaste västkusten. När jag så hör kvinnonamnet som Håkan sjunger om/till så forsar tårarna ner för mina kinder. Jag inser att jag inte längre är avstängd och har hittat tillbaka till mig själv. Så när den sista strofen i låten ljuder i bilens högtalare ("...bara lyssna på stråkarna Eva") kan jag inte känna annat än sådan glädje och tacksamhet att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag inser att det där hemska 2012 äntligen börjar ligga bakom mig.

Jag tror på tecken. Jag hade inte laddat ned/köpt skivan tidigare i veckan och hade ingen aning om att sista låten handlade om Eva. Ödet. Ödet att jag när jag befinner mig i det vackraste av Sverige på väg till något som jag älskar att göra, att inspirera och peppa andra så hör jag denna vackra text som går rakt in i mitt hjärta. Det hjärta som jag var tvungen att stänga för att orka att överleva förra året. Det hjärta som känner så mycket och som vill så mycket. Nu är det hjärtat återigen redo att känna. Tack Håkan. Du har ingen aning om vem jag är och jag förstår att du inte skrivit låten till mig men ändå, jag är dig innerligt tacksam.

Att sen få bli upphämtad av en liten båt som tog mig ut till den vackraste av öar och de härligaste av tjejer, gör att jag för alltid kommer att minnas denna dag, den 20 april 2013.






fredag 19 april 2013

Post-Playitas...och skor!

Igår var en tung dag. Jag lade mig i sonens sacco-säck och typ dog på kvällen.

Visst beror tröttheten på att jag varit på träningsläger men även på andra saker oxå. Att vara borta en vecka från jobbet där i princip ingen tar hand om det jag gör annars gör att det ackumuleras en del. I onsdags jobbade jag non-stop från 07:45-15:45. Jag hann inte ens äta lunch. Inga pauser whatsoever. Well, jag ska inte klaga mer för jag har ett ganska fritt och flexibelt jobb som gör att jag kan lägga upp mitt arbete på ett sätt som andra inte kan.

Det jobbigaste är dock att min mamma är ganska sjuk. Hon blev riktigt dålig dagen innan jag åkte på lägret och det kändes inte alls kul att åka men efter mycket tänkande så åkte jag ändå. Igår var första gången jag träffade henne på mer än en vecka och det tog en del energi...

Utöver tröttheten i kroppen så finns det annars bara ett spår kvar av att jag varit på läger, nämligen det här:


Jepp, nybörjarmisstag såklart. Skavsår i nacken orsakat av gnuggandet av våtdräkten. Vaselin eller annat är tydligen det man ska smörja in sig med för att undvika detta. Nu har det i alla fall torkat in. När det var som värst såg det ut som ett öppet köttsår...

Inte ens ankomsten av nygamla skor kunde lyfta mitt humör igår: 


Nu har jag TRE par gröna Adios 1. Denna sko är enligt mig den bästa skon jag sprungit i. Tvån är ok men är hårdare/styvare i sulan och känns inte alls lika lätt. Tvåans sula slits inte lika fort dock och jag har ju två par tävlingsskor som jag specialdesignat i tvåan men de kan jag ju inte hålla på och springa i för mycket, de ska ju sparas till tävlingar. 

Om jag bara hade fått välja ett par skor att springa i resten av livet hade jag valt Adios 1. Jag skulle t.o.m. kunna tänka mig att skänka bort hela min skogarderob om jag fick löfte av Adidas att de skulle börja tillverka ettan igen. Ok, den funkar inte i terräng (dock ok på LL) och inte heller på Swim-runs så där hade jag fått behålla mina Inov-8 X-talon 190:or för terrängen och mina Merrell Pace Glove för swim-runs som komplement men sen hade det nog räckt. Jag har många skor i mitt hemliga skåp men jag använder inte ens hälften av dem längre... 

Så är det någon som bor i Göteborgsområdet och som har typ 39 i skostorlek så skulle jag faktiskt kunna tänka mig att bli en generös skogivare. Jag menar varför ska skor stå och samla damm hos Imelda när de lika gärna kan springa ute i naturen? Hör av dig i kommentatorsfältet om du är intresserad. 

onsdag 17 april 2013

Reserapport simläger med Simcoachen

Man kan göra en historia lång och man kan göra den kort eller så kan man berätta den med glimten i ögat och låta den bli precis lagom.

Det jag kan säga till att börja med är att om man gillar att träna så är Playitas på Fuerteventura the place to stay. Om man som jag gillar berg så kan man klättra upp på ett av bergen brevid resorten och få en fin bild av bukten där resorten ligger:


Sen kan man välja att fortsätta att springa där uppe på bergskammen och låtsas att man är Emelie Forsberg när det blir lite nedåt. Jag försökte men det blev för mycket sten- och grusskred så jag drog ned på farten för att inte göra en megavurpa och bli spettad i ryggen av någon vulkansten. 


Annars kan man välja att springa till fyren t.o.r. som är ca 13 km. Välj gärna då inte att ha sprungit 9 km innan i bergen som jag nyss nämnt för även om fyrslingan går på typ oljegrus/asfalt så går det uppåt, uppåt, uppåt för att sen sista biten upp avslutas med en serpentinväg i ca 1,5 km som går ÄNNU mer uppåt, hahaha. Utsikten när man kommer upp är dock underbar och helt värd det där sista jobbiga: 


På tillbakavägen från fyren så går det ju nedför och DÅ kan man leka Emelie Forsberg ;-) 

Efter fyrturen så kan man förslagsvis lägga sig en liten stund vid poolen och ta en sån där semesterbild med fötterna i fokus: 


Sen kan man även ta en öl på balkongen och ta kort på när flugor kopulerar: 


Därefter invänta sin rumskamrat som cyklat 9 mil i bergen och fått snygga kompressionssleeves som solbränna: 


Dagen efter kan man spexa till det och låna ut två av sina kjolar och utmana sin rumskamrat och nya vän på den där j-vla turen till fyren igen och be en annan ny kamrat ta bilder PRECIS när han kommit upp och håller på att återhämta sig efter backen (sorry Anders): 


Och varför bada/simma i poolen när man kan bada/simma med hajarna i bukten: 


Göra tummen upp och stå så där isär med benen så att folk antingen tror att man är gravid eller håller på att föda stående, hahaha. Sen visa dessa moves dagen efter igen uppe vid den olympiska poolen bara för att inse att Lisa Nordén stod bakom en och undrade vem man var för mupp :-P 

Icke att förglömma maten! Förutom riktig fysisk träning så tränar man även på bufféätandets "svåra" konst och förundras över hur träningsfreaks utan att bry sig går och äter middag med kompressionssleeves på benen, tights över, cykelblöja på och lite andra intressanta kombinationer (inga kort på det tyvärr men ni kan ju föreställa er). 

Och vad kan gå fel när man inleder morgonen med att äta bl.a. crepes med Nutella: 


Sen kan man gå upp tidigt på morgonen för att se en triatlonstart: 


Skrika åt en olympier så att ens nyvunna kamrater nästan skäms: 


Ja, det är Lisa Nordén när hon växlat från cykel till löpning i Fuerteventura Challenge och jag måste säga att bilden inte alls gör henne rättvisa. Hon ser faktiskt inte alls ut sådär. Man säger ju att bilder lägger på 10 kilo och så var det verkligen. Lisa var verkligen liten, smal, stark och vältränad även om det kanske inte ser ut så på denna bilden. Och det där med att bilder lägger på 10 kilo tänker jag i alla fall leva på nu eller vänta det kanske inte har med kameran att göra utan mer det här hiskeliga bufféätandet? 

Sen kan man på kvällen sitta och frysa i en blöt baddräkt på en prisutdelning som man helst hade velat hade gått LITE fortare (men vi var ju i Spanien, manana manana typ) men vad göra när ens rumskompis går och vinner damklassen på den kortare varianten på tävlingen som Lisa deltog i och vann? Snygg nigning där Maria när du tar emot priset: 


Annars har vi ju mest "hängt" vid den olympiska poolen: 


Här ser ni bästa Anna-Karin Lundin, aka Simcoachen övervaka sina adepter. Man ser även hennes eminente assistent Bjarne Koning. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att om ni vill lära er simma enligt TI (Total Immersion) så anmäl er till någon av A-K´s kurser. Gör det så fort ni kan för snart kommer hon vara så uppbokad att jag får snika mig in på hennes pass på Valhalla och låtsas att jag är med i gruppen! Hon är helt enkelt bäst, no doubt about it! 

Att jag fortfarande traglar med vissa saker har INGET med A-K att göra utan det handlar snarare om att min kropp inte vill göra som min hjärna vill men nu ska jag bara köra "nodding" i "skate position" (googla om ni vill veta vad det är för drills) i två månader så får vi se om även jag kan lära mig att integrera min andning i min simning. Det ser nämligen helt ok ut när jag inte behöver andas men det orkar jag bara i ca 25 meter sen tar syret slut...kanske ska börja träna fridykning så att jag kan lära mig att hålla andan, hmmmm. 

Sista dagen innan avresa så var vi ute på en liten vandring i bergen och helt plötsligt så ser vi en stor korp sitta på en klippa: 


Dåligt omen sa jag och visst var det så. Strax därefter tog stigen slut och jag gav mig den på att stigen fanns på andra sidan av den här klippan och började bege mig uppför klippväggen: 


Det visade sig att stigen inte alls fanns på andra sidan utan bara ett stup. Att ta sig upp var en sak men att ta sig ned en annan och det var verkligen living on the edge...kunde slutat riktigt illa och att det blivit ett kors till brevid detta: 


Men det avlöpte till slut väl och för mig som ser tecken lite överallt så insåg jag att både korpen och korset var omen för något annat mycket mera tragiskt som senare samma dag hände i Boston. 

Summan av lägret: 
25 pass på 8 dagar är inte illa pinkat och visst känner jag mig lite sliten men det var det värt!

Bästa A-K - tack för att du övertalade mig att haka på! Mina ord för hur proffsig och duktig jag tycker att du är får inte plats här på bloggen (hade ju blivit flera sidor med superlativer och många kanske redan slutat läsa detta långa inlägg vid bild två)

Speciellt tack till min rumskompis och partner in crime Maria! Tack även till Vivvi för att du tar hand om oss "galningar" ;-) 

Tack alla ni andra deltagare på lägret som förgyllde min vistelse - ni rockar! Jag vet att vi kommer ses igen (vare sig ni vill eller inte, hahaha)! 

Avslutar med en bild jag tog på flygplatsen igår. Vi gick förbi ett akvarium där en fisk ätit en annan fisk fast inte lyckats svälja den. Fisken simmade runt som en galning och jag tänkte att den faktiskt liknade mig lite i poolen när jag försöka haka på de andra med andan/fisken i halsen...

tisdag 16 april 2013

Snart på väg hem...

Imon åker vi hem...
Det har varit en underbar vistelse här på Playitas och jag ber om ursäkt för lite rapportering men det beror på att jag har valt att koppla ner för att kunna koppla av och vara här och nu. Nyttigt för mig som ofta fastnar i bruset...lovar dock när jag kommit hem att avge en lång rapport ;-)

Efter en vecka i poolen så får man en intressant solbränna, eller hur?



fredag 12 april 2013

tisdag 9 april 2013

Min älskade hemstad...

"Hon vaknar och ger mig ett livs andetag
precis innan jag ger mig av

Jag dröjer mig inte kvar

Hon vet om
att jag kommer igen
Så som vi dansat och rullat ihop
För evigt förblir hon min vän

Även om jag lämnar dig nu
för andra gator och torg
E jag aldrig långt bort ifrån dig
Göteborg

Hon lockar mig med i sin stillsamma puls
men hon håller mig aldrig för hårt
Hon gör sig alls inte till

Salt andedräkt i sin lättsamma ton
Till döden min sista station

Även om jag lämnar dig nu
för andra gator och torg
E jag aldrig långt bort ifrån dig
Göteborg

Jag vänder mig om
och ser Hisingen
Det blir en lång resa igen

För även om jag lämnar dig nu
för alla gator och torg
Är du aldrig långt bort ifrån mig
mitt Göteborg"


Aldrig långt bort - Timo Räisänen


Vi ses snart igen älskade hemstad <3 p="">




söndag 7 april 2013

Var står jag nu?

Hardcore eller ej? Bedöm själva min lilla bula under knäet:


Det blev nämligen en liten vurpa i skogen igår när jag sprang "Stenrundan special". Snart har jag lika många ärr efter mina terrängeskapader som en gammal sjöman har tatueringar ;-) 

Well, jag kan vara glad åt att den där stenen som låg precis efter roten som jag fastnade i slog till mig UNDER knäet och inte PÅ knäet! Det blev is på och idag känns det ok men det blev "bara" en långpromenad. Nu bara ett pass till innan avresa till Fuerteventura/Playitas och det är imon och jag hoppas att ni håller tummarna för att det inte händer något missöde då som gör att jag istället för att träna får sitta vid poolen och dricka cava istället! 

Idag fick jag frågan vad min milkapacitet är. Jag blev lite ställd för jag vet ärligt inte. Att springa mycket i terräng och sen ägna sig åt minimalt med fartträning/intervaller gör att det är jättesvårt att veta. Hela tiden får jag höra att jag är snabb men blir nästan rädd, är jag verkligen det? Kommer faktiskt inte ihåg när jag sprang snabbt senast, var det Windsor Half Marathon i oktober? Sylvesterloppet räknas inte då jag var skadad nov-dec. Har ju sprungit några kortare pass i typ 4:20-4:30 fart men ställer mig ändå undrande till vart jag verkligen står idag? Är verkligen sub90 på Varvet ett realistiskt mål? 

Men en sak i taget. Först träningslägret där prio ETT är att lära mig crawla någorlunda bra. Det kommer bli löpning oxå men att tro att jag kommer orka lägga energi på att köra tuffa intervaller med dubbla simpass är ju inte realistiskt. Kanske mer att det blir distans i olika former. Jag kanske ska köra som Jonas Buud och skita helt i intervaller i år? Eller inte...

Jag bestämmer mig för att när jag kommer hem så ska jag göra ett test. Jag ska köra ett pass som jag vet är ganska utslagsgivande och sen får vi se om jag fortfarande är snabb eller ej. 

Nu, börja packa. Eller inte. De som känner mig vet att jag kommer att maska ända fram till imon kväll med detta då det blir point-of-no-return och jag MÅSTE packa...Maria, kan du packa åt mig? Du får en Snickers som betalning! OK?

torsdag 4 april 2013

Kjol för bövelen!

Ok, nu bestämmer jag att våren är här! Kjol på (utan tights under) och faktiskt även nya skor:


De här skorna var det:


Nike Flyknit One + 

Hade tänkt redan i höstas att köpa Flyknit Racer när vi var i New York men de var slut i min storlek :-( 
Dessa är ju lite "tjockare" än racer-modellen men jag tänkte att de nog skulle passa bra in i min skopark. 
Egentligen skulle jag inte springa idag men när vädret var så fint (+9 grader och sol) så tänkte jag att jag kör en kortare runda för att testa skorna. 

Mitt första intryck är att de är mjuka och ganska dämpade. Detta kan ju vara både bra och dåligt. Jag sprang 8 km i komforttempo (4:40 fart) och kände att för mig är de för mjuka för snabbare löpning. Jag har vant mig vid tunnare och lite styvare sula (eller mer respons som jag skulle kalla det) för fart men jag kan tänka mig att de funkar bra på vanliga distanspass. Således kommer skorna nog att användas en del men inte på intervallpass eller tävling. 

Det var för övrigt underbart att springa i kjol men visst kändes det konstigt att passera folk som hade vinterjackor, vantar och mössa när en annan susade förbi i kjol. 

Well, inte långt kvar till avresa nu (tisdag 9/4 för den som missat det) och kommer väl att köra några pass till men varken långt eller hårt. Meningslöst att åka på träningsläger sliten, eller hur? 

tisdag 2 april 2013

Jag låter inte min kropp begränsa mig!

Många är de tillfällen då jag låtit min astma hindra mig från att göra det jag tycker om. När jag var ung tonåring så slutade jag med tennis pga min astma. Jag blev även "befriad" från gympan i gymnasiet pga detta.

Jag såg mig själv som ett offer och slutade göra vissa saker. Jag ägnade mig således åt saker där mitt "handikapp" inte hindrade mig. Det var enkelt men faktiskt lite fegt.

Efter tonåren så ägnade jag mig åt enkelt konditionsutövande där jag inte pressade mig själv för hårt för jag var rädd att trigga mina besvär. De gånger som jag åkte in till akuten pga svåra astmaanfall var dock aldrig pga att jag tränade utan mer pga att jag slarvat med min medicin eller utsatt mig för något allergen som jag inte tålde. Jag var ung och inte speciellt klok eller insiktsfull.

Men forskning går framåt och när jag läste till sjukgymnast efter att jag fyllt 25 så insåg jag att jag valt den lätta vägen vad gäller mitt konditionsutövande och jag bestämde mig själv för att utmana mig själv och övervinna mina hinder. Jag fick rätt mediciner och började träna smart. Mitt berg att bestiga blev Göteborgsvarvet 1999. Det gick och jag klarade mitt mål på att springa in under två timmar.

Där och då bestämde jag mig för att inte begränsa mig själv mer och det var även då min törst efter mer kunskap om kroppen väcktes rejält.

Kroppen är otrolig på att göra allt för att klara av det man utsätter den för och anpassa sig men ibland orkar den inte mer och då måste man träna smart och hjälpa den på vägen.

Min problematik utöver min astma är min kropp. Våra kroppar är inte helt symmetriska men min är mer asymmetrisk än andras. Jag har nu fattat att jag har en deformation i min bröstkorg som påverkar min andning och även min hållning. Detta leder till att min ryggrad är snedare än hos andra, mitt bröstben får inte utsättas för stor belastning för då får jag ont. Denna snedhet går ända ner till bäckenet och mitt största problem är att jag inte kan sitta länge för då snedbelastas hela ryggen och bäckenet och jag får ischiasliknande smärtor ned i mitt höger ben. Då det sitter i skelettet så kan jag inte bara gå till en naprapat/kiropraktor och bli knäckt rätt (tro mig jag har provat).

Innan jag hittade rätt på ovanstående så har jag blivit utredd för reumatism i ryggen/bäckenet och andra knepiga diagnoser och diverse terapeuter har gett mig alla möjliga råd som gått från att sluta med löpning, träna ännu mer till att äta tabletter.

Jag har haft mina egna teorier om min kropp men oftast har jag inte ens blivit riktigt undersökt. Många är de som bara tittat på en sak och inte på helheten.

Nu har jag dock äntligen träffat en ortoped som givit mig rätt i mina teorier. Mina problem sitter i strukturen i min kropp så de går ju inte att operera och jag måste hitta sätt att leva med dem. Hitta lösningar och inte bara knapra tabletter och sluta röra på mig. Jobba på att hjälpa kroppen att kunna handskas med denna asymetrin. Styrketräna de delar som är svaga och rörlighetsträna de delar som blir stela. Något som för övrigt alla borde göra och inte bara jag som är lite snedare än andra. Jag inser oxå att jag måste gå på regelbunden massage mer än andra och har hittat en bra massör som hjälper mig. Och då handlar det inte om spa-massage...

Jag har sen länge insett att min kropp kommer att ha smärtfria dagar men även vissa dagar som inte är det och jag kommer göra precis som jag nu gjort i flera år, dvs lyssna på min kropp och försöka balansera mina obalanser som ju dock aldrig kommer att kunna balanseras helt. Det går ju lixom inte att göra något konkavt till konvext (ja, det är så den vänstra delen av min bröstkorg ser ut delvis för att nämna en sak).

Precis som jag bestämde mig för några år sen att min astma inte skulle begränsa mig så ska jag inte låta min asymetriska kropp begränsa mig heller. Jag letar efter lösningar och hittar dem. Mina lösningar. Efter diverse vändor i sjukvården och andra instanser så har jag lärt mig en sak ännu mer och det är att lita på mig själv. Jag är bättre expert på min kropp än andra. Punkt.


(Bild från igår när jag halvlåg på en klipphäll och filosoferade över min kropp med havet som utsikt)