Senaste veckorna så har startbevisen börjat dimpa ner i brevlådan:
Känns väldigt konstigt att jag snart ska tävla. Jag känner mig inte alls i form. Har tittat tillbaka i min träningsdagbok från 2011 för 2012 känns inte som något att titta på då jag ju var skadad delvis under våren (och sen slog upp skadan igen på Varvet...). Att jag skulle vara i samma storform som 2011 är ju inte realistiskt. Det positiva är dock att jag numera är mycket mer mentalt stark än jag var då. Då var jag fysiskt grymt stark men psyket fanns inte där. Jag vet att när jag uppnår balans mellan dessa två så kommer jag utföra stordåd. Stordåd enligt mina mått mätt alltså.
I fredags sprang jag Stenrundan med Maria. Eller kanske Sten- och Gyttjerundan, då det var typ myrmark på ett ställe på ca 1,5 km. Innan dessa hade jag kört ett kortare styrkepass med bara de viktigaste övningarna för mer hann jag inte.
I lördags var jag i Ängelholm på en Inspirationsdag för södra Sveriges F&S Ute-ledare. Det hölls tre pass under dagen och jag var inbjuden att hålla i det första passet som kallades "Kvalitetspass". Det var nästan 40 deltagare så lite nervös var jag men allt avlöpte väl och alla var nöjda. Sen var jag deltagare på de två andra passen; ett nytt koncept som kommer att kallas "Offroad" där vi sprang omkring med bildäck på axeln och gjorde diverse övningar enskilt, i par och i grupp. Grymt kul men grymt jobbigt så klart! Tredje passet var ett Cross-pass. Det är som stationsträning utomhus och har funnits ett tag i F&S utbud. Jättekul det med men sen vart jag lite trött när jag kom hem på kvällen...
Igår så var jag inte speciellt sugen på ett långpass då jag var lite sliten efter lördagen men ska man springa en mara så behövs det. Summan blev 33 km på 2:52. Någon inbakad tempoökning fanns inte på kartan. Dock nöjd att jag ändå genomförde passet även om farten i slutet kanske inte var lika jämn som i början...
Idag känns det i kroppen att det har varit en rätt så tuff helg. Jag har fått någon konstig träningsvärk i höger framsida lår. Knepigt. Idag blir det bara mitt måndagspass på F&S. Imon planerar jag att simma för första gången sen Playitas.
Jag känner att mitt fokus är maran i Stockholm och det är pass med fokus på detta som kommer att bli det närmaste. Det får gå som det går på Varvet. Kroppen säger att den ligger på gränsen och jag måste lyssna och träna smart. Jag vill inte hamna i någon form av överträning där kroppen inte orkar något alls.Känns det inte ok lördagen den 18 maj så kommer jag inte pressa mig mer än att se Varvet som ett bra litet längre fartpass. För två år sen hade jag inte tänkt så alls men jag har kommit ganska långt sen dess. Jag säger det igen, jag definierar mig inte längre som löpare på mina resultat och hur snabb jag är utan på andra parametrar. Vad definierar dig som löpare? Skriv gärna i kommentatorsfältet och berätta, jag är nyfiken!
Du verkar i alla fall inte nervös införa maran, jag var toknervös och tokfokuserade, till ingen nytta, inför mitt första Stockholm marathon 2008. Du har en bra grund och kommer kunna genomföra maran på ett bra sätt tror jag, du verkar också ha släppt tidsfokus och det tycker jag är bra på första maran (även om du nu sprungit en i terräng tidigare). Skönt också att Varvet inte har så starkt grepp om dig längre, nästa år kanske du skulle trotsa varvet och springa sub 90 på Kungsbackalopp i april istället ;-)
SvaraRaderaDet där är en intressant fråga du ställer i slutet. Jag har hittills drivits av tider och PB och "varit" fyrabarnspappan som tränar relativt begränsat men som ändå är hyggligt snabb men känner att jag nog är på väg mot ett vägskäl. Det kommer bli glesare mellan PB-noteringarna och då gäller det att det finns något annat där istället. Samtidigt gillar jag kvalitétspassen och att bara springa distans för att det är skönt och hälsosamt, det är inte jag, inte än.
Så jag vet inte riktigt, inte just nu.
Jag kommer väl att bli hysterisk sista veckan, hahaha.
RaderaNästa år får vi se hur det blir med Varvet. Skulle kunna tänka mig att springa som hare för en kompis för att den personen ska nå sitt tidsmål och slippa fokus på mig själv.
Jag började springa för att besegra en astma och glädje låg i att kunna springa en halvmara. Detta var mitt berg att bestiga. Vartefter tiden gått så har jag i takt med att jag blivit bättre drivits mycket av mina tidsmål. MEN de drev mig för hårt så att jag fick en "kollaps" på och EFTER Varvet 2011. Jag fick då tänka om och även lära mig att lägga fokus på andra mål och inte bara tidsmål. Det lärde mig mycket.
Jag tror inte heller att jag kommer att bli någon feelgood-löpare (kanske när jag blir 70) men jag har insett vad det krävs för att vara i samma form som jag var 2011 och bli ännu snabbare och jag tycker inte att det är värt det längre. Jag känner dessutom att jag inte har tid till den träningen som krävs.
Jag har hittat ny glädje i utmaningen att lära mig crawla enligt TI och ser framemot att tävla med någon annan i ett lag som jag kommer att göra i år. Jag kan fortsätta springa men behöver inte köra de där riktigt tuffa passen för det behövs inte för det jag ska göra på dessa lopp. Det känns skönt.
Jag kommer alltid i grund och botten vara en löpare. Löpningen har gett mig så mycket. Att få träffa likasinnade IRL och i cyberspace och få nörda ned sig i siffror och hitta igenkänningsfaktor i så mycket har gjort att jag kunnat driva mig själv vidare och även hittat inspiration. Jag märker dock att på individnivå så är jag numera mera ute efter upplevelsen mer än målet.
Vad som definierar mig som löpare är att jag känner mig trygg i min löpning, jag drivs idag av de rätta sakerna, jag älskar att inspirera andra att hitta löpningen och jag vill utveckla min terränglöpning för det är den jag gillar bäst!
Återkom när du vet ;-)
Lovar :-) men så länge kan jag naturligtvis komplettera mitt svar genom att hålla med dig om mycket av det du skriver. Jag älskar verkligen löpningen i sig, inte minst för dess mångsidighet, alltifrån en skön runda i skogen för att stressa ner/koppla av/tänka till tuffare kvalitétspass där målet snarare är att utmana mig själv.
SvaraRaderaLöpningen, och bloggandet har gett mig så mycket och på något sätt gjort att jag kommit närmare mig själv som person (eller så är det åldern hahahA..), jag har träffat så många fina människor tack vare löpningen och älskar att prata löpning och med bloggen så finns också ett element att jag vill sprida/lära ut/inspirera och få andra att förstå att löpning, på rätt sätt är en fantastisk träningsform.
Inte lätt att sammanfatta i ett kort statement detta...
Jag håller helt med dig!
RaderaÅ när man börjar tänka efter vad löpningen betyder och det inte ryms på en rad eller en mening så tycker jag att man inser och kommer till ny insikt och att det inte bara handlar om en fin siffra i en resultatlista :-)
Åh ska du springa Kullamannen? Jag har fått en plats men velar ännu pga att det eeeee låångt från lilla Lule men jag tror jag ångrar mig om INTE.. har du sprungit den förr?
SvaraRaderaJepp! Har inte sprungit den förr.
RaderaFörra året sprang en kompis och han sprang även något som heter "Dödens zon" och det var det värsta han någonsin sprungit, haha. Tror jag hoppar det och kör "bara" 12,8 km's banan, tror den är tillräckligt svår.
Och ja, det låter långt för ett lopp. Ska du åka ner endast för det loppet eller kombinera med annat? Det längsta jag åkt inom Sverige för ett lopp är Göteborg-Stockholm...