måndag 25 november 2013

Tröttnar du aldrig på att springa?

Njaä, faktiskt inte. Efter New York så vilade jag HELT ifrån löpningen i hela FYRA dagar. Det tror jag aldrig jag gjort innan. Kroppen och mitt sketben gjorde ganska ont och under de dagarna var jag inte speciellt sugen på att springa. Men träningsvärk och ont brukar oftast gå över och när man vet att det inte längre är asfalten som kallar så kommer suget ganska snabbt tillbaka. Jag minns faktiskt veckan innan New York att jag satt i bilen och vi körde förbi en vacker skog. Jag satt nästan och dreglade och längtade. Och bara för att jag just då inte sprang i skogen tyckte jag att alla skrev om sina trailäventyr och lade upp vackra skogsbilder. Bestämde mig där och då att inte hålla på och fota som en galning på alla mina pass utan låta mina pass bli just mina egna. De existerar ändå även om de inte dokumenteras på bild i något forum.

Men hur går träningen då? Jodå bra. Jag simmar och springer. Lite så där ostrukturerat men ändå tillräckligt ofta för att det ändå ska finnas någon form av röd tråd i det. Inga långa pass än utan det får vänta två veckor till. Jag känner att detta året trots att det varit tungt i kroppen faktiskt ändå gett mig en bra bas. Träning när man bara har 62%´s lungkapacitet under en längre tid har sina positiva effekter när det vänder och nu när kapaciteten hoppat upp lite (73%) så vet jag att det att jag aldrig gav upp under den där riktigt tunga tiden nog ändå hjälpt mig framåt hur konstigt det än må låta. Lite som att träna med en tung ryggsäck och sen helt plötsligt så kan man ta av den. Dock är det inget jag längtar tillbaka till och om allt bara fortsätter på denna vägen nu så kommer jag med all säkerhet hoppa upp ett snäpp rejält under 2014.

Så jag följer min väg/stig som jag planerat. Jag tänker inte göra några avkall på den mer än kanske några små hopp ut i spenaten för att sen åter hoppa på den.

                  

Fotnot: Här sonen som går på en vacker stig där jag gick mycket själv som barn. De stigar jag gått på som barn har format den jag är idag och jag vet att de stigar sonen går på nu kommer forma den han blir som vuxen. 

tisdag 19 november 2013

2014 - vad händer då?


                   

Karga klippor och hav. En ganska talande bild om jag ser till hur 2014 kommer att bli. 
Som jag berättat innan så är det inga stadslopp planerade för nästa år. Dels för att min kropp inte klarar så mycket asfalt längre (börjar ju bli gammal!) och för att jag vill träna så grenspecifikt det bara går. 2013 har blivit varken hackat eller malet då det varit så många spridda fokus och det vill jag inte vara med om igen. Dock så kommer jag inte skippa asfalten helt. När våren kommer så kommer jag med all säkerhet vara sugen på ett hårt pass på asfalten där det hårda underlaget svarar så där gott på steget. Självklart i mitt sista par Adios 1, hehehe. 

Mitt fokus kommer för 2014 bli terränglöpning och simning. För som det ser ut nu i agendan så blir det dessa tävlingar under året: 

*Januari: 

*Maj:
Kullamannen (om jag får plats, står på reservlistan) (terränglopp)
Utö swimrun (swimrun)

*Juni: 
Kustjagaren (swimrun)

*Juli: 
Wetrockrace (om det blir av) (swimrun)

*Augusti: 
Öloppet  (swimrun)
Havsdraken  (swimrun)

*September: 
Ö till ö (swimrun)
Risveden Terräng  (terränglopp)
Lidingöloppet (terränglopp) 

I mån av tid och ork kanske det slängs in några andra lopp oxå, så som tex STT Skatås  och Lerum Vildmark  - vi får se. 

Marias och mitt största mål är som ni förstår Ö till ö. Vi har ansökt via våra meriter, genom lotteri och kommer även delta i Utö swimrun som är direkt kvalificeringstävling.  

Ett deltagande i ett lopp som är 65 km löpning och 10 km simning kommer kräva mycket träning och Maria och jag sitter och filar på vårt gemensamma upplägg. Det känns skrämmande och spännande. Men vi känner oss båda redo att ta oss an uppgiften. Den 29 januari 2014 vet vi om vi kommit med. Håll tummarna för oss! 

måndag 18 november 2013

Göteborg City Running 12/12-13

"GBG City Running – loppet utan förutbestämd bana.
Vi har fyllt Göteborg med checkpoints, din uppgift blir att ta så många du kan innan timman tar slut. 
Vid start kommer du få ett manifest med platser över där det står vart checkpointsen finns. De kommer finnas över hela Göteborg och du bestämmer själv hur du ska springa till dem. Den som kommer först in med flest checkpoints innan klockan slagit vinner.


Efter loppet dricker vi öl och delar ut priser från våra sponsorer.

Datum: 12 december
Start: 18:00 (kom i god tid innan)
Kostnad: 60kr
Start och mål: Da Matteo, Sprängkullsgatan 10a
Vi har ingen möjlighet till ombyte men du kan lämna din väska här.

Tänk på att vi kommer springa på öppna gator utan flaggvakter, ha ordentligt med reflexer och ta hänsyn i trafiken."


Själv var jag med 2011 på deras första evenemang - vill du läsa om det så klicka HÄR!

Läs mer om loppet och anmäl dig på deras Facebooksida som du hittar HÄR!


lördag 16 november 2013

Alla pass som leder till det där passet...

Idag sprang jag en runda i Änggårdsbergen med ett litet sällskap bestående av min vännina Tine, min Friskisåsvettiskompis Ove, jogg.se-profilen Tricky och hans kompis Marcus. 
14 km fick vi ihop på slingan som jag valt ut. Det var backar upp och ned, olika underlag, olika omgivningar och olika ansträngningsgrader under hela passet. 

Det som fyllde mina tankar under passet var: vilken ynnest att få börja sin lördag så här, vilken skön känsla jag hade i mitt steg och hur orädd och stark jag kände mig. 

Mitt sketben mådde bra och i mitt hjärta kände jag att jag kommit hem. Det är här jag trivs. Både på en ensam runda men även när jag får dela detta med andra. 

Min träning ett tag till kommer bli som den blir. Jag behöver mentalt ett litet break efter årets olika omstarter innan jag laddar om för 2014 års utmaningar. 

Kroppen är nu mer eller mindre återhämtad och i veckan fick jag svart på vitt att jag är bättre i min lungkapacitet. Från 62% i augusti har jag nu 73%. Inte helt bra och min läkare tror att det går att få upp lite till. Ny justering av min medicin ett tag och sen nytt test. 

Efter passet idag tänkte jag att om någon frågat mig om alla tidigare pass och kamp varit värt det för att nå fram till den fina känslan jag kände idag? Jag vet vad mitt svar hade varit: Ja. Don't look back and never ever give up. Good things happen to good people. Never give up on your dreams.


måndag 11 november 2013

Årskrönika 2013

För er som läst min blogg ett tag så vet ni att jag inte brukar ge en årskrönika men för att minnas allt jag gjort i år, kanske främst för mig själv så gör jag nu ett undantag. Läs om ni orkar...

*JANUARI:
Befinner mig fortfarande i sviterna efter ett hårt 2012 men springer på min 42:a  födelsedag mitt första maraton tillsammans med Maria och Tine. I vacker vinterskrud tar vi oss igenom 43 km fotledsstukarunderlag och kommer in på en tredje plats i damklassen på Sandsjöbacka Trail Marathon.

                                                                                               Foto GP
Racereport finns att läsa HÄR! 

Jag skriver ett av mina mest lästa inlägg på bloggen: Kärleken till en löparkjol men även flera mycket utlämnande och personliga inlägg, bl.a det HÄR och det HÄR

Jag klipper även av mig allt mitt hår men skriver inte inlägg om detta förrän i februari - läs HÄR

*FEBRUARI: 
Jag traglar på med min simning och vill nästan ge upp för det är så svårt - läs gärna HÄR om min kamp. 

             
                                                           Foto Anna-Karin Lundin

Även om bilden visar att jag spänner musklerna så känner jag mig inte speciellt stark men jag kämpar vidare med min träning och mina "demoner". 
Det kommer mer personliga inlägg - läs HÄR och HÄR. Och dessa inlägg får fler sidträffar än de jag skriver om min träning. 

*MARS: 
Jag blir känd som FITT-Eva efter att ha medverkat i ett program riktat till ungdomar - läs och kolla HÄR!
Detta blir sen ihopklippt och taget ur sitt sammanhang och uppmärksammas på Schulman Show på Aftonbladet, hahaha - läs om detta HÄR

Jag skriver en av mina mest lästa krönikor på jogg.se om hur man idag lätt fastnar i bruset - läs den HÄR!

*APRIL:
Jag åker på träningsläger för första gången i mitt vuxna liv, arrangerat av Simcoachen
Vill ni läsa hela storyn om detta så hittar ni den HÄR

                                                      Foto Bjarne Koning

Det är nu som jag börjar känna att träningen börjar bli riktigt tung men tror det beror på att 2012 tagit mycket av min energi och att den ökade träningsdosen börjar ta ut sitt. Det är först i augusti som jag kommer inse varför det är så tungt...

Denna månaden är månaden när jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen och lördagen den 20 april är en dag jag aldrig kommer att glömma - läs gärna om den dagen HÄR!

Jag bestämmer äntligen mer officiellt att jag SKA springa New York marathon - läs HÄR

*MAJ: 
Tävlingarna börjar för året på riktigt. 
Först Kullamannen där jag står på näsan men slutför ändå tävlingen - race report finns att läsa HÄR
Sen Göteborgsvarvet där det är så varmt att jag får slå av på takten. Mitt sista varv, 12:e i ordningen. Läs om detta HÄR

                                      
                 Foto David F 

Nu börjar även träningen med Maria inför Öloppet komma igång och det är tidiga morgnar som jag står på parkeringen iförd våtdräkt och känner mig som ett ufo. 

Jag skriver inlägget om historien bakom mitt bloggnamn och inser att jag nog aldrig kommer att kunna byta namn, hahaha. 

*JUNI:
Jag springer så äntligen min första stadsmara och tror att jag ska gå sönder de sista 9 kilometrarna när höftsmärtorna från hell kommer som från ingenstans. Läs om denna "otrevliga" resa HÄR

                                            
          Foto Krister Lindström 

Sen drar jag ut i skogen (där jag trivs bättre) på två kortare men ack så tuffa tävlingar. Först Salomon Trail Tour Skatås helgen efter maran och sen Lerum Vildmark, som avslutas med en backe, kolla kortet!: 

                                                            Foto Anders Pihl 

För att läsa: Klicka på  Skatås och/eller Lerum

Sen hjälper jag min syster att bli av med maraoskulden på Båstad Marathon

                        Foto Harry F 

Jösses vad stark hon är trots hemsk smärta! Så stolt över min syster! Läs om loppet HÄR!

*JULI:
Jag tränar på men varje pass är tungt. 
Det är väl först när jag genomför tävlingen WetRockRace som jag inser att nåt verkligen inte stämmer när jag håller på att bränna ut mig helt i början av loppet. Trots det så vinner jag tillsammans med fina Eleonor:

                   Foto David F 

Läs gärna race report HÄR!

I samband med loppet tas denna enormt fina bild av Valentin Baat Forssell - vilken bild! 

                             Foto Valentin Baat Forssell 

*AUGUSTI: 
Så kommer då ett av årets stora mål - Öloppet! Maria har sen innan hela tiden trott på att vi ska klara oss under 6h och att vi ska vinna. När detta sen blir verklighet känns det helt overkligt! Men glädjen när vi går i mål är så stor, så stor: 

       Foto Klas Östbye 

Det är en lång dag och att jag klarade mig igenom den så bra är nästan ett mirakel när jag sedan får reda på att jag bara har 62%´s lungkapacitet. 
För race report läs HÄR! För mer info om min dåvarande status - läs HÄR

Men jag kämpar på för Maria och jag har en stor utmaning kvar - 10islandrace
Det blir bland det tuffaste jag nånsin genomfört och trots en skadad handled och en nära-döden-upplevelse så kommer vi in som tvåa i damklassen. 
                      
                                       
                      Foto Harry F 

Denna bilden sammanfattar loppet ganska bra: 

         Foto lånat från Internet 

För er som gillar en lång race report så klicka HÄR

*SEPTEMBER:
Jag testar nya mediciner men blir bara sämre vilket kulminerar på ett av mina favoritlopp Risveden Terräng
Då är jag så dålig i min astma att sett i efterhand så skulle jag inte ställt upp. De sista kilometrarna får jag hjälp att ta mig i mål av en god vän, tack Jesper. 

När jag återhämtat mig efter loppet så blir det i alla fall några glada kort med två av mina bästa träningskompisar: 

                                      
         Foto Maria F 

                                     
        Foto Tine B 

Sen vem som är vem lyckas alla blanda ihop, förutom jag så klart. Den som är uppmärksam kan nog lista ut det ;-) 

För race report läs HÄR! 

Med detta i bagaget ställer jag in min medverkan i Lidingöloppet och ett tag känns livet tröstlöst. Men så vänder det - läs om det HÄR

Jag skriver en liten presentation av mig själv och det är många som läser för många undrar väl vem jag är? Läs HÄR!

*OKTOBER:
Jag börjar äntligen känna att jag kan träna igen utan att det är en konstant uppförsbacke och jag traglar på med asfalten för att klara New York marathon så bra jag kan. 

Jag beställer äntligen den där boken som jag borde beställt för länge sen och får en fin inskription:

                                     
         Foto Eva F 

För ert egna ex - beställ HÄR

På ett pass så får jag för första gången på flera år känna Runner´s High och jag känner tilltro till att jag kommer att klara det där loppet. Läs om det HÄR

Och under ett av mina måndagspass på Älvsborgsbron så får jag nästan en religiös upplevelse - GUD vad jag älskar min hemstad - läs om det HÄR!

Strax innan vi åker till New York så får jag träffa en legend, grundaren för Total Immersion, Terry Laughlin och jag blir starstruck - läs om det HÄR (även en extremt snygg bild på mig i badmössa, hahaha). 

*NOVEMBER:
NEW YORK CITY MARATHON...
Mina drömmars lopp innan jag ens klev upp på maradistansen. Loppet som gäckade mig förra året och som varit min fyr i mörkret. 
Jag sätter mina tre mål: 3.20-3.25-3.30 MEN innerst inne handlar det bara om att befästa de där minnena som jag redan visualiserat i mitt huvud förra året och målgången när jag får min aluminiumfilt. 
Jag fick allt det där och även lite envis smärta från mitt sketben (dumma höger ben). Och den där tomheten som brukar uppstå efter ett lopp infinner sig inte alls. Istället är det en känsla av lycka, befrielse, kärlek, accomplishment och vinst över mig själv som uppfyller mig. Det går inte att beskriva riktigt. Jag tittar på bilderna och minns. Jag tar med mig detta nu och för alltid. 

                                    
         Foto David F 

                                    
       Foto Eva F 

                                    
        Foto Harry F 

Isbad är inte kul och kanske att det blev lite väl mycket nakenchock men det bjuder jag på. 

Läs gärna min race report HÄR men även det reflekterande inlägget "Dagarna som gick". 

*SLUTORD: 
Det har träningsmässigt varit ett tungt år och det har varit extremt jobbigt att kämpa på när det varit konstant uppförsbacke på nästan alla pass MEN jag är inte en person som ger upp OCH att tävla tillsammans med någon annan som är beroende av dig gör att man kämpar vidare ännu mer. 
Äntligen känner jag att det vänt och jag hoppas kunna få träna som jag vill nu och återfå en lite högre nivå igen på min kapacitet. 
2014 kommer inte innebära så många olika fokus. Det har under året varit svårt att träna för att tävla på halvmaraton, kortare terränglopp, längre terränglopp, swimruns, kajak och maratonlopp. Det blir väldigt splittrat och även om jag haft fokus i perioder på den närmsta tävlingen så vill jag inte ha ett sånt år till. Ibland kändes det varken hackat eller malet. Jag förordar så klart att man tränar olika saker för att variera sig och skona kroppen men det är svårt att kunna tävla på ett bra sätt på så många olika distanser och sporter, åtminstonde för mig som är en vanlig motionär. 

Tack alla som stöttat mig under året och som läser min blogg, det betyder mycket ska ni veta. Snart återkommer jag om vad som händer 2014. 


torsdag 7 november 2013

Dagarna som gick...

När man genomfört något som man planerat för länge så brukar det ofta efteråt uppstå en tomhet. Så är det inte riktigt för mig denna gången. Jag ska försöka förklara lite varför.

Veckorna innan var det så mycket fokus på min träning och annat runtomkring loppet och resan att det nästan blev för mycket. Jag var så känslosam att minsta lilla grej nästan fick mig att börja gråta. För er som inte följt min blogg ett längre tag kan omöjligen förstå varför och även de som läst länge vet inte heller allt om vad som hände mig under 2012.

Det jag kan säga är att kombinationen av min segdragna fotskada och det som hände mig privat gjorde att 2012 blev ett av de tuffaste om inte DET tuffaste året jag haft i mitt liv. Det som drev mig framåt som en fyr i mörkret var det där maratonloppet i New York. Det var mitt drömlopp som jag innan jag började träna för maraton ville springa. Inte visste jag när jag anmälde mig i januari 2012 vad som skulle hända mig personligen eller att loppet skulle ställas in pga en storm. Inte heller insåg jag hur tufft det var att träna för ett maraton.

Jag visualiserade min målgång och hur jag fick den där aluminiumfilten på mig. Nästan varje dag de sista månaderna såg jag den bilden. När jag blev helt fri från min skada så tränade jag på bra och befann mig i mitt livs form och satte personbästa på både Lidingöloppet och ett halvmaraton i England.

Så kom vi då till New York på fredagen efter strul med flyg och annat. Bara för att en timme efter att vi landat få reda på att loppet var inställt. Den tomhet som jag kände då går inte att beskriva. När vi kom hem så kraschade jag och december kommer jag inte ens ihåg vissa dagar. Jag fick professionell hjälp och började komma tillbaka.

Nu började det komma info om loppet igen och hur arrangörerna skulle göra för att kompensera. Ville jag springa i år? Eller nästa år eller inte alls? Jag insåg till slut att jag måste springa. Jag behövde ett avslut. Återigen skulle loppet stå som symbol för nåt för mig.

Dock redan förra året kände jag att för mycket asfalt mådde min kropp inte bra av alls varför jag under vintern och våren förlade nästan alla långpass i skogen. När Stockholm marathon närmade sig så blev det mer distans på asfalt men jag fick ändå ont runt 30-33 km. Sista biten på det loppet gjorde det så ont i mina höfter att jag nästan inte vill definiera det jag gjorde som löpning. Men jag ville i mål. Tiden blev 3.39. Lite sur var jag för jag visste vilken kapacitet jag hade konditionsmässigt men kroppen orkade inte hela distansen ut på det hårda monotona underlaget.

Att jag sen haft svårigheter med min astma i år har ju inte gjort träningen lättare och när jag efter en månad med olika nya mediciner för att få bukt med min dåliga kapacitet (endast 62%) så gick jag tillbaka till min gamla medicinering igen fast högre dos. Jag insåg där och då att jag aldrig kommer nå 100% kapacitet utan får jobba efter mina lägre förutsättningar.

Kände verkligen att det vände och sen mitten/slutet september känner jag att jag kunnat träna bra och målinriktat för New York. Dock så har jag känt att all distans på asfalt slitit på kroppen. Men jag ville inte göra samma misstag som inför Stockholm varför det var medvetet som jag härdade kroppen på asfalt.

När jag så började med min nedtrappning så var det en befrielse på många plan. Jag insåg att det var sista gången på länge (om nånsin) som jag gjorde den här resan och då blev varje pass speciellt. Sista två veckorna så följde jag Marcus Nilssons program ur hans bok "Löpträning mitt i livet" - en bok som jag kan rekommendera alla att köpa.

Jag satte mina mål:
1. Mitt drömmål på 3.20 (om allt klaffade och jag hade den bästa av dagar)
2. Mitt realistiska mål på 3.25 (baserat på min träning sista tiden)
3. Mitt lägsta mål på 3.30 (om jag hade en dålig dag)

Innerst inne så var dock målgången viktigare än något tidsmål men jag behövde tiderna för att distrahera mig från den emotionella resa jag hade framför mig. Jag ville få mitt aluminiumfiltsminne och befästa de där bilderna som jag visualiserat så länge om själva loppet. Jag ville att de bilderna skulle bli riktiga minnen.

Jag kommer aldrig glömma när starten gick. De känslor som kom över mig då när jag fattade att jag äntligen var där går inte att beskriva. Alla dessa dagar som gick och som ledde fram till det ögonblicket. Bilderna som funnits där så länge i mitt huvud som nu blev riktiga minnen. Tack New York.

Så nu efteråt så finns det inte en tomhet inom mig utan mer en slags lycka och ett avslut som jag inte känt efter något lopp. Jag längtade länge efter något och jag fick det till slut. Folk må tycka vad de vill om mig, min kapacitet, att jag borde klivit av, att jag kunde tränat annorlunda, att jag bara skulle sprungit långsamt och tagit kort, att jag borde ge maraton en chans, att jag borde anmäla mig till Stockholm för revansch och göra 3.20 MEN jag bestämmer över min kropp. Nu är dagarna som gick över men det kommer nya dagar och jag vet vad jag vill göra med dem.

                       

onsdag 6 november 2013

Race report ING NYC Marathon 2013-11-03

Ska jag vara riktigt korrekt så skulle jag börja med att skriva om tiden innan loppet precis som jag lovade för ett tag sen men lämnar det till ett senare tillfälle för jag tror att många just nu hellre läser race rapporten.

Jag kan skriva denna historia hur lång som helst egentligen men för att ni inte ska sluta läsa så ska jag försöka hålla den röda tråden men ändå vara personlig.

Som ni vet så har mina förberedelser hållit på ganska länge då det ju egentligen var tänkt att jag skulle springa loppet redan förra året. Kläderna var ju redan fixade och det sista har det finslipats på detaljer. Jag t.o.m. unnade mig att gå in på en nagelsalong och måla naglarna dagen innan:

                           

Jag vet att det svart ut på bilden men de var mörkblåa! Man kan säga att nederdelen av mig gick i gult och överdelen i blått (kortet taget kvällen innan då jag testade outfitten): 

                         

Jag hade faktiskt även ett mörkblått hårband även om detta inte syns på bilden. Details, details! 

Men till loppet då; här bild på mig strax innan 05:00 då jag begav mig ifrån vårt hotellrum till tunnelbanan för vidare färd ned till färjan som skulle ta mig till Staten Island: 

                     

Kortet är taget inne på toan för jag ville inte väcka resten av familjen. 

På tunnelbanestationen på 103:e gatan så stod det många löpare med sina genomskinliga påsar (säkerhetsgrej att enda påsen som tillåts tas in i startbyarna är genomskinlig). 

Ca 40 minuter tog det att ta sig ned till South Ferry terminal så jag fick vänta lite där innan jag fick gå på färjan som jag skulle med 06:45. 

På färjeterminalen var det ett myller av löpare och jag fick lite känslan av att vi som boskap föstes framåt och på färjan. 

Väl på färjan fick man fina New York vyer när man såg Downtown Manhattan när färjan lade ut. Man passerade Frihetsgudinnan och det är då jag märker att färjan eskorteras av båtar från Kustbevakningen med en person längst fram i fören med en kulspruta! High security indeed! Och inne på färjeterminalen stod det fullt av poliser och "bombhundar". 

Lite dålig bild kanske men kanske att ni ser personen i fören: 

                           

Iland på Staten Island och samma sak igen att fösas som boskap till transferbussarna till startbyarna som ligger på ett gammalt militärområde som heter Fort Wadsworth. 

Ur bussarna, visa sin påse och det var no mercy om man hade någon annan påse med sig! På baksidan av polisens skjortor stod det: NYPD Counterterrorism: 

                           

Med tanke på 11 september och det som hände i Boston i april i år så var säkerheten högre än nånsin. Aldrig så att man kände att det var jobbigt, mer tacksamhet att de kollade alla så noga. 

Jag gick till Alberto Salazar Blue startvillage och när jag såg att kön för att få gratis kaffe och bagel var lång så var jag glad att jag tagit med lite eget tilltugg. 

Det var riktigt kallt ska ni veta. Ca 2-3 grader och en j-vla blåst. Som överdragskläder hade jag gamla CRAFT vinterkläder som jag som de flesta andra sedan slängde av mig. Man kunde göra detta innan man gick in i sin corral eller precis på väg till startlinjen där det stod stora containers när man lämnade Fort Wadsworth. Sen fanns de ju dem som slängde sina kläder precis vid starten så det var en del klädesplagg man fick se till att man inte snubblade på även om de flesta försökte kasta dem åt sidan. 

Då jag startade i första vågen (First Wave) så behövde jag aldrig sitta och frysa där ute särskilt länge men jag förstår dem som tar med sig sovsäckar och stora filtar för det kan bli många timmar man får vänta och i november brukar det ju inte vara så varmt. Alla kläder, skor och annat som man lämnar är for charity. Förmodar att det mesta går till hemlösa. 

Mellan 08.20-08.55 måste man gå in i sin corrall om man startar i första vågen 09.40. Efter det så släpper de inte in dig i den fållan utan du får vänta till nästa Wave och ställa dig i någon av de fållorna. De är ganska hårda och jag såg några som blev nekade trots protester. 

Ca 09.20 så släppte de linorna mellan de olika fållorna (corrals) och vi slussades nu som boskap igen (!) gemensamt ut från Fort Wadsworth och ner mot vägen till bron. Jag stod i Blue Wave och vi startade på högra delen och Orange Wave startar på vänster sida av bron. Eller ja man startar ju inte precis på bron utan precis innan. 

Det var mäktigt att höra en barnkör sjunga den amerikanska nationalsången precis innan vår start gick. Ja, jag vet väldigt amerikanskt men ändå rätt. 

Strax innan starten så tog jag enda kortet under loppet. Sen låg telefonen i fickan på min kjol. 
                    
                           

Ni ser startbågen därborta, eller hur? Och som ni ser var det många som behöll sina kläder på ända in tills startskottet gick. De orange-rosa mössorna som ni ser fick man när man hämtade kaffe och bagel (Dunkin´ Donuts var det därav orange och rosa). Maken "skällde" sen på mig och undrade varför jag inte hade en sån mössa, hahaha. 

Åsså gick då startskottet som var en sån där tuta som brukar finnas på amerikanska hockeymatcher och direkt så började New York New York pumpas ut i högtalare. Då var det svårt att hålla tillbaka tårarna ska ni veta. Men jag kunde ju inte stå där och lipa utan det var ju bara att börja springa. Lika bra det för frös så in i bänken gjorde jag! Jag hade behållit mössa och vantar på mig dock (även om de inte matchade outfitten). 

När jag så började springa uppför bron så hamnade jag i ett enormt lyckorus. Jag tittade på folk omkring mig, jag tittade bort i horisonten och såg Manhattan i fjärran och jag log. Nu var jag här. 

Första kilometern passerade på 5:11, andra på 4:53, tredje på 4:25 - ja för här började det ju gå nedåt. Dvs från starten och ned till andra sidan bron var ca TRE kilometer! Det var jag inte beredd på! 

Så var man då inne i Brooklyn och sprang på något som liknade en huvudgata/aveny. Det såg ut som en liten amerikansk småstad med låga byggnader. Affärer blandat med verkstäder och restauranger och ÖVERALLT stod det så mycket folk! Det var sådan stämning att det nästan blev överväldigande! Jag tror aldrig jag gjort så många high-fives i hela mitt liv eller hört så många heja på en! 

Jag hittade direkt en bra ansträngning och kilometrarna flöt på 4:40, 4:39, 4:41, 4:38, 4:32, 4:31, 4:47. Första milen på lite över 47 minuter och jag kände mig "on top of the world" och kände att det här kommer att bli en bra dag. Ansträngande ja men publiken lyfte en fram. 

Banan gick böljande upp och ned och visst stördes jag lite av den kalla motvinden men hade nu fått upp värmen så att jag kunde slänga av mig vantar och mössa. 

Någonstans här så såg jag en man framför mig som jag noterat låg i ungefär samma tempo som jag. Han såg bakifrån precis ut som min goda vän Alberto P! Alltså ett tag så trodde jag att det faktiskt var Alberto men så fort jag skulle kolla så var han borta för att sen dyka upp igen. Plötsligt sprang han fram till mig och frågade om jag var svensk (nähä?). Det visade sig att han var dansk och satsade mot 3.30. Vi följdes åt ett tag men sen var han borta igen. 

Plötsligt kom man i alla fall in i ett område i Brooklyn där det var helt tyst. Jag hade hört talas om detta men trodde det var ett skämt. Efter människor som skriker och hejar, band som spelar så blev detta en jättekonstrast att komma in i detta judekvarter. Ortodoxa judar med lockar och mest komiskt var familjen med barnvagn som försökte korsa vägen bland alla maratonlöpare, hahaha. 

Det flöt på och allt kändes så j-vla bra. 4:34, 4:41, 4:40, 4:53, 4:42, 4:43, 4:46, 4:57, 4:37. Och det var runt här som jag helt plötsligt fick en knivsmärta i nedre delen av vaden. Va f-n tänkte jag och drog ned på tempot och nu när jag minns efteråt så tror jag faktiskt att jag stannade och gick några metrar för jag blev rädd. 5:25 gick nästa kilometer på men jag märkte att när jag saktade ned så kändes det värre så jag tänkte att jag fortsätter. Dumt kanske en del tycker men jag gjorde bedömningen att det ändå gick att springa. Arg blev jag. Varför kunde jag inte fått fortsätta i mitt flow? 

Bit ihop Eva, du kan klara det! Det kommer att släppa! Tänk en kilometer i taget! 

Nu var jag i Queens och kunde se Queensborough Bridge som man springer över för att komma till Manhattan första gången.

4:38 nästa kilometer och halvmaran passeras på strax över 1.41. Nu började jag få ont i lårbenet. Alltså låret oxå? Djupt inne i benet på nåt konstigt sätt. Dumma högerben! 

Bara du kommer över bron Eva! Sen är det inte så långt kvar! Kom igen nu! 

4:50, 4:41...nu gjorde det ont. Det gick inte att ignorera direkt. Nu är du framme vid bron! Kom igen, kämpa! 

5:01, 5:57 (!!!) - ok, det var en REJÄL stigning att ta sig uppför och upp på bron. Jag hör smattret av fötter och vet att snart är jag på Manhattan. Rushen man får när man springer nedför bron och ut på Första avenyn driver mig framåt. Mitt i detta så glömmer jag bort att springa på vänster sida för att kunna high-fiva maken och sonen som skulle stå där någonstans. 4:53 - bra! 

Kommer ned och inpå Första avenyn och missar maken och sonen men hinner precis se dem när jag vänder mig om hastigt. Vad tänkte jag på här? Varför stannade jag inte och sprang tillbaka för att göra den där high-fiven? Alltså jag vet inte mer än att jag här var så smärtpåverkad att jag inte tänkte alls. Är det något jag verkligen ångrar så är det just detta. Lite så att jag skäms över att skriva om det. Maken och sonen som stöttat och hejat på mig alla lopp och som följt mig TVÅ gånger över Atlanten åsså springer jag bara förbi...

Maken berättade efteråt att han såg att jag hade ont. Han förstod att nåt hänt. Sonen är glad ändå för han har fått high-fiva typ 1000 personer. Dock inte sin mamma :-( 

Det var mäktigt att springa på Första Avenyn men jag kan inte riktigt ta in det då jag nu hade rejält ont. Nu var det främst låret som gjorde ont. Ett tag började jag nästan undra om jag fått en stressfraktur i lårbenet...

Men INGET som ska stoppa min målgång! Om jag så inte kan springa på tre månader efter så ska jag i MÅL!!! Framåt Eva! 

Första Avenyn är lång, mycket lång. 5:03, 5:05, 4:46, 5:14. Jag försöker hålla ihop det. Jag förstår där och då att det kommer bli svårt för mig att nå mitt lägsta mål på 3.30. Innan hade jag satt mitt drömmål till 3.20, mitt realistiska mål till 3.25 och mitt lägsta mål till 3.30. 

Jag VET att många av er tycker att jag skulle skitit i att ha ett tidsmål men jag är inte sån. Jag ville få till en bra avslutning på min högst tillfälliga mara-karriär annars hade jag inte tränat så som jag gjort det sista. 

Bron över till Bronx närmar sig och det som driver mig nu är: 
1. Att jag ska i mål och få min alu-filt
2. Stödet av alla som jag vet följer mig via nätet
3. Att det är sista gången jag utsätter mig för detta
4. Vetskapen att min familj kommer att ta emot mig när jag kraschat i mål 

5:08, 5:15 - wow där är Yankee Stadium, 5:13, nej inte en bro till, 5:25, 5:11.
Harlem, glada miner och människor som spelar och hejar. Jag ler och tänker att nu är jag snart vid Central Park. Räknar ned gatorna. Vet att Central Park börjar vid 110:nde gatan. 

5:18 - men vänta nu minns jag! Femte Avenyn från detta hållet är UPPFÖR! Hahaha, kan inte annat än att skratta då jag minns Gasellens och mina morgonjoggar i parken där vi lärde oss åt vilket håll det var enklast att springa. 

Löpningen på Femte Avenyn längs utsidan av Central Park är överjävlig! Här står det oxå enormt mycket folk men jag tycker inte att de hejar lika mycket som de i Brooklyn. Kan ju bero på att jag inte är lika glad själv, hahaha. 

5:18, 5:29 - alltså hur länge till ska det gå UPPFÖR? - 5:24 - YES in i parken! Hahaha, nä här går det ju upp och ned oxå!!! Ser nu de två farthållarna med 3.30 pinne och skylt på ryggen passera. Minns Stockholm där jag blev passerad vid ca 30 km av 3.30-farthållarna. Denna gången tog det lite längre tid innan de "tog mig". 

Enormt mycket folk inne i parken som hejar! Ser en svensk flagga, blir glad när jag hör att de ropar på mig. 
Svänger höger på 59:nde gatan och springer på denna ända fram till Columbus Circle där man återigen springer in sista biten i parken. Det är så mycket folk som ropar och jag förstår att nu är det så nära, så nära bara lite till. Kilometern passeras på 5:10. 

Sista sträckan upp emot målet från Columbus Circle är nästan folktom, bara några enstaka funktionärer som står där och hejar. Jag fattar att de inte vågar chansa efter Boston. Sista biten försöker jag spurta men det går sådär. Farten sista biten blir dock strax under fem-fart. 

När jag passerat mållinjen är jag nästan i chock. 3.31:40 blir tiden. Högerbenet gör nu så ont att jag haltar. Men det är över. Jag får min medalj och de tar kort. Sen får jag min aluminiumfilt. Vi slussas åter som boskap framåt i en fålla. Jag tar för första gången upp min telefon sen starten och tar detta kortet på alla i sina filtar: 

                               

Folk står och stretchar, sitter och halvligger lite överallt. Men inte alltför länge innan någon är framme och kollar hur det är med dem för att eventuellt få hjälp eller slussas till sjukvårdstältet. 

Man får en plastpåse med Recovery-dricka, ett äpple (THE BIG APPLE, ja ni fattar), någon bar, pretzels (salta och goda meddelar sonen senare), vatten och lite annat krimskrams. 

Sen går vi och går vi. Alltså jag vet inte hur långt men alldeles säkert TIO kvarter! Och då har jag valt no-bagage-option! De som valt att lämna in en påse på Staten Island att hämta ut efter målgång går med all säkerhet TRE gånger så långt. 

Efter dessa tio kvarter så kommer man ut ur parken på Central Park West Avenue och får en poncho med fleece inuti.Ganska välbehövlig kan jag säga. Nu fryser jag så att jag hackar tänder. Sen går vi tillbaka allihopa ned mot Columbus Circle. Alltså tio kvarter till! Hela gatan är avstängd och när jag ser alla gå där stapplande med sina ponchos så tänker jag: Det är helt av stängt och här går vi som i en spökstad som några slags walking dead people, hahaha. Det är då jag tar detta kortet: 

                      

Detta är en syn jag aldrig kommer att glömma. Så kommer jag då äntligen fram till Columbus Circle och hittar maken och sonen som tar detta kort på mig: 

                        

Lite försöker jag le i alla fall även om jag här är rejält trött, frusen och sliten. 

Så här ser medaljen ut: 

                              

Ja, kolla noga för detta är sista medaljen och loppet med ING som sponsor.Nästa år är det en annan sponsor och då heter loppet TCS New York City Marathon. 

Och så här halvdöd och blundande kan man se ut när man lägger sig svettig i sin hotellsäng efter att ha fått gå i mål på sin drömmara:

                          

Sen var det någon som tjatade att jag skulle sätta mig i ett isbad så resten av familjen fick ragga is så att jag kunde hjälpa mina stackars postmarathonben att må lite bättre - OBS nakenchock: 

                      

Och hur blev det med alu-filten då? Slängde jag den? Självklart inte - jag ska klippa ut en bit och rama in:

                          

Fotnot: Nu så här tre dagar efter loppet så är mina tankar så här: Det är inget fel på min kondis utan det är min kropp som är för klen för maradistansen på asfalt (eller som i detta fallet betong). I Stockholm var det höfterna som sa ifrån, denna gången vaden och lårbenet. Detta TROTS att jag enkom sprungit på asfalt det sista. Jag lyssnar på kroppen och ställer därför nu om mitt fokus till skogen. Där brukar inte min stackars kropp knorra så mycket. Vaden känns ok nu men i lårbenet har jag en dov smärta som dock är mycket bättre. Sen måste jag säga att 42,2 km på betong gör att det även idag, tre dagar senare, gör ont att gå nedför i trappor, det trodde jag aldrig. Loppet var verkligen mitt bästa och värsta lopp och publiken lyfte dig fram. Det var aldrig trångt och trots att jag ibland kände mig som del av ett boskap som föstes runt så måste jag säga att arrangörsmässigt var det det proffsigaste jag varit med om. Men så var det ju i USA och de är ju kända för sin service-anda. Tack New York! 

söndag 3 november 2013

3.31:40

Bästa och värsta loppet jag gjort. 
Smärta i höger vad från 18k å sen strax innan halvan även i lårbenet. 
Nu är det bevisat: Min kondis är det inget fel på det är min kropp som är för klen för maradistansen på asfalt (eller betong som i NYC). 
Rapport från loppet när jag kommit hem! 
(Men jag fick min alu-filt OCH en varm poncho)