När man genomfört något som man planerat för länge så brukar det ofta efteråt uppstå en tomhet. Så är det inte riktigt för mig denna gången. Jag ska försöka förklara lite varför.
Veckorna innan var det så mycket fokus på min träning och annat runtomkring loppet och resan att det nästan blev för mycket. Jag var så känslosam att minsta lilla grej nästan fick mig att börja gråta. För er som inte följt min blogg ett längre tag kan omöjligen förstå varför och även de som läst länge vet inte heller allt om vad som hände mig under 2012.
Det jag kan säga är att kombinationen av min segdragna fotskada och det som hände mig privat gjorde att 2012 blev ett av de tuffaste om inte DET tuffaste året jag haft i mitt liv. Det som drev mig framåt som en fyr i mörkret var det där maratonloppet i New York. Det var mitt drömlopp som jag innan jag började träna för maraton ville springa. Inte visste jag när jag anmälde mig i januari 2012 vad som skulle hända mig personligen eller att loppet skulle ställas in pga en storm. Inte heller insåg jag hur tufft det var att träna för ett maraton.
Jag visualiserade min målgång och hur jag fick den där aluminiumfilten på mig. Nästan varje dag de sista månaderna såg jag den bilden. När jag blev helt fri från min skada så tränade jag på bra och befann mig i mitt livs form och satte personbästa på både Lidingöloppet och ett halvmaraton i England.
Så kom vi då till New York på fredagen efter strul med flyg och annat. Bara för att en timme efter att vi landat få reda på att loppet var inställt. Den tomhet som jag kände då går inte att beskriva. När vi kom hem så kraschade jag och december kommer jag inte ens ihåg vissa dagar. Jag fick professionell hjälp och började komma tillbaka.
Nu började det komma info om loppet igen och hur arrangörerna skulle göra för att kompensera. Ville jag springa i år? Eller nästa år eller inte alls? Jag insåg till slut att jag måste springa. Jag behövde ett avslut. Återigen skulle loppet stå som symbol för nåt för mig.
Dock redan förra året kände jag att för mycket asfalt mådde min kropp inte bra av alls varför jag under vintern och våren förlade nästan alla långpass i skogen. När Stockholm marathon närmade sig så blev det mer distans på asfalt men jag fick ändå ont runt 30-33 km. Sista biten på det loppet gjorde det så ont i mina höfter att jag nästan inte vill definiera det jag gjorde som löpning. Men jag ville i mål. Tiden blev 3.39. Lite sur var jag för jag visste vilken kapacitet jag hade konditionsmässigt men kroppen orkade inte hela distansen ut på det hårda monotona underlaget.
Att jag sen haft svårigheter med min astma i år har ju inte gjort träningen lättare och när jag efter en månad med olika nya mediciner för att få bukt med min dåliga kapacitet (endast 62%) så gick jag tillbaka till min gamla medicinering igen fast högre dos. Jag insåg där och då att jag aldrig kommer nå 100% kapacitet utan får jobba efter mina lägre förutsättningar.
Kände verkligen att det vände och sen mitten/slutet september känner jag att jag kunnat träna bra och målinriktat för New York. Dock så har jag känt att all distans på asfalt slitit på kroppen. Men jag ville inte göra samma misstag som inför Stockholm varför det var medvetet som jag härdade kroppen på asfalt.
När jag så började med min nedtrappning så var det en befrielse på många plan. Jag insåg att det var sista gången på länge (om nånsin) som jag gjorde den här resan och då blev varje pass speciellt. Sista två veckorna så följde jag Marcus Nilssons program ur hans bok "Löpträning mitt i livet" - en bok som jag kan rekommendera alla att köpa.
Jag satte mina mål:
1. Mitt drömmål på 3.20 (om allt klaffade och jag hade den bästa av dagar)
2. Mitt realistiska mål på 3.25 (baserat på min träning sista tiden)
3. Mitt lägsta mål på 3.30 (om jag hade en dålig dag)
Innerst inne så var dock målgången viktigare än något tidsmål men jag behövde tiderna för att distrahera mig från den emotionella resa jag hade framför mig. Jag ville få mitt aluminiumfiltsminne och befästa de där bilderna som jag visualiserat så länge om själva loppet. Jag ville att de bilderna skulle bli riktiga minnen.
Jag kommer aldrig glömma när starten gick. De känslor som kom över mig då när jag fattade att jag äntligen var där går inte att beskriva. Alla dessa dagar som gick och som ledde fram till det ögonblicket. Bilderna som funnits där så länge i mitt huvud som nu blev riktiga minnen. Tack New York.
Så nu efteråt så finns det inte en tomhet inom mig utan mer en slags lycka och ett avslut som jag inte känt efter något lopp. Jag längtade länge efter något och jag fick det till slut. Folk må tycka vad de vill om mig, min kapacitet, att jag borde klivit av, att jag kunde tränat annorlunda, att jag bara skulle sprungit långsamt och tagit kort, att jag borde ge maraton en chans, att jag borde anmäla mig till Stockholm för revansch och göra 3.20 MEN jag bestämmer över min kropp. Nu är dagarna som gick över men det kommer nya dagar och jag vet vad jag vill göra med dem.
Veckorna innan var det så mycket fokus på min träning och annat runtomkring loppet och resan att det nästan blev för mycket. Jag var så känslosam att minsta lilla grej nästan fick mig att börja gråta. För er som inte följt min blogg ett längre tag kan omöjligen förstå varför och även de som läst länge vet inte heller allt om vad som hände mig under 2012.
Det jag kan säga är att kombinationen av min segdragna fotskada och det som hände mig privat gjorde att 2012 blev ett av de tuffaste om inte DET tuffaste året jag haft i mitt liv. Det som drev mig framåt som en fyr i mörkret var det där maratonloppet i New York. Det var mitt drömlopp som jag innan jag började träna för maraton ville springa. Inte visste jag när jag anmälde mig i januari 2012 vad som skulle hända mig personligen eller att loppet skulle ställas in pga en storm. Inte heller insåg jag hur tufft det var att träna för ett maraton.
Jag visualiserade min målgång och hur jag fick den där aluminiumfilten på mig. Nästan varje dag de sista månaderna såg jag den bilden. När jag blev helt fri från min skada så tränade jag på bra och befann mig i mitt livs form och satte personbästa på både Lidingöloppet och ett halvmaraton i England.
Så kom vi då till New York på fredagen efter strul med flyg och annat. Bara för att en timme efter att vi landat få reda på att loppet var inställt. Den tomhet som jag kände då går inte att beskriva. När vi kom hem så kraschade jag och december kommer jag inte ens ihåg vissa dagar. Jag fick professionell hjälp och började komma tillbaka.
Nu började det komma info om loppet igen och hur arrangörerna skulle göra för att kompensera. Ville jag springa i år? Eller nästa år eller inte alls? Jag insåg till slut att jag måste springa. Jag behövde ett avslut. Återigen skulle loppet stå som symbol för nåt för mig.
Dock redan förra året kände jag att för mycket asfalt mådde min kropp inte bra av alls varför jag under vintern och våren förlade nästan alla långpass i skogen. När Stockholm marathon närmade sig så blev det mer distans på asfalt men jag fick ändå ont runt 30-33 km. Sista biten på det loppet gjorde det så ont i mina höfter att jag nästan inte vill definiera det jag gjorde som löpning. Men jag ville i mål. Tiden blev 3.39. Lite sur var jag för jag visste vilken kapacitet jag hade konditionsmässigt men kroppen orkade inte hela distansen ut på det hårda monotona underlaget.
Att jag sen haft svårigheter med min astma i år har ju inte gjort träningen lättare och när jag efter en månad med olika nya mediciner för att få bukt med min dåliga kapacitet (endast 62%) så gick jag tillbaka till min gamla medicinering igen fast högre dos. Jag insåg där och då att jag aldrig kommer nå 100% kapacitet utan får jobba efter mina lägre förutsättningar.
Kände verkligen att det vände och sen mitten/slutet september känner jag att jag kunnat träna bra och målinriktat för New York. Dock så har jag känt att all distans på asfalt slitit på kroppen. Men jag ville inte göra samma misstag som inför Stockholm varför det var medvetet som jag härdade kroppen på asfalt.
När jag så började med min nedtrappning så var det en befrielse på många plan. Jag insåg att det var sista gången på länge (om nånsin) som jag gjorde den här resan och då blev varje pass speciellt. Sista två veckorna så följde jag Marcus Nilssons program ur hans bok "Löpträning mitt i livet" - en bok som jag kan rekommendera alla att köpa.
Jag satte mina mål:
1. Mitt drömmål på 3.20 (om allt klaffade och jag hade den bästa av dagar)
2. Mitt realistiska mål på 3.25 (baserat på min träning sista tiden)
3. Mitt lägsta mål på 3.30 (om jag hade en dålig dag)
Innerst inne så var dock målgången viktigare än något tidsmål men jag behövde tiderna för att distrahera mig från den emotionella resa jag hade framför mig. Jag ville få mitt aluminiumfiltsminne och befästa de där bilderna som jag visualiserat så länge om själva loppet. Jag ville att de bilderna skulle bli riktiga minnen.
Jag kommer aldrig glömma när starten gick. De känslor som kom över mig då när jag fattade att jag äntligen var där går inte att beskriva. Alla dessa dagar som gick och som ledde fram till det ögonblicket. Bilderna som funnits där så länge i mitt huvud som nu blev riktiga minnen. Tack New York.
Så nu efteråt så finns det inte en tomhet inom mig utan mer en slags lycka och ett avslut som jag inte känt efter något lopp. Jag längtade länge efter något och jag fick det till slut. Folk må tycka vad de vill om mig, min kapacitet, att jag borde klivit av, att jag kunde tränat annorlunda, att jag bara skulle sprungit långsamt och tagit kort, att jag borde ge maraton en chans, att jag borde anmäla mig till Stockholm för revansch och göra 3.20 MEN jag bestämmer över min kropp. Nu är dagarna som gick över men det kommer nya dagar och jag vet vad jag vill göra med dem.
Så ska det låta!
SvaraRaderaTove: <3
Radera