Löplabbets Swimrunskotest 2017

För tredje året i rad har jag varit med och testat skor. 

Årets resultat hittar ni här:

http://www.loplabbet.se/info/l%C3%B6plabbets-swimrun-skotest-2017

Race report Wet Rock Race 2016

Om det är ett swimrunlopp man inte vill missa på Västkusten är det Wet Rock Race sista fredagen i juli. Ett lopp där inga hjälpmedel tillåts och där banan inte är snitslad. Detta gör att andra än vanliga swimrunners kan nå pallen och vägvalet kan göra att man missar pallen. Loppet är ganska kort och går från Gullholmen till Käringön. Totalt ca 11k swimrun varav ca 1k sim och 10k löp,

Första gången jag körde 2012, missade Louise och jag pallen pga ett felaktigt vägval. 2013 visste jag bättre och gjorde ett bättre val och vann med Eleonor. 2014 var det inget lopp och 2011 hade jag ännu inte upptäckt tjusningen med swimrun. Förra året 2015 bröt vi tyvärr loppet då jag körde med Anna.

I år har jag "kastats" mellan två olika potentiella lagkamrater men till slut blev det Elin som teamade upp med mig. Smart med tanke på att vi efter några turer fram och tillbaka även ska köra ihop på Rockman Swimrun nästa lördag. 

Med Powerwomankläder i högsta hugg åkte vi ut till Gullholmen. Vi blev intervjuade av lokalradion och jag höll en kortare uppvärmning som jag gjort alla år jag deltagit. 

Matchade såklart! 

Elin hade även med sig de perfekt matchade glasögonen från TYR (Special Ops). 

Strax innan start på Gullholmen. 

Strax innan målgång på Käringön (tack Doris för foto). 

Nytt för i år på loppet var att de lagt in ett obligatoriskt sim bara efter några kilometer. Välbehövligt efter snabbt löp i värmen. Annars är bansträckningen fri förutom att man måste passera några checkpoints. 

Elin och jag stod relativt långt fram som lag 18 (man ställer upp sig i lagordning strax innan bron mellan Gullholmen och Härmanö.). Vi hade bestämt att inte gå ut för hårt men så blir det alltid ändå på detta loppet. Minns att Elin pratade med mig och sen började skratta men att jag inte hörde vad hon sa de första kilometrarna när vi körde på upp på rött för jag var fullt upptagen med att tänka på att inte kollapsa pga farten. Minns ärligt inte när jag stod på så sist. 

Härligt att komma fram till simmet men det var lite svårt att veta vart vi skulle simma. Runda några uddar/öar och en boj men folk gjorde lite som de ville och jag fattade inte riktigt vart man fick gå upp när man rundat bojen. Många bröstsimmare och det är väl ok på ett vanligt simlopp men på swimrun har man ju skor och att få bröstsimssparkar i magen eller huvudet med dubbskor i värsta fall är inte kul och då det är lite sim på detta loppet är det många som bröstsimmar. Fick simma en vid båge för att inte bli sönderkickad då vi kom ikapp många snabba löpare i vattnet som passerat oss på det korta löpet men som inte kunde crawla. 

Well, sen ut på löpet igen och nu börjar man närma sig lite mer teknisk löpning från att ha sprungit på grus för att sen komma ut på ren klipplöpning för att sen först när man når Käringön springa sista biten på asfalt och bryggor i hamnen. 

Vi stod på ok. Låg här tvåa strax bakom de tjejer som sen vann loppet och det kändes bra. Blev sen ikappsimmade av tjejerna som kom trea när vi simmade över Vallerösund. Sen visste jag av tidigare års lopp erfarenhet att man inte vill ligga för långt åt vänster så vi valde en väg mer åt höger. Det gick bra en stund och vi såg hur vi flöt på snabbare än de som valt vänster. Men sen glömde jag att vika av och vi hamnade alldeles för långt åt höger, Det går liksom inte bara att korrigera i ett nafs dels pga att man inte vill vända och dels pga att man inte kan vika av hursomhelst i sådan här terräng. 

Förbannade mig själv och tyckte synd om Elin som totalt litat på mig. Vi var tysta en stund och när vi såg några tjejer som vi inte kände igen sen innan när vi hamnade lite mer rätt igen så fattade vi att vi tappat många placeringar. 

Vi tuggade på det sista och så kom det sista simmet över till Käringön. Vi såg två andra damlag i vattnet och Elin köttade på som en torped. Jag låg på hennes fötter men det var strömt så när hon vek av vänster och jag andades åt höger så drev hon snabbt åt vänster pga strömmen och jag tappade hennes fötter. Försökte hitta de igen men var lite trött. 

Vi kom till trappan där man går upp och möts av folkets jubel och hade då precis passerat ett lag och ett lag låg precis före. Jag samlade ihop mina sista krafter men laget före oss hade mer krafter kvar än oss men vi lyckades i alla fall hålla borta laget bakom oss och slutade på en femteplats i damklassen. 

Jag tar helt på mig att vi valde fel väg. Jag vet nu att det är inte lätt att hitta rätt trots att jag nu gjort loppet några gånger. Och hamnar du fel är det inte så himla lätt att hamna rätt igen. Man kan ju liksom inte hoppa över stup eller dra igen större buskage (även om vi igår gjorde det sistnämnda så att mitt högerben blev halvt uppslitet). 

Det mest positiva vad gäller vårt lag var att det kändes som om vi var ganska jämna och att vi körde på ganska bra. Detta bådar gott inför nästa helg! 

Vi var inte snabbast men vi sprang längst och hade snyggaste outfiten och efteråt kunde vi skratta åt det hela och vissa privata kommentarer oss emellan under dagen kommer nog på sikt bli klassiker. 

Kul att se min vän Anna-Karin Lundin aka SIMCOACHEN herself genomföra sitt första swimrunlopp i mixedklassen med sin Bjarne. Nu har vi båda debuterat på samma lopp! Grattis till fin prestation! 

Grattis alla andra igår som deltog och tack arrangörer för ett alltid lika trevligt event! 

Tack för en rolig dag Elin ;-)

Nu blir det omladdning inför årets största utmaning. Jag hoppas att årets race report inte blir lika dramatisk som förra årets (som ni kan läsa HÄR). 

/Eva 

Löplabbets swimrunskotest

I april har jag varit med och testat skor för Löplabbet och deras årliga swimrunskotest. Jag var med förra året också. Vill du se filmen från i år och läsa artikeln så klicka HÄR!

 

Foto Anna-Karin Lundin

Test av swimrunskor i regi av Löplabbet

Förra veckan var jag med och testade skor för swimrun i regi av Löplabbet.

Kolla filmen och läs artikeln HÄR! 

Islöpning och backteknik

God fortsättning!

Hoppas ni haft en fin jul. 

Nu finns två inlägg att läsa på Winter Runs hemsida; det ena om backteknik (även en film) och sen lite om när vi sprang inne på Liseberg. För att läsa, klicka HÄR! 

Tillsammans med min teampartner i swimrun Maria så var vi å simmade på Åby simhall dagen innan julafton och blev fotade av vår gemensamma väninna Karin B. Resultatet blev bl.a. dessa bilder: 

Tightsen kommer från Powerwoman. 

Hoppas ni får en bra avslutning på året! 

/Eva 

Winterrun

Genom ett samarbete med Friskis&Svettis och Icebug ska jag blogga om tips och lite annat inför Winterrun som går av stapeln i Göteborg och Stockholm i januari.

Förra veckan fotades jag inne på Liseberg i Crafts vinterkollektion Brilliance och såklart ett par Icebugs på fötterna, närmare bestämt ett par Icebug Anima BUGrip. 

    Foto Jonatan Fernström 

Vill du läsa bloggen så hittar du den HÄR. 

Hoppas vi ses på loppet! 

/Eva 

Våtdräkt på!

Ja här är bildbeviset! Att jag häromdagen tankade iförd våtdräkt, haha. Snart handlar jag väl på ICA med den oxå! 

Jag tränar i alla fall på. Löpning och simming nästan varje dag. 

Nästa vecka åker vi en vecka till Grekland. Det ska bli underbart att komma bort fast jag tror jag lämnar våtdräkten hemma då ;-) 

Minnen/ärr som blir som tatueringar och distansrekord

Förra söndagen efter Kustjagaren så ställde jag upp som "försökskanin" åt några vänner som anordnar en av de tuffaste tävlingar som finns i Sverige, UltraTri/Kust-till-kust. Eller som de skriver på hemsidan: "Ett tre dagars episkt lidande i ett sommaridylliskt Sverige". 

Första dagen ska deltagarna simma 9 kilometer (!!!) i havet för att sen cykla 170 km. Och sen fortsätter det med cykling/löpning/simning tills de kommer fram i Stockholm på dag tre...

På det långa simmet som deltagarna startar med så har de en kajak som slår följe med varje deltagare. Och det var här jag kom in. Arrangörerna ville testa lite inför tävlingen och så även de som ska paddla. Sen kan man ju undra hur j-vla smart det var av mig att tacka ja dagen efter ett lopp, hm. 

Well, folk må tycka vad de vill men jag tackade i alla fall ja. Lovade inte någon supersimning dels pga loppet men även pga att jag aldrig simmat jättelångt i havet. OBS! Vi simmade BARA 5 kilometer! Jag hade aldrig tackat ja till 9 - det finns faktiskt gränser för mig även om en del inte tror det, hahaha. 

Största kruxet för mig var dock att få tag på en hellång våtdräkt. Som den sanna swimrunner jag är så har jag ju klippt sönder alla mina. Fick i alla fall lånat en av Maria för jag hade aldrig gett mig på sträckan i en avklippt. Dels pga längden på sträckan, dels pga temperaturen men FRÄMST pga alla maneter. 

Fyra var vi som simmade, varav en som faktiskt ska köra det riktiga loppet. Lycka till Magdalena! 

Vi startade från Gårda Brygga i Åsa och målet var Gottskärs hamn i Onsala. 

Jag "tuggade" på. Visste att jag skulle ligga sist och mitt mål var att hålla en jämn fart och klara det på under två timmar. 

Första biten var ok men sen började det blåsa och vågorna kom från sidan vilket gjorde det jobbigare att simma och navigera. Dock fick jag hjälp av snälle Oscar som var min kajakföljeslagare. 

Värst var alla maneter. Och kanske inte främst brännmaneterna utan faktiskt öronmaneterna. Vi simmade igenom områden där det var FULLT av dem. Tänk er att lägga er i ett badkar fullt av öronmaneter. Även om de inte bränns så är det inte så nice att känna gelé överallt vart man än har ansiktet, fötterna och händerna. Tack och lov att jag hade våtdräkt för den gelésensationen mot hela kroppen hade jag nog inte fixat. 

Efter ca halva simmet så brände jag mig I MUNNEN. Inte det att jag simmade in i nån brännmanet men deras trådar finns ju överallt och jag måste på nåt sätt fått in en sån i munnen. Min underläpp svullnade upp, jag kände hur jag fick blåsor på insidan av underläppen och så blev jag som bedövad. Ni vet så där bedövad som man blir när tandläkaren bedövat dig. Åsså stickningarna så klart. 

Detta kortet togs innan det började blåsa och innan jag brände mig. Visst ser det helt otroligt ut? Nästan det enda man ser av mig är min rosa badmössa och mina rosa swimsafer. Foto taget av Anne-Marie Rundqvist Nedevska: 

Men som ni vet är inte jag den som ger mig så till slut kom jag fram. Precis under två timmar. Jag tackar arrangörerna att jag fick följa med på detta och att ni hjälpte mig till nytt distansrekord i sim i öppet vatten! 

Men att låna nån annans våtdräkt är inte bra. Speciellt inte om man glömmer att smörja in sig runt halsen med sportslick eller vaselin. Då får man skav. Och det är inga roliga skav. Tänk er som brännsår. Sår där det inte finns någon hud. Lätt att de blir infekterade och då brukar närmaste lymfkörtel svullna upp som ni ser här (och ni ser att jag tejpat ett av skaven, de andra var i nacken): 

Det är mycket bättre nu men resten av sommaren måste jag komma ihåg att tejpa så att jag inte får ett ärr av detta fina minne när jag simmade 5k i havet. Fast å andra sidan, så många ärr jag har efter mina encounters i naturen så kommer jag nog snart se ut som en gammal tatuerad sjöman, hahaha. 

Nu har jag i alla fall införskaffat en hellång dräkt igen. Dock inte någon "tjockis" utan en riktig "tunnis" eller swimskin/smoothskin som det heter: 

Tack Olander Swim för snabb leverans och mycket trevligt bemötande. Maria och jag vann på Kustjagaren varsitt presentkort från Olander och för detta plockade jag ut denna dräkten. 

Den är jättetunn, dvs 0,5-2 mm. "Vanliga" våtdräkter brukar vara 3-5 mm. Denna är främst för att simma i. Det är väl det närmaste man kan komma att simma utan. Tanken är nog inte att använda den på swimrun även om det tunna materialet nog skulle göra att den var extra lätt att springa i. Men pga att den är så tunn är den ju ganska ömtålig och jag kan ju inte köpa en ny dräkt efter varje lopp. Sen pga att den är så tunn så kan man ju inte simma jättelångt i den eller när det är kallt. För er som undrar vad det är för modell så är heter den Edge och är av märket Sailfish. Läs mer HÄR. 

För övrigt så tränar vi på. Öloppet närmar sig ju...och ÖtillÖ...vetefan hur det ska gå...

Återhämtning

Jaha, vad händer här då? Jo, här händer väl allt och inget.
Jag måste erkänna att jag efter Utö varit rejält sliten. Både fysiskt och mentalt. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag senast kört slut på mig själv så.

En kombination av många saker men oxå det faktum att när man nått en viss nivå faktiskt pressar sig mer. Att helt enkelt tömma sig på allt man har. Då är det inte så lätt att bara strutta vidare. Man måste tillåta sig själv att återhämta sig, reflektera och känna att man landar.

För kroppen handlar det inte för mig om total vila utan mer att hålla igång med kortare pass utan press och helst utan klocka. För knoppen handlar det om att analysera och bearbeta men även att inte alls ägna tankar åt träning eller tävling.

Denna veckan har jag kört på lite men känner att kroppen fort blir trött så jag tar ett steg tillbaka.

Så jag springer lite i "min" skog och simmar lite i "min" sjö. Jag planerar lite för mina första pt-pass i simning och kommer snart gå ut med info om detta.

Rosa kjol och rosa skor med gula skosnören som matchas med gul sportbh. Ja, jag matchar lite oxå ;-) 

Stafettvarvet 2014 och bubblan

Så här glada var Simcoachens damlag efter målgång. Inte visste vi då att vi kommit på tredjeplats i damklassen på Stafettvarvet. Totaltiden för vårt lag blev 1.19:19 (varje deltagare springer samma sträcka på 3,7 km runt Slottsskogen). Dock så hade vårt lag registrerats i mixedklassen men jag har mailat om det så att detta kanske kan korrigeras.

Grymma tjejer var vi i alla fall och lika grymma var killarna i Simcoachens herrlag som även de kom in på en tredjeplats i herrklassen! Man kan ju undra om vi inte tävlade för Löpcoachen (tipstack till Ashkan), höhöhö.

Själv var det lite skräckblandad förtjusning att ge sig på en så kort distans med typ noll fartträning senaste månaderna. Konstigt nog verkar de flesta fortfarande tro att jag är en snabbis. Ursäkta men snabbheten tappar man ganska fort om man bara harvar distans, just saying!

Alltid kul att träffa personer man känner och fördelen med att ha kjol är att det är lätt för folk att se en! Det är alltid positivt att få så många fina kommentarer av deltagare, publik och funktionärer för kjolen; så tjejer - köp en (eller flera kjolar) ni med - finns HÄR men kommer även att finnas i montern på Göteborgsvarvet som Alpha Plus har.

Två av Alpha Plus produkter ur deras Mighty Sport sortiment laddade jag faktiskt med inför loppet igår: 

-Beetboost 

-Nitro Ndure 

Om det påverkade min prestation på loppet? Ja, hur ska man kunna veta det? Då måste man ju springa typ samma lopp UTAN den laddningen. Men kanske, kanske att jag kände mig lite mer piggare och hade lite mer sprutt i benen än tidigare. Svårt att säga men jag ska testa att köra liknande uppladdning igen faktiskt. Förutom mitt persiljeknaprande då, hehe. 

Men hur kändes det då? Jag kan säga så här och hänvisa till ett blogginlägg av Mackan som handlar om total närvaro (läs HÄR!) och om det var nåt jag hade igår så var det just total närvaro. 

Jag höll mig lugn innan start och stressade inte upp mig och när jag ställde mig i fållan för att vänta in Karin så var jag inne i min bubbla. Det var längesen jag var inne i den bubblan. Bubblan där det nästan är tyst trots alla runtomkring dig. Du har bara ett fokus och det är här och nu och nästan det enda du hör är hur ditt hjärta slår och hur du andas. Det är jobbigt och mycket ansträngande men du känner dig stark. Korta ögonblick går du ur bubblan om någon hejar tillräckligt högt så att du hör ditt namn och du vinkar eller ger ett leende tillbaks. Sen in i bubblan igen. 

När jag stånkade uppför sista backen så sprang jag om jag vet inte hur många och kände mig starkare än nånsin. Sen nedför fegade jag då det kändes i foten. Precis i slutet av nedförsbacken och i en kurva blir jag omsprungen av Anders som fäller gårdagens bästa kommentar: "Det borde vara förbjudet att vara så solbränd!" Jag skrattar och går sen in i min bubbla igen. Passerar mina lagkamrater som tjoar och hejar. Då ökar jag sista biten. Går i mål. Går ca 20 meter och stannar. Kommer på att jag kanske ska stoppa klockan. Stoppar den på 15:21. Troligen var nog tiden 15:02 men det gör inget. Jag kliver ur min bubbla och hejar på folk jag känner. Får fina komplimanger om min kjol av en funktionär och en tjej som sprungit. 

Sen drar vi hemåt till mig hela laget. Vi vill inte sitta och ha picknick i det blöta gräset. Det blir trevlig samvaro och mycket skratt. Jag kommer i säng alldeles för sent. 

Samlar mina tankar idag och tänker på gårdagen. Ett fint minne på alla sätt. Det var skönt att vara i bubblan igen. 

På lördag är det Göteborgsvarvet. Jag springer inte i år. Det är inget vemod över det. Det känns rätt att stå bredvid och heja. Det enda jag avundas de som springer är den där bubblan. När man är här och nu och helt uppe i det man gör och sin kropp.   

Stort lycka till alla som springer Varvet på lördag! 

Läs gärna min krönika från 2012 om mig och min nemesis/bästa vän - du hittar den HÄR! 

Test av Tailwind Nutrition

För ett tag sen blev jag kontaktad av Tailwind Nutrition Sweden då de undrade om jag ville testa deras sportdryck. Jag nappade på detta förslag och har nu testat deras produkt vid flera tillfällen. Den första påsen fick jag gratis men sen har jag beställt för egen peng flera påsar till.

Tailwind Nutrition är ett pulver som man blandar ut i vatten och finns i smakerna Mandarin/Apelsin, Bär, Citrus och Smakfri. Jag har testat Citrus, Mandarin/Apelsin och Smakfri. Min favorit av dessa är smakfri.

Jag har fått mycket info av Alexander på Tailwind om hur jag ska blanda, innehållet i sportdrycken och delger er denna information längre ned i texten och med kursiv stil.

Första gångerna blandade jag lite för dåligt och fick lite för lite energi men de senaste gångerna har det funkat bättre då jag tagit i mer pulver i vattnet.

Min mage som är ganska känslig har inte knorrat överhuvudtaget och jag gillar att det man blandar inte blir klibbigt och är färglöst oavsett smak eller ej. Det är extremt lättdrucket och smakar lite som Resorb men inte lika "starkt". Jag har kört det under långpass och även druckit lite innan och efter långpasset.

Kanske lite dyrt men om man har en känslig mage så är man nog villig att betala för att slippa magproblem.
Kan verkligen tänka mig att köpa det igen och använda på långpass eller längre löptävlingar men som ni förstår så är det inget jag kan använda på swimruntävlingar då man har med sig minimalt med utrustning (varken Maria eller jag har vätskebälte eller vätskeryggsäck då detta sinkar oss i simmet) och det som man kan stoppa in i våtdräkten är gels för att få energi utöver de energistationer som finns längs banan.

Här följer information som jag fått av Tailwind Nutrition själva och är alltså inget jag skrivit själv:

"Produkten har tagits fram av en amerikansk ultralöpare som ville hitta ett alternativ som funkade och det ligger en hel del forskning bakom detta men kort sagt så innehåller den dextros och sukros (dina kalorier), enkla glukosmolekyler som kroppen lätt tar upp och snabbt får ut till musklerna, elektrolyter som har en sammansättning som motsvarar samma sammansättning som det du svettas ut. Det är allt, inga konstiga e-nummer och inga konserveringsmedel. 100% naturlig utan färgämnen och med naturliga aromämnen.

Fördelarna med att dricka sin energi (vs. gels eller bars) är att det blir lättare att hålla reda på sitt kaloriintag, det blir enklare att inta den och att få ett stadigt och kontinuerligt intag av energin.
Att sippa regelbundet medför ett jämt intag av energi, elektrolyter och vätska vilket hjälper till att hålla din vätske- och energibalans stadig och det är snällt mot matspjälkningssystemet. I jämförelse med att inta gels och bars som stressar matspjälkningssystemet och ger toppar och dalar i energi- och elektrolytnivåerna.

Under medelhårda träningspass bränner vi i snitt ca 500 kcal i timmen, tyvärr klarar människan bara av att bryta ner runt 250-300 kcal i timmen. Så man ligger alltid på ett minus när det kommer till glykogendepåerna och den del som fattas måste ersättas genom fettförbränning. Tailwinds’s källa till energi är en blandning mellan dextros och sukros. Dextros är en glukosmolekyl som kallas d-glukos som är färdig att användas av kroppen som energi till musklerna. Fördelarna med dextros är att det ger snabb energi, tas lätt upp, och har en svag sötma. Eftersom den är så lätt och snabb att ta upp så hjälper dextroset till att fylla det direkta behovet av energimedans det nästan inte har någon påverkan alls på matspjälkningen och därmed slipper man magproblem. Andra sportdrycker bygger ofta på maltodextrin som tar längre tid att bryta ner och är tuffare mot matspjälkningssystemet. Det medför att det tar längre tid att få ut energin till muskeln ochdet kan även medföra att man får en långsammare eller till och med stoppad matspjälkning (känslan av att man känner sig mätt och uppblåst). Tailwind innehåller även en liten del sukros för att tillföra lite sötma till smaken. Det gör även att men tar vara på effekten av att tillföra två olika kolhydrater,vilket gör att upptaget blir ännu snabbare.

Lite kort om protein: Protein är en väldigt komplex molekyl som sätter stora krav på matspjälkningssystemet och har en stark koppling till magproblem under träning. Nya studier visar även att det inte finns några fördelar med protein för prestationen under kondiditonsidrottande. Av dessa anledningar innehåller Tailwind inget protein.

När det kommer till elektrolyterna så efterliknar Tailwindsamma samansättning som ditt svett för en given mängd vatten. Det mesta av det du svettas ut är Natrium följt avmindre mängder Kalium, Kalcium och Magnesium, efter det är det bara små mängder spårämnen från det du ätit. Det är intressant att se att många andra produkter inte innehåller tillräckligt med elektrolyter i jämförelse med vad du svettas ut eller så marknadsförs andra saker som inte ens är en del av det vi svettas ut. Tailwind tillvägagångsätt är att tillsätta elektrolyterna direkt i drycken för att det ska vara lätt att se till att man ersätter det man förlorar under passet.

Smaken och texturen är viktig då många drycker och dryck+gel kombinationer är svåra att fortsätta stoppa i sig under ett längre tävlings- eller träningspass. Tailwind har en väldigt mild smak som är precis lagom söt för att du ska kunna fortsätta dricka den, men inte i närheten lika söt som våra konkurrenters. Den kan efterliknas med smaken av svagt smaksatt vatten. Den har testats under event på över 16 timmar som enda källa och många tycker fortfarande då att den är angenäm att dricka. Undantaget är de som tycker om den söta smaken eller de som är känsliga för Natrium.

Alla ingredienser inklusive aromämnena är naturliga. Inga artificiella ingredienser, konserveringsmedel eller konstiga e-ämnen. Den fungerar helt enkelt, och tillåter dig att må bra när du presterar som bäst."

Tack Tailwind Nutrition att jag fick testa er produkt och lycka till med lanseringen i Sverige!  

Träningsläger på Mallorca

Tiden går fort när man har roligt, dvs tränar och umgås med goda vänner. En del häng blev det runt denna poolen:

Vi hade "snyltat" in oss på några goda vänner som hyrt ett hus i Alcudia. Två i detta sällskap skulle köra triathlontävlingen som gick av stapeln den 10/5 (för mer info om tävlingen klicka HÄR). Så vi kom från olika håll i Sverige och stannade olika länge i det där fina huset och när vi åkte hem igår efter att ha varit där sen i onsdags så var det några som var kvar (lyckostar!). 

Detta var alltså inte en arrangerad träningsresa utan den gick helt i privat regi. Jag förstår att träning på Mallorca handlar mycket om cykling och då just cykling i bergen men som ni vet så ägnar jag mig bara åt cykling för att ta mig till och från jobbet på en gammal damcykel med cykelkorg så det fick istället bli lite löpning/trekking i bergen. 

Man kan ju tillsammans med sin tävlingspartner och kompis få för sig att man ska ta sig upp på närmsta högsta toppen. När man sen får reda på att det finns stigar som gör att detta är genomförbart så tackar man ju inte nej. Och när man passerat berget på baksidan och ser denna viken då måste man ju ta sig dit ner för ett dopp: 

Ni kanske inte tycker att det ser så brant ut ned till viken men det kan jag lova att det var! Det finns en anledning till att det ligger en båt i viken, det är nog lättaste sättet att ta sig dit... 

Sen när man badat klart så återstår ju bestigningen av det där berget och vägen dit var brant och man fick se upp för "galna" bergsgetter som lurade i buskarna (obs på bilden Maria och inte en galen get): 

Vilka vyer det var! Jag som dock är höjdrädd tog inte fram kameran så många gånger. Och när Maria ställde sig vid ett stup och ropade hur vackert det var så ställde jag mig en liten bit bort, hahaha. 

När man sen tagit sig ned från berget så är det skönt att springa längs havet tillbaka till huset, vända sig om och ta ett kort på toppen man just tagit sig runt och upp på: 

Vi var ute i nästan fyra timmar och avverkade en bit över 24 km. Hur många höjdmetrar kollade jag inte i klockan men det var ett rejält pass med underbara vyer som jag aldrig kommer glömma och som kameran inte riktigt kan göra rättvisa. Jag kommer ihåg att jag flera gånger sa till Maria att bara titta och ta in. 

Efter ett så långt pass så blir det så klart återhämtningsöl och då hamnar man i en sån trevlig stämning att man går bort till den lilla lokala affären och köper matchande team-hattar: 

Ju längre kvällen gick så blev de där hattarna föremål för alla möjliga tänkbara roliga scenarios och några i sällskapet tyckte vi skulle skippa badmössorna på våra tävlingar i år och köra med hattarna istället, hahaha.  

Matchande våtdräkter måste man ju ha på sitt morgonsim: 

Tunna, fina våtdräkter från Camaro. 

Fast ärligt så var det ganska varmt i vattnet, ca 20 grader, så att gå ned och bada kunde man även göra så här:

Ok, jag tog av mig kjol och skor så klart! 

Förutom underbart sällskap och mycket träning så var det skönt för mig att detoxa från allt internet-brus. Jag kollade inte Facebook, Twitter eller Instagram och det var sparsamt med inlägg från min sida. Jag reggade inte ens min träning förrän jag kom hem igår. 

Underbart vackra Mallorca, jag vill tillbaka! Det var alldeles för få dagar ju! Men det var det som gick att pressa in i vår gemensamma kalender. Maj kommer att bli en mycket hektisk månad. Det ena avlöser det andra. Vår första swimruntävling för i år närmar sig med stormsteg; Utö Swimrun den 31/5. 

Ni kanske undrar om det var några skandaler då? Well, förutom tatuerade topplessa damer, nakenfiskande män, alldeles för många grillspett och en vin-incident i poolen så avslöjar jag INGET - What happens on Mallorca stays on Mallorca!

Race report Soteleden Terräng Marathon

Ja så här glada var Maria och jag innan loppet:

Likadana skor hade vi oxå:

Tanken var att vi skulle springa loppet ihop men om nån ville springa fortare/långsammare under resans gång var det ok. 

Vi fick våra kartor och märkte ut var kontrollerna fanns och precis innan start höll arrangören IK Granit ett kort race meeting och förklarade lite mer om färger vi skulle följa på leden bl.a. Det var tur att jag kom ihåg sakerna som sades för de "räddade" mig i slutet. 

Starten gick klockan 10:00 och vi dundrade iväg. Nästan direkt sprang vi fel. Vi följde röd/vit markering och det var fel, det var orange/vit vi skulle följa. 

Men sen flöt det på. Ganska tidigt passerade vi ett älgkadaver! I slutet av loppet gick mina tankar tillbaka till just detta kadaver och att det bästa för dagen kanske skulle varit att jag redan då lagt mig där brevid som ett snyggt lik då det nog hade varit en "bättre" prestation än det jag sedan skulle göra i verkligheten. 

Det var direkt kuperat och mycket rötter. Mest singletrack och skulle man om fick man säga till eller gå ut i spenaten. Vissa stigningar gick inte att springa i utan man gick. Kilometrarna tickade långsamt på. Någon frågade om jag kände Krister på jogg.se då han kände igen mig och kjolen och en kille vid namn Anders presenterade sig som en väns kusin. 

Mina tankar började gå i banor som: "Ska det vara så här i 44k?" Jag frågade Anders som låg bakom mig (Maria framför) och han sa: "Ja, visste du inte det?" Nä, den lilla detaljen hade jag missat, haha. 

Runt 10k så vred jag till högerfoten rejält. Hoppade på ett ben några steg men fortsatte att springa. Sen vred jag till den minst tre gånger till. Nu började jag fega och drog ned på farten. Sa till Maria att släppa mig. Sen kom jag och Anders ikapp henne i en backe igen och därifrån slog de följe och jag körde mitt egna lopp. Detta var vid ca 18k. 

När det gick nedför kändes det rejält i foten och jag fegade rejält. Jag som älskar att stå på utför körde bromsteknik och framsida lår var inte speciellt glada. 

Nådde högsta toppen på loppet vid 21k och där stod man på ett berg och när man tittade runtomkring sig var det bara skog, skog och skog. 

Vid 27k och Nordens Ark visste jag att det skulle vara lite mer mat och tänkte att om jag skulle bryta var det här bästa stället. 

Men det var så vacker natur och jag kunde ju gå på foten så jag bestämde mig för att fortsätta. Jag var inte låg på energi eller hade ont mer än att framsida lår började trilskas åsså foten såklart. 

Från 27k och fram till mål blev det mycket gång. Lätt jogg på de få lätta partier som fanns. 

Det var mycket teknisk terräng HELA loppet och jag förstod redan under loppet att det var för tidigt för min fot. Om jag jämför detta loppet med Sandsjöbacka Trail Marathon så var detta 10 gånger svårare om inte mer. Rötter, stenar, singletracks, nästan obanat på vissa ställen, stigningar som mer kan liknas vid klättring och detta pågick hela banan mer eller mindre. 

Tillbaka till mig då och loppet. Jag segade mig vidare och hade väl nån tanke att kanske komma in under 6 timmar men insåg när det var 5k att det inte skulle gå. Ytterligare en felspringning som dock jag får skylla mig själv att jag gjorde när jag följde några andra trots att jag sa att det var fel. 

Sista 7k är jag glad att jag mindes det de sagt för annars hade det blivit ännu mera felspring. Totalen på min klocka blev nästan 46k och som ni förstår att när man är trött så vill man inte springa nåt extra. 

Sprang haltandes sista biten i mål där jag möttes av Maria som varit orolig för vad som hänt. Hon hade kommit in på en andraplats och hade slagit följe med Anders resten av loppet. En timme skiljde på våra tider. 

Glad är man efter målgång:

Sen satte jag mig i bilen utan att byta om. Jag visste att jag hade blåsor men levde i förnekelse tills jag kommit hem och tagit av mig skorna. Både skor och strumpor luktade sumpmark så jag körde fort hem för att inte dö av denna lukt!!! 

Här några fina bilder på mina fötter och hur de såg ut efter 6,5h i skogen: 

Ja och här ser ni återigen min svullna högerfot! 

Jag tackar arrangörerna son gjorde ett jättebra jobb tillsammans med alla funktionärer. 

Tack för Icebuggympapåse, buff och såklart medalj:

Sen fick jag med min femteplats nån form "tröstpris" när de såg mig halta runt efteråt:

En ryggsäck! Mycket bra för min håller på att falla isär...

Jag kommer tillbaka nästa år! Jag vill ha revansch på den banan! 

Vill ni veta mer om loppet och vill kolla karta eller annat så hittar ni hemsidan www.sltm.nu

Bloggutmaning om löpning

Fick en bloggutmaning från bästa Staffan och jag är egentligen lite "allergisk" mot sånt där men för denna gången antar jag utmaningen bara för att det är du Staffan! :-D 

1. Vilken typ av löpare är du?
Jag är lite-av-varje-löpare. Jag älskar att springa i skogen utan klocka och press men gillar även att tävla. Jag springer i alla väder! 


2. Hur länge har du löpt?
Mitt första Göteborgsvarv gjorde jag 1999. Jag var den klassiska Varvetlöparen som började springa några månader innan loppet och sen efter loppet lade jag av med löpningen. 
Det var först 2008 som jag började springa mer inriktat och med fokus på att bli snabbare. 

3. Hur mycket löper du per vecka?
Jag älskar mängd och springer mycket då det är just det jag svarar bäst på, dvs att springa mycket. Jag snittar ca 60-90 km/vecka och ca 300 km/månad nästan året om. 


4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Jag skulle tro att det idag på "platten" ligger på 5:15-5:30 tempo och i skogen ca 6:30 tempo (beror ju på kupering så klart). 


5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Jag har alltid med mig telefon. Efter att ha trillat några gånger i skogen så känns det som en nödvändighet. Mer nödvändigt än min GPS-klocka faktiskt. 


6. Varför springer du? 
Jag började springa för att "besegra" min astma och må bättre. Idag handlar det oftast om samma anledningar men även ur en tävlingsaspekt, dvs jag springer för att jag tränar inför en specifik tävling. 


7. Har du någon gång ljugit för att få springa? 
Nja, jag vet inte om man kan kalla det ljuga. Mer en vilja att komma bort/komma ifrån och få en stund för sig själv och då kanske felaktigt sagt att jag måste köra ett visst pass inför nån tävling när det mer handlat om att få en stund för mig själv. 


8. Hur ofta köper du löparskor? 
Ganska ofta. Jag har en alldeles för stor skogarderob och vill gärna testa nytt. Ett tag var det jakten på den perfekta distansskon numera handlar det nog främst ett sjukligt samlarintresse...


9. Var/hur handlar du din löputrustning?  
Nästan enkom på nätet. Både utländska och svenska sajter. Väldigt sällan jag handlar i en riktig butik. 


10. Dygnets bästa springtid?  
Förmiddagen. Typ strax innan lunch. Då springer jag som lättast. Tyngst på morgonen och kvällen. 


11. Hur ofta tävlar du? 
Tidigare när jag bara tävlade i löpning så var det ganska ofta men sen jag satsat mer på swimrun så blir det inte riktigt lika många tävlingar. 

12. Vilken är favoritdistansen?  
Halvmaraton. Det är också den distansen som jag lyckats bäst på. Milen kräver så tuff träning för att nå resultat och maratondistansen sliter så mycket att träna till. 

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?  
Ja, jag har faktiskt två: STARK-FRISK-SNYGG men även NEVER, EVER GIVE UP


14. Springer du helst i grupp eller ensam? 
Det beror på. Ska jag köra ett fartpass kör jag detta helst själv så att jag inte stressas om nån springer för fort eller "retar" mig på om nån springer för långsamt. Då kan jag även jobba på den mentala biten bättre tycker jag; det är jag och mina tankar och jag kan hitta fokus utan nåt/nån som stör. 

Vad gäller långpass så föredrar jag sällskap. Att ha med sig nån att prata med och få 25 kilometer att slinka iväg i tid som en kvart pga just sällskapet är underbart! 


15. Hur återställer du dig efter ett långpass?  
Kompressionsstrumpor och Resorb. Har jag tid så tar jag gärna ett bad och masserar benen (främst mina vader). 

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?  
Jag gillar korta intervaller men har insett att jag inte bara kan träna det jag är bra och tycker är roligt det leder inte till någon utveckling på sikt så i år blir det mer långa tröskelliknande intervaller. 


17. Vilket lopp drömmer du om att springa?  
Jag sprang mitt drömlopp i höstas, New York marathon. Det var det enda lopp jag suktade efter när jag började träna maraton och det kommer för alltid finnas med mig. 

Kanske att jag vågar mig på maratondistansen på asfalt igen när jag fyller 50 och då vill jag springa Boston marathon. Men just nu är jag mättad på stadsmaror och min kropp behöver återhämta sig efter förra årets fyra maror, både mentalt och kroppsligt. 


18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?  
Emelie Forsberg. En enda lång utförslöpa i full fart! 

19. Vilka tre till fem löp/träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Jag utmanar Hoffen, Jörgen och Jenny! 

Imelda Marcos Jr

Ja, jag erkänner: jag är en samlare. Och ja, jag erkänner att jag efter att jag lagt ut en bild på delar av min skopark igår fick lite ångest. Men det är valfritt vad man vill lägga sina pengar på och jag har frivilligt lagt ganska stora summor på skor:

                           

Det har ofta handlat om att jag ju mer löpare jag blivit så har ett intresse för att testa skor vuxit fram och ett tag så handlade jakten om att hitta den perfekta distansskon. Den jakten pågår fortfarande kan jag säga...

Sen har det även handlat om en del riktigt hamstrande. Den uppmärksamme/a ser att det ovanpå skåpet står en del Adidas-lådor. Tre lådor längst till vänster att tre par helt oanvända gröna Adidas Adios 1. 

Mycket testande har gjort att jag ganska tidigt känner om en sko kommer funka eller ej för mig. Jag vet många gånger som jag velat att en sko ska funka men inte gjort det och lagt undan den ett tag och sen tagit fram den igen bara för att inse att den inte alls var som ett vin som blir bättre om man lagrar det. 

Det jag dock INTE visste förrän det kom en utmaning igår på Instagram från Icebug att lägga upp en bild på sin skogarderob vara att jag hade ÅTTA (!) par av just detta märke. OCH att jag har kvar lådorna: 

                                

Ni kanske undrar över lådan uppe till höger? Jo, det är mitt första par Icebugs. En modell som heter SISU-L olx.

Så här ser skorna ut när de inte är i lådorna:                            

                              

Överst från vänster är det: Pytho, Acceleritas 3, Enlight, Anima BuGrip, Anima-L, Acceleritas 4, SISU-L och Spirit 4. 

Den rosa Anima-L vann jag Risveden Terräng 2011. Och Anima BuGrip kom jag tvåa i år på Sandsjöbacka Trail Marathon. 

Tre par av ovan skor har jag faktiskt vunnit. Inte för att detta "förlåter" resten ELLER de andra skorna i mitt skåp...

Sen måste jag säga att det här med att rekommendera skor är lite som att rekommendera ett vin. Man gillar olika saker och jag vet många gånger som jag blivit rekommenderad ett vin som jag sen anser smakat "piss". Och jag vet att jag rekommenderat vin till andra som DE tyckt smakat "piss". Man triggar och går igång på olika saker. Men när man hittar nån som gillar samma slags vin (eller skor) så kan man nörda ned sig rejält och att få tips från denna person är GULD värt. 

Det går ju trend i skor precis som allt annat och vi svenskar är ganska förutsägbara på att haka på och vilja göra som alla andra. När något hypas så vågar jag nästan inte säga att jag har det oxå. Jag blir nästan lite anti. 

Idag presenteras ett swimrunskotest på jogg.se. Detta är ju högst intressant ur ett helt personligt perspektiv och det som testet kommer fram till är att en vanlig sko funkar bäst. Förra året körde min partner Maria alla våra tävlingar i Adidas Boston. Och på 10islandrace   så gjorde jag det med, fast jag valde Adidas Adios istället. 

Det är många aspekter att ta hänsyn till och jag tror ärligt inte att det finns EN ENDA optimal sko för swimrun. Det som är intressant och som kommer fram i testet är att det någonstans finns en brytpunkt när det är mer fördelaktigt att ta av sig skorna och simma utan. Detta är något som Maria och jag redan reflekterat över och kommer att testa. MEN det absolut viktigaste är att du känner dig bekväm i skon. Att springa 65 km gör i alla fall inte jag i en minimalistisk sko och kanske att man får välja en sko som är ett mellanting mellan att vara bra att simma i och bra att springa i. 

Sen handlar det ju självklart om GREPP. När man ska ta sig upp på en hal klippa vill man inte sladda ner och dratta i vattnet igen eller skrapa upp knäna/våtdräkten. Detta blir än viktigare när man blir trött kan jag säga...

Jag får således lov att återkomma om råd/tips/mina tankar om swimrunskor. Och som med alla råd, tänk gärna lite själv och testa själv. Jag älskar TORR champagne, det gör inte alla, just saying. 

(Alla gillar inte heller grönkål, persilja, mandelägg, löjrom, morotsjuice eller pepparkaksdeg heller, hahaha)

Ut i spenaten!

Igår skulle jag testa de här finingarna:

                           

Icebug Acceleritas 4 som de heter. Tur att jag hade strumpor som matchade fint och igår var första dagen för i år som jag sprang i bara kjol (innan har jag ju haft tights under kjolen): 

                           

Tog bilden utanför och inte så nära spegeln för att bespara er att bli bländade av mina vinterbleka ben, hahaha. 

Jag sprang mot Änggårdsbergen (en transportsträcka på ca 1 km) och hade sen innan bestämt att idag var det dags att ta sig utanför min komfortzon och springa lite mera ut i spenaten. Det har inte regnat på ett tag och skorna är perfekta för lite mer off-road. 

Ut i spenaten är för övrigt ett uttryck som jag alltid kommer att förknippa med Krister på jogg.se. 

På siten idag och som varje fredag sen ett tag tillbaka kan man se filmer där jag ger tips. I dagens film visar jag två yogapositioner som är bra för löpare. Är ju inte så rörlig själv så dessa två är några jag gör ganska ofta. 

Tillbaka till spenaten då; vad hände? Blev skorna smutsiga? Trillade jag? Hur var fästet? Blev det skav av hälkappan (fått detta av trean tidigare)? 

Man kan säga så här: Fästet var enormt bra. Kände redan av det när jag gick hemma med skorna inne. De klibbade så där gott mot golvet. Inget skav av hälkappan. Och jösses vad varm man blev om fötterna! Blir tunnare strumpor nästa gång!

Jag sprang igår på mossbeklädda berg/stenar, rötter och barr och det var mest upp och upp. Minns faktiskt nästan inget ned. I en backe så fick jag till slut se mig besegrad och gick sista biten eller ja, gick och gick kanske kröp var mer en beskrivning av det jag gjorde pga lutningen på backen...

Sen när jag kom hem så åt jag faktiskt inte spenat (även om det är en favorit precis som grönkål) utan jag "tryckte" i mig ett stånd med persilja. Det är så gott! Synd att man inte kan leva enkom på persilja...men kanske en kombo med grönkål, löjrom och champagne hade funkat? Lite dyrt i längden dock, hahaha. 

Imon blir det i alla fall ingen sovmorgon utan då blir det långpass delvis ute i spenaten. Kommer ha sällskap med och kanske att jag lurar upp dem i den där backen, hehehe. 

Ha en fin helg! 

/Eva