Igår öppnade anmälan till ING New York City Marathon. Jag hängde inte direkt på låset för anmälan, dels för att jag har en guaranteed entry i och med förra årets inställda lopp men även pga att jag det sista känt att det här med asfaltslopp inte är min grej, jag vill ju springa i skogen.
Lustkänslan från förra året har inte funnits där alls och jag har känt mig vankelmodig om jag verkligen ska springa ändå. Men så loggade jag ändå in på siten och mindes ett ögonblick från en middag på Playitas nyligen. Jag satt och pratade med en nyfunnen vän om hur vissa saker driver en och hur man visualiserar vissa saker så mycket innan de hänt att det nästan känns som om de verkligen redan hänt. Min nyfunne vän berättade då sin fina berättelse om Vasaloppet och om känslan när man verkligen befann sig där i det där ögonblicket som man så länge sett i sitt huvud. Den känslan går inte att beskriva och är så överväldigande att man nästan får en utomkroppslig upplevelse och därefter blir så förlamad av sina känslor att man inte får fram ett ord när tårarna rinner nedför ens kinder.
Min bild i huvudet förra året var av målgången i Central Park och hur jag får den där aluminiumfilten över mig av en funktionär. Hur jag sätter mig på marken och tittar upp mot himlen och börjar gråta. Bara att skriva om det gör att jag får gåshud och jag känner hur tårarna kommer. Jag kan inte välja bort det, det går inte. Jag måste få göra detta. Det måste få bli ett verkligt minne. Så jag anmäler mig. Nuff said.
Lustkänslan från förra året har inte funnits där alls och jag har känt mig vankelmodig om jag verkligen ska springa ändå. Men så loggade jag ändå in på siten och mindes ett ögonblick från en middag på Playitas nyligen. Jag satt och pratade med en nyfunnen vän om hur vissa saker driver en och hur man visualiserar vissa saker så mycket innan de hänt att det nästan känns som om de verkligen redan hänt. Min nyfunne vän berättade då sin fina berättelse om Vasaloppet och om känslan när man verkligen befann sig där i det där ögonblicket som man så länge sett i sitt huvud. Den känslan går inte att beskriva och är så överväldigande att man nästan får en utomkroppslig upplevelse och därefter blir så förlamad av sina känslor att man inte får fram ett ord när tårarna rinner nedför ens kinder.
Min bild i huvudet förra året var av målgången i Central Park och hur jag får den där aluminiumfilten över mig av en funktionär. Hur jag sätter mig på marken och tittar upp mot himlen och börjar gråta. Bara att skriva om det gör att jag får gåshud och jag känner hur tårarna kommer. Jag kan inte välja bort det, det går inte. Jag måste få göra detta. Det måste få bli ett verkligt minne. Så jag anmäler mig. Nuff said.
Så bra skrivet och så sant. Såklart ska du springa!
SvaraRaderaTack Åsa! Det känns rätt!
RaderaJag har ju följt din blogg och din träning länge och märker din preferens för skogen när det kommer till träning. Det ger såklart styrka men ett och annat asfaltslångpass behövs också för att härda benen inför maran. Distansen är ju lite speciellt i och med att förberedelserna är viktigare jämfört med de kortare distanserna. Mina två första maror var ärligt talat inte så njutbara men det är något med den där distansen som gör att man anmäler sig ändå.
SvaraRaderaJag kan exakt relatera till känslorna du skriver om. En utlandsmara någonstans någon gång står på min önskelista men jag har i tanken gått i mål hundratals gånger på Stockholms Stadion men bara fyra gånger i verkligheten, har många gånger både visualiserat målgången innan loppet och tänkt tillbaka på den i efterhand. Det är härligt!
Visst behövs det långpass på asfalt oxå. Man blir bra på det man tränar och kroppen behöver härdas för asfalten. Diskuterade skogen vs asfalten med Mackan och han sa att långpass i terräng är bra men för att klara de sista 10 km på asfalt behöver man långpass på asfalt.
RaderaJag förstår mycket väl att en maradistans inte är någon njutning men med publik och omgivningar som peppar så tror jag att det går att klara, hoppas jag!
Ja, jag vet inte hur många gånger jag gått i mål i New York i tanken. Idag säkert 50 gånger bara av att skriva om det! Det ska bli ett verkligt minne oxå. Sen kan jag gå vidare.
Inte säkert att du kommer att gå vidare (till annat) faktiskt. Både under första och andra loppet (under sista milen) lovade jag mig själv "aldrig mer" men nog gick jag hem och anmälde mig snart igen. Först på tredje försöket hade jag en alltigenom positiv och annorlunda upplevelse efter ett jämnt och härligt lopp och fick lite ro, innan de där tankarna på sub3 vaknade till liv ;-)
SvaraRaderaNu har jag återigen ett annat ro då nästa logiska drömgräns, 2:50 som innebär 4 min/km i 42,2km är väldigt långt borta men jag komner springa marathon igen ändå, det är något speciellt även om träningen inför det inte alltid är den roligaste.
Nej, det vet man ju inte. Vad som ligger i framtiden kommer utkristalliseras längre fram :-)
RaderaVad gäller tider så lovade jag mig själv för många år sen att sluta springa Varvet när jag klarat mig under 1.45 I två år sprang jag INGENTING (ja, det är sant!) men sen blev jag utmanad åsså var jag igång igen med löpningen och det är därifrån som jag räknar att jag började springa mer inriktat, det var 2008 om jag minns rätt.
För mig kommer alltid Varvet vara min nemesis bland lopp då jag de senaste åren lyckats ha oturen med mig varje gång! Så som dubbelsidig lunginflammation tre veckor innan, mental kollaps åsså förra året med en fot som inte var färdigrehabiliterad och en skada som slogs upp efter ca 3 km. Samtidigt har ju Varvet drivit mig till dit jag är idag så efter förra året insåg jag att det inte längre är min nemesis utan min bästa träningspartner. Vi får se om jag kommer att få en likadan träningskompis i framtiden med maran eller ej :-)