Höll i min mammaträning imorse och direkt efter det så begav jag mig mot Alingsås för en redaktionsträff på det här stället:
De andra hade börjat tidigare och jag kom dit lagom för den traditionella redaktionsjoggen. Mestadels i skogen faktiskt och hade jag vetat det så hade jag kanske valt ett par andra skor för detta mini-terräng-Risveden-äventyr. Underbar känsla att springa ihop med dessa underbara människor som sitter med i jogg.se´s redaktion och jag kände mig så glad, så glad. Men när vi kommer tillbaka från rundan ser jag att det ringt på min telefon sju gånger och att jag fått sms från sonen. En annan kille har helt oprovocerat brottat ner honom, suttit över honom och boxat honom i ansiktet och magen. Därefter rest sig upp och sparkat honom i magen och i huvudet när han ligger ner. Sen sprungit därifrån. Två av sonens klasskamrater blir vittnen till händelsen men vågar inte ingripa då killen som gör detta sen innan är känd som "en problemkille" som gjort liknande saker tidigare.
Med denna informationen så byts mina positiva tankar direkt om till de mest negativa som finns och jag lämnar mötet och slänger mig i bilen för att hämta hem sonen.
På motorvägen precis när jag ska passera en lastbil så är det något som åker av lastbilens flak och hamnar UNDER min bil. Jag vet inte hur fort jag körde just då men som ni kan förstå så var det inte direkt i 50 km/h. Dunsen, ljudet och hur hela bilen krängde mot mitträcket var hemsk och jag vet inte hur jag lyckades styra upp bilen igen. Jag var så stressad att jag bara körde på trots att jag hörde något konstigt ljud.
Hämtar sonen och försöker få så mycket information jag kan om vad som hänt. Åker hem och låter sonen vila i soffan. Hela tiden bevakad av mig utifall han skulle somna eller må illa. Bestämmer mig för att avvakta innan jag sätter mig x antal timmar på barnakuten. Att han fått en lättare hjärnskakning råder det inget tvivel om men det andra vågar jag inte tänka på. Att helt oförberedd bli "överfallen" så att man inte ens hinner tänka på att försvara sig, hur hanterar man de tankarna? Tankar om rädsla att inte känna sig säker på rasten. Imon ska jag ta reda på mer för att få klarhet i detta, nu ska jag ta hand om sonen.
Bilen då? Jo, det skydd som sitter inne i hjulhuset (hårdplast) är nästan helt borta och även en annan grej "saknas" på underredet på bilen...men det skiter jag i, det kunde gått mycket värre för både sonen och mig.
Ta hand om varandra!
De andra hade börjat tidigare och jag kom dit lagom för den traditionella redaktionsjoggen. Mestadels i skogen faktiskt och hade jag vetat det så hade jag kanske valt ett par andra skor för detta mini-terräng-Risveden-äventyr. Underbar känsla att springa ihop med dessa underbara människor som sitter med i jogg.se´s redaktion och jag kände mig så glad, så glad. Men när vi kommer tillbaka från rundan ser jag att det ringt på min telefon sju gånger och att jag fått sms från sonen. En annan kille har helt oprovocerat brottat ner honom, suttit över honom och boxat honom i ansiktet och magen. Därefter rest sig upp och sparkat honom i magen och i huvudet när han ligger ner. Sen sprungit därifrån. Två av sonens klasskamrater blir vittnen till händelsen men vågar inte ingripa då killen som gör detta sen innan är känd som "en problemkille" som gjort liknande saker tidigare.
Med denna informationen så byts mina positiva tankar direkt om till de mest negativa som finns och jag lämnar mötet och slänger mig i bilen för att hämta hem sonen.
På motorvägen precis när jag ska passera en lastbil så är det något som åker av lastbilens flak och hamnar UNDER min bil. Jag vet inte hur fort jag körde just då men som ni kan förstå så var det inte direkt i 50 km/h. Dunsen, ljudet och hur hela bilen krängde mot mitträcket var hemsk och jag vet inte hur jag lyckades styra upp bilen igen. Jag var så stressad att jag bara körde på trots att jag hörde något konstigt ljud.
Hämtar sonen och försöker få så mycket information jag kan om vad som hänt. Åker hem och låter sonen vila i soffan. Hela tiden bevakad av mig utifall han skulle somna eller må illa. Bestämmer mig för att avvakta innan jag sätter mig x antal timmar på barnakuten. Att han fått en lättare hjärnskakning råder det inget tvivel om men det andra vågar jag inte tänka på. Att helt oförberedd bli "överfallen" så att man inte ens hinner tänka på att försvara sig, hur hanterar man de tankarna? Tankar om rädsla att inte känna sig säker på rasten. Imon ska jag ta reda på mer för att få klarhet i detta, nu ska jag ta hand om sonen.
Bilen då? Jo, det skydd som sitter inne i hjulhuset (hårdplast) är nästan helt borta och även en annan grej "saknas" på underredet på bilen...men det skiter jag i, det kunde gått mycket värre för både sonen och mig.
Ta hand om varandra!
Usch..blir alldeles kall av att läsa det där..fyfan rent ut sagt. Sänder mina varmaste tankar ditt håll.
SvaraRaderaTack Magnus. Det var skönt att få skriva av sig lite här på bloggen.
RaderaFy så dubbelt otäckt, att någon ger sig på ens barn så våldsamt och helt oprovocerat och sedan i ett stressat tillstånd nästan åka av vägen på väg dit - usch!!!
SvaraRaderaHoppas innerligt att sonen är OK och att han kan känna sig tryck och att killen som gjorde det får någon hjälp med vad hans problem nu är...Skönt att du är OK också såklart. Sargade och saknade bildelar fixas utan smärta och tårar (möjligen fäller plånboken en tår) på verkstad. Sargade och saknade delar på människor är svårare att fixa...ta hand om sonen och dig själv!
Ja, Staffan riktigt otäckt x 2.
RaderaBlev precis rekommenderad att göra en polisanmälan, jag ska tänka på det.
Och ja, vad är en skadad bil i det stora hela?
äsch...att han kan känna sig "trygg" skulle det såklart stå och inget annat.
SvaraRaderaFörstod det ;-)
RaderaJa vad är en bil jämfört med ett barns huvud! Hoppas verkligen att det 'bara' är en lätt hjärnskakning och inget allvarligare. Det var roligt att få träffa dig en kortis. Kram på er!
SvaraRaderaJa, bilen skiter jag i!
RaderaOch det är när man som sånt här händer som man förstår ens egna föräldrars oro på ett helt annat sätt.
Kul att träffa er alla och jag var så upprymd efter passet men det vändes ju snabbt :-(
Hör av dig om hur ni gör på Varvet! Vår dörr är öppen för er! Kram!
Oj. vilken tuff dag du haft.
SvaraRaderaHoppas din son repar sig snabbt och att det löser sig.
Ja, vilken dag.
RaderaSonen är ok nu men nu väntar tråkigt men nödvändigt efterspel.
Så fruktansvärt tråkigt. Och så tråkigt att behöva polisanmäla (för det skulle ju egentligen ha tagits tag i problemet för länge sedan låter det som) men det behövs nog både för att förövaren skall få någon form av ordning på sitt liv på sikt men, framför allt, för att ge sonen någon form av upprättelse och rättvisa.
SvaraRaderaBilen känns som det minst viktiga i sammanhangen. Plåt går att ersätta.
Ava, ja det lutar åt detta. Jag ska prata mer med Harrys fröken idag. Vad jag förstår så var sonens kompisar som blev vittnen ganska chockade efteråt och jag har påpekat att någon kanske bör prata med dem om detta oxå.
RaderaJag känner verkligen med dig och er. Det gjorde så ont att läsa och jag blev helt tårögd ! Hoppas att det löser sig på skolan, att han kan få känna sig trygg och att ni får en fin fredag o helg !
SvaraRaderaTack Annie! Ja, idag känns det bättre och jag har mailat sonens fröken för att få mer info om hur jag ska kunna driva detta vidare.
RaderaIkväll får det bli extra fint fredagsmys <3
Fy vad trist att hora! Skickar en massa stykekramar till dig och din familj - hoppas din Harry kanner sig trygg framover, sa orattvist att fa vara med om nagot sant har!! KRAM
SvaraRaderaJa Petra igår var en jobbig dag. Idag är en bättre dag och jag jobbar på att lösa detta med skolan. KRAM och tack för omtanke :-)
RaderaLåter bra att det känns bättre idag. Blir så heligt förbannad över att det ska behöva gå så långt innan någon reagerar, det låter inte som att det var första gången, skolan måste bli bättre på att reagera och agera när barn far illa. Jag har svårt att se att det finns genuin elakhet i barn och ett barn som beter sig på liknande sätt är i stort behov av stöd och hjälp. (helst innan han misshandlar ett annat barn eller vuxen)
SvaraRaderaSkickar styrkekramar till dig och sonen och hoppas att det reder sig till det bättre.
Jag håller med Maria. Det är fler än bara offret som behöver stöd och hjälp: utövaren men även sonens två kompisar som chockade stod brevid och blev vittnen.
RaderaTack för omtanke och kram tillbaks.