Raceberättelse WetRockRace

Ja, springer man WetRockRace så får man en sån här fin t-shirt: 

Min teampartner var bästa Louise och vårt lag hade nummer 53:

Vi hade smörjt in oss med manetkräm på färjan till starten: 

Men inte f-n hade vi smörjt in oss tillräckligt för jag brände mig på underarmarna, halsen och höger ben! Inte så mycket men ändå...

Men låt oss ta det från början: 

På färjan ut till Gullholmen fick vi info om regler och lite annat. Bla fick vi reda på att det på en av öarna fanns gott om ormar!!! Något som jag totalt glömde sen när vi sprang genom eneris och annan växtlighet, hahaha. 

Väl ute på Gullholmen så hjälpte jag till med en kortare uppvärmning och sen samlades alla i hamnen. Starten gick på andra sidan av en liten bro och där stod alla lag uppställda i nummerordning. Man fick inte passera något lag på bron och för oss som startade så långt bak tog det en bra stund efter det att starten gått innan vi kom över bron. Och så fick vi ju springa längre! 

Första kilometrarna gick på asfalt och där passerade vi många lag. Sen övergick vägen till grusväg och vi kom även här om flera lag. Här var det fortfarande brett och lätt att springa om men sen kom första check-pointen och efter det så var det skogsstig med spångar där det var så smalt att det inte gick att passera utan att be dem framför att stanna upp och släppa förbi. 

Sen började klipplöpningen men det gick ändå lätt att se vart man skulle springa då det fanns rödmålade stenar utplacerade. Dessutom så såg man flera lag framför sig som ett litet lemmeltåg att följa. 

Sen handlade resten av loppet om ren klipplöpning med diverse vattenpassager där man fick välja väg själv. Vissa som man vadade över och vissa som man simmade över. Vid checkpoint två så fick man en orange badmössa så att man skulle synas i vattnet. Vid varje vattenpassage fanns det båtar från Sjöräddningssällskapet (som har sin största station på västkusten på Käringön där målet för loppet var). 

Vår strategi var att följa de lag vi såg framför för ingen av oss har speciellt bra lokalsinne och kom ju inte ihåg kartan. En taktik som var bra i början men sämre i slutet...

Vid första "riktiga" vattenpassagen var vi ikapp tjejlaget som vann förra året och låg lite före dem och blev peppade av detta. Denna första vattenpassage bestod av flera olika och den första var ganska kort kanske bara 15 meter och jag fattade inte varför det fanns två rescue runners där. Väl nere i vattnet så fattade jag. Det var så strömt att man inte kom någon vart alls när man simmade och när man äntligen var över så drog man sig desperat upp via tången och sen var det en utmaning att komma upp på nästa klippa som var mycket hal och våt! 

Och så höll det på: springa, simma, vada. Parera för att inte trilla och skratta åt vad det var vi hade gett oss in på. På nästsista ön så gjorde vi ett felaktigt vägval som nog kostade oss segern och gjorde att vi fick ett rejält tidspåslag. Jag förstod sen att många som varit med förra året gjort samma misstag som vi och därför i år valde en annan väg. Nästa år vet vi med! 

Sista vatten passagen kom i alla fall till slut och jag hade slutat lyssna på folk som varnade för brännmaneter för de fanns överallt, de gick inte att undvika. Å jag som simmade under ytan såg ju hur många de var överallt och inte bara uppe vid ytan. Till Öloppet måste jag smörja in mig ÄNNU mer.  

En brant trappa upp på toppen av Käringön och sen asfaltslöpning mellan de pittoreska små skärgårdshusen för att sen komma fram till hamnen och runda den för att gå i mål på bryggan där Sjöräddningsstationen låg. Härligt med alla hejarop i hamnen men det jag minns mest var Louise som skrek att hon aldrig ville göra detta igen. 10 minuter efter målgång började hon prata om nästa års upplägg, hahaha. Du är bäst Louise ;-) 

Jättebra arrangemang och vi var ledsna att vi inte kunde stanna till prisutdelningen men vissa i vårt sällskap skulle på Bruce Springsteen på Ullevi...

Nu vet jag hur jobbigt och utmanade Öloppet kommer att bli nästa vecka även om vissa sträckor på det här loppet nog är mycket svårare än Öloppet. 

Att simma i så strömt vatten tror jag inte vem som helt ger sig på och jag förstår att det fanns båtar OCH dykare vid vattenpassagerna. Vid den nästsista passagen skrek jag åt Louise att simma så aggressivt och fort hon kunde för annars hade vi nog drivit bort...

Klipplöpning är grymt jobbigt och att inte ha strumpor på sig funkar inte då det trillar in diverse grejer i skorna och jag fick flera blåsor och skav pga saker som legat och gnidit mot mina tår. Kände detta tidigt men det var inget alternativ att stanna och tömma skorna. Dessutom hade jag knutit dem så hårt för att de inte skulle gå upp när jag simmade så det hade inte gått ändå...

En vattenpassage kommer jag ihåg för där gled jag på rumpan ner för en klippa och rev upp hela rumpan. Louise var smartare och hoppade rätt ner i vattnet från klipphyllan istället! 

Tror inte någon som inte deltagit i ett sådant här lopp förstår utmaningen och hur svårt det är. För när man tittar på kartan så ser det ju enkelt ut: 

Tack bästa Louise för att du följde med mig på detta "galna" lopp! Nästa år tar vi guld!