En strimma hopp

Egentligen skulle dagens inlägg handla om hur jag simmat fram och tillbaka i den här sjön:




Norra Långvattnet som den heter. Där befann jag mig idag vid lunchtid med två duktiga multisporttjejer som jag känner och en kille (som jag träffade första gången idag). Jag har en del att träna på om man säger så och jag bannar mig själv att jag inte börjat träna crawl innan utan harvat på med bröstsim och ryggcrawl. Well, jag blev verkligt inspirerad när jag såg dem simma runt hela sjön medans jag ägnade mig åt att så gott jag kunde simma fram och tillbaka. Ca 75 minuter höll vi på och sen kände jag inte mina fötter och höll på dratta på ändan på väg tillbaka till bilen.

Men som sagt, trots detta bra simpass så är det idag på julis första dag något annat som jag vill skriva om främst.

Idag har jag nämligen sprungit på asfalt för första gången på över en månad. Kanske för tidigt kanske en del tycker men förra veckan var en vändpunkt så jag kände att det var dags. Jag snörade på mig mina tunna Merrell Pace Glove för jag ville verkligen känna hur jag sprang och satte ner foten. Jag gick utanför vår dörr och ut på gatan och kände hur rädd jag var. Jag ville nästan inte börja springa så mycket tog det emot av rädsla.

De första stegen var så försiktiga så försiktiga, nästan som om jag sprang på äggskal som jag inte ville krossa. Sen släppte det lite men jag höll tillbaka. Det drog i höger vaden men det var nästan bra så att jag kunde fokusera på det istället för att känna efter för mycket.

Efter en kilometer i 6:30 (!) tempo så började jag nästan gråta utav glädje och de som mötte mig på trottoaren måste nog trott att jag var grymt ledsen över något när jag i själva verket var glad.

Jag sprang till en milstolpe i mitt liv och stannade till:




Ni vet den där gravstenen inne på Västra Kyrkogården som ropade på mig för några år sen och som är del av mitt mantra (Stark-Frisk-Snygg) och som för alltid kommer vara en upplevelse som jag kommer ta med mig livet ut. Jag tyckte det var passande att använda detta som vändpunkt idag på min runda. För i mitt hjärta hoppas jag så innerligt att dagens pass var en vändpunkt. Ett pass jag kommer att minnas lika mycket som det där vårpasset för tre år sen.

Planen var 25 minuter på asfalt och sen avslutningsvis 5 minuter på gräs. Så avslutningsvis så stannade jag till vid gräsängen nära där vi bor och sprang runt, runt de sista 5 minutrarna av passet och brydde mig inte ens över möjligheten att jag kanske skulle trampa på en humla då det fanns så mycket klöver i gräset då jag kände en sådan eufori i kroppen.

Sen gick jag de sista 150 metrarna hem barfota med skorna i handen. Jag var och ÄR så lycklig men vågar inte ropa hej än.

Snälla, snälla låt söndagen den 1 juli bli det datum som för evigt raderar det där dumma passet torsdagen den 8 mars. Håll tummarna för mig ni med, ok?