Dagarna rullar på och min träning rullar på. Jag gör det jag ska men inte mer. Det finns naturligtvis en vilja om mer men just nu funkar inte det. Jag vill vara så försiktig jag kan med foten denna gången och vill inte äventyra något som skulle sätta käppar i hjulet för en målgång i Central Park söndagen den 4 november. Så jag gör mitt jobb och lyssnar på kroppen. I morse tränade jag i min TRX. Lite nya övningar och mycket fokus på ben och bål.
Och nu har jag precis kommit hem efter 13 km terräng i Änggården:
Dagen till ära hade jag på mig t-shirt på vilken det står tryckt: I am traning for the ING NYC Marathon 2012. På mig hade jag oxå den blåa Runningskirten som jag ska ha i november. Sverigetröjan som jag ska ha till kjolen såg ni ju igår ;-)
Idag försökte jag trycka på lite mer när jag sprang och herrejesses vad jag flåsade. Fick tendens till astmakänning faktiskt. Jag sprang frustandes förbi två killar som ledde sina MTB-cyklar i en mycket stenig uppförsbacke och den ena killen skrek till när jag passerade: "JÄVLAR vad rädd jag blev!" Jag ropade till svar när jag precis passerat förbi: "Vad trodde du att det var? Ett vilddjur?" Han svarade snabbt tillbaka: "Ja, det verkar det visst va´!" Jag gjorde en tummen upp bakåt så att han kunde se och fick ett härligt skratt till svar :-)
Jag fortsatte att springa på så mycket jag kunde och det kändes bra. Eller ja, bra fast inte speciellt fort kändes det som och lite obehagligt med middagen guppandes upp och ner i magen. Stannade klockan på sex (!) minuter snabbare än sist - HA! Jag var nog visst ett vilddjur idag i alla fall ;-)
Och nu har jag precis kommit hem efter 13 km terräng i Änggården:
Dagen till ära hade jag på mig t-shirt på vilken det står tryckt: I am traning for the ING NYC Marathon 2012. På mig hade jag oxå den blåa Runningskirten som jag ska ha i november. Sverigetröjan som jag ska ha till kjolen såg ni ju igår ;-)
Idag försökte jag trycka på lite mer när jag sprang och herrejesses vad jag flåsade. Fick tendens till astmakänning faktiskt. Jag sprang frustandes förbi två killar som ledde sina MTB-cyklar i en mycket stenig uppförsbacke och den ena killen skrek till när jag passerade: "JÄVLAR vad rädd jag blev!" Jag ropade till svar när jag precis passerat förbi: "Vad trodde du att det var? Ett vilddjur?" Han svarade snabbt tillbaka: "Ja, det verkar det visst va´!" Jag gjorde en tummen upp bakåt så att han kunde se och fick ett härligt skratt till svar :-)
Jag fortsatte att springa på så mycket jag kunde och det kändes bra. Eller ja, bra fast inte speciellt fort kändes det som och lite obehagligt med middagen guppandes upp och ner i magen. Stannade klockan på sex (!) minuter snabbare än sist - HA! Jag var nog visst ett vilddjur idag i alla fall ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar