En krokig stig...

Jag är mycket bättre i min fot men jag vågar nästan inte skriva om det för jag är rädd för ett bakslag...

Men jag måste lära mig att springa igen. Nu när jag är bättre så märker jag hur jag kompenserar när jag går. Det måste bort.

Pga detta så gjorde jag igår ett test. Jag gick ner till de nylagda löparbanorna på Slottsskogsvallen för att testa mitt steg.


Jag skrämdes inte av att det var fullt av lovande ung Sverige-elit på banorna och att några tittade på mig när jag "hasade" mig runt i min löparkjol.

Det gick så där. Å visst kompenserar jag. Hur mycket jag än tänkte på hur jag satte ner foten så ville den inte landa "rätt" utan den landade extremt mycket på utsidan. Den gör ju det för att den är rädd att landa mer inåt mot stortån utifall att det skulle göra ont. Jag kände hur musklerna på utsidan av vaden fick jobba så att de nästan krampade. Jag slutade efter fem varv. Då var jag så stel på utsidan av vaden att det var skrämmande. Det gjorde inte ont i foten, det gjorde ont i vaden. Jag insåg där och då att jag måste utöver min fortsatta rehab även hitta tillbaka till mitt löpsteg. I terrängen så landar man så olika hela tiden att jag inte märkt detta. På platten märktes det direkt.

Varför måste vissa stigar vara så krokiga och ha så många avkrokar som man hamnar på? Varför kan inte vissa saker bara vara raka och att det flyter på?

Detta året är ett test för mig och hade jag vetat i januari hur det skulle vara nu så hade jag nog börjat gråta. Men jag väljer att fortsätta att gå på den där stigen och blir ledsen en stund för att sen ta tag i mig själv och gå vidare på den där sidostigen även om det egentligen inte är den jag vill gå på.

Mitt mantra ekar i mitt huvud: Stark-Frisk-Snygg - snart så, snart så ska det där i mitten åter vara mitt!

"I may not have gone where I intended to go, but I think I ended up where I needed to be." - Douglas Adams