söndag 24 juni 2012

Mitt liv som cirkusartist är över...

Innan jag skadade min fot så lovade jag mig själv i år att träna mer varierat. Att jag sen skadade mig kom ju som ett brev på posten för att få avstamp på detta och jag känner mig, trots min skada, mer genomtränad generellt än förra året.

Men kroppen är lat och anpassar sig alltid för att göra av med så lite som möjligt och det jag har sysselsatt mig med främst de senaste åren är löpning. Så pass bra anpassad att den klarat av löpning varje dag utan att knorra. Jag har även bevis på att den till och med är mer ekonomisk vid löpning vs gång!!! Så nu när jag håller på och lägger om så knorrar den. Inte att jag har ont utan den blir trött och behöver mer återhämtning. Den hinner helt enkelt inte ikapp på samma sätt som när jag springer, den har inte anpassat sig än till "det nya".

Mitt psyke vill dock gärna köra på som vanligt och då säger kroppen ifrån. Som idag. Efter några dagars intensiv styrketräning (för mig alltså!) och även BOXNING igår så var det egentligen inte så konstigt att dagens långpass gick som det gick. Men ska man springa Lidingöloppet 30 km och en maraton i november så behöver kroppen långpass. Dock så är långpass i terräng betydligt jobbigare än långpass "på platten". Jag ska inte klaga för jag är glad att jag kan springa och jag älskar att springa i terräng MEN nu när jag inte får/bör springa på asfalt så lockar den nåt så överjävligt! Jag drömmer om ett kort snabbt pass på asfalt där jag känner farten under sulorna.

Så idag fick jag en overload av terränglöpning. Jag kunde inte njuta av den vackra naturen och jag kände hur mina negativa tankar sakta men säkert började ta överhanden. Jag använde alla knep och verktyg jag kunde komma på för att ta mig ur denna negativa spiral men det gick inte. Å när psyket inte är med då tar kroppen över, och då dessutom en trött kropp som håller på att anpassa sig till "ett nytt liv", och SKRIKER till psyket att det här ska vi INTE hålla på med ÖHT! Jag befann mig helt plötsligt i en kamp utan dess like och när sen även energin tog slut i depåerna då hade kroppen och psyket bestämt sig för att "mitt liv som cirkusartist numera är över!".

Med 26 km i benen SLÄPADE jag mig uppför trappan hemma och möttes av maken som stirrade på mig och sa: "Hur långt har du sprungit? Är du ok? Vi började bli lite oroliga!" Mitt svar blev: "Jag har sprungit 26 km!!! I fel skor, fel kropp och fel psyke, OK?" Maken kontrade muntert med: "Men du slapp ösregnet som kom nu!" Och det gjorde det. Och jag började skratta.

Efter att ketonångorna duschats bort och jag fått något att äta så insåg jag att mitt liv som cirkusartist inte alls är över och att jag nog har en vilja av stål. Och en kropp som snart kommer att ge mig tillbaka det jag vill ha och då kommer jag bli den trapetskonstnär som river ner flest applåder under hela cirkusföreställningen, eller hur?

2 kommentarer:

  1. Men tänk vad lätt det kommer kännas att springa på asfalt sen! :) grymt jobb!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag hoppas på det å tack :-)

      Radera