Tänker ofta på hur passionerade löpare blir, oavsett division. Jag känner både elitlöpare och de som harvar runt i tempon som elitlöpare inte ens skulle kalla återhämtningsjogg. Dock har de kärleken och lusten till löpningen gemensamt.
Jag är oxå passionerad i mycket det jag gör och livet blir för mig ofta svart eller vitt. Jag vill mycket och har ofta dåligt med tålamod. Jag drivs lätt av mina mål men ibland skulle jag önska att det där drivet/passionen kanske inte var så stor för det kan även leda till enorm besvikelse. Fast jag har blivit bättre på att hantera saker som inte går bra efter förra årets mentala coachning.
Min passion för löpningen och mina starka drivkraft överskuggas för tillfället av min fot. Den är inte bra. Ena dagen känns det som om det vänder och jag är mer eller mindre smärtfri för att nästa dagen ha väldigt ont. Jag kämpar och jag kämpar men verkar inte kunna komma tillbaks till första divisionen. Det känns som om jag blivit nedflyttad till en mycket lägre division än jag är van vid och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klättra upp till min första division igen.
Lite som Leksands IF i hockey. Det lag som spelat flest år i elitserien men som i början av 2000-talet lyckades halka ner till Allsvenskan. Varje år kämpar de sig till kvalspel för att åter komma upp till sin efterlängtade elitserie men på nåt sätt är det alltid något som gör att de misslyckas precis på målsnöret och ligger kvar i Allsvenskan.
Min man älskar Leksands IF och det är många som hånar honom för detta. Men han anser att är man en supporter så är man det i vått och torrt. Å varje år hoppas han att de ska kvala upp igen och lika besviken blir han när detta inte händer. Förra året när vi var i Sälen på skidsemester lurade han i sonen och mig att åka och titta på en match. "Det är bara en timme i bil!" Det var det inte alls, det var 2,5 timme - EN VÄG!
Idag kom det här brevet och kort i posten:
Han har köpt ett eget medlemsnummer som han nu alltid har och har fått sin namn i Leksands hemmaarena. "Leksing tills jag dör!" På min grav kommer det nog stå "Passionerad löpare tills hon dog".
"Never, ever give up!" - Winston Churchill
Jag är oxå passionerad i mycket det jag gör och livet blir för mig ofta svart eller vitt. Jag vill mycket och har ofta dåligt med tålamod. Jag drivs lätt av mina mål men ibland skulle jag önska att det där drivet/passionen kanske inte var så stor för det kan även leda till enorm besvikelse. Fast jag har blivit bättre på att hantera saker som inte går bra efter förra årets mentala coachning.
Min passion för löpningen och mina starka drivkraft överskuggas för tillfället av min fot. Den är inte bra. Ena dagen känns det som om det vänder och jag är mer eller mindre smärtfri för att nästa dagen ha väldigt ont. Jag kämpar och jag kämpar men verkar inte kunna komma tillbaks till första divisionen. Det känns som om jag blivit nedflyttad till en mycket lägre division än jag är van vid och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klättra upp till min första division igen.
Lite som Leksands IF i hockey. Det lag som spelat flest år i elitserien men som i början av 2000-talet lyckades halka ner till Allsvenskan. Varje år kämpar de sig till kvalspel för att åter komma upp till sin efterlängtade elitserie men på nåt sätt är det alltid något som gör att de misslyckas precis på målsnöret och ligger kvar i Allsvenskan.
Min man älskar Leksands IF och det är många som hånar honom för detta. Men han anser att är man en supporter så är man det i vått och torrt. Å varje år hoppas han att de ska kvala upp igen och lika besviken blir han när detta inte händer. Förra året när vi var i Sälen på skidsemester lurade han i sonen och mig att åka och titta på en match. "Det är bara en timme i bil!" Det var det inte alls, det var 2,5 timme - EN VÄG!
Idag kom det här brevet och kort i posten:
De Relativas Sfär Eva, där vi inte kan uppleva vår storhet såvida vi inte också upplever dess motsats. Där vi inte kan uppleva nöjet om vi inte upplever (den nuvarande) frustrationen, precis som med Svart eller Vitt (och alla smånyanserna emellan, bara det att vi... well, inte har vett att alltid uppskatta även dem *s*).
SvaraRaderaSå sant Jessica! Så sant!
RaderaBra skrivet inlägg!! Visst känner jag igen det där med passionen för löpningen och att det är något som elit och motionärer har gemensamt. Bloggandet har för mig också blivit viktigt även om det ibland säkert tar lite för mycket tid.
SvaraRaderaFör egen del skulle jag också ibland önska av mig själv att jag kunna känna samma driv och passion för fler saker än löpningen, t ex skulle huset mås bra av att bli lite mera omhändertaget av en passionerad hemmafixare ;)
Tack Staffan! Å det där med bloggandet - I agree ;-)
RaderaJa, passion behövs nog på flera plan men hur ska man orka att ha det för allt? Well, jag försöker väl sprida mina gracer lite men det där med att vara hemmafixare, nej. Förra året grävde vi (eller inte vi utan en grävfirma) upp hela trädgården och dränerade bla. Sen blev det GRUS runt hela huset och bara gräsmatta. Varken jag eller maken har gröna fingrar eller ett intresse att vara i trädgården och "påta". Du kan ju bara tänka dig hur högt gräset var när maken varit borta i två veckor i maj?! Hahaha, nästan så att en lie hade behövts! Gräsklippning ingår INTE i mina arbetsuppgifter i hemmet utan jag är städaren, tvättaren och "bambatanten" ;-)
tänk hur ett ynka litet felsteg kan ställa till det... usch ja, förstår frustrationen.
SvaraRaderaJa, så j-vla surt! Dessutom så trodde jag att foten var ok för Varvet men det var den tydligen INTE! Well, nu ska den bli BRA!
Raderaja det SKA den! och du lär bli supervass i terräng på kuppen. heja Eva :-)
RaderaJa det kommer jag bli! 6 minuter bättre redan på en 15 km slinga jag springer, helt otroligt!
Raderavad kul! sex minuter är mycket, det! inte fel inför ö till ö heller, misstänker jag.
RaderaTerräng är bra träning för alla mina utmaningar i år! Fast visst längtar en del av mig till ett snabbt hårt fartpass på asfalt men det får vänta ett bra tag till...
RaderaTack! Just vad en luffsande motionär blir glad av att höra. Att man faktiskt kan ha något gemensamt med er löpare som man avundas så (eller avundas är fel ord det låter som om ni skulle ha fått något gratis utan träning)Nej utan, er löpare som man vill springa ifatt, knacka på ryggen och säga försten till mål!
SvaraRaderaVi löpare har alla nåt gemensamt oavsett hur snabbt vi springer! En dedikation/passion för något är något man ska vårda och som ger livskvalitet - för mig kommer alltid löpningen ge mig energi, nya vänner, glädje, roliga erfarenheter och halleluja-moments men även stunder av sorg, ingen motivation, skador och annat MEN det är löpningen som en del av kittet i mitt liv och jag tror även i ditt Caisa - vi delar en gemenskap helt enkelt! Mer löpning åt alla, oavsett division/nivå! Å att du lufsar, don´t think so, lördags visade motsatsen ;-)
Radera