Med svärmor där bak kände jag inte alls någon press, höhö.
Dålig sikt gjorde att halva gänget av oss tappade tätskotrarna och vi stannade i en backe och visste inte var vi var. Jag ville inte bli stående och behöva starta i uppförslut så jag tog ett dumt beslut och körde av leden rätt ut i två meter djup snö och vi fick skotern över oss då den grävde ner sig...
Jag lyckades dra mig undan med benen men svärmor satt fast med benet. Med hjälp av några i sällskapet lyckades vi lyfta skotern och sen gasa upp på spåret igen. Nä nu var jag inte alls rädd för att köra fast igen... och hur rädd svärmor var vågar jag inte ens tänka på :-P
Väl uppe på fjället var det blåsigt och minimalt med sikt och enda sättet att orientera sig framåt var genom att följa pinnarna som markerade leden. Man såg nästan inte ens skotern framför sig...riktigt läskigt faktiskt...
Fick en helt annan förståelse för hur lätt man kan komma bort från leden om man inte fokuserar och hur lätt man kan komma vilse och bli fast när man irrar runt uppe på fjället...
Jag blev glad när vi kom ner igen och fikade i en mysig stuga i skogen. Sen blev det lite mer åkning i skogen och avslutningsvis fick de som ville dra på på en raksträcka fram och tillbaka. Jag avstod för jag helt slut i armar och överkropp efter två timmars styrande och trixande. Nästa gång är jag hellre passagerare...
Sen tillbaka till skidorna och idag fick man hålla sig nere på fjället för sikten uppe på toppen var som sagt mycket dålig. Kanske inte syns så bra på bilden men för att ni ska få en liten uppfattning av det hela:
Sen tröttnade sonen efter två timmar och vi åkte då istället det här:
Hundspann med åtta Canadien Huskies :-)
Kvällen avslutades här:
Och nu har paltkoman infunnit sig... no more comments...
Nice! Ha sa mysigt pa fjallet! Och se till att undvika de dar laskiga vurporna med skotern!!
SvaraRaderaPetra: Lovar! Kram!
SvaraRadera