Idag var det mycket tankar när jag var ute och sprang mina dryga 12 km i regnet. Tempot var jämt och lugnt och jag kände att det trots att det är två tävlingar och två månader kvar av 2010 att jag mentalt är färdig med detta året. Passet kändes som ett slags bokslut.
2010 har varit fullt av glädje, sorger och mentala resor för mig och nu när jag tagit mig igenom oktober månad så känner jag ett lugn.
Jag känner att jag är ännu mer medveten om mina styrkor och svagheter och vet att jag har en stor potential på många plan.
2010 var året då jag insåg att man kan vara både stark och svag och att det är bättre att lämna "gammal skit" bakom sig snabbt och inte älta för mycket.
2010 var året då jag vann min första tävling och blev övertalad att springa Terräng-SM för veteraner och tog brons i min klass. Helt otroligt egentligen och det visar bara att man visst kan klara saker man egentligen aldrig trodde man hade kapacitet till bara man ger sig den på det!
2010 har även varit året då jag stannat upp mer och reflekterat. Jag har blivit mer ödmjuk men samtidigt hårdare, om man nu kan bli det, jag tror i alla fall det.
Detta har även varit året då jag utöver glädje över mina egna prestationer egentligen mest inspirerats av andras prestationer. Att få samtal från en tjej som gick min löparskola förra året och som jag fick jobba en del med för att hitta glädje och motivation till att springa, där hon berättar att hon anmält sig till Göteborgsvarvet 2011. Då var tårarna inte långt borta.
Det löppass jag kommer att minnas mest var ett i våras när naturen stod och höll på att spricka ut i dess underbara grönska, människor började ta fram sina grillar och man hörde fågelsång överallt. Jag sprang en vända inne på Västra Kyrkogården och när jag var på väg ut var det en gravsten som drog min blick till sig; på den stod namnet "Frisk". I det ögonblicket kände jag en enorm tacksamhet och ödmjukhet inför det faktum att jag är frisk och kan vara ute och springa i min vackra hemstad Göteborg.
Jag tror att 2011 kommer att bli ett bra år och känner att dagens pass verkligen blev ett avslut och att nu börjar nästa resa.
