Sjunde plats Risveden terräng

Jag kommer inte tävla något mer innan det här med min astma är löst. Idag var på gränsen till vad man bör utsätta sig för. Jag skriver mer imon. 

Ett litet leende på både Tine och mig efter att vi återhämtat oss blev det i alla fall :-D

Throwback Thursday - Risveden Terräng!

Hittade den här länken till startlistan till Risveden terräng på lördag - hahaha.
Ok, förra året sprang jag förvisso med nummer 1 på bröstet oxå men då var jag i väldigt bra form. Vart jag står nu känns högst osäkert med tanke på min astma.

Jag kommer aldrig glömma första gången 2011 då jag blivit ditlurad av bästa Krister och Niklas från Jogg. De visste ju att jag gillade att springa i skogen men inte var jag förberedd på hur loppet skulle vara.

Nu så här två år senare så kan jag väl erkänna att uppladdningen kanske inte var den mest optimala, jag tog det nog mest som ett skämt det där loppet. Fredagen var vår bröllopsdag och det dracks en del champagne. De som känner mig väl vet nog hur det gick till den där fredagen. Så jag började lördagsmorgonen med att dricka Resorb. Sen åkte vi till Sjövik. När jag så klev ur bilen vid Sjöviks IP i min rosarutiga kjol, rosa kompressionsstrumpor och matchande rosa Icebugs så stirrade en del och undrade nog vad jag var för city-chick.

Efter att ha hämtat min nummerlapp satte jag mig i bilen igen. Spillde kaffe på mitt randiga tävlingslinne och blev väl inte så besviken över det då jag fick ta den rosa Nike-tröjan istället som det stod "Fast" på.

Åsså gick i alla fall startskottet och det enda jag visste var att första sträckan inte var terräng och att det var bra att stå på där. Sagt och gjort även om jag kände mig lite lätt illamående. Sen kom den där j-vla backen, eller LOFTET/VÄGGEN som den heter. Jag trodde att det var ett skämt. Man fick lixom DRA sig uppför via rötter. När jag så kom upp på toppen hade jag nästan kramp i vaderna, hahaha. Vad är det här för lopp?
Därefter brant nedför och jag gick här om en ung tjej. Strax därefter hörde jag när en funktionär med walkie-talkie rapporterade i sin walkietalkie: "Här kommer nummer 94, första dam!" Va? Är det sant? Jag vågade inte se mig om efter tjejen som jag passerat strax innan utan jag stod på så gott jag kunde.

Det var lera, det var stenar, det var rötter, det var spångar - alltså jag kommer inte ihåg allt mer än att jag flera gånger trodde att jag skulle stå på näsan och slå ut mina tänder. Jag minns en djup gyttjepöl där jag nästan fastnade med foten/skon och fick snabbt dra loss mig. Loppet från hell tänkte jag och till slut så kändes det så overkligt att jag bara började skratta. Vad f-n var det jag höll på med?

Sen helt plötsligt kom man ur skogen och det blev grus, asfalt och jag såg en kyrka som jag sett i början av loppet och så avslutningsvis en backe med gräs innan upploppet. Jag minns så väl att sonen stod där i backen med sin kompis och även om jag inte minns vad han sa så såg jag att han blev så glad när han såg mig och fattade att jag skulle vinna. Efter loppet minns jag att han sa: "Äntligen fick du en pokal Mamma!"

Backen upp mot upploppet/målsträckan och det kändes så overkligt att jag skulle vinna. Än mer overkligt blev det när en kille med krans kom emot mig! Jag blev nästan rädd!

Inombords skrattade jag. Hur många var det som sett den där city-chicken innan loppet och trott att hon skulle vinna? På äkta tennismanér (ja jag är gammal tennisspelare) så pussade jag pokalen.

Jag kommer alltid att minnas den där dagen och de olika känslor som kom och gick innan, under och efter loppet.

Här följer bild och filmkavalkad:

Tacksamhet

Idag stod jag återigen på samma parkering som jag i slutet april var med Maria för att simma ute första gången för i år. Samma våtdräkt som nu är än mer för liten än den var då och samma röda Merrell-sandaler på fötterna. Enda skillnaden var löven som låg på marken:

                                 

Det har hänt mycket sen det där passet i april. När jag tänker efter så blir det nästan mental overload. 

När jag så helt ensam simmade tvärs över Sisjön för sista gången för i år så kände jag tacksamhet i hjärtat. Vissa saker blev mycket bättre än jag nånsin kunnat drömma om och de där sakerna som jag kanske egentligen inte trodde på hände verkligen på något helt nästan overkligt sätt. 

De känslor och bilder som etsat sig fast från de månader som gått sen det där passet i april beskrivs bäst med dessa två bilder:  

          

              Foto Bjarne Koning 

      Foto Anders Pihl 

Den första bilden visar hur jag koncentrerad lyssnar. Fokus. Det har jag aldrig under dessa månader tappat. Inte en enda gång har jag tappat fokus. 

Den andra bilden visar hur jag kämpar. I en jobbig uppförsbacke. Men hur jag ändå på något sätt kommer fram. Bilden är tagen från Lerum Vildmark där jag lyckades komma trea i damklassen på den korta banan. Tänk er att träna VARJE pass i uppförsbacke. 

När jag tänker efter så inser jag att jag fanimig är som en j-vla evighetsmaskin. Jag känner mig tacksam över att jag förutom en stark kropp även har ett starkt psyke. Never. Ever. Give up. Det sista som överger människan är hoppet. Och jag har levt på hoppet. Hoppet att det vänder. 

Förra veckan sprang jag 10 km för att testa min nya medicinering. Det gick ok. Nu har jag tagit nya mediciner i en vecka så igår behövde jag testa igen. Det blev 5 km på 20:48 (snitt 4:10 min/km). Det passet gav mig ljuset i tunneln, blicken att se att jag snart är uppe på toppen av den här långa backen och att jag kanske snart kan få lite nedförsbacke. 

Never. Ever. Give up. Nunquam redono. 

Kom och testa! F&S Offroad

Friskis & Svettis nya uteträning heter Offroad. Lite bootcampliknade och väldigt kul!
Som ni vet så har jag gått kurs i detta alldeles nyligen och nu i höst kommer det att erbjudas tre tillfällen här i Göteborg som detta pass körs:

Onsdag 18/9 - klockan 18.00 (OBS! Endast för funkisar)
Onsdag 2/10 - klockan 18.00 (F&S Medlemmar)
Torsdag 7/11 - klockan 18.00 (F&S Medlemmar)

Vi utgår ifrån Villa Belparc i Slottsskogen och anmälan gör du till:

maria.o@gbg.friskissvettis.se

Läs mer HÄR!

Jag menar, vem vill inte kasta däck med Maria och mig? Hehehehe.



(Bild lånad från Friskis-artikeln "Från rent skrivbord till skitigt offroad")

Reload

Satt igår och tittade igenom bilder i min telefon från i år och jag inser att jag har gjort ganska mycket. Jag brukar ju aldrig ge någon årskrönika men i år så kommer jag frångå denna principen och göra detta. Dock inte idag.

Jag har genomfört lopp och annat och det har inte alltid funnits så mycket tid till eftertanke eller återhämtning och nu måste jag göra den största reloaden i år. Idag är det åtta veckor kvar till en av mina största drömmar som löpare, ING NYC Marathon. Drömmen som jag blev snuvad på förra året. Det som skulle bli mitt första marathon men som nu kommer att bli det sista. Förmodligen mitt sista asfaltlopp på länge, länge.

Man ska sluta när man ligger på topp och go out with a bang. That´s my plan.

I slutet på min morgonjogg idag så kom så en av mina favoritlåtar i lurarna och det blev ganska känslosamt på morgonkvisten. Lyssna på texten så förstår ni...

Vila? Nja.

Alltså det här med vila. Jag har svårt för det. Ibland krävs det att man åker bort i jobbet och att det inte finns möjlighet till träning och att man dricker lite sånt här:

                        

Och att man sen äter femrätters till lunch med Pro Seco som dryck genomgående. Ojojoj, vad jag bara ville ta en tupplur efter den lunchen...I Italien kan de både mat och vin och jag lyckades klämma in en del sånt på min korta 24-timmars sejour i detta land. 

Jag har ju inte direkt hållit mig hemma så mycket efter loppet i lördags. Direkt efter åkte jag till Stockholm för F&S kurs Offroad. Var tvungen att linda min onda handled:  

                       

Som faktiskt fortfarande gör ont. 20 km paddling var inte min handled van vid och jag har svårt att belasta den. Detta gjorde att jag på kursen inte kunde vara med på alla övningar men det är ju inte det viktiga egentligen även om det var lite tråkigt. Kanske lika bra att jag fick "fuska" lite för kroppen var ju inte i toppform efter loppet heller, haha. 

Hem söndag kväll. Jobba måndag, hålla pass på F&S på kvällen. Åka till Italien strax efter lunch tisdag och sen hem igen sent igår. Upp tidigt idag för att hålla ett gruppass för ett gäng härliga tjejer. Jobba. Strax träna en tjej. Sen kanske träna själv och sen föräldramöte ikväll. 

Imon börjar lunchkursen jag ska gå för AK/Simcoachen. Varje fredag fram till början november ska jag träna 11.30-12.30 på Valhalla med ett gäng andra adepter till AK. 

Sen i helgen lite annat stök. Imorse var jag så snurrig att jag trodde att jag skulle hålla ett pass på lördag för F&S, hahaha. Tur att jag BARA ska vara med själv som deltagare...

Sen gäller det att ladda vidare för nästa helg går Risveden Terräng av stapeln för tredje året - läs HÄR intervjun med yours truly om detta. Så vila? Nja. 

Race report 10islandrace

Vi kom i mål. Vi klarade oss. Sett så här nu två dagar efter loppet när man fått lite perspektiv på saker och ting så är jag glad. I ärlighetens namn så kunde det slutat helt annorlunda. Men en berättelse börjar ju inte med slutet utan den börjar med en början så här följer min berättelse. 

Uppe i ottan efter att ha sovit dåligt. Det är inte så lätt att lägga sig tidigt och sen bara somna när man har en stor utmaning framför sig. 

Maria kom och hämtade mig och vi tog färjan över till Hönö 06:10. Sen rekade vi lite, bar ned våra kajaker till kajakstället på Hönö, åt lite mera frukost för att sen vid 09:00 sitta på Hotell Trubaduren och lyssna på race meeting. 

09:30 gick starten och vi dundrade iväg i 4:30 fart. Men hallå? Det var ju inte vad vi hade bestämt! Redan flåsiga över bron till Fotö...

För att kunna fortsätta min berättelse så klipper jag här in en förenklad karta över bansträckningen: 

För detaljer rekommenderar jag att ni klickar HÄR för en större mer detaljerad karta. 

Första kontrollen på Fotö vid vattentornet, sen tillbaka över bron till Hönö, ned till stället med kajakerna och iväg till nästa ö, dvs Grötö. Här sprang vi bara på utan att tänka och tappade säkert 10 minuter. Dåligt, vi hade ju bestämt att vi skulle tänka efter innan vi började springa efter kontrollerna. Det var ju inte snitslad bana upptill kontrollerna och vissa var svårare att hitta men vissa enklare då folk informerade och pekade. 

Efter kontrollen på Grötö vidare i kajak till Kalvsund, bära upp kajakerna till en fotbollsplan (stranden var så liten att man inte bara kunde lägga kajakerna där) och upptill sjömärket på toppen. Ned med kajakerna till en liten annan strand och vidare på den längsta paddlingen till norra delen av Björkö. 

Upptill högsta toppen på Björkö och sen ned i kajakerna igen för att paddla över till Källö Knippla. Nu började det blåsa mer och jag började bli ganska trött på att paddla. Jag är inte alls lika stark som Maria i överkroppen och började nu få extremt ont i höger handled. 

På Källö Knippla så fick man även här flytta kajakerna innan man sprang upp på toppen för kontroll. När vi sen tagit kontrollen och satt i kajakerna igen så märkte Maria att jag började bli trött och vågorna började blir större. Här tog hon då fram "repet" så att jag kunde "honka" på henne. Kanske att vi skulle tagit fram detta tidigare men men det går an att vara efterklok. 

Från Källö Knippla lite längre paddling till Rörö där det fanns en lång fin strand att lägga kajakerna på. Lite längre löpning över precis avverkat sjöäng (tänk rötter, stenar, stubbar som sticker upp överallt). Kontroll uppe på en topp och tillbaks till kajakerna igen. 

Kortare paddling till Hyppeln och en ganska knixig löpning upptill högsta toppen där. När vi så satte oss i kajakerna för den sista paddlingen så hade det nu börja blåsa på rejält och vågorna började bli mycket högre. Jag var tacksam för "repet" och vi försökte paddla smart så att vi kunde utnyttja vinden och vågorna istället för att paddla rakt mot målet. Här var jag rejält trött. Rumpan värkte av att ha suttit så länge i kajaken och nu gjorde det så ont i höger handled att jag nästan började gråta. Men jag visste att det var sista paddlingen och jag kände en befrielse att vi snart skulle dumpa kajakerna och få påbörja vår paradgren: löpning och simning i kombination. 

När vi så nådde det smala gattet till höger om Burö färjeläger och kom i lä så var min enda tanke att snart skulle det värsta vara över. Här ser ni bild på Maria och mig (och "repet") när vi precis kommit in i gattet där många stod och hejade, bl.a. maken och sonen: 

                             

Maria ser ju glad ut men här kommer jag ihåg att jag skrek att jag ALDRIG mer ska paddla kajak, hahaha. Jag fick faktiskt applåder när jag skrek detta. Hur ska man tolka det? Hehehe. 

Dumpa kajakerna inne i viken. Plocka av sig viss utrustning, ta fram annan. Ett väldans fipplande ett tag och sen sprang vi i alla fall iväg. Bara för att komma på att jag glömt stämpla vår "pinne" på kajakavlämningsplatsen. Bara att springa tillbaka och göra det. Morr. Dock tur att vi kom på det!!!

Här skulle då den snitslade delen av banan ta vid och vi hade inte lagt så mycket fokus på att lära in denna mer än att vi kollat lite så där på kartan. Hade vi vetat att snitslingen bestod av små gula snitslar som nästan inte syntes hade vi nog lagt ned mer tid på att lära in denna delen av banan. Det blev många stopp där vi stod och tittade efter nästa snitsel kan jag säga... 

Upp på toppen på Hälsö för kontroll och sedan ned till färjelägret igen för första riktiga doppet: 

                             

Ja, det här är Maria och jag när vi simmar över gattet där vi strax innan passerat med kajakerna. 

Sen var det klipplöpning, letande efter snitslar, vadande över en liten vik, mer letande efter snitslar och så den första lite längre simningen. Nu blåste det rejält och vi försökte simma så smart vi kunde för att utnyttja strömmen och vågorna. Det var här jag började tänka på att dessa simningar var mycket svårare än många på Öloppet, trots att de inte var särskilt långa. Vid varje passage fanns det rescue runners från Sjöräddningen och ärligt hade jag aldrig slängt mig i havet om jag inte sett att de fanns där. 

Mer klipplöpning: 

Bild lånad från S-72 Photo Blogspot

Helt plötsligt var vi alla fall på Öckerö och tog kontrollen på Flauet och sen vidare förbi badplatser där det inte fanns en käft. Även om solen sken så blåste det rejält och jag kan förstå att folk inte låg och solade där med vindar uppemot 15 m/s. 

Sen kom vi till Jakobs bratt där man skulle hoppa i från en brygga högt uppe på berget. Jag fegade ur, det var kanske ett hopp på 10-15 meter? Gick ned vid sidan och hoppade istället 5 meter. Rejält blåsigt här med och nu började även vinden påverka oss när vi sprang. I bara kompressionskläder och ingen våtdräkt blir man lätt nedkyld. Maria började nu prata om att hon frös. Jag kände inget själv än men började oroa mig för henne. 

Efter nästa sim över till Hönö så såg jag på Maria att hon började huttra. Här var det en liten längre klipplöpning och hon fick upp värmen lite. Så närmade vi oss i alla fall sista simningen. Lappesandsviken. Ett namn som jag inte kommer att glömma. Här skulle man ut på en liten ö i viken för kontroll och sen vidare i viken igen och tillbaka till Hönö. 

Ut till lilla ön var jobbigt. Min uppskattning var att vinden här låg på ca 12-15 m/s. Det låg rescue runners på var sin sida av Maria och mig. Ibland väldigt nära, nästan så att man blev rädd men jag vet att de som kör rescue runners har koll och det är lättare att manövrera den än en stor båt. Hade det legat en stor räddningsbåt två meter ifrån mig i vågorna som jag uppskattade till ca två meter hade varit en annan femma...

Kontrollen tagen och vi tar oss över ön. Ser på Maria att hon är nedkyld. Hon är inte någon som klagar och jag börjar bli orolig om hon ska klara sista simsträckan. 

När vi står där på den lilla ön/kobben så ser vi ett lag framför oss. Mitt på sista simsträckan så ser vi att det är ett stort undervattensgrund där det bryter rejält. Laget spolas upp på grundet flera gånger innan vi ser att de fortsätter. Maria säger till mig att vi måste hålla till vänster om grundet som ligger bara en liten bit under vattenytan. Vi kastar oss i och börja simma i våra vanliga positioner, dvs Maria till vänster om mig och jag till höger om henne. Detta är något vi har som säkerhetsgrej. Speciellt i hård sjö. Att veta vart man ska titta efter den andra, alltid åt samma håll. 

Vi närmar oss grundet och här är vågorna riktigt höga. Det är ett naturfenomen. Grunt vatten, hård vind och en vik, jag vet jag är uppvuxen på västkusten och havet. Jag kommer ihåg att jag hinner tänka vad höga vågorna är och att de bryter lite väl läskigt. Sen sugs jag ned i vad jag tror är en undervattensström. Jag tappar för en kort stund orienteringen och blir rädd. Jag skärper mig och kommer ihåg vad jag måste göra. Orientera vad som är upp. Jag ser ljuset och tar några tag för att komma upp till ytan. Precis när jag kommer upp så kommer nästa våg. Men då är jag beredd. Jag kollar åt vänster för att upptäcka Maria men ser henne inte. Till höger ser jag en rescue runner som nu kör runt mig och lägger sig på vänster sida om mig. DÅ ser jag Maria i en vågdal. Hon ligger nu till höger om mig. Jag har på något sätt sugits under henne och hamnat till vänster om henne.

Efteråt berättar Maria att hon blev riktigt orolig när jag försvann och att hon hann tänka tankar om vad hon skulle säga till min man. Att jag dragits ned i djupet...

Vi tar oss samman och kämpar vidare och kommer ifrån de värsta vågorna. Nu ser jag att Maria simmar mot en klippa en bit ifrån där det är tänkt att vi ska gå upp. Ser att hon drar sig upp och sätter sig som på huk och jag ser att hon ser riktigt dålig ut. Jag simmar som en galning för att komma till henne och hör hur hon skriker till mig att hon har kramp. Till vänster om mig ligger det en rescue runner och bevakar. Jag kommer fram och precis då har två funktionärer på land kommit fram till Maria och hjälpt henne upp. Hon ser rejält skakig ut och jag skyndar mig för att komma upp jag med. Dock får jag kramp insida lår precis när jag ska resa mig och trillar ned i vattnet igen. Får vänta lite innan krampen släpper innan jag kan försöka dra mig upp igen med hjälp av en funktionär. Sen står jag där på klippan en stund. Jag känner att om jag rör mig så kommer krampen igen. Precis då tas detta kort: 

Bild lånad från S-72 Photo Blogspot 

Jag skriker åt funktionären att låta mig vara. Jag måste bara stå still och få flöde i benen innan jag kan röra mig uppför klippan och vidare. Minsta rörelse för tidigt kan göra att krampen kommer igen. 

En minut passerar och jag känner mig redo att ta mig upp för klippan. Där står Maria och väntar. Hennes kramp har släppt och vi haltar vidare. Nu är det bara lite löpning kvar och en sista kontroll uppe vid vattentornet ovanför Hönö Klåva. 

Nu är vi båda nedkylda och skröppliga men tar oss samman då vi vet att det inte är så långt kvar. Vi springer uppför trapporna till vattentornet och tar sista kontrollen. Sen springer vi nästan hela sista biten hållandes varandra hårt i handen. Kanske inser vi där och då att det vi varit med om precis i vattnet kunde slutat riktigt illa. Jag kommer ihåg att jag håller Marias hand så hårt, så hårt. 

Vi passerar mållinjen och jag stämplar sista kontrollen. Jag sätter mig på huk och skriker. Jag kommer inte ihåg allt mer än att sonen säger till mig att lugna ned mig. 

Vi samlar ihop oss och detta kort tas: 

                              

Vi förstår att vi kommit tvåa i damklassen. Slagna med 46 minuter utav Team Paddelkraft som bestod av OS och VM paddlarna Josefin Nordlöw och Anna Roger. En timme efter oss kommer lag tre och fyra in i damklassen. Vid kajakavlämningen låg vi jämsides med dessa två lag. Av detta kan man göra analysen att Maria och jag är inga paddlare men att springa på klippor och simma om vartannat är vi j-vligt bra på! 

Vidare analys och efter att ha pratat med en av arrangörerna så kanske simningen i Lappesandsviken skulle lagts om när vindförhållandena ändrades under dagen. Hade det kommit mindre rutinerade simmare dit så vet jag inte hur det gått även om Sjöräddningen hela tiden fanns på plats. Det är inte så lätt att göra en bedömningen om detta, varken som arrangör eller som deltagare. Sen när man tävlar och är taggad så kastar man sig in i saker utan att tänka. Således är samspelet mellan tävlande och arrangörer mycket viktigt. Jag uppskattar den dialog jag haft nu i efterhand med arrangören av loppet och tror och hoppas att de tar till sig våra åsikter som deltagare. 

Jag känner mig stolt och hedrad över att ha en så stark och trygg tävlingspartner som Maria. Det ger mig trygghet och inspirationen att fortsätta med dessa egentligen ganska galna utmaningar. Vi har pratat mycket om det som hände på sista simmet. Det är viktigt för att kunna bearbeta och gå vidare och känna oss redo för nya utmaningar. 

Vi är inte någon elit, vi är två småbarnsmorsor som hittat varandra och som älskar att träna. Vi är starka, vi är galna, vi har kul och vi bildar ett bra team. Mot 2014!