Vad driver dig?

Mina Icebug Acceleritas efter ett pass i Änggårdsbergen med min väninna Tine. 

Ett pass utan klocka, utan press på fart eller distans utan ett pass man delar med en god vän men som ändå inte är "a walk in the park" när man skuttar bland lera, rötter och berghällar. Det är längtan efter sådana pass som driver mig. 

Maria och jag efter målgång på ÖtillÖ. 

En tävling där vi färdades över hav och land i det underbart vackra Sverige. Ett tillfälle där man pressar sig både mentalt och fysiskt. Det är längtan efter sådana upplevelser på så många plan som driver mig. 

Bild tagen efter en av mina morgonsimgrupper i höstas. Glada deltagare och glad coach. Det är längtan efter att se andra utvecklas som driver mig. 

Fyra glada tjejer i kjol. Champagne, umgänge inpå småtimmarna och efterföljande bakisjogg dagen efter. Kvalitetstiden med vänner som man inte hinner träffa så ofta även om man älskar och uppskattar varandra högt driver mig att så fort tillfälle ges att göra allt för att få till tiden med dem trots ett tight schema. 

Sonen på en strand i Grekland. En vecka långt borta från vardagen hemma i Göteborg. Drömmen om detta driver mig när det är som mörkast och jag känner att pressen och stressen tar överhand. 

Ögonblick man minns och som för alltid etstat sig fast i ens minne. En vårkväll för många år sen när jag sprang genom Västra Kyrkogården och jag "hörde" hur en gravsten "ropade" att jag skulle titta på den. Frisk var namnet. Att få känna mig snygg, stark och frisk driver mig att träna vidare och inte ge upp. 

Vad driver dig? 

På kanten eller i poolen #ingenvanligcrawlkurs

I april är det två år sen det här kortet togs på mig av Bjarne Koning:

Då var det jag som var eleven och min mentor och stora inspiration Anna-Karin Lundin som pratade i Aqua talken. 

Man ser att jag är koncentrerad och liknande blickar från poolen upptill mig på kanten ser jag idag jag när coachar själv. 

Det är ganska smått otroligt att jag lär andra simma frisim och i mars ska jag gå certfieringskurs i simmetodiken som vi använder oss av i Simcoachen, Total Immersion. 

Jag känner igen mina elevers frustration och hur tråkiga/jobbiga/svåra vissa drills är. Så känner jag fortfarande själv. Jag har bara börjat min resa med min simning och jobbar varje gång jag simmar på att slipa och fila på saker. Vi är landdjur och vissa saker vi gör när vi hamnar i vatten är rena överlevnadsreflexer. Att omfamna detta faktum att vi inte befinner oss i vårt rätta element och istället för att kämpa emot låta dig hållas uppe av vattnet och hitta en balans och strömlinjeform som gör att du faktiskt kan känna dig som ett vattendjur som klyver vattnet och inte sprattlar för ditt liv är helt otroligt.

Jag har alltid älskat vatten och speciellt havet. Det är nog det element som fascinerar mig mest. Som liten ville jag bli marinbiolog eller undervattensfotograf eller delfinskötare. Idag skulle jag aldrig vilja bli delfinskötare. Dessa vackra djur hör hemma i havet, inte i en pool att visas upp för oss. 

På nåt vis var det nog "meant to be" att simning precis som löpningen skulle bli en del av mitt liv.

I mars/april startar det nya morgonsimgrupper med mig på kanten i Valhallabadet. 

Är du intresserad av att läsa mer om det och kanske anmäla dig så klicka HÄR. Och du, vill du bara se mina kurser så klicka på mig till höger så gör du det ;-) 

#ingenvanligcrawlkurs #simcoachen 

Winston, Spitfire, talang och pannben

 

I födelsedagspresent av en mycket god vän fick jag boken Winston Churchill del 2 av Bengt Liljegren. Det var en väldigt genomtänkt present för jag har alltid fascinerats av Winston. Hans förkärlek för champagne och hans ihärdighet är något jag känner igen hos mig själv och jag använder ofta hans ord som mina egna ledord:

 

Många är myterna om denne man och det är väldigt intressant att läsa hela historien om det som hände bakom kulisserna under Andra världskriget.

 

Att sen en annan god vän brukar likna mig vid en Spitfire gör ju det hela ännu roligare:

 

 

 

Tänkte på det väldigt länge häromdagen. Vad är det som gör att jag är så ihärdig? Jag har aldrig haft talang för något utan min talang har oftast handlat om att jag inte ger mig. Enligt vissa kanske detta är en talang. Att inte ge upp utan fortsätta att gnata vidare när andra ger upp.

 

I samma sammanhang pratas det ofta även om pannben. Att vissa har hårdare pannben än andra. Vad är det som gör att jag har hårdare pannben än andra? Och har jag verkligen ett hårt pannben? Och vad är det som säger att ett hårt pannben är bra? Ibland kan jag faktiskt tycka att det rentutav är dumt att ha ett hårt pannben. 

 

Såg filmen "Unbroken" i helgen. En film baserad på en sann historia om Louis Zamperini som överlevde en flygplanskrasch, 47 dagar i en flotte och sen även ett fångläger i Japan.

 

Vad är det som driver någon att fortsätta och inte ge upp? Vad driver mig? Jag får lov att återkomma om det. Tills dess skriv gärna i kommentatorsfältet om vad som driver DIG.