2014 går mot sitt slut och som de flesta vet skriver jag väldigt sällan årskrönikor.
Visst är det bra att blicka bakåt och komma ihåg men ibland ännu viktigare att vända blicken framåt.
Jag vill tacka alla som jag tränat med, tränat för och som tränat för mig och så klart även tack till er som läser. Inläggen är inte lika frekventa längre och visst att man tappar läsare på det men samtidigt har aldrig syftet för mig varit att bli läst av många.
2015 kommer bli bra även om jag fortfarande brottas med min astma och med all säkerhet kommer fortsätta att göra i framtiden. Vi får alla olika förutsättningar i livet och visst kan det kännas orättvist men jag vill tro på att dessa motstånd jag möter och som följer mig i livet formar den jag är. Jag hade med all sannolikhet varit någon annan idag om jag fått glida på en räkmacka i livet.
Så jag gör som sonen på bilden nedan (flera år gammal bild men för alltid en favorit). Jag ställer mig helt still och tittar ut över havet. Känner ödmjukhet och tacksamhet till min familj, mina underbara vänner och allt som utmanar mig i livet på så många plan. Jag känner vinden och kylan mot min kind. Men nu vänder det. Nu blir dagarna längre igen. Snart står jag där med värmen och solskenet mot min kind istället.
