Race report Sandsjöbacka Trail 43k

Ok, nu följer den långa versionen av gårdagens lopp:

Dagen började med att jag gick upp strax efter 05:00 och åt frukost. Började göra mig i ordning och satte fast nummerlapp nummer 106 med mitt namn på min kjol:

                           

Sen väckte jag maken som snällt skulle köra mig till starten i Kungsbacka. Dit kom jag strax efter 07:00 och istället för att ta av mig allt och gå in på Nordic Wellness så ställde jag mig precis innanför ingången och väntade. Träffade några känningar och sen såg jag Erik. Erik och jag hade sen innan bestämt att köra loppet ihop och hjälpas åt att komma in under sub5h. 

Starten gick nästan exakt 07:30. Ser dock sen på min klocka att det faktiskt var 07:30:32 (startade precis när starten gick) och att det är dessa ca 30 sekunder som sen läggs på min tid för min tid diffar ca 30 sek jämfört med resultatlistan och då stannade jag min klockade strax efter att jag stuckit i min sport id-pinne i målfållan.Well, 30 sekunder hit eller dit men ändå. 

De flesta har på sig pannlampor då det är mörkt men vis av erfarenhet från förra året så skippade jag detta i år. Snön lyser upp och då första ca 10k går på asfalt på en väg till vandringsleden och det hinner bli ljust innan man kommer dit så valde jag bort detta i år. 

Erik och jag hade bestämt sen innan att vi skulle ligga i ca 5:15 fart på detta första parti. Ingen mening att bränna ut sig inför den svåra terrängen som väntar. Det gick ju sådär med den planen. Det blev mer strax under eller runt 5.00 fart. Här kändes allt prima och när vi så nådde Kyrkobyn-Dala för första kontrollen och påbörjan av löpning på Sandsjöbackaleden så var vi båda taggade och vid gott mod inför de kommande timmarnas strapatser. 

Den sköna känslan när man efter att ha dundrat asfalt med broddskor i 10k och kommer in i skogen går inte att beskriva. Erik kom före och fick en bra rygg men jag kommer ihåg att jag redan då tänkte att bara han inte bränner ut sig för tidigt. Började nu känna att det var tungt med andningen pga kuperingen och kylan. Hade inte känt av detta på den första platta sträckan. Jag insåg där och då att det skulle bli en tung dag. Inte alls så där lätt som när jag brukar dundra fram i skogen. Påtalade detta för Erik som lät mig ligga först för att styra farten och ansträngningen efter vad jag kände var ok. Hela tiden hade vi en bra kommunikation oss sinsemellan och hade sen innan även kommit överens om att det var ok att "lämna" den andre om man ville springa på fortare. Detta är viktigt att bestämma innan så att det inte blir missförstånd eller sura miner efteråt. Vi nådde drumlinen där man springer som uppe på en ås och bara ser vidder av ängar runtomkring sig och i fjärran hör och ser man E6:an. Jag har aldrig sprungit här på sommaren men kan förstå att det då handlar om en helt annan känsla och ett helt annorlunda landskap. 

Precis på väg ned från drumlinen var nästa kontroll som vi nästan höll på att missa. Sen några kilometer till innan vi nådde det första depåstoppet i Långås då man sprungit ca 17,7 km. 

Här bild tagen av min kollega Mats Ransgård på F&S från när Erik och jag precis kommer in till detta depåstopp: 

Här tar jag kaffe blandat med cola för att öppna upp luftrören. Vi gör bara ett kort stopp och springer sen vidare. Det är jobbigt i min andning nu och det känns som knivar ned i bröstet. Dock blir jag distraherad av den ganska tekniska löpningen som går på knöggligt underlag upp och ned, på snö och is. 

Vid Årekärr när man sprungit ca 25 km så börjar den där kaffe och cola blandningen göra sig påmind i magen. Jag försöker förtränga detta men när vi så kommer fram till Oxsjön några kilometer efter och vanligt motionsspår att springa på så ropar jag till Erik att jag måste göra ett stopp i skogen och att han ska köra på. Snabbt in en bit i skogen så att man inte visar hela härligheten till de förbipasserande söndagsflanörerna eller andra medtävlanden. Inte det lättaste att dra av sig och på sig alla kläder mitt i vintern när man sprungit strax under 30 km...

Sen ut på spåret igen. Nu helt själv. Springer om två killar strax innan nästa kontroll vid 28,4 km Oxsjön som blir förvånade då jag ju sprungit om dem tidigare. Well, måste man göra ett "tekniskt" depåstopp så måste man. Känns lite konstigt att springa själv helt plötsligt men samtidigt skönt då jag inte ville bromsa Erik pga min astma. 

Strax innan jag kommer fram till depån vid Sisjön så ser och hör jag en cyklist som ropar mitt namn. Det visar sig vara Fredrik Gustafsson och han tar då dessa bilder på mig: 

Vid depån i Sisjön (31,6k) står min man och Maria. När jag ser dem så börjar jag nästan gråta. Vet inte varför det blir så när jag lyckas hålla ihop det men så fort jag ser nån jag känner så är det på väg att brista. Jag vill här nästan bryta och har gråten i halsen. Får Ventoline och ny blandning av kaffe och cola. Får även en sportdryck av Maria att ta med mig. "Kom igen nu Eva, nu är det det nedför och sen en bit i dina berg, det klarar du!"

Jag tar mig samman och lämnar depån. Får bekräftat att jag ligger tvåa i damklassen. Har ju sett en tjej som sprang om Erik och mig vid ca 14 km och sen inte någon mer. De damer jag ser härifrån är de som tävlar i 22k-klassen. 

Ned bakom travträningsstallarna. Här rullar det på ok för mig och jag försöker intala mig att det inte är långt kvar. Blir påhejad av förra årets damvinnare Marie Robertsson precis här. Hon stod och väntade på sin man Daniel som sprang den riktigt långa banan på 68k (edit han kom fyra på den distansen! Grymt!). 

Under leden och upp i Fässberg och upp emot Mölndalsravinen och mina berg, Änggårdsbergen. De har rensat en del bland rotvältorna men det är ändå ganska svårsprunget. Särskilt när man är trött i benen och har en ansträngd andning. Tar mig ur detta och når belöningen på ravinen, den s.k. stenbacken upp till Västerberget. Jag går i den backen precis som de flesta andra. Över Västerberget och ned till Toltorpsdalen. Korsa vägen och sen sista stigningen uppför Safjället. Förbannar han som lagt banan (edit Robert Rundqvist) som kan göra en så djälvulssträckning i slutet av ett så tufft lopp. Passerar några tjejer som springer 22k och vi peppar varandra. En tjej hakar på mig nästan ända in i mål. 

Åsså kommer man ut ur skogen och ser fotbollsplanen där målet är. Minns hur arg jag var förra året när jag fattade att man var tvungen att springa ett varv runt planen INNAN man fick gå i mål. I år visste jag och här ser ni mig i backen på väg ned för att påbörja detta fotbollsvarv (foto Mats Ransgård): 

Åsså i mål och sticka i sin pinne i sista kontrollen och sen stanna klockan. 

Får sen direkt konferencierns mick upp i ansiktet men får inte fram ett ord då jag är så ansträngd i min andning (foto Mats R): 

Konferenciern fattar att jag inte mår bra och jag blir "släppt". I mål står återigen maken och Maria. Även Tine som utan att jag vetat det sprang 22k. Träffar även en tjej som heter Åsa som brukar springa på mina måndagspass på F&S som precis som Tine sprungit 22k. Träffar och kramar mina Friskis-kollegor Mats & Ann som förutom att de varit funktionärer även hejat, tagit fina kort och stod även de i mål. Tack för stöd och support!

Får mer medicin och går in i klubbstugan för att värma mig. Först då tittar jag på klockan. 4.39. 

27 (!) minuter snabbare än förra året. 

I slutet brydde jag mig inte om tiden alls utan ville bara att det skulle vara över. Undrar hur snabbt det kunnat gå om jag varit ok i min astma....

Hittar Erik som är jätteglad och som gått in på 4.29 - GRYMT! Läs gärna hans beskrivning av loppet HÄR!

Träffar Hoffen som sprungit 22k och som är glad att hon vunnit ett par strumpor på sitt nummer. 

Är kvar en stund och pratar med många men är nu så nedkyld för jag har glömt att lägga fram kläder som maken kunde ta med, orutinerat jag vet och jag känner mig även så ansträngd i min andning att jag bara vill hem. Prisutdelningen blir försenad och vi åker hem. Maria får ta emot mitt pris. 

Väl hemma på vår uppfart tar i alla fall maken ett kort på mig och jag försöker le: 

                        

Väntar sen länge på resultaten som kommer senare på kvällen: 

                           

15 minuter efter ettan var jag. En skidtjej som någon även hävdade springer ultra för landslaget. 10 minuter hade jag i försprång på trean och det var ju bra. 

Någon kanske undrar över min utrustning. Jag hade en UltraSpire-ryggsäck som heter Spry. Det finns en 1 l vätskeblåsa till men jag hade inte den i utan där bak hade jag en räddningsfilt, min telefon, en Flap-Jack, kreditkort och en hundralapp. I fickorna där fram hade jag en flaska med vatten och två gels. That´s it. 

Vad gäller kläder och skor så hade jag en Nike underställströja. Ovanpå den en tjockare svart tröja från Loverunning. Nike-vintertights och en kjol från Loverunning utanpå. På fötterna hade jag yllestrumpor och sen mina Icebugs Anima BuGrip och gaiters/damasker. Vantar med sådant där vindskydd man kan vika ned eller upp och sen två buffar, en runt halsen att kunna dra upp över nacken och ansiktet och en runt huvudet för att värma det och öronen. Det var ca -7 grader när vi startade och sen gick temperaturen upp några grader men när vinden låg på ibland var det så klart kallare. Jag frös aldrig och kände att jag gjort ett bra utrustningsval. 

Hela eftermiddagen och kvällen spenderade jag i soffan. Mycket medicin för att häva astman. Ingen smärta någonstans som efter de senaste maratonloppen på asfalt. Lite seghet i låren bara. 

Idag är andningen mycket bättre. Dock har jag en allmän sjukdomskänning i kroppen och näsan har börjat rinna. Förmodligen triggades något som kanske legat latent i kroppen och som nu brutit ut. Jag vill bara förtydliga för det var någon som igår undrade varför jag sprang när jag är sjuk och så var inte fallet igår. Jag skulle aldrig utsätta kroppen för en sådan ansträngning om jag var det. Jag kan jämföra den svåra ansträngningen igår med så som jag kände det på Risveden Terräng i höstas och då var det inte kallt.  

Just nu känns det här med min astma återigen lite tröstlöst. Den blir bättre och jag kan träna på. Men så blir den helt plötsligt sämre igen. Trots att jag haft astma i så många år nu så vet och kan jag inte allt. Man kan få skov och ens kurva på ens kapacitet kan liknas vid en sinuskurva. Tidigare har jag inte varit så köldreaktiv men förstår att detta triggas med åren. Men jag tänker inte ge upp. Jag vill inte sluta springa. Jag tror det finns en lösning om jag så måste hitta den själv. 

Edit: Måste tyvärr erkänna att kaffe och cola blandningen ledde till ytterligare depåstopp i skogen men ville helst inte skriva om det då jag tror att det var några som såg mig dra ned byxorna och kjolen men avslöjar inte var det var någonstans så kanske dessa människor kan glömma denna synen och kanske tro att det inte var jag...