Vänta, vänta och vänta. Men snart, snart. Tålamod. Bara för att en stund senare inse att ett besked som man snart ska få efter lång väntan gör att man blir rädd. Riktigt rädd.
Försöker inte tänka så mycket på det där jag väntar på och bestämmer mig för att fokusera på loppet jag ska springa imon, Icebug Winter Run. Men jag skulle ju inte springa mer lopp på 10 km på asfalt ju! Men när min kollega på Friskis&Svettis frågade om jag ville bilda lag med honom och två till så kunde jag inte tacka nej. Dock blir jag lite rädd. Har inte sprungit 10 km på tävling sen förra nyår, dvs 2012. Jag är ju inte särskilt snabb längre. Kommer jag klara att gå under 45 minuter?
Försökte väl mig på lite fart för att testa benen igår på bandet och planen var 40 minuter enligt detta upplägg:
-10 min 12 km/h (5:00 fart)
-10 min 13 km/h (4:35 fart)
-10 min 14 km/h (4:15 fart)
-10 min 15 km/h (4:00 fart)
Ett litet fint progressivt pass. Dock vek jag ned mig. Jag skäms. Efter några minuter i 4:00 fart trodde jag att jag skulle dö. Bestämde mig för att åtminstone härda ut i fem minuter. Gjorde det och drog ned farten till 5:00 fart och hade väl egentligen bestämt mig för att jogga ned istället. Men så blev jag arg på mig själv som inte klarat ytterligare ynka fem minuter så när det var 2,5 minut kvar så straffade jag mig själv med att öka farten sista 2,5 minutrarna till 16 km/h (3:45 fart). Klassisk lutheransk bestraffning, typ. Och det gick. Dock blev totalen på passet en "dum" siffra: 8,98 km, hahahaha. Störde mig inte alls på det, inte alls.
Men passet säger egentligen inget om vad jag kanske ska satsa på för tid imon mer än att jag kanske inte ska tro att jag klarar 4:00 fart som jag gjorde utan problem för några år sen (i alla fall i några kilometer). Nä, viktiga imon blir att inte tjurrusa på första varvet och tokdö i den enda backen för att sen på andra varvet behöva kriga sig till 6:00 fart och sen behöva krypa uppför backen.
Det "roliga" är att många fortfarande verkar tro att jag är snabb (alltså definitionen snabb här är att jag skulle klara milen strax över 40 min). Ganska intressant det där. Men man kan inte leva på gamla meriter och min träning senaste året har främst handlat om att bli mer uthållig och någonstans på vägen så fick snabbheten stryka på foten. Detta i kombination med min astma som strulat senaste året.
Well, nästa helgs utmaning närmar sig och DET är ju nåt jag har tränat REJÄLT på det senaste! Terräng och maratondistansen, dvs 43k på Sandsjöbacka Trail! Idag kan man läsa deltagarpresentation av mig HÄR!
Tyvärr kommer det inte kunna tas ett liknande kort som på förra årets lopp:
Försöker inte tänka så mycket på det där jag väntar på och bestämmer mig för att fokusera på loppet jag ska springa imon, Icebug Winter Run. Men jag skulle ju inte springa mer lopp på 10 km på asfalt ju! Men när min kollega på Friskis&Svettis frågade om jag ville bilda lag med honom och två till så kunde jag inte tacka nej. Dock blir jag lite rädd. Har inte sprungit 10 km på tävling sen förra nyår, dvs 2012. Jag är ju inte särskilt snabb längre. Kommer jag klara att gå under 45 minuter?
Försökte väl mig på lite fart för att testa benen igår på bandet och planen var 40 minuter enligt detta upplägg:
-10 min 12 km/h (5:00 fart)
-10 min 13 km/h (4:35 fart)
-10 min 14 km/h (4:15 fart)
-10 min 15 km/h (4:00 fart)
Ett litet fint progressivt pass. Dock vek jag ned mig. Jag skäms. Efter några minuter i 4:00 fart trodde jag att jag skulle dö. Bestämde mig för att åtminstone härda ut i fem minuter. Gjorde det och drog ned farten till 5:00 fart och hade väl egentligen bestämt mig för att jogga ned istället. Men så blev jag arg på mig själv som inte klarat ytterligare ynka fem minuter så när det var 2,5 minut kvar så straffade jag mig själv med att öka farten sista 2,5 minutrarna till 16 km/h (3:45 fart). Klassisk lutheransk bestraffning, typ. Och det gick. Dock blev totalen på passet en "dum" siffra: 8,98 km, hahahaha. Störde mig inte alls på det, inte alls.
Men passet säger egentligen inget om vad jag kanske ska satsa på för tid imon mer än att jag kanske inte ska tro att jag klarar 4:00 fart som jag gjorde utan problem för några år sen (i alla fall i några kilometer). Nä, viktiga imon blir att inte tjurrusa på första varvet och tokdö i den enda backen för att sen på andra varvet behöva kriga sig till 6:00 fart och sen behöva krypa uppför backen.
Det "roliga" är att många fortfarande verkar tro att jag är snabb (alltså definitionen snabb här är att jag skulle klara milen strax över 40 min). Ganska intressant det där. Men man kan inte leva på gamla meriter och min träning senaste året har främst handlat om att bli mer uthållig och någonstans på vägen så fick snabbheten stryka på foten. Detta i kombination med min astma som strulat senaste året.
Well, nästa helgs utmaning närmar sig och DET är ju nåt jag har tränat REJÄLT på det senaste! Terräng och maratondistansen, dvs 43k på Sandsjöbacka Trail! Idag kan man läsa deltagarpresentation av mig HÄR!
Tyvärr kommer det inte kunna tas ett liknande kort som på förra årets lopp:
Varken Tine eller Maria ska springa tyvärr. Dock kommer jag springa distansen ihop med någon annan men låter det vara lite "hemlis".
Och det där beskedet som jag går och väntar på, jag lovar meddela här på bloggen när jag vet mer. Snart, snart...
Lycka till imorgon Eva! Man drar i krig med de vapen man har idag. Tänk inte på gårdagens erövringar, idag är ett nytt slag och det enda som är viktigt är att förvalta tillgängliga krafter på bästa sätt. Nästa helg kommer du att briljera.
SvaraRaderaTack Olle för de kloka orden och lyckönskningar!
RaderaDet gör väl inget att inte orka nån gång då och då... du har ju i alla fall testat gränsen och inte legat i comfort-zone...
SvaraRaderaSå sant C-M! Man får jobba efter där man står och dagens förutsättningar och nej, göra saker i komfortzonen håller varken du eller jag på med :-)
RaderaEva jag hoppas inte att målet för var lille grupp är att alla ska under 45 min för det kommer jag aldrig att klara. Jag har varit en del det senaste i den där komfortzonen ni prata om. Mens du min vän har varit långt därifrån! KNUS
SvaraRaderaNej, nej, nej! Vi springer alla efter våra förutsättningar! När man varit skadad ska man inte pressa sig så jag förstår att du haft pass i komfortzonen. Det viktiga är ens egna mål och förutsättningar! Läs Olles kommentar ovan! Allt handlar ju oxå om vad man vill med sin träning. För de tävlingar jag ska göra i år kommer det krävas av mig att jag tar mig ur MIN komfortzon. Efter detta året kommer jag förmodligen 2015 dra ned på tävlandet.
RaderaNu blir jag såklart nyfiken på vad det kan vara för besked, hoppas såklart på positiva sådana och inga tråkigheter! Sätt ingen press på dig på Icebugtävlingen även om det såklart är lätt för mig att sitta här och skriva...Ta det som ett kvalitétspass inför nästa veckas viktigare lopp istället! Lycka till och trevlig helg!
SvaraRaderaMmm, snart lovar jag berätta!
RaderaOch ja, du rätt angående tävlingen imon - Jag har större fiskar att fånga! Kram och trevlig helg du med :-)