Att nästan drabbas av panik...

Det är mycket sällan som jag drabbas av panik. Jag är en sådan person som jag själv skulle vilja ha med när det stormar om man säger så. Jag tänker inte ge er några exempel utan jag hoppas att ni litar på mitt ord.

Jag räds inte vatten och höga vågor och har bara varit riktigt rädd en gång i havet och det var på Oahu för många år sen när jag drogs iväg av vågorna helt plötsligt och hamnade i en strömvirvel som gjorde att jag inte visste vad som var upp och ner.

Uppvuxen som jag är på västkusten så kan man säga att jag nästan har tång mellan tårna. Jag blir inte rädd för tång och att riva upp fötterna på havstulpaner är faktiskt vardag för mig sen jag var liten.

Det som jag dock inte gillar med min älskade västkust är brännmaneter. Vanliga öronmaneter är helt lugnt och jag skäms hur jag som liten kastade dem som en slags lek på mina badkompisar. Ja, det eller att kasta sand/blålera var sånt jag sysslade med som liten om jag inte fiskade tångkrabbor då.

Idag var det tänkt att jag skulle simma i Sisjön (en insjö i Göteborg för dem som inte vet) men detta blev snabbt ändrat till att bli havet istället. Maken tyckte att jag behövde RIKTIG simning inför mina kommande havsutmaningar (Öloppet, WRR, 10islandrace). Med våtdräkten halvt påtagen redan så glömde jag att smörja in mig med manetkräm. Inte så smart skulle det visa sig.

Väl ute vid Näsets badplats så bestämde jag att jag skulle simma bort till Smithska udden och tillbaka.
Det fanns inte en käft på dessa annars MYCKET välbesökta badplatser. Regnet hängde i luften och vågorna gick ganska höga men jag tänkte att detta skulle bli bra träning.

Gick i vid en badstege och började simma. Började se lite brännmaneter men tänkte att ja ja det var väl inte så många. Ju längre ut jag kom desto fler blev de och jag kände hur mina underarmar började sticka av trådar som nuddat dem. Jag kämpade på då jag började se min vändpunkt. Gick upp med huvudet åt höger för att andas och DÄR låg det en JÄTTESTOR brännmanet! Jag brände kinden, munnen och hade jag inte haft simglasögon hade det blivit riktigt farligt. Där och då började jag nästan att hyperventilera och undrade vad F-N det var jag höll på med. Mitt enda mål nu var att ta mig fram till vändpunkten och ta mig upp där.

Väl där så gick jag upp ur vattnet och tittade över viken för att kanske se maken så att jag kunde signalera till honom att jag var klar. Det kändes så långt att ta sig tillbaka gåendes över viken och jag visste inte om han såg mig så långt borta så jag beslutade mig för att hoppa i igen och simma tillbaka. Nu skulle det i alla fall gå fortare då jag skulle ha vågorna i ryggen. Sagt å gjort; jag hoppade i igen. Jag simmade så fort jag kunde och började faktiskt att räkna maneter. Jag slutade efter 250 och då hade jag inte ens kommit halvvägs tillbaka...

Så här såg en av mina underarmar ut efteråt:

Det är som små blåsor på stället där våtdräkten inte täckte huden. Även om det bara var en manet som jag "krockade" med så simmade jag så nära så många andra att trådar fanns överallt. Nu vätskar sig huden och är helt fuktig å kall. Kroppens försvar vid en lätt brännskada. 

Hur ser ansiktet ut då? Well, det ser ut som om jag fått en blåtira under höger öga, det bränner om näsan och på överläppen har jag fått två märken. 

Kommer detta att hindra mig att simma i havet igen? Nej. Dock kommer jag ta på mig manetkräm och simma när det är varmare. Till Öloppet i augusti så hoppas jag att det är varmare i vattnet så att de drar sig längre ut och då är det ju tävling så då gäller det bara att bita ihop. 

Markeringsbojen jag köpte funkade inget bra alls så vi gjorde en egen av sonens gamla puffar: 

 

Funkade perfekt! Åsså hade jag gul badmössa! 

Imon börjar min simkurs för A-K Lundin/Simcoachen. Det är en intensivkurs som går på lunchen. En timme varje dag mån-fre. På Valhallabadet är det garanterat manetfritt. För er som vill läsa om kursen och även se en bild på mig in action (måste ju vara photoshoppad, det där kan ju inte var jag?) så klicka HÄR! 

Från det ena till det andra så har det sprungits långpass på asfalt igår (25 km igår i typ 5:10 fart), tjockskorna var skit (jag får ont i fötterna) och mina bebisar aka potatisar var enormt goda! Här bild innan de tvättades: 

Avslutningsvis så ger jag er en bild som är en "blast from the past". Jag när jag morgonjoggar i Central Park (tack för bilden Lena) i mars, 2011. En av mina bästa resor ever med en av mina bästa vänner ever. 

New York är numera så laddat för mig att så fort jag ser någon serie därifrån eller som igår när det i en film spelades Frank Sinatra´s "New York, New York" så får jag tårar i ögonen. När jag tittar på bilden så händer samma sak. Vi ses snart igen New York. Jag ska bara beta av en annan mara först, i en annan metropol, Båstad.