Inlärningssvårigheter?

Denna veckan, måndag-fredag, spenderar jag i denna bassängen 11.30-12.30:

Garanterat manetfritt, hehehehe. 

Det körs en sjuhelvetes massa drills med bästa drillsergeanten vid poolkanten, aka Anna-Karin Lundin/Simcoachen. 

Det är alla möjliga olika slags drills med utgångspunkt från A-K´s favoritdrill/position SKATE. I skate ligger man i 45 grader på ena sidan med den främre armen i en avslappnad och perfekt position under vattnet. Med detta som utgångspunkt kan man sen göra saker med den andra armen/höften och även snabbt med en spear switch hamna i motsatt sidas skate position. Låter det som fikonspråk? Ok, nog om det då. För de som vill veta mer så googla eller youtuba (heter det så?). 

Hur går det då? Ja, heaven and hell. Ibland undrar jag om jag har inlärningssvårigheter eller bara helt enkelt så saknas kopplingen mellan vad hjärnan vill å säger till kroppen att göra och vad slutresultatet blir. I början när jag bestämde mig för att lära mig att simma enligt Total immersion så blev jag väldigt frustrerad och besviken på mig själv. Varför är det så svårt? Vissa gånger ville jag ge upp. Tankar cirkulerade i huvudet om att jag aldrig kommer att kunna lära mig det här, jag suger, vad är det jag håller på med och andra självdestruktiva och alldeles infernaliskt larviga tankar om hur låg kapacitet jag har. 

Om någon skulle komma fram till mig och säga att jag är dålig på att springa så skulle jag kunna stå upp för min sak och säga att jag tycker att de har fel. Löpning är något jag kan. Även om jag inte tillhör den svenska eliten så vet jag att jag springer med ett bra steg och är faktiskt ganska snabb. Jag kan springa utan att tänka på vad jag gör och det ser enligt andra så lätt ut. Efter flera års nötande av löpning har jag hittat en bra ekonomi. Och det är det här jag insett att jag kan inte jämföra min simning med min löpning. Men det är dit jag vill på sikt med min simning. Simma och att andra säger att det ser lätt ut. Att jag inte i princip vid varje armtag måste tänka på vad jag ska göra men främst vad jag INTE ska göra. 

Efter att ha insett detta så är jag lugnare i vattnet. Visst jag stressas ändå ibland när jag ser att jag är sist men jag vet att jag faktiskt kan crawla och helt för djävligt ser det inte ut. Någon gång kommer jag få till den där fina armbågen, någon gång kommer jag kunna integrera min andning så att den inte syns och någon gång kommer jag kunna få till den där perfekta kicken och synken. 

Det kommer att kosta många timmar (och en del pengar, hahaha) men att gå en intensivkurs emellanåt och att boka en PT-timme med A-K då och då kommer göra att jag hela tiden förflyttar mig ett steg närmare mot mitt mål. 

Tre år tog det för mig att våga kalla mig själv en "riktig" löpare. I höst har det gått ett år sen jag påbörjade min simresa med A-K som vägledare. Två år kvar då. Tålamod är en dygd. 

Här A-K efter passet när hon pratar med två av sina adepter. Det togs några andra bilder på henne och mig idag men inte ens Photoshop skulle kunna göra de bilderna internetvisningsvänliga så de har jag redan raderat. Bäst så, eller hur A-K?