På väg. På rätt väg.

Nu har det gått några dagar efter Stockholm Maraton och kroppen börjar så smått återhämta sig. Jag har bla simmat två gånger och det kändes riktigt skönt för mina slitna höfter. Sen kanske korta intervaller i måndags inte var det bästa på postmaratonben men när T som skulle hålla passet skadade sig så kände jag att jag istället för att bara flyta med i alla försökte hålla mig i "klungan" för att peppa deltagarna. Pulsen rusade (klart tecken på att man inte är återhämtad) och benen kändes som elefantben. Dock blev det lättare mot slutet.

Många reaktioner har jag fått på mitt lopp och det har varit alltifrån att en del undrat varför jag redan innan loppet bestämt mig att det bara blir tre maror för mig, till att någon undrat varför det inte gick att bita ihop de sista 9 km och komma under 3.30.

På dessa frågeställningar kan jag bara svara så här: När jag förra året bestämde mig för att kliva upp på maradistansen så var det ett beslut som jag övervägt länge för jag vet att det är slitigt att träna för en så lång distans. Men min dröm sen flera år har varit ING NYC Marathon och då måste man någon gång bestämma sig för testa. Och det har varit slitigt, dels pga förra årets personliga "kollaps" men även slitigt träningsmässigt och jag har känt att min kropp nog inte är gjord på maradistansen, åtminstonde inte på asfalt. Så jag försöker tänka långsiktigt för jag vill springa länge och kommer därför kliva av maradistansen efter NYC. Efter i lördags kändes det ännu mera rätt. Jag kommer att lägga in mer långpass på asfalt och även hoppträning för att mitt lopp (eller examen som någon kallade det!) i NYC ska bli så bra och mindre slitsamt än i lördags. För nej, jag hade inte kunnat göra bättre ifrån mig i lördags, jag ångrar inget med loppet det enda jag kunnat göra bättre är fler långpass på asfalt. Det var någon som sa att de följt mina tider via sms och trott att jag skulle klara 3.25. Må så vara men som sagt en mara börjar inte förrän vid 30 km och när 33 km passerats handlade de sista 9 km bara om att bita ihop och försöka ignorera smärtan så gott det gick. Jag tittade på nätet på bilderna som Marathonfoto tagit på mig inne på Stadion och de bilderna säger allt. Mitt ansiktet är helt förvridet av smärta och mina steg mikroskopiska och då vet jag att jag verkligen försökte skärpa mig så mycket jag kunde när jag kom in på Stadion.

Således blir mitt mål att avsluta min marakarriär på topp och för detta kommer NYC vara perfekt, cirkeln sluts på det bästa sätt!

Idag sprang jag 15 återhämtningskilometrar i mina älskade berg. När jag nådde den här stigen så insåg jag att jag är på väg och att jag är på rätt väg.

                           

Ibland ser man inte vart vägen går och ibland väljer man fel väg och mycket ofta är vägen inte rak. Men jag väljer min egen väg. Ni andra väljer era. Och som Staffan skrev till mig idag på Twitter: "Vi är alltid på väg någonstans så resan i sig är nog viktigast. Inte målet." Kanske är det så.