Att springa maraton för första gången är inte det lättaste och inte heller den andra och tredje gången osv osv Men det finns ju klassiska nybörjarmisstag som man kan göra. Att gå ut i för snabb fart tex. Detta hade jag inga planer på alls utan jag hade min plan på 5:00 fart för att klara 3.30.
Det kändes faktiskt realistiskt och jag hittade en bra flow-fart strax under fem-fart och de första 12 km hade jag även sällskap av min väninna Lena (Gasellen). Det kändes lätt, fint eller som Lena sa: Effortless.
Strax efter 12 så släppte jag Lena då hon inte ville haka på mer. Jag fortsatte i mitt flow och kände mig stark. Inga dippar alls faktiskt. Strax innan 30 km så började jag känna en distinkt smärta från först vänster höft och strax därefter även höger höft. Tänk er knivsmärta.
Vid 30 km passeringen kollade jag klockan men insåg redan där och då att med denna smärtan skulle jag inte klara att fortsätta att hålla farten. Farthållarna för 3.30 passerade mig strax därefter och här började den riktiga kampen. Precis som jag fått berättat av alla: maran börjar inte förrän efter 30 km.
Ser man på mina tider så talar de för sig själva:
När Krister på jogg.se tog den här bilden på mig (lånad från hans blogg) så skrek jag åt honom: Nu är det fanimig ren j-vla smärta!
Han står där i Rålis vid ca 35 km varje år och han sa till mig för några år sen att se folk vid 35 km på en mara har hållit honom borta från distansen. Igår förstod jag precis.
Jag räknade ned kilometer efter kilometer och när jag kom in på Stadion varken hörde jag när folk hejade för jag ville bara att det skulle vara över.
Sorry, ni som hejade lovar bättra mig! Sen kan man undra varför man spelar så hög musik där inne? Inte peppade det mig i alla fall. Hade hellre hört publiken!
Men som sagt medaljen och finisher t-shirten är nu mina:
Och Mara-mackan hade rätt. Du kan springa långpass i skogen men för att klara de sista 10 km måste du härdat benen för asfalt genom pass på asfalt. Så jag tar till mig detta för jag vill inte få samma upplevelse i New York.
Maranväskan från New York var självklart med upp till Stockholm och kommer även följa med när alu-filtsminnet förseglas söndagen den 3 november.
Bra sprunget! Det är verkligen slit slit slit från 30km. Grattis till en fin tid!
SvaraRaderaTack Andrea! Och ja, så sant! Mer asfaltspass behövs inför NYC!
RaderaDet kommer att gå nästa gång om du bara tränar lite mer på asfalt!
SvaraRaderaJag tycker du jobbade bra och fick en fin fín tid!!
Grattis!
Tack Coyntha!
RaderaOch ja, mer asfalt får det bli inför NYC! :-)
Mer asfalt, mer mängd, mer marafart, sen tar du NYCM under 3:30..lätt!
SvaraRaderaSå får det bli Magnus!
Raderasnygg outfit! jag hejade på andra varvet vid söder Mälarstrand, du såg lite sammanbiten ut tyckte jag :-) bra gjort att avsluta med sådan smärta, hade jag aldrig fixat. fyra mil är jävligt långt.. hu.
SvaraRaderaTack Sofia! Ja, vid strax efter 30 km började det göra j-vligt ont och vid 33 km trodde jag att jag skulle typ dö. Knivsmärta rätt in i bägge höfterna :-(
RaderaJa, en mara på asfalt är tufft. Det blir två till sen ska jag bara springa i skogen! Kroppen bekräftade verkligen detta som rätt val i lördags ;-)
Men fy för att springa med smärta! Måste tyvärr varna för att NYs gator är ännu hårdare (betong), men å andra sidan är den publiken så otroligt fantastisk att man klarar vad som helst. Sprang NY maran 2011 med en fot som gjorde riktigt ont under andra halvan.
SvaraRaderaSnygg outfit förresten!
Tack, ja jag var nöjd med min outfit!
RaderaJa, det får blir mer asfalt framöver och även att jag lägger in hopp i min träning för att stärka skelettet ännu mer. Har förstått att publiken lyfter en och hoppas att om samma händer igen att de kan göra detta ändå in i mål! Grymt av dig att ta dig i mål med en ond fot!