We did it! Oskulden tagen!

Ett maraton är en lång distans och det är först vid ca 30 km som loppet börjar för det är oftast då som ens kropp börjar säga ifrån. Igår var inget undantag. Min syster fick de sista 10 kilometrarna kämpa REJÄLT och jag vet inte om man kan definiera vår löpning som löpning dessa kilometrar. Men gå, det gjorde hon ALDRIG. Med små små steg så närmade vi oss bågen som utgjorde målgången och fick våra fina små plaketter. 

Nedan kort är taget precis efter att vi kramats och gråtit en skvätt ihop: 

På väg hem i bilen tittade jag på våra mellantider och ser då även att min syster vunnit sin klass, D50. Det var inte dåligt på debuten! Vår tid blev 4.23:08.

                               

Vad kan man säga om loppet då? Jo första 8 kilometrarna skulle vi ta oss upp för åsen (Hallandsåsen) och det var ganska kuperat. Det var ju inte 8 km rakt upp utan mer böljande med vissa partier brantare än andra. Det absolut roligaste under denna delen av banan som gick i vackra landskap där alla hus typ var bondgårdar var när vi passerade två hästhagar som fanns på varsin sida av vägen. ALLA hästarna hade radat upp sig vid staketet/stängslet och stod och kollade in oss löpare! Hahaha, jag har aldrig sprungit ett lopp där hästar är intresserade åskådare! 

Sen sprang vi uppe på åsen ett tag på typ landsvägar. Man fick hålla koll på bilar för det var ju inte avstängt och några gånger hade jag andan i halsen som när det tex kom en stor traktor som skulle förbi på den smala vägen. 

Därefter började en lättare nedfärd mot Torekov vid vattnet där vi passerade halvmaradistansen. Strax innan halvmarapasseringen började min syster få håll och jag plockade upp ett par stenar och gav henne som hon sen inte släppte mer än korta stunder resten av loppet. Hennes mage var inte van vid dricka och gel (klassiskt nybörjarmisstag att inte testat detta på träning). 

Efter Torekov sprang vi en del längs havet på grus och även kohagar. Vid ca 25 km hade min syster ont i höger fot, höger och vänster knä och vår fart började sacka rejält. Nu började det även regna lite lätt för att sen mot slutet utvecklas till komplett ösregn när vi gick i mål. 

Vid ca 30 km började stigningen upp på åsen igen. Här var det en mental och kroppslig kamp för min syster och jag började tvivla på att hon skulle klara det. Men uppperade gånger så svarade hon mig att hon minsann inte skulle ge upp! 

Nedförsbiten till Kattvik när man är helt trött och slut blir ju ganska jobbig och min syster orkade inte stå på mer än marginellt snabbare än på platten. 

Allra sista kilometrarna går man av vägen och springer på en grusstig längs havet för att sen återigen nå Båstad. En kilometer i taget, en kilometer i taget. När vi på håll såg målbågen började jag nästan gråta. Min syster sa till mig: Spar det till efter målet! 

Och väl i mål, som skrivet innan blev det kramkalas och tårar av glädje! 

Sen slängde vi oss i det kalla havet innan vi begav oss åt varsitt håll. 

Hemma på hyllan i köksfönstret har jag nu ställt upp denna plakett för att påminna mig om gårdagen: 

                           

Ni kanske undrar hur det kändes för mig? Hur gick det för mina höfter som sa ifrån på Stockholm marathon? Höger höft gjorde sig till känna när det var 5 km kvar men det var inget farligt och inte alls som i Stockholm. Hur känns det idag då? Jo, jag är ganska seg och lite trött. Det är ju inte var dag som man springer 42,2 km och dessutom att röra på sig i nästan 4,5 timme det gör jag inte heller varje dag. Man kan sammanfatta det så här: Jag är inte så sugen på att springa idag om man säger så. Jag kommer att i eftermiddag simma en liten sväng för att mjuka upp kroppen sen räcker det. Även om jag inte tog ut mig till max ska man tänka på att maraton är ÅTTA gånger större belastning på kroppen än vad en halvmara är. 

Nu kan min syster (som bott flera år i USA) i alla fall säga att hennes oskuld är tagen. I USA när man berättar att man är löpare kommer nästan alltid följdfrågan: Hur många maraton har du sprungit? Där anses man inte vara löpare innan man sprungit sin första mara. Innan dess är man oskuld, hahaha. Och trots all smärta så började min syster direkt prata om nästa års lopp och om Helsinborg marathon som kommer att gå av stapeln första gången i september 2014, osv osv.  Hahahaha. Vart ska det här sluta?